Förbrukad rösträtt

Med en vecka kvar till valet blir jag så innerligt jävla matt när jag ser den här typen av SD-argumentation i olika forum. Hela den här röra-om-i-grytan-mentaliteten som är allt utom konstruktiv.

Personen ovan som redan innan intar en defensiv position och ba’ ”även om jag röstar på SD så kommer de ju ändå inte kunna göra så mycket under bara en mandatperiod plus att de inte får bestämma själva”.

JAMEN VARFÖR I HELVETE RÖSTA PÅ NÅGRA SOM DU ÄNDÅ INTE SKULLE VILJA FÅ STORT/FULLT HANDLINGSUTRYMME? Hur kan ingångsvärdet vara så enfaldigt och…blaséartat? ”Äsch, vi kan väl se hur det blir? Det kanske blir bra?”

Hur kan man tycka att det är värt att chansa på så oerhört vaga, verklighetsfrånvända grunder?

Och denna socialpsykologiska bandwagoneffekt som är så djupt olycklig i ett laddat politiskt sammanhang som detta: ”men om så många kan tänka sig att rösta på dem så KAN de ju inte vara så dåliga 😌”. JO FÖR I HELVETE.

Okej att du faller för massan när det handlar om en ful jeansmodell, det skadar inte mer än din plånbok och well, kanske din ställning som modeikon. Men när det kommer till representanter som ska leda landet vi lever och verkar i, då duger det fanimej inte att förlita sig på en stor massas (sviktande) omdöme.

Och slutligen – ”se det positiva, Trump är värre?”

*slowclap* 🙄 Jävla idioti.

Slutligen – hatten av för Maria Soxbo, som förutom att driva den grymma bloggen Husligheter, har ägnat månader åt att dagligen argumentera, förklara och stångas med faktaresistenta, trångsynta och oinsatta röstberättigade.

#röstamedhjärnan

 

Jobbstart och lägesrapport

Nu är jag alltså inne på den tredje jobbveckan efter ett helt år på hemmaplan. Det är jättekul, meckigt, stimulerande och knöligt – allt på samma gång.

Dock kände jag redan tidigt i somras att jag var redo att återgå till livet som förvärvsarbetande människa. Sen försvann sommaren lika snabbt som jag svettades ner alla mina kläder och vips visade kalendern vecka 33 och ja, nu sitter jag här.

Och det är en strid ström av känslor och tankar, vill jag lova. Detta är ju (JO!) det sista barnet för vår del och det är inte helt sorglöst jag nu konstaterar att detta avbrott som en längre föräldraledighet ändå är, aldrig kommer igen. De senaste åren har på sätt och vis varit en tidsperiod som jag har förhållit mig till i block, om ni förstår hur jag menar? Ett Före och Efter varje barn. Och nog för att en föräldraledighet på många plan är intensiv och slitsam, så skapar den ändå distans och agerar någon form av oas i det som vi kallar det vanliga livet.

Nu, precis idag tampas jag med exakt samma sak som inträffat i samband med återtåg efter tidigare mammaledigheter: ett självförtroende som sviktar som en tremeterstrampolin.

Det kanske inte är så värst konstigt när man varit bortkopplad från jobbet under en lång period, men det är ändå en skavig och frustrerande känsla. Jag minns som sagt att jag har drabbats av den tidigare, men jag kan inte minnas hur länge den suttit i?

Samtidigt – och det är inte orimligt att tro att det beror på att det sista barnet nu är framavlat och fött – kommer ytterligare aspekter och spär på känslotrasslet:

Och nu då?

Fyrtio kommer allt närmare och ja, vad händer nu? Denna nätta frågeställning som jag har noll svar på. En fråga som Mary Oliver ställer lite mer välformulerat:

Tre barn, en fantastiskt fin man och 24 timmar per dygn. Skola, förskola, jobb, aktiviteter och umgänge. Och nånstans däremellan tid för eftertanke.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det? Eller snarare, hur jag VILL få ihop det? Att få ihop det på något sätt löser sig alltid, men hur ska vi göra, vi i vår familj, på ett kvalitativt sätt som lirar med hur vi vill att vår tillvaro ska se ut?

Mitt problem i lägen som det här är att jag vill komma fram till och styra upp det NU NU NU! Allra helst igår. Mitt något explosiva förhållningssätt till problemlösning är inte alltid det mest konstruktiva, i synnerhet inte till stora frågor som denna som dels involverar flera andra människor och dessutom inrymmer existentiella aspekter som jag eh…inte har svar på.

Så, jag försöker att sitta lugnt i båten och samla såväl tankar som kraft. Titt som tätt reser jag mig hastigt som satan och tänker att jag måste GÖRA något, men jag försöker då att liksom mjukt valla mig tillbaka till sittande läge och guppa vidare, stillsamt för en gångs skull.

Vad gäller separationsångesten så var den inte lika brutal som jag hade trott. Visst, jag ber hyfsat ofta Johan att skicka bilder och rapporter om vad dunderduon har för sig och jag längtar ju efter Kasper. Särskilt vissa stunder. Men jag vet inte, det känns samtidigt så fint att Johan och mr Klister hänger om dagarna nu så jag antar att det liksom lindrar min saknad?

Hursomhelst. Det blev en ganska spretig och kanske svamlig lägesrapport men jag antar att det återspeglar det som försiggår innanför skallbenet.

 

FREDAGSTIPS!

Hörni! FREDAGSTIPS! Såg just på det däringa Facebook att Blankens kör ett höstevent i sin butik på Upplandsgatan 62 i Stockholm med start kl 12.00 idag! Man kan tydligen även göra klädbyten på plats men det kanske ni inte liksom intuitivt kände på er i morse när ni dundrade hemifrån så jag fattar att inbytarmaterialet kan vara skralt. Men skor kan man ju glo på ändå.

Blankens boots

Har själv gett mig helgen på att styra upp terminens alla inköp (Alla. Dessa. Extra. Ombyten???? Och VAR är alla strumpor? Har de förångats i sommarens värmebölja?) och såg exempelvis den här höst/vinterdojjan från Lil’ Blankens som såg svinmysig ut, right? (det är alltså en barnsko)

För egen del skulle jag inte banga på den här godingen. MEN nu ska vi försöka fokusera på barnen här.

(Men OM ni nu redan har surfat in där kan ni ju unna er att kolla runt lite på kläderna också. Just saying.)

 

En närmast historisk dag

Gårdagen ska faktiskt skrivas in i historien som en dag att minnas.

Igår började Mira skolan på riktigt. Vi har alltså en ettagluttare i familjen numera. Gårdagen var även då Morris skulle göra comeback på förskolan, något han inte har sett på med blida ögon de senaste veckorna.

Morgonen blev hetsig men vi fullföljde planen att komma iväg alla fem, i tid. Jag och Morris styrde stegen mot förskolan medan Johan tog Kasper och Mira och vandrade upp mot skolgården där alla skulle mötas.

Morris och jag hann cirka 30 meter innan jag stannade vagnen tvärt. Vänta nu här? Ska jag alltså inte vara med på Miras första dag i skolan? Kvällen innan hade jag och Johan pratat ihop oss om det logistiska upplägget och enats om fördelningen. Men nu kändes det helt ogenomtänkt.

Jag konfererade kort med Morris som var omedelbart positiv till att styra om såväl planer som barnvagn och skynda efter storasyrran o Co istället.

Precis när vi kommer fram till en öde skolgård ser jag Johan stå med telefonen mot örat, samtidigt som det vibrerar i min väska. Vi går mot varann och jag inser att något är fel. Klockan är 08.00 och vi är på skolgården. Men sannolikheten att det enbart är en (1) elev som ska börja ettan är ju väldigt, väldigt låg varpå jag ringer till en hyfsat säker källa som förklarar att skolstarten börjar kl 08.30.

En halvtimme tillgodo! Så otroligt ovanligt! Vi slår följe med en kompis + barn som också misstagit tiden och beger oss mot det närliggande fiket. Jag jublar inombords när jag nu får chansen att hälla i mig morgonens andra kopp kaffe och barnen blir inte direkt missnöjda när de får välja vad de vill till denna oplanerade andra frukost.

Klart det blir princesstårta.

Där hänger vi och mular tårta och flossar och jag kunde inte vara mer nöjd över tidsmissen som ledde till detta vardagsavsteg. Alla är nöjda!

När klockan närmar sig 08.30 vandrar vi bortåt igen och möts av en klart mer välfylld skolgård. Kort därefter hörs introt till I got this feeling och två av pedagogerna drar igång någon form av mass-aerobicspass som alltfler ansluter sig till. Alla är glada! Eller är det min egen sinnesstämning som jag läser in hos alla runt omkring? Nej, jag tror fanimej att alla ÄR glada. Så mycket förväntan hos juniorerna, så mycket nostalgi hos seniorerna.

En guldig skylt med 1A skymtar och vi sluter upp intill läraren. Jag ser hur Mira bubblar inombords när hon ställer sig i ledet med sina kompisar. Efter en kort stund marscherar de iväg och jag luftpussar och vinkar, möjligen lite för frenetiskt, samtidigt som jag helst skulle vilja kuta ikapp och pussa henne en miljard gånger till. Johan och Kasper följer med upp till klassrummet och jag och Morris återgår till ursprungsplanen.

När vi närmar oss gården hör jag något barn tjuta ”Morris”. Morris skiner upp och blir på samma gång blyg. Han försöker gömma sig i suffletten men kikar snabbt fram när han inser att det är hans bästa kompis som ropar.

Vi rattar in på gården och jag går runt med Morris i famnen. Jag har fått instruktioner om att inte gå iväg snabbt så vi går runt och pratar med både kompisar och personal. Alla där är också glada och vi myser ikapp. Morris grepp om mig mjuknar allteftersom och till slut får jag trä på honom den rosa reflexvästen som de ska ha på sig när de beger sig till skogen. Gulliga kompisar kommer fram och vill hålla handen i ledet. Det känns som att Morris skrattgropar aldrig har varit djupare.

Med två kompisar på varsin sida tänker jag att jag kan lämna Morris. En blygsam protest får mig att ge honom ännu en kram innan en av de fantastiskt tålmodiga pedagogerna tar hans hand och entusiastiskt börjar prata om skogsutflykten.

Lugnt men liksom raskt förflyttar jag mig ut från gården och försvinner runt hörnet, utan vare sig skrik eller gråt. Segerkänslan!

Efter jobbet åker jag tillbaka till skolan för att gå på mitt livs första föräldramöte i klass 1. Jag hittar Miras plats i klassrummet och slår mig ner på den stol som hon kommer att sitta på när hon lär sig klockan och att räkna med minus. Det känns så stort och så fint alltihop.

Lyssnar på lärarna som berättar om hur allt kommer att funka i skolan. Noterar små saxar och limstift. Smarta mattetricks sitter upptejpade på väggarna. Älskar klassrummet, älskar skolan, älskar läraren som jag bara haft att göra med en kvart.

River sedan av en bit av pappret med skolinformation och lånar pennor från Miras alldeles egen låda.

Den färdiga lappen placerar jag sedan bland blyertspennorna, suddgummit och pennvässaren.

Att vara förälder är så obeskrivligt mäktigt ibland.

 

Grönsaksutmaning – flipp eller flopp?

Efter en sommar av 96% halvfabrikatsbaserad kost fick jag idag ett infall. Vid middagsbordet, där det dagen till ära serverades en kycklinggryta samt en mastig grönsaksbuffé i form av en tanig morot vardera, fick jag idén som jag ogenomtänkt kläckte för barnen.

Det handlar alltså om vadskavikalladet….ett grönsaksbootcamp? Under veckan som kommer ska det dagligen serveras en uppsjö av olika grönsaker, uppskurna separat, som barnen ska få provsmaka. Inget tvång men med eh…intensiv uppmuntran. Rädisor, blomkål, sockerärtor, tomater, paprika, romansallad und so weiter. Något måste väl gå hem?

Mira åt tamejfasen det mesta fram till cirka 2-3 års ålder. Hon älskade till exempel körsbärstomater och bönor. Men nånstans längs med vägen minskade entusiasmen med 106% och grönsaker överlag tvärratades om det inte var morot, gurka eller majs.

Och nånstans längs med vägen ruttnade väl både jag och Johan på att servera saker som aldrig åts upp. Plus att vi inte heller ville göra nån grej av det och tjata/truga. Med andra, något mer rättframma ord, kan man säga att vi gav upp.

Men nu så tänkte vi alltså prova det här upplägget. Och, när jag la fram det som en grönsaksutmaning verkade det liksom bli något spännande av det? Iallafall av deras reaktioner att döma. Vågar jag till och med hävda att de uppvisades någon form av…entusiasm? Ok ok ok, kanske i överkant men låt en mamma hallucinera lite.

Återstår att se om detta muntra försök kommer att arkiveras under ytterligare föräldrafiaskon eller om vi går en grön framtid till mötes?

Jag återkommer med utvärdering inom kort.

Synkade i såväl klädval som grönsaksvägran

 

Mitt liv som den felande länken

Efter denna SÅ KALLADE SEMESTER står det tydligare än någonsin: jag är den felande länken i vår familjetillvaro.

Det låter ju svindeppigt och möjligen très dramatique men det är fanimej dagens sanning.

Det är när jag kastas in i leken som gnället och jämret och konflikterna inte bara tar fart utan hastigt eskalerar. Alltså inte leken som valfri barnlek, utan leken som är vårt liv.

Johan tycker tveklöst att det är lättare att vara med barnen själv än när jag är med. Och det är såklart ingen kritik åt något håll, bara ett objektivt konstaterande.

I helgen var de exempelvis i Tranås, Johan, Morris och Mira. Inte det minsta gnäll under den 4 timmar långa bilresan. Väl på plats lekte de och var sams.

Bilresan häromveckan när jag var med? 240 minuters gap, tjat, stånk, stön, tjut och vrål.

Vissa morgnar roar jag mig med att ligga kvar med Kasper i sängen och lyssna på tystnaden i lägenheten. Många gånger har jag tänkt att ”wow, Johan har dundrat ut med barnen på någon arla morgoneskapad”. Lugnt tassar jag upp med Kasper i famnen med drömmen om en kaffe i lugn och ro fortfarande vid liv. Raskt möts jag istället av två ögonpar som på en mikrosekund går från morgonmosigt mysiga till stirrigt superspeedade. Lägg repetitivt till ordet ”mamma” i fyratusen olika tonlägen och med olika decibelstyrka (med en klar övervikt på det högre spannet). Morgonfriden vila i frid. Mor är uppe och Pandoras box står vidöppen.

Det är så himla trist, detta fenomen. Jag diskuterade det med en kollega som har precis samma grej i sin familjetillvaro.

Och jag tänker att det förmodligen uppstår på grund av någon konkurrenssituation (barnen är rätt mammiga, i synnerhet Morris) samt att jag har en något mjukare approach än Johan vilket gör att jag till större del öppnar upp/är mottaglig när de behöver uppmärksamhet/omsorg/stöd, vilket leder till att jag får hantera gnället/jämret i större utsträckning. Eller?

För det är ju rätt segt alltså. Och det känns orättvist. Jag vill ju också ha samma (relativt) enkla häng som Johan har? Nu låter det kanske som att allt är 100% frid och fröjd när han är med dem vilket såklart inte stämmer, men i relation till när JAG är med dem är det otrolig skillnad. Mycket mindre tävlan och avsevärt mindre konflikter om precis allt. Vem som ska sitta var, vem som ska hålla Kasper, vem som ska kissa först, vem som ska öppna dörren, vem som kommer först till bilen osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv.

Fler än en gång har det resulterat i att jag svintjurigt lägger mig på en nivå en bra bit under deras och fräser något i stil med att jag inte vill vara med om det bara ska vara tjat och tjabb. Moget? nja. Konstruktivt? nja. Behöver jag tips? JA.

För jag vet ärligt talat inte om/hur man kan förändra den dynamiken? Jag försöker att vara så rättvis det bara är möjligt och jag försöker verkligen, nu när Kasper är lite större, att fokusera mycket på dem, dels ihop, men även var för sig. Men nu känner jag att jag inte kan eller mäktar med att ge mer av mig själv, men jag tänker att det kanske finns något jag kan göra annorlunda? Känner ni igen fenomenet? Har ni några kloka ord på vägen?

Jag upplever att jag till viss del har fått hjälp med några delar av det jag beskriver ovan genom att faktiskt plöja böcker om barnpsykologi. Men det handlar nog mer om det enskilda bemötandet snarare än det gruppdynamiska stöket som jag (eller vi) tampas med. Oavsett länkar jag till dem jag har läst/varit nyfiken på nedan. Har ni några andra böcker som borde ligga med på listan nedan så hojta i kommentarsfältet så skapar vi vårt eget lilla mästarbibliotek nedan!

Boktips med stort B

Barn som bråkar – att hantera känslostarka barn i vardagen – har inte lusläst hela men AVGUDAR den! Har fått mig att såväl tänka som agera annorlunda i många situationer vilket verkligen har fungerat. Rekommenderar starkt!

Fem gånger mer kärlek – har bara börjat på den här men den känns spontant väldigt lovande. Har lyssnat på Martin Forster (författaren) i andra sammanhang och tycker att han har ett så ruskigt sunt och mänskligt förhållningssätt och tänk. Väl värd att plöja!

Med känsla för barns självkänsla – har läst hela (tror jag) och fått med mig en del poänger och sätt att tänka. Dock tycker att att en del av råden är kloka i teorin, men rätt svåra att på ett naturligt sätt tillämpa i praktiken.

Siblings without rivalry – har fått den rekommenderad här på bloggen, tror jag? Det känns som att det kanske är läge att klicka hem en nu, givet det jag beskriver ovan, heh.

Det är inte du det är dom! – allakategorierdenbästaföräldrabokjagläst. Objektivitet: noll pga det uppenbara i att ha varit med och skrivit den. Men ni har väl köpt den för alla gudars skull?

 

Guess who’s back…

…back again. Eller ja, ska vi vara noggranna handlar det om what’s back men det fanns ingen bra populärkulturell referens där så håll tillgodo. Och det handlar alltså om mensen! Välkommen tillbaka efter den nästan 20 månader långa dvalan! Jag har inte saknat dig! (men fint att maskineriet så att säga fungerar)

Mindre välkommen är den infernaliska mensvärk den förde med sig. Jag var så bortkopplad från menseriet att jag inte ens förmådde koppla magontet till potentiell mensvärk. Någonstans i bilen mellan Vimmerby och Österbymo kläcker min briljante make ur sig att det kanske var lingonveckans återtåg som spökade. Och se, han hade rätt. En sån mansplainer.

Denna gång var jag inte tillräckligt snabbrörlig och rafsade fram de vanliga mensskydden. Men! Jag har ju varit sugen på att prova menskopp och hittade det här märket på Apoteket – har någon provat?

Vad ska man egentligen tänka på när man väljer ut en menskopp? Diameter? Volym? Material? Eller pratar vi one size fits all (vilket när jag skriver det låter fullständigt orimligt, det är ju inte en regnponcho vi pratar om här?)

Behöver man fler än en eller tar man ut, sköljer av och petar tillbaka? Ska man köpa en uppställning färger och variera efter humör? Lila för vemodiga dagar, den gula för de lite piggare, blå när melankolin drabbar en och orange när man är explosionsartat energisk? (den sistnämnda riskerar att förbli oanvänd) Tänker att det kanske festligt med färg på denna snippaccessoar?

Är det så bra som alla säger? Ni som har provat, kan ni inte delge era erfarenheter?  

Nu har mitt humör varit lite studsigt de senaste veckorna överlag så jag vågar inte härleda det till något särskilt hormonellt tillstånd. MEN, jag hoppas så innerligt att det inte blir pms extraordinarie framöver. Det finns ingen rimlighet i att:

1. dras med mens ett helt liv (okej men nästan)

2. gå igenom graviditet(-er)

3. föda barn

4. få FÖRVÄRRADE mensrelaterade besvär

Nån jevvla måtta får det väl vara, va?

Nu måste jag eventuellt kompensationsköpa en manchesterkavaj i en något diffus färg pga ovannämnda orimlighet samt ATT JAG HAR BÖRJADE JOBBA IGÅR!

Och, är det inte ett litet, litet höstkrisp i luften i Stockholm idag?

Mvh, hoppfull

 

Separationsångesten

Som en riktigt välmåttad uppercut slog just separationsångesten till. På måndag börjar jag jobba igen. Och de kommande två dygnen är alltså de sista hemma med Kasper.

Paus för gråtfest.

Det är så nära nu. Jag har visserligen sen en tid tillbaka känt att jag har varit både sugen på och redo att jobba igen men det har hela tiden känts så avlägset. Tills nu. Nu när jag sitter på mattan med en härjande Kasper som just mulade i sig en köttbullebit som måste ha ramlat ner på golvet för en liten stund sen när han åt. Sju små tänder malde ner den på nolltid.

Detta bedårande, bestämda lilla solsken. Han som fortfarande sover i min eller Johans famn vareviga kväll vilket gör mig ömsom frustrationsgalen, ömsom sprängfylld av ömhet.

Han är så otroligt fin. Som en liten kraftfull och effektiv bulldozer tar han sig fram i sitt än så länge ganska korta liv. Studerar allt och alla. Sover så lite han kan men ammar desto mer.

Hans prisvinnande lår, hans fjuniga hår.

Kasper, en sån jackpot ❤️

 

Framtida filibusterförmåga

Om det är något jag på riktigt tror kan äventyra min mentala hälsa så är det det faktum att det aldrig är tyst hemma.

ALDRIG.

Jag tror att Morris har pratat 67% av sin vakna tid under denna ”semester”. Räknar man in övriga läten, exempelvis vrål, jämmer, morrande och fräsande snuddar vi nog vid 98%-strecket.

Han pratar sig igenom sagor.

Han pratar sig igenom filmer.

Bilresor.

Middagar.

Toalettsessioner.

Han pratar sig genom freaking kosmos.

-Morris, kan du skicka mig salt…

-…mamma en gång var jag på dagis och så satt jag vid bordet och åt trettitio portioner med broccolisoppa och en hel brödklump med smör men inte så mycket smör bara lite för jag tycker inte om för mycket smör för det blir sådär kladdigt och Hamid han gör godare broccolisoppa än hemma…

-Um, vi har nog aldrig gjort broccolisoppa hemma pga ni hatar broccoli mer än jag hatar smackljud.

-…och Hamid han kan laga mat jättebra och då när vi lekte sen och jag byggde blej-blej för jag kan det fast jag kan inte det så bra men Jack kan det jättebra och sen när vi åt fisk som var vit men inte rosa och inte så mycket sås för jag tycker inte så mycket om sås med pasta men jag gillar köttbullar mest…

-MEN DÅ KANSKE DU KAN PASSA PÅ ATT ÄTA LITE NU OCKS…

-…och sen gick jag ut på gården och så var jag på gården fast jag var inte på gården men mina kompisar var inne och då gick jag också in och då, DÅ, då satt jag ner och läste en bok med Marie fast ibland när jag går på toa på dagis så GÖR jag inte det jag bara leker med lera istället kan vi köpa lera nu? För på dagis när vi bakar med lera…

-Okej men ska vi försöka ät…

-…så tar jag mest blå lera och lite grön men inte orange för jag älskar inte orange men jag älskar blå. Vilken färg hade vår bil i Sydafrika? Just det, den var silvrig men inte så guldig. Då åkte vi och kollade på pingviner och då luktade det pingvinbajs och blablablablabla i all evighet amen.

Hör upp all you Americans – if you ever need someone who can delay any decision making, we have a highly qualified 4-year old ready to filibuster the shit out of y’all.

Mr Talk-a-lot

 

Hotbilden på hemmaplan

Det finns ett par återkommande hotbilder i vår familjetillvaro. Likt missiler avfyras hoten med hopp om en riktigt svidande effekt hos mottagaren. Stämningen kan bli ruskigt frostig och ett par gånger har det rentav lett till kaotiska upplopp.

Den diplomatiska förmågan är överlag bristande, stundtals snuddar den nästan vid The Donalds bottennivåer. Impulskontrollen är även den likartat svag.

Antagonisterna vet precis vilka knappar de ska trycka på (den röda, stora jämt) och det slutar i 9 fall av 10 med den allra grövsta hotbilden:

Mira: MEN OM DU GÖR SÅ FÅR DU INTE VARA MIN HUND SÅDETSÅ!

*Morris värld faller ihop som ett korthus i styv kuling*

Omvänt:

Morris: OM DU GÖR SÅ FÅR DU INTE VARA MIN BÄSTA HÄST!

*Miras tillvaro rasar likt börsen 2008″

Sen har vi trevliga ögonblick emellanåt.

Minnesvärd fotobombning av hunden