Läsarfråga: pepp efterlyses!

mammapepp

”Jag skriver detta för att det kan finnas någon mer därute som känner som jag. Personligen känner jag mig ensam i mina tankar, känslor och funderingar.

För 2 månader sedan drabbades jag av förlossningsskador under födseln av vårt andra barn. Jag fick en grad 2 bristning och en grad 3 total ruptur efter en jobbig vaginal förlossning som jag hade önskat fått sluta i akutsnitt.

Vårt första barn som nu är 3 år kom ut via ett akutsnitt efter en mycket långdragen och jobbig förlossning. Jag tar hellre två snitt än detta helvete. Det beräknas ta upp mot ett år innan jag känner mig normal igen och kan uppnå en något normal funktion. Det psykiska måendet tror jag däremot kommer ta längre tid. Besvikelsen, skammen, tröttheten och rädslan.

Mitt äldsta barn fick tillåtelse att vara på förskolan heltid under tiden jag läker ihop. Nu känner jag mig ledsen och skamfylld för att 3-åringen är på förskolan heltid och inte bara de allmänna 15 timmarna.

Vid detta laget kan jag i alla fall gå i någorlunda normal hastighet. Jag kan sitta normalt på en stol, dock inte på golvet. Jag kan inte hoppa, dansa, springa, vicka på rumpan, ta långa kliv eller bära något tyngre än bebisen.

Jag borde kunna ha 3-åringen hemma på dagarna egentligen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte psykiskt. Jag skäms över mitt psykiska mående. Jag vill inte att någon ska veta hur jag ledsen jag är och hur trött jag känner mig. Jag vill bara att det här året ska gå, att det ska vara över.

All min energi går åt till det nya lilla knytet, allt annat tvingar jag mig själv att göra. Jag tvinar mig att stiga upp ur sängen, att duscha, att
städa, att laga mat.

Jag älskar båda mina barn gränslöst, men energin räcker inte till för ett storasyskon i trotsålder. Jag orkar inte sitta på golvet och leka, bygga med klossar, lägga pussel, förhandla, tjata, roa och oroa mig.

Jag vill räcka till som mamma hela livet, jag vill inte gå in i väggen.
Jag vill få vara lite egoistisk bara för den här gången. Jag vill ge mig själv tid att läka både psykiskt och fysiskt.

Men hela samhället skriker åt mig att det inte är okej. Klart det äldre syskonet ska få vara hemma och njuta av sin mamma och sitt nya syskon.

Min partner påtalar då och då hur ledsen 3-åringen ser ut att bli om jag somnar på soffan när hen vill leka med bilar tillsammans med mig. Jag blir besviken på mig själv, jag vill inte behöva bli besviken på mig själv. Jag vill att min partner är 100% förälder till det äldre syskonet nu.

Jag vill att den som kan se sig själv i spegeln och veta vem som tittar tillbaka är den bästa föräldern nu. Jag tittar på spegelbilden som är mittemot mig, jag vet inte vem det är. Det är någon annan som inte heter som jag, ser ut som jag eller rör sig som jag. Jag mår så dåligt över att känna så här, jag mår dåligt över att hellre ha 3-åringen på förskolan där hen får leka med sina kompisar.

Jag känner hur samhället säger åt mig att även om mamman inte känner igen sig själv så mår barnet ändå bättre av att leka med mamma än sina kompisar. Fast jag tycker inte det.

Snart måste jag låta hen gå på 15 timmars istället och jag är rädd, kunde en bli sjukskriven för förlossningsskada så hade jag sett till att bli det. Jag är orolig för hur jag kommer klara av det psykiskt. Jag har aldrig behövt oroa mig över mitt psyke förut, det är första gången jag genuint är rädd att falla.”

 

Nån som har testat en sån här?

Malte har alltid hållit i pennor på ett högst märkligt sätt, vilket har försvårat skrivandet, inte minst. Inte har det fungerat bättre heller med såna där penngrepp (gummimojäng man trär på pennan). Men så fick vi tipset om att testa en Penagain-penna och ta-dah! Nu ritas och skrivs det långa Hemingwayromaner. Typ.

Penagain Twist n Write

”Raketpennan”, som han kallar den, är utformad så att man helt enkelt inte kan greppa fel.

Obs, vi är inte sponsrade, jag vill bara tipsa om denna magiska mojäng. För det är så coolt att se hur små hjälpmedel kan förenkla så mycket.

Den är tydligen inte helt lätt att köpa i Sverige men finns tex hos butiken Varsam.

 

När maten inte tystar någons mun. Nånsin.

Familjefrid och matro känns mest som teoretiska begrepp nuförtiden. Har NÅGON empiriskt underlag som styrker att de existerar även i praktiken?

Här sitter jag med ett glas vin i handen och ett stycke bebis i knät och reflekterar över denna söndag som vi överlevt allihop. För vissa stunder är ju typ överlevnad det som utgör ribban. Varken mer eller mindre. Vad nu mindre skulle innebära, heh.

Mors hand, vinet och mr Klister

Vid middagen samlades truppen efter vad som kändes som en dag med 48% skäll, 12% skarpa förmaningar, 8% tandgnissling, 2% andning i fyrkant, 260% konflikthantering, 370% försoning och 17% mys.

En konstruktiv grej som faktiskt inledde middagen var att vi enades om att vi nu kör veckovis bordsplacering. Jag är en hett eftertraktad bordskamrat som föranleder tjafs VARJE gång det vankas mat. Hittills har vi löst det genom att Mira och Morris suttit bredvid varann, men nu när de knappt gör annat än att tjabba, bestämde vi att det var dags för en rockad. Så nu inleddes en mamma-Morris-vecka, som kommer att följas av en mamma-Mira-vecka. Jag känner mig som självaste Kung Salomo efter mitt pedagogiska tilltag.

Som en del av försoningsandelen försökte mor (alltså jag) initiera en dialog kring hur vi kan få tillvaron trivsammare och mindre skällig. Mira tolkade frågan på sitt sätt och kom med mycket konkreta åtgärdsförslag:

-Vi kan släcka några lampor, till exempel den i taket. Så kan vi tända flera ljus och äta kokosbollar och säga skämt och så.

Vi hyllade Miras idéer och passade på att fråga om hon kunde dra något skämt. Efter en stunds eftertanke fick hon något finurligt över ansiktet.

-Jag bor i den där lampan, sa hon och pekade på lampan bakom mig och Morris varpå vi vänder oss om.

-JAG SKÄMTADE, ropade hon sen triumferande och vi andra garvade.

Sen frågade vi Morris om han kunde något skämt. Det kunde han såklart men förblev sen tyst.

-Vill du berätta skämtet, Morris? frågade jag.

-SKÄMT! vrålade Morris till svar, väldigt nöjd med uppgiften.

Undrar om grannarna nere på gården också uppskattade skämtet, funderade jag stillsamt. Mina trumhinnor såg inte riktigt det roliga i det hela, men de är å andra sidan två rätt torra jävlar.

Sen fortsatte Morris sin standup Håkan Hellström-style och snodde skamlöst Miras skämt genom att säga att han bodde i lägenhetens alla olika lampor, för att sen förklara att det var skämt, alltihop. Mira blev såklart upprörd över de upphovsrättsliga övertrampen och bad Morris sluta. Vilket han naturligtvis inte gjorde.

För att styra av det hela frågade jag om inte Johan hade något skämt på lager. Detta medan jag själv krampaktigt försökte komma på en vits av något som helst slag. Men icke. Helt blankt. Alltså jag kunde på riktigt inte komma på en (1) enda rolig sak att säga. Inte en Bellmanvits, inte en Norgehistoria.

Johan krystade sen fram något som var så tråkigt att jag inte ens kan minnas vad det var, men jag började iallafall frustskratta över hur sinnessjukt tråkiga vi skulle ha framstått om nån hade varit en fluga på vår spikhålsfyllda vägg.

Sen avrundades måltiden med att Morris välte ut sitt fulla vattenglas inte en, utan två gånger. Det kan ha sagts några efterkloka, passivt aggressiva ord också, men sen tackade iallafall alla för maten med löften om ökad trevnad framöver. Jag lovar att rapportera eventuella framsteg.

 
 

Till Tessan och alla andra som behöver

Blå timmen blues

När Malte bara var några veckor gammal brukade jag ha en obehagskänsla i kroppen så här dags på dygnet. När klockan började närma sig nio och han ännu vaknade varannan timme, dygnet runt, så kändes inte kvällarna som nedvarvning. Snarare som uppladdning inför nattskiftet.

Jag minns hur jag satt stilla i soffan och matade honom (flaska, jag kunde aldrig amma) och glodde ut i nattmörkret. Jag minns radions röda digitala sifferpinnar och att det alltid lyste i samma fönster mittemot. I ett fönster var det helljus från 60-watt i en kristallkrona klockan 03 på morgonen och i ett annat lyste en toppig adventsljusstake fast det var augusti. Varje natt.

Jag tänkte att där kanske det satt andra nattmatande föräldrar som inte visste om det var jul eller sommar. Och så tänkte jag att vi måste vara världens bästa vittnen till brott, för vi är fanimej vakna jämt.

Men jag minns allra starkast hur liten jag kände mig. I mörkret satt vi, jag och min lille pyjamasklädde korv till son, och det var så stort och så omtumlande att vara vaken så mycket, så ofta. Jag lyssnade till hans andetag och hans andetag var det enda som var viktigt. Jag kände där och då hur självklart det skulle vara att ge mitt liv för honom. Och det gäller givetvis än.

Men en sak vill jag säga. På natten blir alla tankar större. Det onda gör ondare och det mörka är mörkare. Det du tänker där i soffan behöver inte vara sant. Men du kommer att fixa det här. Du kommer att greja det. För att du kan.

Kom ihåg det ikväll.

Läs hela inlägget och kommentarerna här.

 

Hett tips för Frost- och musikentusiaster!

Det trillar ofta in tips på olika aktiviteter i vår mejlbox och häromveckan inkom en grej som vi måste tipsa om – filmen Frost kommer att visas på Waterfront i Stockholm den 3-4 november.

Okej, tänker ni, det var ju semispektakulärt såhär 4 år efter att filmen hade premiär.

Men HA! Ni har ju inte hört det bästa! Denna favoritfilm kommer att ackompanjeras live av en stor orkester! Jag förtydligar: den redan magiska musiken kommer alltså att framföras av en orkester och en kammarkör!

Jag får gåshud och lätt blanka ögon bara av tanken (tror det hade hänt i ett icke-hormonellt tillstånd ockå). Här kan man se en teaser på upplägget. Men så är jag en redig sucker för orkestral musik också och tänker alltför ofta att jag borde gå på konserter klart mer frekvent.

Och nu har man ju ett strålande tillfälle, dessutom i ett format som gör att kidsen gladeligen hakar på.

Blir ni lika sugna som jag kan ni köpa biljetter här!

 

Utåtagerande 3-åring och superkänslig 6-åring

Jag har precis bänkat mig i soffan med datorn efter att ha nattat de äldsta barnen (okej, det låter som att vi har ett dussin kids, men det är fortfarande (bara?) tre stycken). Johan sitter med Kasper i famnen och kollar på Game of Thrones och jag funderar över familjefriden.

För den infinner sig i mitt tycke, alltför sällan numera. Samtidigt som jag såklart förstår att det här med att sätta ett till syskon till världen SÅKLART ruskar om det ordentligt för samtliga. Med all rätt. En debuterande familjemedlem är ju något av det största och mest omvälvande man kan vara med om, i synnerhet om man är 3 eller 6 (eller 2 eller 8 för den delen) år.

Och det är ju inte heller konstigt att de reagerar olika på nytillskottet. Mira, som överlag är mindre expressiv i sina känslor, funderar nog mer för sig själv, men är samtidigt så uppslukad av nya skolan och kompisarna och livet i stort. Hon känns överlag väldigt tillfreds med tillvaron och är glad, nyfiken, vetgirig och..upprymd. Men, hon är samtidigt, precis som de flesta 6-åringar, ombytlig i sitt humör och är väldigt, väldigt känslig.

Denna känslighet är Morris 700000 % medveten om. Och, han gör allt i sin makt för att trigga den. OMFG, vad de tjabbar mellan varven. Om ALLT. Jag läste nån artikel om sysonkonflikter och psykologen som uttalade sig där menade på att det inte är ovanligt att 50% av umgänget syskon emellan är präglat av någon form av konflikt. Känns fullt rimligt i vårt fall.

Morris har reagerat klart tydligare på lillbrorsans ankomst. Första tre veckorna blev jag i ärlighetens namn nästan orolig, för jag upplevde att han var smått personlighetsförändrad. Han var så oerhört provokativ, utmanande, arg och liksom…speedad. Gjorde tvärtemot allt (ALLT) vi sa – från att kasta och välta ut saker, sno Kaspers nappar, vråla när lillbrorsan väl somnat, förstöra saker Mira hade byggt/ritat/fixat – och så vidare.

Denna älskvärda, underbara lilla unge alltså. Samtidigt som jag ömmar så mycket för honom är det så sjukt svårt att hantera, tycker jag. För det klart att jag förstår att han reagerar på alla tänkbara och otänkbara vis. Helt plötsligt, från en dag till en annan, sitter jag och ammar och kramar ett annat barn timme ut och timme in. Och jag har verkligen försökt att vara med såväl Morris som Mira, ihop men även var för sig, så fort jag haft möjlighet. Men, i och med att Kasper har varit rätt skrikig och framförallt omöjlig att lägga ifrån sig, har möjligheterna att ägna Morris och Mira 100%-ig uppmärksamhet varit klart begränsade.

Men vi står lite handfallna inför framförallt Morris utspel. Ikväll har vi tjafsat och skällt typ HELA tiden. Det har kastats saker, det har ritats på golvet och det har riktats oschyssta tjuvnyp mot Mira.

Vi försöker verkligen att förstärka de positiva beteendena mer än att klanka på de negativa. Vi försöker föregå och vara följsamma. Släppa småtjafs och ha överseende där det känns okej. Men samtidigt måste vi ju markera när han gör saker som vi verkligen inte accepterar, som att kasta saker, rita på golvet eller att slåss.

Men just nu känns det som att ingenting biter. Vi har provat att prata lugnt och sansat och förklarat varför man inte får göra en viss sak (vilka följder det kan få), och även pratat om hur det får oss att känna när han till exempel slåss. Vi har blivit explosionsrasande (kanske inte superpedagogiskt, men ja, den mänskliga faktorn, liksom). Vi försöker vända på det (vet inte om en 3-åring är mottaglig för det, men det känns som att han förstår) genom att fråga hur han skulle känna om man gjorde motsvarande sak mot honom. Och så försöker vi kramas, gosa, visa kärlek, uppmuntra och peppa i mängder. Men ändå blir det väldigt mycket skäll och tjafs. Syskonen emellan samt mellan oss föräldrar och kidsen.

Och det känns så trist, för ingen är ju vinnare i en sån situation. Alla tycker att det är tråkigt när det tjafsas. Häromdagen förklarade Mira dramatiskt att hon minsann vill flytta hemifrån för att hon har så taskiga föräldrar.

Jag vet inte, det kanske är såhär det är? Det kanske inte går att göra så mycket mer än att rida ut det. Eller? Ja, i vanlig ordning fiskar jag efter era tankar och erfarenheter. 

Som tur är kommer de här ljuvliga stunderna med jämna mellanrum också <3

 

Djupa tankar

Morris stod och betraktade lillbrorsan idag och undrade om han vill ha chips, redo med ett halvätet Pringles i handen. Jag sa att det var superschysst av honom att bjucka men förklarade att det bara är mjölk som gäller för ett tag framöver. Morris grymtade besviket.

-Vad tror du att Kasper tänker? Drömmer han? frågade jag.

-Jag tror den tänker att den vill äta snor, svarade Morris med en övertygelse som bara en 3-åring kan uppvisa.

Och, med ett rejäl dos projicering då den mellanstora herrn mer än gärna gör det lillbrorsan tydligen tänker (JAG VET DET ÄR INGETING MAN VILL TÄNKA PÅ VID MIDDAGSBORDET).

 

Halsmandlar, be gone!

I går kom jag och Harpan hem från sjukhuset där han äntligen fått sina stökande halsmandlar och näspolyp bortopererade.

Jag älskar ju sjukhusmiljöer eftersom 1. de är fascinerande 2. alla med vårdyrken är så otroligt trevliga, på det där riktiga, varma sättet. Jag har nog haft tur som nästan uteslutande har mött fantastisk personal på sjukhus men å andra sidan har jag tack och lov inte behövt besöka så många. Men ja, även detta besök blev ett riktigt energitillskott för mig. Tack Huddinge!

Hur som helst var medelåldern på vår avdelning cirka 193 år, så Harry och hans jämngamla medpatienter utgjorde nån slags flock av socialiserande vårdhundar. 

Gamlingarna kluckade av förtjusning när ungarna rusade fram i korridoren och dansade framför akvariet. 

Harpan har återhämtat sig nästan lika snabbt som Malte gjorde efter samma operation och kvittrar nu med en något ljusare röst. Helt plötsligt kan han även säga ”mjölk” och inte ”m-jök” som drycken hittills uttalats. 

Harry applåderar Huddinge sjukhus


Fett nöjd. 

Nu ska jag kolla på kirurgiklipp på Youtube. 😍

 

Han har fått ett namn!

Det tog inte mer än 22 dagar från leverans till dess att lillbrorsan nu har fått ett namn.

Och vi är mycket nöjda, faktiskt hela familjen. Morris och Mira har länge insisterat på Bobo men vi har inte riktigt varit överens där (även fast det är ett sjukt gulligt namn).

Sen att Morris nu fortfarande hävdar att han heter ”Smällkaramell” i mellannamn, ja det är en annan historia.

Det riktiga namnet är följande *trumvirvel*

Kasper Bo Jerzy Krupa Syllner!

Ni hör ju, det är en vinnare! Han delar mellannamn med Morris och det är alltså morfars och farfars förnamn. Och så dubbla efternamn. Det kommer inte vara svinkul för Kasper att fylla i vissa blanketter pga världens längsta namn, men det kan han ha när det nu är han som bökar så mycket med oss, hehehe.

Hej Kasper!