Ni har väl koll på Minstingen?

Full fart i snö- vab- och vardagskaoset!

Hade kunnat vara titeln på en Falkenbergsfars men nu är det dock min tillvaro det handlar om. Allt är bra alltså, men jag (Sofia) har börjat ett nytt jobb och ja ni vet ju, småbarnsvardagen är ju ett heltidsjobb i sig.

Hur som helst, ni har väl inte missat att vi jobbar ihop med Minstingen, Axfoods produktsortiment för småbarn? På Minstingen.se kommer vi att skriva krönikor med jämna mellanrum. Här är februarikrönikan, om ni vill läsa om mask och annan ohyra. Hehe.

Minstingen
 

Det sjukaste jag någonsin packat på en resa

Nej, det är inte fråga om en mogen mögelost eller 200 stuvbitar tapet (det hade kanske varit sjukare faktiskt).

Men detta:

Min tappre vapendragare

”Nämen se där, vilken otrolig tur att lägenhetsinnehavaren ni hyr av har en pilatesboll”, kanske ni tänker (precis det tänkte och uttryckte min kompis som jag skickade den här bilden till nyss).

Nä, sån tur har vi inte. För det är samma (förbannade) pilatesboll som vi har nött våra stjärtar emot sedan 2011 då Mira kom. Och denna (förbannade och välsignade) trotjänare har alltså fått färdas tusen mil (true story) för att fortsätta att göra nytta. På södra hemisfären intet nytt, mr Klister vill fortfarande guppas till sömns.

Men jag kan inte riktigt smälta det. Att vi har packat med en bolljävel som mäter 65 centimeter i diameter och släpat med den till andra sidan planeten?!

Som jag ser fram emot den dag då pilatesbollen är lika obsolet som den minidiscspelare jag en gång hade. När samtliga människor i hushållet kan somna som normalt folk.

Det blir väl kanske nångång vid nästa decennieskifte?

 

I helgen har vi bara överlevt

Jag som inte har några syskon alls följer som sagt Maltes och Harrys eeh, broderliga utveckling, med lika delar stort intresse som högt blodtryck.

För här är det inte långa stunder av samstämmighet. De KAN vara sams, om planeterna står i rätt konstellation, men oftast är det någon form av konflikt som utspelar sig här hemma och jag är minst sagt trött på det. Jag vet, jag veet, att det tillhör utvecklingen och är fullkomligt normalt men vafan, när går det över? Om nånsin?

När Harpan föddes var det många som sa att med fyra år i åldersskillnad så skulle de inte bråka lika mycket, som om de hade varit mer jämngamla.

Då inställer sig frågan: hur skulle de då ha betett sig? Slagit ihjäl varandra varje dag?

Så om någon undrar vad jag gjorde i helgen kommer jag inte att säga: ”åkte skidor med hela familjen och grillade korv på en gnistrande sjö, innan vi lagade mat tillsammans och Malte läste godnattsagor för Harry”. Nä, jag kommer säga som det var: vi gjorde ett försök i pulkabacken innan det gnälldes hem och sen arbetade jag och Magnus övertid som domare/väktare resten av helgen innan vi somnade i förtexterna av nån film.

Berätta, bråkar era barn mycket? Och, hur överlever NI?

Tom & Jerry (know your meme.org)

Knowyourmeme.com

 

Kalsonger kastas även på sydligare breddgrader

Det är (om någon nu trodde det) inte mindre kaos i tillvaron såhär svinlångt söderut på den södra hemisfären.

Lite tidigare ikväll, mitt under det hetsiga nuskavigöraossklaraförsängen-gatloppet, sulade Morris iväg sina använda kallingar. Som landade mitt i Miras fejs.

Konstpaus.

Alla drar efter andan.

Vad händer nu?

Morris skrattar förtjust och Mira frustar av skratt även hon. Det hade lika gärna kunnat resultera i en genomdramatisk kollaps, men nu hade vi 6-åringens humör på vår sida.

Morris får ju inte nog där utan vill spinna vidare på sitt komiska grepp. Hastigt tar han tag i den nyligen utbytta bajsblöjan, ihoprullad och -tejpad som även den strax blir luftburen. Under den korta luftfärden hinner jag utstöta ett NEEEEEEEEEEJ! Men även här, likt föregående scenario slutar allt gott. Vilket i det här faller är lika med bajsfritt.

Och nu har stollarna precis dunat in efter att vi legat och klibbat mot varann i den tropiskt tempererade lägenheten (vadå tror ni vi kollade om det fanns AC? Bwahahhaa. Det finns det alltså inte) Men, på den ljusa sidan tänker jag att vi snabbare kommer att acklimatisera oss till den 30-gradiga hettan. Och, man blir ju lättare förkyld av AC eller blir man inte det, är det en myt eller vavavavava?

Hursomhelst inget vi behöver bekymra oss om i och med att vi nu inte har någon AC. Ett större bekymmer är i så fall vätskebrist pga mängden svett som alstras i detta hushåll. Men ska vi vara riktigt ärliga så har vi inte så värst många bekymmer överhuvudtaget.

 

Framme i Sydafrika!

Efter 16,5 timmar på ett flyg och en miljard timmar i diverse passkontroller är vi på plats i Kapstaden. Eller ja, nu har vi ju varit här ett dygn redan men ändå.

Och jag behöver ju inte brodera ut något om hur vädret är (bara taskigt ju). Vi kan väl nöja oss med att att det är avsevärt varmare än hemma och noll centimeter snö.

Flygresan förtjänar ju nästan ett eget inlägg men överlag – hör och häpna – framstod vi nog som en rätt normal familj. Ja, förutom när jag stod lutad över babysängen på flyget i en ovanligt icke-ergonomisk position och försökte vyssja en precis nerlagd Kasper (nej det funkade inte). Eller när Morris glömde bort kissnödigheten och släppte lös all ansamlad urin på flygplanssätet och sig själv (nej det luktade inte liljor sen). Eller när barnen simultant, efter att ha smakat på efterrätten som serverades mellan Addis Abeba och Kapstaden, fick så kraftiga kväljningar att jag i panik trodde att de fått synkroniserad vinterkräksjuka (nej, reaktionen var inte orimlig – jag smakade själv och kan fortfarande inte förstå vad det är som kunde ha smakat så? Helt sinnessjuk smak och då är jag inte särskilt känslig.)

Nåväl. Värmen och tröttheten efter resan kan ju knäcka de tappraste så nu försöker vi återställa energinivåerna (och öldepåerna) så gott det går. Det innebär bland annat läggdags såhär när klockan visar 21:20 (tror det diffar en timme?).

Fortsättning följer.

 

Maximalt vuxen

Det finns stunder då känslan av att vara vuxen, sådär på riktigt, blir särskilt påtaglig. Dels när barnen är sjuka och man passar och vakar och tröstar. Och, när man en sen kväll bär upp sovande barn från bilen. 

I helgen var vi hemma hos några kompisar på middag. I vanlig ordning sågs vi sen eftermiddag hemma hos dem, och åt och försökte överrösta barnen mellan tuggorna. I vanlig ordning rusade timmarna iväg och tidstopimisten (moi) tippade på att klockan var ”närmare” åtta när den i den riktiga världen hade passerat tio.

Så, vi tog vårt förnuft och vår packning tillfånga och stuvade in oss i bilen för hemfärd. Två trötta föräldrar och tre ännu tröttare barn. Längs Essingeleden började små barnaögonlock bli tunga och när vi svängde av vid avfarten söderut hade Morris somnat med en gammal klubbpinne i handen. Mira höll sig med nöd och näppe vaken, Kasper likaså (föga förvånande).

En stund senare svänger vi in i vårt garage och trots avbrutna motorljud, lysrör i taket och smällande bildörrar sover Morris som ett…well, barn. Jag knäpper av honom bilbältet och lirkar ut honom ur barnstolen på ett inte helt smidigt sätt, men han sover vidare ostört. Värnlösheten väcker en sån enorm känsla av ömhet och jag lägger hans arm om min hals, lyfter upp honom i famnen och går genom garaget. Johan släpar på babyskyddet med Kasper och håller en kroknande Mira i den andra handen.

Jag tittar på vår samlade lilla klan, på Morris avslappnade ansikte med de vintertorra kinderna och de sockerkladdiga mungiporna. Mira som tappert hasar sig fram. Kasper som förmodligen är piggast av oss alla. Johan som bär – inte bara ett otympligt babyskydd, utan ett så stort föräldraansvar med en beundransvärd uthållighet.

Uppe i lägenheten lägger jag ner Morris i sängen. Lirkar försiktigt av de grusfyllda stövlarna. Trär av vinterjackan som hunnit bli småsvettig under bilfärden. Han kurar ihop sig och jag lägger täcket över den meterlånga kroppen. Mira smiter upp bakom mig, ner i sängen och viskar att hon tycker att vi skiter i att borsta tänderna idag. Jag nickar instämmande och en alldeles kort stund därefter har hon också somnat.

Johan guppar Kasper till sömns på pilatesbollen och trots en alldeles översvallande trötthet är det lyckokänslan i bröstet som känns mest.

Gullighetsoverload

 

Recept på bästa helgfrukosten

Sunday-funday! Klart man inleder veckans myyyysigaste dag med en näringsrik och lyxig frukost.

Min nya favoritfrukost påminner lite om trendfavoriten Overnight Oats. Bara snäppet torrare och mer….puddinglik. Torr, grynig pudding, typ #nomnomnom

Såhär gör du:

-Ha för avsikt att unna din kropp frukost

-Inventera kyl och skafferi och do the (sad) math att det enda du kan trolla ihop är havregrynsgröt

-Festa till det genom att koka grynen i vatten OCH havremjölk på låg värme

-Börja sedan inleda allsköns projekt. Sätt på en tvätt, plocka ner julpynt, ströpacka lite grejer, borsta tänderna, skäll lite på dem du bor med, slöscrolla lite, skjutsa barnet till en kompis – ja, allt du kan komma på. Se bara till att följa varje ingivelse så kommer denna punkt att gå strålande!

På väg hem från kompisen, när irritationen peakar pga blodsocker på bottennivåer, kom då på ditt grötprojekt igen och föreställ dig hur det ser ut.

Ok, såhär ser det ut, cirka 3 timmar senare:

Adieu chiapudding, acai bowls och overnight oats. 2018 är det Forgotten Oats som flitigt kommer att synas i ett instagramflöde nära dig. #influencer #ilovebreakfast #healthylifestyle #goals

 

12 DAGAR KVAR!

Paniken, liksom euforin bubblar ikapp när vi nu står inför det faktum att det är 12 (TOLV) dagar kvar tills vi dundrar till Sydafrika. OMFG har aldrig varit mer på sin plats.

Men, så kul det ska bli! Ingen av oss kan riktigt greppa längden på resan (3 månader) så det får vi väl helt enkelt försöka greppa på plats. Vi är dock rörande överens om att vi ska ta det så lugnt det bara går att ta det med tre barn (och två rastlösa vuxna).

Sist jag skrev om resan fick jag några frågor som jag tänkte förklara hur vi tänker kring.

Säkerheten, hur är det med den?

Som jag upplevde det, kändes inte Kapstaden (eller Hermanus, där vi var mest) som en mer hotfull/riskfull plats än någon annan storstad jag varit i. Jag vet att det finns områden man gör klokt i att undvika och jag har även fått förklarat för mig att Kapstaden (och möjligen även andra delar av Sydafrika) har levlat upp säkerhetsmässigt efter fotbolls-VM närdetnuvar (2006?). Det som dock slog mig sist vi var där var hur oerhört hjälpsamma människorna var – mot alla. Minns så väl en promenad en eftermiddag där en man framför oss hade en stundtals stapplande gång. Bakifrån såg det ut som tja, ett par glas för mycket, men kort därefter segnade han ihop och det visade sig vara någon form av sjukdomstillstånd. Direkt slöt sig en massiv massa runt honom, men inte för att glo (vilket jag tyvärr upplevt på hemmaplan), utan för att hjälpa till. Effektivt och aktivt styrde de upp situationen så att mannen snabbt fick vård, och de tog så väl hand om honom till dess att sjukvårdsproffsen dök upp.

Samma sak med en kraftigt påtänd/onykter kvinna som härjade runt mitt i gatan. En man som råkade gå bredvid oss på trottoaren (som alltså inte kände kvinnan) stövlade rakt ut i vägen och såg till att kvinnan kom därifrån, men slutade inte där, utan satt med henne på trottoaren och försökte prata och lugna.

Överlag när jag tänker på det så upplevde jag en väldigt stark kamratlig anda där, likaså ett inbyggt och solitt civilkurage hos de allra flesta. Där tittar man liksom inte bort när något obehagligt sker, utan man gör det man kan för att avhjälpa och stötta. Fantastiskt fint.

Sjukvården, hur funkar den?

Vi behövde inte söka vård på plats, men våra kompisar som reste året efter oss var hos läkaren med deras minsting. Har man bara reseförsäkringen på plats ska det inte vara några konstigheter. De uppsökte ett medical center i närheten av där de bodde (i Kapstaden) och var helnöjda med vården de fick. Det enda de reagerade på i jämförelse i med Sverige, var att läkarna var väldigt peppade på att direkt skriva ut antibiotika.

Bilbarnstolar?

Vi kommer att hyra på plats med undantag för babyskyddet som vi tar med och checkar in – mest för att det är kompatibelt med resevagnen, annars kanske vi hade hyrt det också. När vi reste sist ringde vi och pratade med Avis då det på sajten såg ut att bli helt sinnessjukt dyrt med stolhyra. Men det var felaktiga uppgifter och om jag inte missminner mig så betalade vi runt en tusing för 6 veckors hyra av två bilbarnstolar då. Denna gång blir det sittdyna till Mira och jag funderar på om vi ska köpa en istället – det lär ju bli billigare än att hyra en dyna under 3 månader.

Säkerhet i bussar/taxis?

Sist åkte vi nog inte ens taxi, men absolut buss ett par gånger. Men vi har ju inte bälten på barnen i stadsbussarna hemma heller, så där gjorde vi precis som vi brukar. Vi åkte buss, helt enkelt.

Så, slut på frågestund för denna gång. 

I övrigt håller vi på att planera/panika över packningen, heh. Men, vi försöker tänka att vi ska packa som för en tvåveckorstripp. Vi kommer att ha tvättmaskin i såväl lägenheten i Kapstaden som i huset i Sandbaai/Hermanus. Därefter får vi se. Men om inte annat lär det ju finnas tvättomater, alternativt att vi kör handtvätt. I sista hand får vi väl köpa något nytt om det verkligen skulle krisa, men det tror jag inte.

Vädret lär ju vara hyfsat stabilt så 95% av packningen blir sommarkläder rakt av. Lägg till någon tjocktröja, en vind/regntät jacka, sneakers – et voilà – alles klar! Låter ju plättlätt i teorin och i föregående mening, men jaarå, vi får väl se hur det går i praktiken:

Just det! På instagram frågade jag efter väsktips och det vällde in en massa bra förslag! Vidare gjorde jag min googleläxa vilket landade i tre prima väskor från svenska Epic (som jag inte hade hört talas om innan jag plöjde testet?). Flera framhöll fördelarna med trunkliknande väskor så det blev en sådan (GIGATRUNK – känn på det namnet vavava?) plus en vanlig resväska och en ryggsäck som handbagage. Klickade även hem några packpåsar från gubbdagiset så nu ska det skapas ordning som aldrig förr! Inte som det såg ut i somras, med andra ord. 

I övrigt, tja..vaccinationer har vi sedan tidigare och Kasper är ju för liten för vissa vaccinationer som förmodligen hade varit bra, bland annat MPR. Men, på BVC har de förklarat att han genom amningen får antikroppar via mig, så jag går på deras rekommendation.

Just det! Något vi verkligen borde fixa är spel/appar till paddorna! Nedladdningsbara så att internetuppkoppling inte krävs för att spela. Har ni tips så shoot!

Och, har ni andra smarta tips på saker att ta med på såväl planet som att ha på plats är jag idel öra.

Herreguuuu snart smäller det! Iiiiiiiiik! (Johan är möjligen mest nervös för att lämna över Det Stora Ansvaret för våra blommor (vi har på riktigt en djungel i lägenheten) till den som ska bo i vår lägenhet under restiden).

 

Jag skiter i 2017

Gott Nytt År 2018

Medan barnen hoppar och studsar framför Backyardigans gör jag en mycket snabb återblick på (skitåret) 2017.

Jag måste först och främst ta bloggen till hjälp för att minnas vad som egentligen hände, för 2017 var året min hjärna klappade ihop av stress. Andan i halsen mellan jobbet, föris, bloggen, VAB, infektioner, gamla sjuka föräldrar, sociala sammanhang och uppsägningar förutom basala vardagsbestyr och de allmänna grundkraven på kvinnor i vår tid.

Men det var också året jag tog mig ut på andra sidan depessionen med livet i behåll och började springa. Tessan tog körkort och FÖDDE SITT TREDJE BARN, Kasper the klängy ghost.

Vi är så, ursäkta svordomarna så här årets sista timmar, jävla starka. Kvinnor är så jävla starka.

Huka dig 2018, för nu är vi här.

GOTT NYTT ÅR BÄSTA LÄSARE!

PS: Läs!

 

I kväll åt alla runt bordet samma maträtt

I dag, 29 december 2017, har vi upplevt samma förstummande, chockerande men dock förnöjsamma känsla som Tessan med familj gjorde i början av året: Alla i familjen har ätit samma typ av maträtt.

Jag hade lagat kycklingwok med jasminris. Alltså inget som Franzén och co skulle äta, men HARRY OCH MALTE GJORDE DET. Båda två.

Malte är av principen att allt blir godare med fabrikstillverkad Mangorajasås på och följaktligen dränkte även Harpan sin varmrätt i denna märkliga, gula röra. *kräksemoji*

Och SOM de åt. En portion blev två, blev tre. Kycklingbitar, grönsaker och rubbet åkte ned i kräsna magar. Klang och jubel! Jag vägrar läsa vad Mangorajan innehåller, don’t poop on my parade liksom.

När jag analyserar detta ser jag att ett par ingredienser korrelerar med vad Tessans barn åt i inlägget ovan. Kyckling och curry. Kan det vara så att just kyckling och curry är för barn vad Ben & Jerrys Chocolate Fudge Brownie är för mig?

Harry äter mangoraja

Nu ska jag bara ta ett glas vin och njuta av att 100 procent av familjen är utfodrad med samma födoämnen, vid samma tidpunkt.

Mvh/familjen Plocka ihop random rester annars och låtsas att det är tapas.

PS: Guuuud, stooort tack för alla era fantastiska kommentarer på mitt förra inlägg om jag skulle sluta blogga. Jag har ägnat julen åt att läsa det ni skrev, om och om igen, för att försöka ta in att vi verkligen når ut med det vi gör, jag och Tessan. Ni är så fina och kloka. Tack igen.