Det Eviga Barnrumsprojektet

Hallå i den fullkomligt olidliga hettan #teamhöst. Jag ska bespara er en aggressiv och mycket utdragen rant om exakt hur mycket jag skyr det faktum att det är 3000 grader varmklibbigt just nu. Mina tankar går till alla er höggravida nu – svala brisar och läskande drycker till er alla! Och en självklar plats på BB.

Medan resten av Sverige badar och tar bilder på bryggor och immiga roséglas tragglar jag på med det projekt som *kickade* igång våren 2011, innan Mira kom till jorden. Alltså Barnrumsprojektet som nu har blivit mer utdraget än Slussenprojektet.

Det är ju något som händer när man är föräldraledig och spenderar en miljard timmar någonstans mellan hemmets alla väggar, golv och tak. Man ser så mycket grejer som akut bör åtgärdas, ibland med en rimlig lösning i åtanke, oftare med en mindre konstruktiv ingång dvs man har ingen aning om hur förbättringsåtgärden bör se ut.

Sen har vi momentet att gå från teori till praktik. Nog för att det händer grejer innanför ens kranium, men det händer desto mindre i praktiken när man har tre barn varav ett man inte har lagt ifrån sig kvällstid på ja, i runda slängar 10 månader 3 dagar, 23 timmar och 31 minuter (MEN VEM RÄKNAR?).

Men, jag har på något närmast magiskt sätt lyckats mobilisera resurser till att tänka till hur barnens lekrum nu ska se ut och kommit…låt oss säga 38% vilket inte är illa pinkat. På instagram fick jag kunglig hjälp att tycka till om färger och nu är byråerna målade i Alcros Givakt och skivan i Strand som mööööjligen blev lite…plåsterfärgad. Men, men.

Nu måste vi dock få in lite värme i rummet (OBS OBS OBS, färgmässigt ej temperaturmässigt) så nu är det gardiner i en miljard olika nyanser av rosa som jag lägger mitt kognitiva kapital på. Får jag än en gång be om hjälp? Väger alltså mellan dessa:

Nuderosa

Ljusrosa

Dimrosa, minsann

Um, en annan ljusrosa

Eller kanske en annan ljusrosa (ok, skjut mig)

Ja, det kanske är dags för mig att börja jobba (vilket sker om TRE VECKOR) när jag fastnar i microbeslut som dessa. När jag handlar till mig själv är det så oerhört mycket smidigare. Tog mig exempelvis cirka 15 sekunder att klicka hem den här tröjan och jag tror att jag skulle kunna ro hem den här kavajen minst lika snabbt om det nu inte vore för att den var slutsåld.

Se där hamnade vi på ett sidospår direkt. Så, vilken av de VITT SKILDA rosa gardinerna kommer att maximera myseffekten i barnrummet? Min ambition är alltså att det ska bli så mysigt där inne att de bara vill komma ut när det är dags att äta. Och ja, min verklighetsfrånvända förhoppning är att ett par varmrosa gardiner ska åstadkomma detta.

Nästa fas i bygget av Nya Karol….jag menar det 16 kvadratmeter stora barnrummet är aktivitetsrelaterade grejer. Spanar på ribbstolar, romerska ringar och lianer och återkommer med status på detta någon gång innan hösten 2024.

 

Det här med att äta djur

Det är ju inte helt oproblematiskt det här när barnen inser var maten kommer ifrån.

”Mamma, är det här kossa?” kan Mira fråga vid matbordet.

Ja, mitt barn det är precis vad det är. Och det skaver att vi slentrianäter mer kött än nödvändigt för att min lågpresterande hjärna inte kan komma på fler recept än Bolognese, korvstroganoff och Carbonara.

”Äter vi gris nu?” undrar Morris förundrat.

Um..ja (sorry). Vi borde vara bättre och jag SKA jobba på det. För det är enbart en fråga om vana, bekvämlighet och ja, lättja. Och trots att jag förespråkar att man ska sänka kraven och inte slå dubbelknut på sig själv, i synnerhet under småbarnsåren, så är just slentrianköttätandet något jag skulle vilja skruva ner på rejält.

Men! Det kan ju bli rätt humörhöjande konversationer om det här. Idag vid middagsbordet åt vi lax.

-Mamma, vad är lax för djur? frågar Morris mellan tuggorna.

-Um, lax är…lax. Alltså en fisk, svarar jag lite lätt disträ.

-MEN VAD ÄR DET FÖR DJUR, stånkar Morris som om jag vore mindre bildad än Kasper.

-En fisk, svarar jag igen. Lax är en sorts fisk. Och den fisken heter lax, säger jag så övertydligt jag förmår.

Morris skakar på huvudet och flabbar åt mitt vansinniga svar.

-Man äter inte fisk. Man äter pirayor, konstaterar han med sitt 4-åriga självförtroende och tar sedan en till tugga av lax…pirayan.

Pirayaslukaren

När vi ändå är inne på det. Goda, enkla vegorecept, anyone? (Ratatouille och linsgryta undanbedes vänligt men bestämt. Har aubergine förresten någonsin bidragit med NÅGOT av värde?)

 

Min tillvaro nerkokad:

Trevligt

Trevligt

Tjafsigt

Gråtigt

Bråkigt

Trevligt

Tjafsigt

Trevligt

Gråtigt

Trevligt

Tjafsigt

Bråkigt

Trevligt

Tjafsigt

Gråtigt

Bråkigt

Gråtigt

Allt utartar

Repetera

Hur vi lyckas se så civiliserade ut som vi ändå (väl?) gör här är högst förbryllande

 

Feluttalade ord

Hörni jag måste kolla en grej med er som en liten undersökande studie i av barn feluttalade ord.

Varför jag antar att det kan finnas fler än just våra två talföra barn, är för att jag häromdagen hörde två andra barn säga fel på exakt samma ord, på exakt samma sätt. Och jag skrattade givetvis hånfullt ut dem, precis som jag gör med mina egna barn när de säger fel*.

Okej, ord nummer 1: låg och/eller la

Barnens version: lagg

Exempel:

JAG LAGG DEN DÄR OCH NU FIIINNNS DEN INTE LÄNGRE!!!!! (eh jo det gör den)

JAG HITTADE DEN, DEN LAGG DÄR!!! (sa ju det)

Som om det vore svårt med oregelbundna verb? 🙄

Ord nummer två ÄR NI REDO: kartong

Barnens version: takong (hade kunnat vara en japansk motionsform)

Mira har börjat fatta galoppen med la/låg men Morris ger inte mycket för den grammatiskt korrekta böjningen. Men han har ju å andra sidan ett par år på sig.

Kartong – jag minns inte riktigt när det lossnade för Mira men länge tyckte hon det var ruskigt knepigt att få till det. Och nu är Morris där, på precis samma sätt. Och de barn jag pratade med häromdagen.

Så, är det allmänt kluriga ord eller är våra barn bara svagbegåvade*?

*obs lite skämt

 

Mor pysslar med barnen

Så, lagom till att klockan blivit 19:15 idag fick den förstfödde sonen ett infall att plötsligt pyssla.

Ja, ni förstår ju var detta barkar.

Lagom till att klockan blivit 19:15 var det samtidigt så att varm mat stod på bordet till de vuxna i hushållet. Barn nummer 1 hade fått lyxmiddag på donken, barn nummer 2 hade ätit hos en kompis och barn nummer 3 får fanimej ingen mat för han är inne i en monsterfas och är se-he-vin-jobbig.

Mor och far slevade i sig maten till en kakofoni av rop från hemmets alla vrår.

VAR ÄR KLISTRET?

MAMMAAAA!

VAR ÄR PAPPRENA?

MAMMAAAA!

VARFÖR ÄR GLITTRET SLUT? (um, kanske för ATT DU TÖMDE UT ALLT HÄROMVECKAN?)

MAMMAAAA!

MAMMAAAA!

JAG SKA SITTA HÄR!

NEJ JAG SKA SITTA HÄR.

MAMMAAAA!

MAMMAAAA!

MAMMAAAA!

Efter att iallafall ha fyllt magsäcken (något mer generöst kan jag inte säga om denna middagsstund) stegade jag bort till mina pysslande avkommor. Pysslet gick alltså ut på att tömma ut en massa lim i en skål och blanda med glitter som de hade lyckats rota fram någonstans ifrån.

Jag inleder starkt med att förfasas över val av skål och stövlar hetsigt bort med Rörstrandsporslinet och diskar/skrapar bort glittersörjan.

Möjligen lite lätt motivationssänkande för pysslarna.

Återvänder med två plastskålar som de kan demolera totalt ifall andan skulle falla på.

-Så..försöker jag med lite mer entusiasm.

-Mamma, kan du hjälp…? börjar Mira.

-NEJ HJÄLP MIG FÖRST, gastar Morris.

-JAG FRÅGADE FAKTISKT FÖRST, vrålar Mira.

Vad trevligt vi har det, tänker jag matt.

-Nu frågade Mira först, Morris, men jag lovar att hjälpa dig alldeles strax, säger jag milt som om jag voro en förskolepedagog.

-MIRA FÅR ALLTID FÖRST, vrålar Morris och tjurrusar därifrån med en klister- och glitterkladdig pinne i den knutna näven.

Mor jäktar efter för att minimera risken att glitterklistret hamnar på väggar, dörrar, tak, golv, luft, kosmos.

-MAMMA DU SKULLE JU HJÄLPA MIG, jämrar sig Mira högljutt.

-Jag kommer strax, jag måste ju bara hindra kladdet, väser jag tillbaka i en ton som kunde varit klart trevligare.

Varför pysslar vi ens när klockan har passerat 19:30? Gissar att det är det dåliga samvetet över minskad tid med storbarnen som ligger bakom beslutet.

Alla tillbaka vid pysselbordet aka soffbordet.

-Morris har mer glitter än jag, konstaterar Mira.

-NEEEEJ, svarar Morris svinargt.

-Hörni, ska vi avrunda här och fortsätta imor…

-NEEEEEEEEJ!!!!! svarar barnen i kör, för en gångs skull överens om något i tillvaron vilket jag unnar mig att glädjas åt en kort sekund.

-MIRA DU HAR TAGIT MITT PAPPER, frustar Morris.

-MEN JAG HAR JU INGET PAPPER, fräser Mira tillbaka.

Jag är så trött på att medla.

-Mira och Morris. Sista försöket, säger jag och delar ut ett papper var, fördelar klister och glitter med samma entusiasm som en bingoutropare i en sedan länge glömd bingohall.

-Så, nu gör vi klart teckningarna och sen är det läggdags.

-MAMMA MITT KLISTER TORKAR! konstaterar Morris med gråten i halsen.

Ja, min pojk, DET ÄR GRUNDTANKEN I HELA KONCEPTET KLISTER, svarar jag inte.

-Ja, hjärtat, klister gör ju det, och ganska snabbt går det också. Men tur att du hann göra….klisterklumpen där iallafall, försöker jag peppigt. Morris ser faktiskt ganska belåten ut över sin gulglittriga klisterklump och jag känner att det finns hopp.

-MITT KLISTER ÄR SLUUUUT, ylar Mira och ser på Morris papper att hans klump är större.

VEM FAN TÄVLAR I STÖRST KLISTERKLUMP?????????????????? (mina barn, obvi)

-Mirisen, det fanns bara lite klister kvar i tuben och vi försökte fördela det jämnt. Nästa gång kanske du får lite mer än Morris, okej? Vi försöker alltid att göra det rättvist, det vet du.

-JAG HATAR ATT PYSSLA, fräser den snart 7-åriga dottern innan hon följer i sin lillebrors fotspår och rusar till rummet och ger dörren en klart omild behandling.

Så trist. Jag som formligen älskar att pyssla.

 

Ny läggningsregel

Okej nu ligger jag här inne på den 73:de minuten av läggning av ETT av tre barn och tänker att vi borde införa en ny regel här hemma som lyder ungefär såhär:

Alla läggningsprocedurer som överstiger 60 minuter bör kompenseras för uppvisande av utmärkt tålamod.

(Jaha, ni kanske trodde att jag skulle delge en regel kopplat till barnen? Ahahahshaha!) Idag skulle jag kunna tänka mig att kompensera mig själv med exempelvis denna klänning:

Ska ta upp det på familjerådet. Samtliga förslag som får 50% bifall av hushållets röstberättigade klubbas igenom.

*Gör plats i garderoben*

 

Kasper 9 månader!

Ett fyrfaldigt leve för den sistfödda! Hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!

Kasper, din rågulliga lilla odåga, det är en fröjd att få kalla dig min son. Du är alldeles för snabb för min egen komforts skull och din ovana att sova i 30-minuterspass ska jag återgälda någon dag.

Din nyfikenhet verkar inte veta några gränser vilket är 1. genomhärligt samt 2. svettigt (för samtliga parter). Du liksom mörschar dig fram i tillvaron som en synnerligen gullig ångvält.

Allt ska utforskas och jag lirkar dagligen ut saker ur din munhåla. Blad, jord, trådar och allmänt…ludd. Och så sent som idag, en sax. Ja, alltså saxen var inte slukad i sin helhet, men delar av den (givetvis de vassare) skulle undersökas oralt.

Du välter, bankar, stampar och fäktar. Väser, gormar, dreglar och bubblar. Kryper, står, vinglar och trillar. Kämpar dig upp på knubbiga, vobbliga ben och trots att jag imploderar av stolthet över dina rasande framsteg, vittnar dina ansiktsuttryck om en stolthet som är än större.

Din pigga, energiska blick, ditt fjuniga, luddiga hår, ditt luriga, belåtna leende. Dina overkligt mjuka lår.

Herregud vad jag älskar dig. Grattis fjuno.

 

Allt är frid und fröjd

Som dagarna flyger förbi? Jag är ständigt back ett par timmar mentalt. Var tar all tid vägen, jag frågar inte åt en kompis utan åt mig själv? SVARA RA!

Idag till exempel, åkte jag och en kompis in till Åhléns City. Kliver in i varuhuset strax före 11.00. Tar ett snabbt (nåja) varv, lunchar, underhåller bebis och vandrar ut ur samma dörrar varpå klockan är typ 14.30?

Strosar runt lite och klockan är 15:30. Och då kommer jag på att förskolan har APT.

Helvete.

Jag lyckades dock förflytta mig själv samt Kasper i en helt otrolig fart och rusade in på gården 3 minuter försent, efter att ha ringt och bett om ursäkt på förhand. Mönstermamman at your service.

Innan vi knappt kommit iväg förklarar Morris att hans ben är för svaga för att gå och jag gör det enda jag förmår i den nervklena stunden: trollar fram en klubba som råkar ligga kvar i min väska sen det senaste besöket på pizzerian. Frid und fröjd. Benstyrkan återkommer som om det voro magi och jag lovar mig själv (igen) att jag ALLTID ska ha med ståbrädan när jag går ut. Min kompis hjälper till och peppar Morris som en hel hejarklack och vi närmar oss hemmet som ligger längs vägen till Miras skola. Morris kapitulerar och jag följer med honom upp och passar även på att droppa av Kasper som inte är på solskenshumör.

Väl ute på gatan igen hör jag barnskrik från huslängan. ”Det är minsann fler barn än våra som vrålar på det sättet”, myser jag självbelåtet. Skriket fortsätter strömma ut från något av alla fönster på de tre bostadsrättshusen. Inser att skriket känns välbekant.

Det är mycket möjligt att andra barn också vrålar. Men denna gång kom skriket från just vårt hallfönster. Morris hade just låtit Johan och stora delar av Gamla Enskede veta att han minsann ville ha glass.

 

Ordningen delvis återställd

Innan jag skriver ett ord till: TACK FÖR ALLA PEPPKOMMENTARER PÅ FÖRRA INLÄGGET! Her-re-gud, blev alldeles gråtmild.

Vilken pärs. Johan är på hemmaplan nu men är knappt funktionsduglig. Eller jo, han kan ju gå och stå och äta och så. Men det är inte så att han kan breakdancebattla, direkt. Istället gör han sina rehabövningar och jag kan inte låta bli att garv…förlåt fnissa milt åt…jag menar MED honom där han står och svajar och nickar och vrider på huvudet åt olika håll. Han beskriver det själv som att vara full alternativt fruktansvärt bakis (men då brukar man ju ändå kunna stå med fötterna i kors utan att kapsejsa, eller?). Så, vi kan väl säga att nuläget är som en tidigarelagd midsommarfylla.

Men han är vid gott mod och det går framåt, vilket är huvudsaken. En så sjuk grej att åka på? Det var ju några av er som kommenterade som hade åkt på samma resa. Fyfan, alltså, det måste vara så vidrigt när knoppen och kroppen bara sviker en sådär plötsligt.

Och medan Johan återhämtar sig känner jag mig som en semi-ensamstående mor som försöker ratta tillvaron med förståndet i behåll, hos såväl mig själv som övriga familjemedlemmar. Det går..ja alltså vi lever ju och ingen har begärt tvångsförflyttning till annan ort (skulle eventuellt vara jag då) och mja…vi kan väl säga såhär att samtliga nog hoppas att Johan repar sig hyfsat (läs: väldigt) fort.

Nu ska jag unna mig en dusch, minsann. Den kortaste familjemedlemmen har en alldeles enastående svettförmåga (det har han ärvt av mig *stolt*) och delar frikostigt och oombett med sig av sina salta..kroppsvätskor (det är otrevligt ord, för övrigt).

 

FRIYAY!

Ämen var ska jag börja? Rimligtvis med att montera ner rubriken å det grövsta. Fri…fuck? Eller vänta, ska jag kanske med börja med att jag just vrålade ungarna till sömns? Eller att en betydande del av de senaste två dygnen har spenderats på akuten?

Okej, lika bra att ta det kronologiskt. Igår morse väcker Johan mig och berättar att han inte mår så värst bra. Han är yr och lägger sig på sängen brevid mig och Kasper.

Klipp till: Johan hänger över sängkanten och kräks på golvet på grund av att hela hans värld snurrar.

Jag preppar alla barn och dundrar iväg till stopp nummer 1: förskolan. Allt går precis som vanligt, det vill säga att 1. Morris först ska bajsa (detta sker varje morgon, direkt när han kommit fram) 2. Morris vrålgråter och försöker krypa in i mitt lårben.

Jag andas och svettas och pussas och kramas och går sen iväg med Mira och Kasper.

Stopp nummer 2 blir skolan där avskedet går klart smidigare, varpå Kasper och jag återgår till hemmet.

Kanske är Johan bara trött och magsjuk? tänker jag positivt innan jag kliver innanför dörren. Johan är fortfarande sängliggande och mår djävulskt kasst.

Jag ringer vårdcentralen och får en tid ett par timmar senare. Johan sover medan jag hänger runt med Kasper. En halvtimme innan läkarbesöket åker jag och lämnar av Kasper hos mormor och morfar.

När jag kommer hem väcker jag Johan och förklarar att vi måste åka. Han svarar med en spya. När han ska försöka gå de fåtal meter från sovrum till ytterdörr sjunker han ihop och kräks igen.

Jag sjunker ihop en smula inombords men hjälper honom på fötter efter att ha torkat upp kräkset. Tillsammans stapplar vi ner till garaget, Johan med en plastpåse i högsta hugg. Och den används väl på väg till vårdcentralen.

På plats hämtar jag en rullstol som Johan sjunker ihop i. Det är verkligen systemkollaps, inser jag medan jag stressat rullar in honom i väntrummet och sen vidare in till läkaren.

Efter att ha försökt undersöka Johan konstaterar han att Johan måste få i sig tabletter mot det akuta illamåendet för att kunna gå vidare med undersökningen ordentligt. På läkarens blick ser jag att han är lite tagen av situationen. Så även jag. Och i allra högsta grad Johan.

Tabletter och en stunds väntan senare konstateras det att Johan måste till akuten.

Samtidigt är det akutläge på Kasper som gråtskriker mormor och morfar från det café som de sitter på. Jag får mms-rapport:

En rockad senare sitter mormor, Kasper, Johan och jag i bilen på väg till Södersjukhuset. Johan spyr, Kasper skriker och mormor pratar. Jag svettas och kör.

På plats är Kasper omöjlig att söva i vagnen och när vi väl kommer in till akutavdelningen får jag ta med mr Klister. Johan är i så ruskigt dåligt skick där han sitter helt ledlös i rullstolen. Det ser personalen rätt omgående och han får en brits att lägga sig på. Sen ligger han där i 6 timmar, med mig och Kasper och en miljard akut sjuka människor som sällskap.

Efter 7 timmar kommer vi äntligen vidare och en läkare undersöker honom initialt. Misstanken är virus på balansnerven, men det kan inte bekräftas innan ytterligare tester har genomförts. Totalt 8 timmar senare, vid 20:30 måste jag och Kasper åka hem och hämta storasyskonen. Läkaren uttrycker sig ovanligt osmidigt, trots att det förmodligen var tänkt som ett lugnande besked: ”Jag tror inte att det är en stroke”.

Varsågod att tänka fritt kring alla de katastroftankar som skenade iväg där och då. Thankyouverymuch.

Fredag morgon och skolavslutning. Barnen är glada i hågen och vi kommer iväg till Miras skolavslutning. Morris får haka på och jag meddelar förskolan att han är ledig resten av dagen. Och her-re-gud vilken fin skolavslutning! Om jag grät? Eh ja. Det var Den blomstertid och Nu grönskar det, men även en elev som sjöng Hallelujah med en artistveterans inlevelse. Vidare var det en fantastisk lärarkår som framförde en egenkomponerad version av Shuffla, följt av lite tafatt men ack så älskvärt flossande. Skolgården vibrerade, vilka jäkla ess, alltså. Intensiva applåder till er, Enskede Skolas personal och elever!

Högtidsfrisyr on point

Mira i sin egengjorda krans (såååå gulllliiiiit)

Jag och Mr Klister Senior

Efterföljande fika åtnjuts och lagom till att vi ska rulla hemåt ringer Johan och berättar att det nu är bekräftat att det är ett virus på balansnerven som spökar. Så. Innerligt. Skönt. Att. Höra. Tillståndet i sig är ofarligt men riktigt jävligt att ta sig igenom. Tack och lov brukar det vara de första dygnen som är värst.

På väg hem ser vi morfar passera med bilen och Mira och Morris tjuter att de vill följa med. Efter ett uträttat ärende hämtar mormor och morfar upp barnen för en fika och ett besök i vad som enligt dem är paradiset på jorden: Globen City Shopping.

Jag och Kasper passar på att sova och därefter droppar jag av Kasper hos en kompis som dribblar totalt FYRA barn så att jag kan hälsa på Johan en sväng (Empan, I love you <3 ). Efter en helt sned parkering (som vanligt) dundrar jag in till Johan som ser piggare ut idag, om än sliten. Han måste ligga över ännu en natt och efter att ha snackat en stund ser jag att han blir allt tröttare och jag pussar honom hejdå och dundrar hemåt igen.

Middag. Chips. Tjafs. Shuffla. Kvällen i fyra ord.

Läggningen blir ungefär lika härlig som Johans allmäntillstånd. Morris är övertrött och båda han och Mira är lite ängsliga givet att Johan är borta. Herregud, JAG är ju ängslig, klart att de också känner sig stingsliga. Jag sätter på en saga på Storytel som vanligt och försöker natta Kasper samtidigt men det fullkomligt havererar. Morris gapar och busar med Mira. Mira gastar och skäller. Jag dundrar in i deras sovrum och tillrättavisar dem skarpt med hopp om bättring och återgår sedan till att natta Kasper i vardagsrummet.

Mitt uppe i amningen skriker Morris efter mig. Kasper vaknar och jag dundrar in, nu argare. Morris garvar och stökar runt i sängen. Mira fräser och Kasper är vaken.

Jag sätter mig på sängkanten men Kasper kan omöjligt komma till ro utan börjar gråta och knöla. Mira och Morris hör inte sagan pga mistluren till lillebror och jag stövlar ut ut rummet igen…

…i en minut innan Morris gapar igen. Jag funderar över taktik och tänker först att jag får låta honom gasta lite, jag har ju ändå förklarat läget.

Jag håller mig till min taktik i 45 sekunder innan det brinner i huvudet och jag stövlar in igen, nu en nivå argare. Jag fräser saker om att man måste visa hänsyn och hjälpa till, i synnerhet när man som förälder är själv. Mottaglighet: låg. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och strax meddelar Morris att han måste bajsa.

Jag VET att det är fullkomligt orimligt att bli arg för att någon måste bajsa, men det blir jag. SÅ STÄM MIG.

Blir jag gladare när Morris, efter att ha gått upp på toa med mig och Kasper i släptåg, väl sitter på ringen och meddelar att han inte alls var bajsnödig?

(ni behöver inte svara på den frågan)

Här någonstans är jag så frustrerad att jag på riktigt vill byta plats med Johan. Och jag vet, jag förstår väl, att det är jag som borde styra upp situationen (vem annars, liksom?) men jag är totalt oförmögen. Jag kan varken mobilisera ork eller tålamod. Och jag är (smärtsamt) medveten om att barnen behöver extra trygghet och lugn när Johan är på sjukhuset.

Barnen lägger sig i sängen igen och jag går ut med Kasper för att lugna mig lite och försöka få K att somna. Strax hörs gap och skrik från rummet igen, det brottas och röjs runt.

Vad jag gör i detta läge? 1. jag bemöter dem lugnt och pratar mjukt om vikten av att sova X. jag kramas och sjunger en godnattvisa 2. jag blir så arg att mitt gormande övergår i gråt

Varsågoda att gissa.

Under en kort stund gråter 4 personer i rummet (100% av alla närvarande). Sen kramas alla. Sen, äntligen lägger de sig ner och jag sätter mig vid fotändan och ammar Kasper och djupandas. Morris ligger och stirrar framför sig. Mira kramar sin mjukismops. Jag tar tag i Morris mjuka fot och viskar att jag älskar honom. I samma sekund möter hans blick min och han ler försiktigt, sluter ögonen och somnar på tjugo sekunder.

Mira tittar upp på mig från madrassen på golvet (det blev en rockad i sovarrangemang pga sjuklingen så vi alla kan sova i samma rum). Jag viskar samma sak till Mira och hon myser ihop sig under filten och en kort stund senare blir även hennes andning tung.

Jag sitter kvar en liten stund och ammar Kasper som även han somnar tillslut. Klockan visar 21:37 och jag tassar upp, fortfarande med Kasper ansluten till bröstet. Och nu sitter vi här i soffan och jag längtar krampaktigt efter i morgon då vår värdefulla och oerhört efterlängtade femtedel får komma hem igen.