Människor som hatar (vissa ord)

På förekommen anledning, alltså förra inlägget där jag snitslade upp ett litet sidospår kring ord man inte klarar av, vill jag nu fortsätta på denna underhållande och laddade stig.

KAN VI INTE ALLA VÄLTRA OSS I VIDRIGA ORD??? Nej, ni ska inte sitta på soliga balkonger eller i lummiga parker denna fredagkväll. Ni ska istället visa upp er allra mest passivt aggressiva sida och dela med er av ord/uttryck som får er att gnissla ner era tänder och era hjärnor att brinna.

Jag bjöd ju på två ord sist och tänker här toppa med ytterligare några. SAMTLIGA människor som använder sig av dessa ord/uttryck bör omyndigförklaras med omedelbar verkan:

*styrkekram

*(det värker i/det känns i/…) mammahjärtat (brister)

*tunika (TUNIKA WTF)

*nom-nom-nom-nom (livets mest kontraproduktiva uttryck. Används när nåt verkar gott men får det att låta sjukt oaptitligt)

*magiskt (som även någon skrev i kommentarerna – I HEAR YOU SISTER. Sånt inflationsord! Om något är magiskt är det ju per definition ÖVERNATURLIGT och din acaibowl/hallonbuske/promenad ÄR INTE ÖVERNATURLIG FFS. Harry Potter, däremot, är magisk. Och jag kan sträcka mig så långt att ens eget bröllop kan kännas magiskt. I övrigt: byt ord)

*läcker (alltså inte som att något läcker (t.ex. en urinblåsa) utan att någon/något är läcker/-t. En läcker häck. Hua.)

*blus (inte mitt värsta ord men LÅNGT ifrån en favorit)

Så, lägg ner tacon och ställ ifrån dig roséglaset och gå loss i kommentarsfältet. Detta kan bli MAGISKT!

 

Det här med separationsångest

Jag skrev ju igår att vi alla skulle samlas här idag (ÄR ALLA HÄR????) för att vädra detta med separationsångest.

Det var inte superlänge sen jag bollade tankar kring om separationsångest har något med otrygghet att göra och ni levererade som vanligt många kloka, intressanta och tänkvärda svar.

Men jag kan inte släppa det. Förmodligen för att det är fortsatt dramatik med Morris och förskolelämningarna. Varje. Morgon. Och visst, varje morgon går det också över snabbt, men ändå.

Jag fastnade i en facebooktråd i någon öppen, större mammagrupp (BIG MISTAKE) där det avhandlades just gråtande barn och förskolelämningar. Och i just den tråden var alla rörande överens om att de ALDRIG skulle få för sig att lämna ett ledset barn på föris. ”Mammahjärtat brister” osv (klarar för övrigt inte av det uttrycket, men det är en annan fråga i paritet med det här med ”styrkekram”).

Jag brukar kunna bibehålla rationalitet i de flesta lägen, men snubblade även över denna artikel där bland annat detta står (saxat):

Är lämningsrutinen jobbig i över en månad? Då kan det handla om andra faktorer, te.x.:

– att det är stökigt på förskolan

– att övriga barnen är äldre än ditt barn

– att ditt barn blivit illa behandlad av ett annat barn (eller pedagog)

– att ditt barns upplevelse av förskolan inte är positiv

Du kan då begära att göra en inskolning, igen. Du kan även vara på förskola en heldag för att se hur barnen interagerar med varandra. Det kan säga en hel del…

Min upplevelse är dock inte att punkterna ovan stämmer, men visst, jag har ju inte varit där en hel dag så jag kan ju inte vara 100% säker på min sak.

Åter till mammagruppens facebookdiskussion. En av deltagarna poängterade, utöver det faktum att hon aldrig skulle lämna ifrån sig ett gråtande barn, att dessa regelbundna, upprepade separationer (de sker ju ändå dagligen) på sikt kunde ha en negativ inverkan och ja, vara mer eller mindre traumatiska. Och obs, detta var nog enbart egna föräldrareflektioner, hon utgav sig inte för att vara psykolog eller dylikt.

Och fasen vad det skaver ändå. Även fast Morris har roligt kort efter att vi vinkat hejdå. Och jag vet och ser att han har många kompisar att lattja runt med.

Så ja. Säg nu vad ni tänker, tror och tycker. Extra spännande med er som har större barn som också varit separationskänsliga – hur är de idag?

 

Ge flickor och kvinnor tillgång till mensskydd!

Hörni, nu har barnbidraget landat på kontot och lönen är alldeles inom räckhåll. Och jag har ett alldeles strålande förslag på vad ni skulle kunna använda en liten (eller jättejättestor, låt inte mig begränsa någon!) del av detta kapital till: ActionAid och deras arbete för att ge flickor och kvinnor tillgång till mensskydd.

”Kan det verkligen vara viktigt?” kanske någon funderar. Ja:

Nästan nio av tio kvinnor saknar tillgång till ordentliga mensskydd. Istället för bindor, tamponger och menskopp tvingas de använda papper, löv eller tygtrasor. Utöver att det ses som skamligt leder det till infektioner och utanförskap. Situationen är fullkomligt orimlig och oacceptabel.

Så, nu stöttar vi våra medsystrar såhär inför internationella mensdagen den 28 maj! ActionAid vill samla in 500 000 kronor för att kunna hjälpa kvinnor med bland annat hygienkit, toaletter och duschar.
Swipa fram appen och swisha valfri summa till 900 08 37 nu! Ses kan vi väl ses här i morgon igen och prata om separationsångest (igen, jag vet).

Men, först swishar vi och bidrar till en drägligare mens för de som lever i krig, fattigdom eller naturkatastrofdrabbade områden.

 

En dag med två kids

Det kan vara så att jag egentligen är tämligen olämpad att vara flerbarnsförälder. Idag har jag hängt runt med Kasper och Morris vars föris var planeringsstängt. Och nu är jag totalt uttjänt.

Alltså I.N.T.E.N.S.I.T.E.T.E.N. Jag var matt strax efter lunch. Johan menar på att jag alltid hittar på för mycket och möjligen ligger det någonting i det.

Vi började förvisso i en ruskigt brant uppförsbacke. Det känns som att Morris muckade gräl redan från start. Han inledde starkt med att högljutt förklara att han ville ha godis. Pedagogiskt styrde jag av det och pratade om lördagar och måndagar och andra…dagar. Då ville Morris istället ha cola. Sen vill han ha Kinderägg. Sen leksaker. Och notera att detta var innan klockan hade hunnit bli 09:00.

Lagom till att jag skulle få Kasper att somna blev Morris akut och naturligtvis högljutt upprörd. Blev exakt noll sömn för Kasper trots att jag lugnt förklarat för Morris att om bara Kasper får somna i lugn och ro kan jag ägna mig fullt åt Morris sen. Effekt: utebliven. Gissar att konsekvenstänk inte är hans (och många andra 4-åringars) paradgren.

Vi gick till parken för att möta upp en kompis och hennes son som snart blir 2 år. På plats lyckades jag amma Kasper till sömns samtidigt som jag viskade/väste/fräste saker till Morris som var uppe i klätterställningen.

Sen kom min kompis som hade den fantastiskt goda smaken (och föräldrainstinkten) att ta med en rejäl kaffe.

Efter parkhäng och lunch begav vi oss till Ringen vilket var Morpans främsta önskan tillsammans med att åka tunnelbana (Ringen är ett rätt träligt inomhusköpcentrum, byggt i början av 80-talet). Där skulle vi minsann fika och kolla i leksaksaffären. Med betoning på kolla.

Och här nånstans slår min optimism alla rekord. Klok (?) av erfarenhet pratar jag med Morris otaliga gånger om att jag gärna tittar med honom i leksaksaffären men att vi inte kommer att köpa något. Morris är ett under av resonlighet och nickar och säger saker som ”jag struntar i att köpa något, mamma, vi tittar bara”. ”Se där, min kloka, medgörliga son, klart att vi kan titta på leksaker tillsammans. I’ve taught him well.” myser jag självbelåtet.

Tills vi kommer in i affären.

Efter 20 minuters klosstornbygge, stenhård förhandling, allmän avledning och krishantering lämnar vi BR. Morris har då rivit av sylvassa argument som ”vill du att jag ska dö? samt ”vill du inte att jag ska pussa dig? Om inte så får jag lasersvärdet” och jag känner att ytterligare en kaffe måste in i systemet asap.

Så vi går och fikar. Morris får välja…dopp? fikamaterial? och pekar ut en kokosboll och ett litet glas med skiktade…grejer (konditorterminologi on point). Cafékillen förklarar stolt att det är fjolårets nobeldessert och Morris förklarar att han måste bajsa.

Kokosbollen slinker ner kort efter att jag har svept mitt kaffe och vi hugger in på nobeldrömmen. Morris tar en blygsam sked och dömer sedan ut desserten fullkomligt genom att sätta det obarmhärtiga betyget 0 av 10. Kokosbollen får däremot sjuttitio av samme domare så hör upp nu, ni som ska sätta årets Nobelmeny.

Lagom till att vi ska bege oss hemåt påminns gossebarnet om lasersvärdet och humöret blir därefter. Liksom mitt. Och jag tänker att jag antingen är världens klenaste förälder, alternativt har världens mest krävande barn.

Tror dessvärre att det är det förstnämnda.

Den obarmhärtiga domaren och praktfiaskot till efterrätt

 

Morgnar med Morris

Dagen börjar med att jag och Johan står vid köksbänken och dricker kaffe, fortfarande hoppfulla om en fridens morgon.

Två minuter hinner passera.

I ögonvrån ser vi ett föremål som är i mitten av sin luftfärd, i oundviklig bana ner mot det hårda golvet. Det är tack och lov inget levande föremål, utan en gråbrun nallebjörn. Och följer man luftfärden i en tänkt bana bakåt ser man att den inlett sin resa inifrån sängen där Morris nu ligger och fräser och ylar.

Johans blick möter min och vi kan i tyst samförstånd konstatera att vi inte, just denna morgon, hör fåglar sjunga glatt god morgon, god morgon i kör. Istället hör vi the soundtrack of our lives: Morris vredesyttringar.

Kort efter att nallebjörnen har kraschlandat följer en liten gosedjursgris samma luftbana och går samma obarmhärtiga öde till mötes.

Sen kommer det fluffiga marsvinet. Ingen går förskonad.

Vi sveper kaffet som om det voro en hotshot och inser att vi nu måste på med såväl silkesvantar som hårdhandskar. En mobilisering av alla gemensamma medlingsförmågor är absolut nödvändig för att denna morgon inte ska bli ett haveri.

Gosedjuren får inte vila i frid. Morris stövlar fram till där de landat och upprepar proceduren. Nallebjörnen flyger. Grisen. Och marsvinet.

Har ni sett filmer med Will Ferrell? När han blir sådär riktigt flippat Will Ferrell-arg? Välkomna till våra morgnar.

Likt en hel studentkår från KTH spexar vi loss för att få åskmolnet att transformeras till en solstr…ok ett lite mindre grått moln. När vi väl är på god väg upptäcker molnet att stålmannen FORTFARANDE sitter kvar i sin sten.

Ett sånt svek av mannen av stål

Tillbaka på ruta svinsur.

Vi kramas. Och pratar. Vi pussas. Och lirkar. Mira äter upp sin macka. Morris rasar. Vi kramas vidare. Repetera.

En timme av hela vår breda föräldrarepertoar senare (inklusive utbrott även från mors sida) är de på väg till föris.

FRIYAY ANYONE?

 

Dagens halvdana bedrifter

Alltså jag hade glömt dessa faser. Eller ja, jag hade inte glömt att de inträffar med jämna mellanrum under parasit…jag menar bebisens första år. Men jag hade glömt (förträngt?) den eh..intensitet de kommer med. Och blablabla det är jobbigt för bebisen och det gör ont när knoppar brister MEN DET ÄR JOBBIGARE FÖR HANS VÅRDNADSHAVARE.

Mr K är lika självständig som en um..2-månadersbebis och mer ska man väl kunna vänta av en 8-månaders AM I RIGHT?

Så. Idag har jag burit på 0,01 ton Kasper. Om den saftiga lilla herrn INTE hade livskrisat hade jag sannolikt såpat golven och strukit samtliga kläder i hushållet inklusive nylonplaggen i maskeradlådan. Jag hade kunnat kärna smör och lära mig allt om tofsmesars utbredningsområden. Franskan hade bättrats på och barnrummets muralmålning hade tagit form.

Men icke, courtesy of Kasper. Istället har jag ometodiskt påbörjat diverse sysslor som pga livskrisaren ej har blivit slutförda. Låt mig exemplifiera:

Här samsas ren disk med smutsig disk. Den rena disken blev utplockad ur maskinen men kom inte riktigt hela vägen in i skåpen utan förblev stående där pga blossande utvecklingsfas (och där skymtar även D-dropparna som jag borde ha gett idag och alla andra dagar sen Kasper föddes).

När vi ändå är inne på disk så förblev matbordet på detta viset. 50% avplockat, 50% kvarlämnat.

Ändå prydligt och med otvetydiga besticksignaler ifall någon nu skulle råka passera min lunchtallrik och undra om jag var färdigäten eller inte.

Gick det då bättre för tvätten, undrar ni unisont, upprymda av nyfikenhet?

Nej. För kvar i soffan blev denna förvisso vikta men ej inplockade klädhög. Om tvättkorgen är tom? BWAHAHHAHAHHAHA. Ständigt en sorglig skara plagg med bökiga tvättråd och riskabla färgkombinationer på botten. Ständigt.

Vi kan kalla denna fotokonst för ”bokföringen som nästan blev klar”. Resterande verk i serien kommer att ställas ut på Fotografiska så håll utkik.

Och som den uppmärksamma kan notera i bilden ovan fick jag denna dag inte ens till en komplett påklädning. Nedan syns detta med all önskvärd tydlighet.

Men där blev det ändå jämnt för Kasper hade inte heller några brallor. Perfekt tyckte Mira som obehindrat kunde klämma på hans lår som enligt henne har samma konsistens som stressbollar.

Tja. Det var väl allt jag hade att rapportera från denna historiska dag.

Vagnen göre sig icke besvär i fastider. Men vad värmer väl bättre än tajt kroppskontakt i 30-gradershettan? Och här ser ni, förutom ett trött gossebarn (krävande med kris tydligen) resultatet av en stark mobilisering som resulterade i påklädd underkropp inför hämtning av större barn.

 

Stökiga killar och skötsamma tjejer

And so it begins. Mira har inte ens fyllt 7 år och redan är det så påtagligt i hennes tillvaro: killarna stökar och bökar, tjejerna ordnar och styr upp.

Snart ett år in i nollan är könsskillnaderna ett faktum. I Miras förskoleklass är det dessutom en rätt obalanserad fördelning med en klart större majoritet av killar i klassen. ”Ah”, tänkte jag när jag såg klasslistan, ”det blir toppen, det här!”.

Och visst har det varit toppen på många sätt. Framförallt det att Mira stormtrivs överlag (med reservation för de i hennes värld evighetslånga arbetspassen när alternativet att hoppa hopprep finns alldeles utanför fönsterrutan). Men en sak är återkommande när vi pratar med såväl Mira som hennes lärare: grabbarna stökar, bökar och tar resurser. Tjejerna trängs undan och får lägga delar av sin energi på att styra upp och anpassa sig efter killarna.

Var och varannan dag berättar Mira om killar som bryter reglerna i stort som smått. Hur hon måste förhålla sig till när killkompisarna hon går i par med inte håller sig i matledet (de tar en promenad till matsalen), när de inte räcker upp handen, när de inte lyssnar, när de bråkar och så vidare i all oändlighet.

En dag när jag kom till skolan hade lärarna satt upp en lapp på ett av aktivitetsrummen där det stod att enbart tjejerna fick vara där. Det väckte reaktioner från olika håll, men syftet var att frigöra utrymme för tjejerna som annars inte kan vara där på sina villkor när ett dussin grabbar härjar loss hänsynslöst. Tråkig åtgärd, absolut, men vad är alternativen?

Och jag vet inte riktigt hur man ska angripa problemet. Kanske är det så att skolmodellen är svårhanterlig för småkillar med energi för ett helt kustförband? Kanske är det en mognadsfråga där tjejerna har ett biologiskt försprång? Eller är det socialt konstruerat? Möjligen en kombination.

Jag varken kan eller vill sticka ut hakan och säga att jag minsann kommer att uppfostra Morris och Kasper på ett sätt så att de inte kommer att härja loss, för jag har ingen aning om hur det är att ha en grabb i skolåldern. De kanske blir precis lika buffliga och högljudda, i synnerhet i grupp. Min upplevelse av Miras killkompisars föräldrar är spontant att de är superschyssta och vettiga (nu har jag bara träffat de flesta på föräldramöten o.d.) så ingen som helst skugga över dem.

När jag pratade med Miras lärare häromveckan på utvecklingssamtalet vittnade hon trött om att det är en del tjafs. Och rena otrevligheter från somliga (killar). Och den respektlösheten gör mig fan galen. Med egna erfarenheter från en katolsk privatskola (!) är att tjabba emot en lärare lika otänkbart som att Polen skulle vinna Eurovision (visst, den otroligt konservativa skolgången hade givetvis andra brister TACK FÖR PRESTATIONSÅNGESTEN BTW (ok ett passivt-aggressivt sidospår)).

Men vad matt man blir. Mira ska ju inte behöva rätta någon killkompis in i ledet. Hon ska inte behöva placeras bredvid någon grabb i klassrummet som en lugnande åtgärd. Lika lite som någon av hennes tjejkompisar ska behöva lägga sin kraft på det.

Vad säger era erfarenheter om det här? Har det blivit bättre högre upp i åldrarna? Pls share.

De här resurserna kan läggas på betydligt bättre grejer

 

En dag på Parken Zoo

Igår skulle vi bege oss till Parken Zoo för lite familjesamkväm. Jag ägnade en stor del av dagen åt att försöka förstå hur vi hyfsat nyligen kunde kuska runt i Sydafrika i 3 månader med förnuftet och familjerelationerna i behåll.

För igår var det ungefär lika friktionsfritt som grovtandad rasp innan avfärd. En betydande del av familjemedlemmarna var sura, andra var hetsiga medan somliga var direkt otrevliga. Och då skulle vi alltså bara ta oss inom landskapsgränserna. Och, det var varmt och soligt. Ja, förutom i sinnet på samtliga.

Morgonen gick alltså i moll och det tjatades om frukosten (alltså att äta den), kläderna (att de minsann skulle på, även idag precis som föregående 1200000 dagar), tandborstningen (denna dagliga kränkning), godiset (som precis som alla andra lördagar fick vänta till efter lunch).

Väl i bilen blev det givetvis strid om vem som skulle sitta var och sen skrek Kasper oss ut på vägarna. VARFÖR har vi inte välsignas med en (1) unge som gillar att åka bil? Eller som iallafall inte tvärhatar det? Och varför kan vi inte packa en komplett skötväska?

Sen följde 11 mil av klagovisor. I Södertälje ville jag vända men istället försökte jag föga konstruktivt höja stämningen genom att fräsa inte så väl valda ord om tacksamhet och utflykter och vikten av att hålla sams. Jag insåg själv vilken oerhört onödig och ej effektfull utläggning jag ägnade mig åt men lät inte det hejda mig från att fortsätta att mala på en bra bit till.

Slutligen, efter denna polarexpedition, klev vi äntligen in på Parken Zoo. Efter att ha mulat i oss hamburgare hände något positivt med humöret hos samtliga och vi styrde stegen mot djuren.

-Mira, ställ dig vid zebrasvansen, den kommer att linjera perfekt i den här vinkeln, konstaterade mina astigmatiska ögon ivrigt.

(Ryggsvans, anyone? Påminn mig om att aldrig försöka mönsterpassa tapeter)

Sen följde timmar av ödle-KBT (jag glodde på en komodovaran ett tag och försökte känna tacksamhet över vår ödlas blygsamma storlek), glassfrossa, karusellåkning och soldyrkande. Efter idel floppar vid chokladhjulen ägnades en del resurser åt krishantering (återigen många väl valda ord om ”man får vara glad för de som vinner (FLERA JÄVLA KILO CHOKLAD)”, ”vi har ju tur med annat, till exempel vädret idag (MEN VEM BRYR SIG)”). Efter att ha slickat våra sår med brownies (alltså inte bokstavligt nu kom igen) stuvade vi in oss i bilen och rattade hem igen, avsevärt muntrare. ”Nu är det bra om de större barnen håller sig vakna” konstaterade Johan förnuftigt.

Sju sekunder senare sov Morris.

(Och jag vet. Ni är säkert några som gnisslar tänder nu och undrar hur i hela helvete vi kan supporta en djurpark. Men ja, det gör vi uppenbarligen genom att vi åker dit. Möjligen förkastligt men ett beslut som jag får stå för.)

 

Den ofrivilliga husdjursägaren

Okej ni fattar inte vad som händer i detta nu. Eller ja, alldeles snart iallafall.

För ett par månader sen satt vi på en vingård i Sydafrika och well, drack vin och käkade tapas (olidligt jag vet). På bordet stod något som snällast kan beskrivas som hantverksglädje. Ett trassel av ståltråd och några pärlor men som ändå påminde om en ödla. Barnen lekte lite förstrött med den medan jag ägnade mig åt vinsentligheter (HUR bra ord kom jag just på?).

Och här någonstans sker det i min värld omöjliga. Jag hör halvt om halvt att Johan stolt drar utdragna anekdoter från sina unga dagar som ödleägare. Barnen lyssnar koncentrerat. Vem fan äger en ödla? hinner jag tänka innan jag åter riktar fokus mot min Sauvignon Blanc.

*klipp till idag, fredagen den 4 maj*

Jag äger en ödla.

Jag äger, tillsammans med resten av min familj, en ödla. Jag är en motvillig, icke-stolt ödleägare. Eller alldeles snart iallafall. För kvällens fredagsmys består bland annat av att Johan åker och hämtar reptiljäveln som han ”fyndat” på Blocket.

Sämsta. Fyndet. Jag. Har. Hört. Talas. Om. IHELAMITTLIV.

Okej men vet ni vad som är än värre? VET NI VAD EN ÖDLA ÄTER? Varsågoda att göra er Googleläxa.

Jag ger er en ledtråd. Ödlor äter bland annat syrsor. Så vi har nu en burk med levande syrsor hemma.

Som en kompis uttryckte det:

Brukar inte syrsor vara väldigt otysta? Vi hade en jävel som satt på landet utanför sovrumsfönstret för ett par somrar sen på landet. Efter två timmars intensivt spelande så hade jag långt framskridna planer på att gå ut i köket och bygga en improviserad mololov-cocktail av tändvätska och hushållspapper för att brandbomba halva gräsmattan för att få ihjäl fanskapet.

(Tack för peppen f.d kompis)

Samtliga aspekter av detta husdjurs…..projekt skulle jag klassa som starkt negativa. Jag har avsagt mig all form av hantering och….gosande?

Entusiasm: noll

Okej, med god vilja kan jag krysta fram två saker som kan ha positiva effekter på sikt: 1. att framförallt Miras insektsskräck mildras genom daglig hantering av kryp 2. att de utvecklar någon form av ansvarskänsla och plikttrogenhet

Själv välkomnar jag ödlan genom att dra hemifrån ikväll.

 

Kalaspremiär!

Sent ska syndaren vakna men nu har vi alltså haft vårt första, riktiga kalas. Och med ”riktiga” syftar jag rätt missvisande på ett kalas med kompisar från föris. För herreguu, klart vi har firat de arma barnen tidigare, men då har kalasen var mer familjeorienterade (kusiner och morbröder och farbröder och morföräldrar och farföräldrar och sysslingar och bryllingar (skoja med de två sista, lär mig aldrig vad de ens är?)).

I och med att varken Mira eller Morris är eller har varit barn som går igång på att vara huvudattraktionen vid en tillställning, oavsett om det handlar om luciatåg eller deras eget födelsedagsfirande, har vi hållit lite låg profil med kalasandet. Mira fyller dessutom år mitt i sommaren så flera gånger har vi varit på vift på självaste bemärkelsedagen.

Men, nu fyllde ju Morris 4 år häromdagen och vi pratade lite om kalasets vara eller icke vara och landade i att vi kunde göra något småskaligt. Min familj var här och firade på dagen D vilket Morris var svinnöjd med i synnerhet som 98% av kalaset gick ut på att storkusinerna med fullt fokus och ett oändligt tålamod byggde ihop en legosats tillsammans med honom. Själv satt jag likt en medeltida martyr och tjurade hela kvällen för att födelsedagsbarnet tvärratade Batmantårtan jag smetat ihop. Anledningen? DET VAR ETT LAGER SYLT PÅ DEN FFS.

Nåväl, åter till det här med kalas. Mer specifikt det här med förskolekalas. Det känns ju som att det enda rimliga är att bjuda alla. Samtidigt som det känns precis lika orimligt att husera 17-nånting högenergiska kids i lägenheten? Men låt gå, det kan man ju stånga sig igenom med lite god vilja och gott valium. Men när ens avkomma inte ens gillar tanken på kalas-kalas så måste man ju få anpassa det hele, right?

Men givetvis kan man ju göra det smidigt. I fallet Morris blev det helt enkelt så att han bjöd över två kompisar från föris för ehum…en lekstund med kalasiga förtecken. Och så kom en kompis son över också.

Och det blev precis lagom för samtliga inblandade! Inte ens en startsträcka, det började lekas och röjas från det att kompisarna klev över tröskeln. Möjligen att jag klev in och avbröt spontanleken ”popcornregn” (jag vet, sån party pooper). Möjligen att jag kände dödsångest när jag frivilligt erbjöd mig att hålla i snöret till pinatan samtidigt som jag försåg de övertaggade gossebarnen med en bandyklubba. Möjligen att jag blev kränkt när min kladdkaka ratades även den (seriöst vem ratar en kladdkaka?) men den kom istället väl till pass lagom till middagen.

Födelsedagspresenten ratades icke

Tre timmar senare, när bara en kompis var kvar tittade Morris liksom förvånat upp på mig och undrade om kalaset var slut. Det må ha varit något oklart, men det stod fullständigt klart var att jag var slut som kalasvärd. Slut med mycket belåten över premiären.

Avslutningsvis måste jag dela ett kalastips som jag läste om i en grupp på Facebook (jag ska verkligen försöka sälja in upplägget i Miras klass). Det passar kanske skolbarn mer men lyssna nu: en förälder berättade att de i hens barns klass hade gjort så att man buntar ihop alla födelsedagar kvartalsvis och ställer till med en hejdundrande fest i skolans gympasal. Alla firas, alla blir bjudna. Sjukt smart grej, tycker jag. Och kan tänka mig att det måste vara superkul att ha fyra klassfester varje år?

Som om detta inte vore nog! Jag ger er även två serietips jag tycker att ni ska bänka er framför nu på direkten. Släpp disken, skit i tvätten och kolla in säsong 2 av Handmaid’s Tale och säsong 3 av Billions. BRILJANS!