Recept på bästa helgfrukosten

Sunday-funday! Klart man inleder veckans myyyysigaste dag med en näringsrik och lyxig frukost.

Min nya favoritfrukost påminner lite om trendfavoriten Overnight Oats. Bara snäppet torrare och mer….puddinglik. Torr, grynig pudding, typ #nomnomnom

Såhär gör du:

-Ha för avsikt att unna din kropp frukost

-Inventera kyl och skafferi och do the (sad) math att det enda du kan trolla ihop är havregrynsgröt

-Festa till det genom att koka grynen i vatten OCH havremjölk på låg värme

-Börja sedan inleda allsköns projekt. Sätt på en tvätt, plocka ner julpynt, ströpacka lite grejer, borsta tänderna, skäll lite på dem du bor med, slöscrolla lite, skjutsa barnet till en kompis – ja, allt du kan komma på. Se bara till att följa varje ingivelse så kommer denna punkt att gå strålande!

På väg hem från kompisen, när irritationen peakar pga blodsocker på bottennivåer, kom då på ditt grötprojekt igen och föreställ dig hur det ser ut.

Ok, såhär ser det ut, cirka 3 timmar senare:

Adieu chiapudding, acai bowls och overnight oats. 2018 är det Forgotten Oats som flitigt kommer att synas i ett instagramflöde nära dig. #influencer #ilovebreakfast #healthylifestyle #goals

 

12 DAGAR KVAR!

Paniken, liksom euforin bubblar ikapp när vi nu står inför det faktum att det är 12 (TOLV) dagar kvar tills vi dundrar till Sydafrika. OMFG har aldrig varit mer på sin plats.

Men, så kul det ska bli! Ingen av oss kan riktigt greppa längden på resan (3 månader) så det får vi väl helt enkelt försöka greppa på plats. Vi är dock rörande överens om att vi ska ta det så lugnt det bara går att ta det med tre barn (och två rastlösa vuxna).

Sist jag skrev om resan fick jag några frågor som jag tänkte förklara hur vi tänker kring.

Säkerheten, hur är det med den?

Som jag upplevde det, kändes inte Kapstaden (eller Hermanus, där vi var mest) som en mer hotfull/riskfull plats än någon annan storstad jag varit i. Jag vet att det finns områden man gör klokt i att undvika och jag har även fått förklarat för mig att Kapstaden (och möjligen även andra delar av Sydafrika) har levlat upp säkerhetsmässigt efter fotbolls-VM närdetnuvar (2006?). Det som dock slog mig sist vi var där var hur oerhört hjälpsamma människorna var – mot alla. Minns så väl en promenad en eftermiddag där en man framför oss hade en stundtals stapplande gång. Bakifrån såg det ut som tja, ett par glas för mycket, men kort därefter segnade han ihop och det visade sig vara någon form av sjukdomstillstånd. Direkt slöt sig en massiv massa runt honom, men inte för att glo (vilket jag tyvärr upplevt på hemmaplan), utan för att hjälpa till. Effektivt och aktivt styrde de upp situationen så att mannen snabbt fick vård, och de tog så väl hand om honom till dess att sjukvårdsproffsen dök upp.

Samma sak med en kraftigt påtänd/onykter kvinna som härjade runt mitt i gatan. En man som råkade gå bredvid oss på trottoaren (som alltså inte kände kvinnan) stövlade rakt ut i vägen och såg till att kvinnan kom därifrån, men slutade inte där, utan satt med henne på trottoaren och försökte prata och lugna.

Överlag när jag tänker på det så upplevde jag en väldigt stark kamratlig anda där, likaså ett inbyggt och solitt civilkurage hos de allra flesta. Där tittar man liksom inte bort när något obehagligt sker, utan man gör det man kan för att avhjälpa och stötta. Fantastiskt fint.

Sjukvården, hur funkar den?

Vi behövde inte söka vård på plats, men våra kompisar som reste året efter oss var hos läkaren med deras minsting. Har man bara reseförsäkringen på plats ska det inte vara några konstigheter. De uppsökte ett medical center i närheten av där de bodde (i Kapstaden) och var helnöjda med vården de fick. Det enda de reagerade på i jämförelse i med Sverige, var att läkarna var väldigt peppade på att direkt skriva ut antibiotika.

Bilbarnstolar?

Vi kommer att hyra på plats med undantag för babyskyddet som vi tar med och checkar in – mest för att det är kompatibelt med resevagnen, annars kanske vi hade hyrt det också. När vi reste sist ringde vi och pratade med Avis då det på sajten såg ut att bli helt sinnessjukt dyrt med stolhyra. Men det var felaktiga uppgifter och om jag inte missminner mig så betalade vi runt en tusing för 6 veckors hyra av två bilbarnstolar då. Denna gång blir det sittdyna till Mira och jag funderar på om vi ska köpa en istället – det lär ju bli billigare än att hyra en dyna under 3 månader.

Säkerhet i bussar/taxis?

Sist åkte vi nog inte ens taxi, men absolut buss ett par gånger. Men vi har ju inte bälten på barnen i stadsbussarna hemma heller, så där gjorde vi precis som vi brukar. Vi åkte buss, helt enkelt.

Så, slut på frågestund för denna gång. 

I övrigt håller vi på att planera/panika över packningen, heh. Men, vi försöker tänka att vi ska packa som för en tvåveckorstripp. Vi kommer att ha tvättmaskin i såväl lägenheten i Kapstaden som i huset i Sandbaai/Hermanus. Därefter får vi se. Men om inte annat lär det ju finnas tvättomater, alternativt att vi kör handtvätt. I sista hand får vi väl köpa något nytt om det verkligen skulle krisa, men det tror jag inte.

Vädret lär ju vara hyfsat stabilt så 95% av packningen blir sommarkläder rakt av. Lägg till någon tjocktröja, en vind/regntät jacka, sneakers – et voilà – alles klar! Låter ju plättlätt i teorin och i föregående mening, men jaarå, vi får väl se hur det går i praktiken:

Just det! På instagram frågade jag efter väsktips och det vällde in en massa bra förslag! Vidare gjorde jag min googleläxa vilket landade i tre prima väskor från svenska Epic (som jag inte hade hört talas om innan jag plöjde testet?). Flera framhöll fördelarna med trunkliknande väskor så det blev en sådan (GIGATRUNK – känn på det namnet vavava?) plus en vanlig resväska och en ryggsäck som handbagage. Klickade även hem några packpåsar från gubbdagiset så nu ska det skapas ordning som aldrig förr! Inte som det såg ut i somras, med andra ord. 

I övrigt, tja..vaccinationer har vi sedan tidigare och Kasper är ju för liten för vissa vaccinationer som förmodligen hade varit bra, bland annat MPR. Men, på BVC har de förklarat att han genom amningen får antikroppar via mig, så jag går på deras rekommendation.

Just det! Något vi verkligen borde fixa är spel/appar till paddorna! Nedladdningsbara så att internetuppkoppling inte krävs för att spela. Har ni tips så shoot!

Och, har ni andra smarta tips på saker att ta med på såväl planet som att ha på plats är jag idel öra.

Herreguuuu snart smäller det! Iiiiiiiiik! (Johan är möjligen mest nervös för att lämna över Det Stora Ansvaret för våra blommor (vi har på riktigt en djungel i lägenheten) till den som ska bo i vår lägenhet under restiden).

 

Jag skiter i 2017

Gott Nytt År 2018

Medan barnen hoppar och studsar framför Backyardigans gör jag en mycket snabb återblick på (skitåret) 2017.

Jag måste först och främst ta bloggen till hjälp för att minnas vad som egentligen hände, för 2017 var året min hjärna klappade ihop av stress. Andan i halsen mellan jobbet, föris, bloggen, VAB, infektioner, gamla sjuka föräldrar, sociala sammanhang och uppsägningar förutom basala vardagsbestyr och de allmänna grundkraven på kvinnor i vår tid.

Men det var också året jag tog mig ut på andra sidan depessionen med livet i behåll och började springa. Tessan tog körkort och FÖDDE SITT TREDJE BARN, Kasper the klängy ghost.

Vi är så, ursäkta svordomarna så här årets sista timmar, jävla starka. Kvinnor är så jävla starka.

Huka dig 2018, för nu är vi här.

GOTT NYTT ÅR BÄSTA LÄSARE!

PS: Läs!

 

I kväll åt alla runt bordet samma maträtt

I dag, 29 december 2017, har vi upplevt samma förstummande, chockerande men dock förnöjsamma känsla som Tessan med familj gjorde i början av året: Alla i familjen har ätit samma typ av maträtt.

Jag hade lagat kycklingwok med jasminris. Alltså inget som Franzén och co skulle äta, men HARRY OCH MALTE GJORDE DET. Båda två.

Malte är av principen att allt blir godare med fabrikstillverkad Mangorajasås på och följaktligen dränkte även Harpan sin varmrätt i denna märkliga, gula röra. *kräksemoji*

Och SOM de åt. En portion blev två, blev tre. Kycklingbitar, grönsaker och rubbet åkte ned i kräsna magar. Klang och jubel! Jag vägrar läsa vad Mangorajan innehåller, don’t poop on my parade liksom.

När jag analyserar detta ser jag att ett par ingredienser korrelerar med vad Tessans barn åt i inlägget ovan. Kyckling och curry. Kan det vara så att just kyckling och curry är för barn vad Ben & Jerrys Chocolate Fudge Brownie är för mig?

Harry äter mangoraja

Nu ska jag bara ta ett glas vin och njuta av att 100 procent av familjen är utfodrad med samma födoämnen, vid samma tidpunkt.

Mvh/familjen Plocka ihop random rester annars och låtsas att det är tapas.

PS: Guuuud, stooort tack för alla era fantastiska kommentarer på mitt förra inlägg om jag skulle sluta blogga. Jag har ägnat julen åt att läsa det ni skrev, om och om igen, för att försöka ta in att vi verkligen når ut med det vi gör, jag och Tessan. Ni är så fina och kloka. Tack igen.

 
 

Bloggen, livet och allt det andra

”Vem och vad och varför då?” som de sjunger i Hurra för Kalle. Så funderar jag (Sofia) rätt mycket nu. Framför allt på det här med bloggandet.

Mycket i denna bloggvärld vi syns och verkar i är inriktat mot bebisar, eller snarare målgruppen föräldrar till bebisar. Föräldralediga som är mitt uppe i bebiskaoset, precis som jag en gång var.

Eftersom jag inte har nån bebis (två barn räcker bra, tackar som frågar) och heltidsjobbar kommer inte blogginspirationen lika naturligt längre, som den gör för Tessan. Det är en av förklaringarna att ni knappt ser och hör mig i Instagramflödet längre. Förutom nåt inlägg här och där på bloggen.

Jag har dessutom begränsat med tid till att vara med på event och kuligheter dagtid och en fas (kris?) då jag även är ganska ointresserad av folks Instastories och grejer. Så jag tänker: är det nu man gör en Gunde Svan och lägger av?

Eller finns det nåt särskilt ämne som ni vill läsa om och som jag borde skriva om, nu när mitt eget liv känns oinspo? Hit me! Ge mig ett uppdrag! Jag kan vara er alldeles egen reporter.

Tessan och Sofia 2012-2017

Det har hänt lite sen Tessan ritade denna 2012. Typ 3 barn till, bland annat.

 

Kasper 3 månader!

Så kom denna dag, då nytillskottet nådde den aktningsvärda åldern 3 månader. En tid av hormoner, svett och tårar. And a whole lotta lovin’.

”Vid 3 månader vänder det” har ju varit ett mantra som vi själva mumlat, men även något som andra påmint oss om längs vägen. Och har det då vänt, kan man undra?

På flera plan, ja. Men jag skulle ändå inte säga att vi pratar om några tvära lappkast här, mer som en successiv utveckling åt helt rätt håll. Alltså mindre svett och tårar. Eller vänta, mindre tårar iallafall. Nyss guppade jag mig ju faktiskt svettig på pilatesbollen med 3-månadersjubilaren.

Magen är klart bättre, men det är fortfarande mjölkproteinfri kost som gäller för min del. Har fubbat vid ett par tillfällen för att se vad som händer och jag upplever att det blir mer knorr och stånk och bök då. Så jag tutar på ett tag till. Nu när man har kommit in i det känns det inte svinbökigt, men jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte vill mula starka ostar mer eller mindre konstant. Och choklad. Men, som den självuppoffrande moder man är, hänger jag mig åt mjölkfritt margarin så länge.

Rutiner, eller snarare avsaknaden av dem, ja..så ser dagarna ut. Kasper sover när han är trött, vaknar i 9 fall av 10 efter 30-40 minuter, men i vissa mycket välsignade fall, sover han upp till 2,5 timmar. Men det händer väldigt, väldigt sällan. Mr Powernap är ruskigt lättväckt vilket rimmar illa med två högljudda syskon. Det räcker egentligen med att man trycker på knappen till kaffebryggaren (alltså på riktigt) vid ett kritiskt tillfälle i sömncykeln för att mr Klister ska slå upp sina förvisso bedårande små blå.

Och när vi ändå är inne på klister så är lucky number 3 EXAKT lika närhetstörstande som sina storasyskon. Och, i likhet med storebrorsan är nappen hyfsat ointressant medan mina bröst är högintressanta. Han går gärna in i närkamp med dem nån gång i timmen, en vana jag hoppas kan bli något mindre…intensiv här framöver.

Nattetid ligger vi tätt intill varandra. Jag har hittat några sätt att bulla upp med kuddar så att det ändå blir förhållandevis skönt att liggamma närhelst andan faller på. Sen kör vi några sidbyten under natten och sover på så vis så gott vi kan. Precis som jag har gjort med Mira och Morris. Överlag tycker jag att samsovningen funkar väldigt bra och det är på många sätt sjukt mysigt att ha honom intill mig. Kruxet är dock om jag blir kissnödig eller törstig på natten för då vaknar han direkt om jag försöker åla mig ur sängen, trots att jag är smidig som en nycirkusartist. Så det har blivit några gemensamma toalettbesök nattetid.

Det tuffaste är egentligen dagarna. Det blir så otroligt mycket mer bökigt när man inte kan lägga Kasper ifrån sig när han sover. Alltså inte alls överhuvudtaget. De första 2 veckorna gick det ett par gånger, men efter det har vi mer eller mindre burit på/varit intill den lilla arvsmassan. Är man ute och rullar vagn går det bra de 30-40 minuter han oftast sover, men då är man ju upptagen med att gå vilket försvårar tja, exakt alla andra sysslor förutom att möjligtvis prata i telefon eller lyssna på någonting. Men inomhus sover han bara intill min tutte, i famnen på pilatesbollen eller i sele. Så det innebär att någon av oss alltid bär Kasper, medan den andra har hand om Mira och Morris och ja, övriga hushållet.

Och ja, jag skulle nog tro att vi har provat allt vid det här laget. Det är bara kroppskontakt som gäller. Och har man inte själv haft en klisterbebis är det nog svårt att förstå exakt hur krävande det faktiskt är. Johan och jag kan ju aldrig göra någonting samtidigt. Vill någon av oss ta en dusch/gå på toa/ringa ett samtal/fixa en macka/vadmannupysslarmed, måste den andra hålla Kasper. Till exempel nu, när jag skriver, ja då sitter Johan och guppar med Kasper på pilatesbollen. Snart byts vi av, så kan Johan göra något. Det blir liksom aldrig de där andrummen som det skulle blivit om Kasper kunde ligga och sova själv, iallafall en timme eller två.

Men ändå, det går åt rätt håll. Vi har fått många alldeles hjärtsmältande leenden, och fortsätter magen att bli allt bättre kommer säkert sömnen också bli mindre störd på grund av tryckande, smärtande gaser och bajskorvar. Och tack GUD för pysventilen. Tillsammans med pilatesbollen och bärselen utgör den Den Heliga Treenigheten.

Avslutningsvis – grrrrattis Kasper! Och grattis till oss andra i familjen som fixat ett kvartal som kvintett. Exponentiellt mer kaos, men som tur är gäller det även kärleken.

 

”Vilken fin docka, mamma”

Inklämd bland jackorna i hallen hänger, tydligen, rester från min 40-årsfest i höstas. Temat för festen var ”livskris” och gästerna (och vi) såg ut därefter.

Ett gäng hade även med sig denna donna, en uppblåsbar Barbara, som en symbol för den krisigaste av manskriser. Ja, förutom golf då. Hehe.

Uppblåsbar Barbara i hallen

I morse fyndade alltså ungarna henne i hallen. Ja, det var ett tag sen vi städade ordentligt.

Harry: – Mamma, fin docka!
Jag: – Eeh…
Malte: – Hon har blå ögon som jag! Vad vackert! Får vi leka med den?
Jag: – Jo… Näe.
Harry: – Leka dockan! Leka dockan! Leka dockan! LEEEEEKA DOOOOOCKAN!

Jag undrar så hur det kommer att låta om (när) de berättar om Barbara i sina respektive klasser…

 

Happy Xmas (VAB is over)

Ingen jul utan en julsång från oss! Vi ger er…

Happy Xmas (VAB is over)

So this is xmas
Och vad har jag gjort
Förutom att vabba
Det här året gick fort

En frisk jul till alla
Och ett snorfritt nytt år
Till alla med småbarn
Immunboost nu får

En väldigt, väldigt frisk jul
Hoppas Tomten är snabb
Låt oss hoppas på ’18
Without any VAB

Så, snart slutar året
Säg, var det ett hån?
Av stafylokocker
Toppat med Alvedon

En frisk jul till alla
Och ett kräkfritt nytt år
Till alla med småbarn
Immunboost nu får

En väldigt, väldigt frisk jul
Hoppas tomten är snabb
Låt oss hoppas på ’18
Without any VAB

VAB is over…

Originalet skrevs som bekant av John & Yoko.

 

Anna vann Legot!

Tusen megatack alla ni hundratals (?) som var med och tävlade om årets Legonyheter!

Vann gjorde i alla fall Anna Axelsson, GRATTIS! Och svaret på frågan vad huvudkaraktären i Lego the movie från 2014 heter är naturligtvis Emmet.

Tack igen allihop!