Optimera barnrummen?

Sydafrika är ju ett minne blott och vardagen bjussar nu på klart mer eh..praktiska frågor. I synnerhet i detta haveri vi kallar hem där jag så sent som igår avlägsnade en julbock som stått och tryckt bakom en gardin. Nu ligger den i samma kasse som de länsade påskäggen, en kasse vi skulle kunna kalla ”högtidssaker” för att iallafall ge intryck av en hyfsat genomtänkt kategorisering (vad en urvuxen vårjacka gör i samma kasse behöver vi aldrig mer prata om).

Nåväl. Nu till min verkliga fundering. Hur har ni gjort med barnrummen där hemma? Och jag spänner kanske blicken EXTRA mycket i er som huserar ett par kids mellan era väggar. MEN, det betyder ju icke att ni som har färre miniorer där hemma inte kan komma med väldigt fin input i frågan.

Såhär. Vi gjorde förra året om vår 3:a på 88 kvm till en 4:a på 188 kvm (skoja). En ruskigt lyckad renovering tack vare familjens ingenjör (jag *självgod emoji*) som kläckte planlösningsidén.

Nu har vi alltså tre sovrum, alla i något olika storlek, dock hyfsat små. Låt mig höfta:

Rum 1: 15 kvm

Rum 2: 12 kvm

Rum 3: 7 kvm

I det största rummet finns förutom en miljard leksaker i allsköns feldimensionerade korgar och lådor, en våningssäng, ni vet den klassiska IKEA-sängen Kura? Den står där som en symbol för alla våra krossade förväntningar på att Mira och Morris skulle ligga där och mysa och tindra och sova varje kväll. Den agerar då och då tv-soffa men överslafen är mest någon typ av förvaringsutrymme för det som inte får plats eller kvalar in i de tidigare nämnda feldimensionerade ”förvaringslösningarna”. I detta rum finns även en stor, platsbyggd garderob som rymmer Mira och Morris kläder, samt tja..50% av mina. Plus en massa tjafs längst uppe på hyllplanet där det ändå aldrig är någon som kollar (inklusive jag så har ingen aning vad som är där men det är fullsmockat hursomhelst).

Här leker och utvecklas barnen

I mellanrummet är den romantiska och tydligen fullkomligt naiva tanken att jag och Johan ska sova. Där bröstar en hyfsat nyinköpt 180-säng upp sig och tar följaktligen upp nästan hela rummet. Intill står en bedside crib som en symbol för alla våra krossade förväntningar på att vår TREDJE UNGE SKULLE KUNNA SOVA SJÄLV BECAUSE THREE IS THE MAGIC NUMBER. Så den sängen är för tillfället fylld av Kaspers kläder. Och annat jox.

I det minsta, nytillkomna rummet mörschade (stavning?) vi in en utdragbar 90-säng på bredden. Rummet måste mäta typ 204 cm för det var så sanslöst nära att den inte gick in trots att det var vårt enda kriterium på rumsdimensionerna när vi byggde om. Den sängen skulle i tanken alltid vara bäddad och fräsch, redo att husera någon gäst som skulle tänkas dyka upp. Men icke! Den står där som en symbol för alla våra krossade förväntningar på samtliga ovannämnda sovarrangemang, och huserar nu Johan, Mira och Morris istället. I minirummet ryms även ett skrivbord som är 80% täckt av förvaringslådor samt en skrivare.

Är det NÅGON kvar som inte har slutat läsa efter denna utdragna utläggning? 

(Okej, mamma och pappa, ni måste läsa klart i alla fall).

Så, hur ska vi nu göra? Den tanke som känns mest aktuell just nu är att helt enkelt ha ett sovrum till barnen (och Johan, heh) och göra om det största rummet till 100% lekrum och därmed göra oss av med Kura-sängen. Alternativet skulle vara att barnen får varsitt rum, men sovarrangemanget måste ju fortfarande vara gemensamt i alla fall ett tag? ett decennium? ETT HELT LIV TILL?

Jag är i grunden en vän av delade barnrum och har hela tiden tänkt att Mira och Morris ska få dela ett par år till. MEN, så kommer ju verkligheten ikapp och det senaste årets syskontjafs om diverse pärlor, legobitar, gamla tuggummin och papperslappar har ändå fått oss att tänka att separata rum kanske är en lösning på bibehållen hus- och sinnesfrid.

Gah. Hur har ni gjort? Eller i teorin – hur skulle ni ha gjort? Mira och Morris är rätt lika när det kommer till (höga) energinivåer så OM vi gör om ena rummet till lekrum så blir det ribbstolar, romerska ringer, lianer och annat man kan klättra/klänga/hoppa på/från.

Help pls.

 

På hemmaplan igen!

Ja, hörni. Tre månader försvann lika kvickt som om de voro mandelkubb på en pensionärsträff. Nu sitter jag här i soffan igen, lätt vemodig över den tid som flytt…(ok ok ok, möjligen melodramatiskt i överkant men för effektens skull).

Resan har varit sanslöst bra. Eller jag tror det? Just nu är det som att hjärnan har kopplat bort de senaste tre månaderna och fokuserar på att få tillvaron här hemma att snurra igen. För det känns – bisarrt nog – som att vi inte har varit borta. Trots att vi bara för exakt en vecka sen satt hos några kompisar i Johannesburg och käkade lasagne. Det tog typ en kvart på hemmaplan innan man bara: jahopp, och nurå?

Jag tror, utan att ha något som helst vetenskapligt stöd, att det är för många intryck för min tärda hjärna att hantera, så istället för att bubbla på med solvarma minnesbilder i tid och otid, mobiliserar den sin kapacitet till att jag ska komma ihåg att det minsann är ett BVC-besök imorrn kl 10.00 och att Mira ska ha med sig överdragsbrallor till skolan. Det gäller ju att hushålla med sitt kognitiva kapital (det borde vi ju även ha tänkt på beträffande vårt ekonomiska kapital på resan men #yolo HEJ LYXFÄLLAN!)

Hemmet ser ut som ett halvlänsat buffébord och jag plockar och river och röjer och rensar. Känslan av åstadkommande är noll steg framåt och tre steg bakåt så möjligen borde jag byta taktik men vem orkar tänka nytt när man har hemkomstblues.

Vältrar mig i vemod och svenskt smågodis (HAALLELLUJA) ett tag till.

PS. Om det är något reserelaterat ni undrar över eller vill att jag redogör i detalj för (t.ex. hur man bokar biljetter med en månads felmarginal) så är det bara att hojta!

Lugnt och sansat som vanligt

 

Snart hemgång!

Nu är det knappa två veckor kvar innan Cirkus Krupa Syllner rör sig till den norra hemisfären igen! Och jag har varit lika usel på att blogga som Zuma har varit på att styra detta land som vi snart kommer att lämna (nä, okej, Zuma har fan varit sämre). Har det inte varit brist på wifi, har det varit brist på tid. Och ork. För i ärlighetens namn var krafterna rätt uttömda när vi dundrade iväg hit efter kaoshösten med Kasper.

Och, nog för att batterierna på många sätt är klart mer laddade nu, så är det ju rätt krävande att vara på resande fot med tre kaospiloter. Eller okej, fem kaospiloter. Det är INTE läge för mig att hävda att det bara är ungarna som orsakar kaos.

Nu är vi alltså i Westbrook som ligger utanför Durban på Sydafrikas östkust. Vi kom hit i förrgår efter en katastrofal uppvisning av mig på Port Elizabeths flygplats.

Några dagar innan (framförhållning kan andra hänge sig åt) hade vi bokat flygbiljetter på ett café med semistabilt wifi och gladdes åt att vi kommit billigare undan än beräknat (semesterbudgeten är ju redan fullkomligt sprängd). Innan det var dags att flyga Port Elizabeth-Durban gjorde vi ytterligare ett stopp i Jeffreys Bay för att komma närmare avreseorten.

Packningsfarsen gick lika dåligt som alla gånger innan på resan och vi fräste åt barnen och åt varandra medan vi stuvade undan den triljard grejer vi numera kånkar runt på. En snabb vända genom Mc Drive och med en dubbel QP i halsgropen var vi sen på väg åt rätt håll.

På motorvägen bland strips och sötsur sås blir Morris panikkissnödig. Alltså ni vet på det där sättet när de redan har förträngt kisseriet ett par gånger tidigare under dagen och nu VERKLIGEN måste kissa nununu annars kommer det att släppas loss i brallan. Så, som den handlingskraftiga mor jag är knäpper jag loss Morris bälte, halar fram hans gamla vällingflaska (har jag sagt att han har slutat med vällingen???) som ligger och rullar fram och tillbaka på bilgolvet, skruvar upp locket, och uppmuntrar därefter min son att kissa i sin tomma flaska. Turligt nog gör han det med både glädje och upprymdhet och allt sker dessutom utan spill. 180 milliliter skvimpar nu runt i den väl förslutna flaskan och vi konstaterar att det ser ut som äppeljuice. Sedan fortsätter bilturen på ett högst normalt sätt.

Sådärja

Vi kommer fram till flygplatsen, rattar in bilen på biluthyrningens parkering och tar några djupa andetag innan vi kliver ut. Vi hade nämligen råkat dra på oss en liten repa som vi inte visste om de skulle hugga oss för. Tack och lov var det inga problem och vi lämnade med sol i sinne och så mycket packning som man tänker sig att kungligheter har när de åker på statsbesök (sen är nog deras väskor inte fulla med Transformers, strandleksaker, UV-tält och kissfyllda nappflaskor).

Svettiga baxar vi in oss på flygplatsen som turligt nog är liten. En timme och tjugo minuter innan takeoff och jag känner mig väldigt nöjd med tidshanteringen. Johan pustar och vi konstaterar att just detta moment med resandet inte är med på topp-3-listan. Men vi gläds åt att kön till incheckningen är kort och strax blir det vår tur.

Glada i hågen stövlar vi fram till killen bakom disken och vi småpratar och skojar. So far so good. Han kollar våra pass och ber om vårt bokningsnummer. Jag lämnar över Johans telefon med skärmdumpen på bekräftelsen och han börjar knappa på datorn. Johan och jag hinner konstatera att det ska bli så gött med en flygplatsöl och Morris hinner typ pulverisera flygplatsinteriören.

Det hela börjar ta ovanligt lång tid, men jag står belåtet och tittar mig omkring. Johan börjar dock ana oråd och hintar om att han tror att något är på tok. Kom igen, I-or, tänker jag och riktar sen min uppmärksamhet mot incheckningskillen. Okej, nu krävs det en stor dos av förnekelse för att inte se att han allt lite konfunderad ut.

Det är sällan ett tecken på att allt är frid och fröjd när de måste ropa dit en kollega i ett sånt här läge. Ännu mindre bra när kollegan rynkar pannan och får nånting panikartat i blicken.

”Hur illa kan det vara”, tänker jag i min otroligt optimistiska bubbla.

Jag ser hur de räknar på fingrarna upp till 4. Någon i personalstyrkan viskar fram ett ”shit”.

Okej, har jag glömt att köpa biljetter till en familjemedlem? börjar jag fundera, lite lätt stressad. Johan tittar på mig och jag möter hans blick. Vi avvaktar och andas djupt.

En tredje kollega involveras och därefter är de ense där bakom disken. Shit it is. Vår incheckningskille vänder sig mot oss igen och man kan se att han verkligen lider när han tvingar fram orden:

”M’am today is 23rd of March. Your tickets are for 23rd of April. I’m really, really sorry.”

Fyra. Alltså månad nummer 4 i ordningen. Inte 3. Om du är sorry är det INGENTING MOT VAD JAG ÄR. Johan behåller lugnet men jag ser hur käkmuskulaturen jobbar. Jag blir mest apatisk. Mira och Morris bombarderar med en miljard frågor (förståeligt) när de ser våra reaktioner. Jag förklarar för dem vad som har hänt och sen frågar Mira mig 7000 gånger till ”VARFÖR köpte du biljetter till april när vi inte ska flyga i april vi ska ju flyga i mars, IDAG, mamma, inte i april, varför köpte du de biljetterna istället för biljetter till i mars?”. Morris har 1000% överseende med min blunder men undrar istället om han kan få glass.

Vi blir hänvisade till flygbolagets biljettlucka. Det ringlar sig en halvlång kö till luckan som dessutom rör sig så långsamt att jag funderar på om det ens jobbar någon där innanför. En timme och 10 minuter till takeoff och jag ställer mig i kön medan Johan väntar med bagage och barn. Ungefär var tredje minut kommer Mira fram med ett förbluffat ansiktsuttryck och ställer samma fråga om VARFÖR JAG EGENTLIGEN KÖPTE BILJETTER TILL APRIL NÄR VI JU SKULLE FLYGA I MARS och jag har lust att göra henne arvslös med omedelbar verkan (nu har vi ju förvisso bränt alla pengar så vi får väl se hur det blir med något arv överhuvudtaget).

Tio minuter passerar. Tjugo. Fyrtio minuter innan takeoff stänger incheckningen och jag stirrar på klockan som en besatt. Kortisolutsöndringen funkar alldeles utmärkt. Till slut står jag äntligen längst fram och förklarar min prakttabbe och möts tack och lov av förståelse OCH något som verkar vara lösningsorientering. Hon knappar febrilt på tangentbordet och kan konstatera att det finns fyra platser kvar på flyget, om än utspridda. TAGET, ylar jag och halar utan minsta eftertanke fram kontokortet som om pengar vore en oändlig resurs.  Inväntar sen summan som faktiskt inte blir alltför saftig. När transaktionen är genomförd visar klockan 14:38 och planet lyfter alltså 15:20.

Hoppet återvänder och vi älgar fram till incheckningen igen. Vår incheckningskille är minst lika glad som vi och han hjälper oss snabbt i ordning med allt och tar oss i hand med de avslutande orden ”we learn every day” och jag älskar honom innerligt trots att jag vet att han misstar sig då jag förmodligen kommer att upprepa något snarlikt misstag inom kort igen men ja, det känns väl onödigt att påpeka det i just den stunden av vänlighet och hoppfullhet.

Vi galopperar iväg mot gaten och Kasper som hänger på Johans mage har tvärruttnat och gastar för allt vad hans halvårsgamla stämband förmår. Bebisbehov i all ära, men här ska ett plan boardas så vi fortsätter vår framfart genom flygplatsen och jag tänker att vi dagen till ära sannolikt är Port Elizabeths främsta turistattraktion. Varsågod att ranka oss högt på TripAdvisor.

När vi närmar oss gaten med vår medhavda och framavlade sirén är det som att alla inser den prekära situationen. Folk banar väg och liksom hjälper oss längst fram, lite som att jag tror att det känns när man har stagedivat och flyter runt på allas uppsträckta armar. Jag älskar hela världen. Flygplatspersonalen kommer till och med ut med portabla boardingkortscanners och tanter och farbröder river av alla tricks de har för att muntra upp den gråtvrålande medpassageraren.

Väl ombord måste vi lösa sätessituationen där vi alltså har blivit placerade på rad bakom varandra. Som tur är befinner vi oss i en flygplanskabin i världens kanske vänligaste land och ett par förfrågningar senare sitter Johan bredvid Mira och Morris medan jag och Kasper huserar några rader bak mellan två killar som även de visar sig vara världens schysstaste. Ena håller i Kasper medan jag tråcklar på bebissäkerhetsbältet och den andra erbjuder sig att hjälpa till med handbagaget.

En kort tid senare sitter jag med Kasper i knät och en burk kall lager i handen. Ölen sveps snabbare än Kasper suger sig fast i bröstvårtan och snart är vi uppe bland molnen, på väg till rätt ställe, på rätt dag.

We learn every day. Well, at least some do.

Här underhåller vi människor i Robbergs naturreservat i Plettenberg Bay. 

 
 

Mer än halvtid!

Mon Dieu, dagarna rusar förbi! Det är helt omöjligt att förstå att vi redan varit borta i nästan 7 veckor?

Måndag, fredag, måndag, fredag – så känns det sammanfattningsvis. Eller ja, vi har ju lördag varje dag, eller vad vet jag, jag har ju tappat bort veckodagarna för länge sen.

Jag trodde att 3 månader på vift skulle vara långt mer kämpigt. Att man skulle sakna bekvämligheterna mer – alla ens saker, barnens leksaker och…liksom alla vanor man ändå har på hemmaplan som är enkla, lättillgängliga och trivsamma.

24/7 med barnen har också varit lättare än jag hade trott. Visst, det är sinnessjukt intensivt mellan varven och vi tjafsar, fräser och gapar åt varann. Men det har varit (och är) riktigt välgörande för den här kvintetten att få komma iväg och landa i den nya konstellationen som Kasper skapade när han ålade sig ut ur min livmoder för snart ett halvår sen (och jag inser nu att jag inte ens skrivit om förlossningen FFS? Det kommer, lovar!).

Mira och Morris är BFS. Alltså Best Friends Sometimes. Men också mer ofta än jag hade trott. Skulle vi snitta syskonfrid vs syskontjafs blir det nog ändå…60 vs 40. Men visst, de har ju hyfsat begränsat umgänge här så de kanske har gillat läget i att de är varandra de får hänga med om de inte vill vara med sina imaginary friends (Mira har visserligen 3 (!) hundar som med en vuxens ögon är två stenbumlingar och en 5-liters vattendunk).

Och trots intensiteten så finns det ändå tid till att samla tankarna och reflektera mellan varven. Well, man drabbas kanske inte dagligen av häpnadsväckande insikter men det är ändå färre saker som pockar och distraherar här på bortaplan, vilket har varit skönt för hjärnan.

Och Kasper, den lilla pärlan. I höstas hade vi aldrig kunnat drömma om att det vrålande nytillskottet skulle bli en sån dunderhit, men nu alltså. Så sjukt fin och gullig och klängig och krängig och alldeles ljuvlig och jobbig. Pratade med Johan om det häromdagen – ibland tänker jag att vi som hedrats (well…) med bebisexemplar av den krävande sorten, för oss ackumuleras kärleken under de första, turbulenta månaderna, för att sedan brisera i en riktigt saftig kärlekskonfettibomb, såhär några månader efter nedsläpp. Så det jämnar kanske ut sig ändå.

När jag skrev om att vi skulle ge oss iväg på vår resa var det många som hörde av sig med funderingar, frågor och farhågor. Nu kan jag givetvis inte ge några garantier, inte heller veta vad som passar för just er. Men jag kan utan minsta tvekan säga att det här är det bästa vi har gjort. En sån otrolig ynnest och jag är hundraprocentigt medveten om vilken lyx det är att kunna hänga med sin familj på andra sidan planeten i tre lediga månader. Vi har förvisso sprängt resebudgeten men om jag någonsin ska använda uttrycket så får det bli nu:

YOLO

 

Med ständigt sällskap

Jag har två stalkers. De har hängt efter mig iallafall ett par år nu. De mätte 130 respektive 105 centimeter på dinosaurieutställningen senast och är ruskigt ihärdiga i sin strävan att vara mig hack i häl 24/7.

Ibland sker förföljelsen helt uppenbart då de helt enkelt går efter mig som om vi vore en liten förskolegrupp som ska på utflykt. Minus reflexvästarna och snorätandet. Eller kanske mer som en ankfamilj? Ibland testar jag deras hängivenhet genom att ganska snabbt och plötsligt röra mig från punkt A till punkt B. Ankungarna hänger givetvis på. Ankpappan i huset brukar ibland uppmärksamma deras beteende och ber de snart arvslösa ankungarna att låta ankmamman vara ifred NÅGON JÄVLA GÅNG. Ankungarna tycker sällan att ankpappans tankar kring att splittra formationen är värda att lyssna på utan fortsätter att gå i sin mors fotspår. Detta slutar hyfsat ofta med att jag fräser något om att ”mammor behöver faktiskt också få vara i fred”. Häromdagen svarade den kortare av dem helt sonika att ”nej, mamma, mammor behöver inte det” samtidigt som han småskrattade och skakade på huvudet som om jag hade påstått att Rubble i Paw Patrol är en dvärgkanin.

Ibland sker beteendet lite mer diskret. Märk väl att målbilden dock är densamma: att minimera avståndet mellan mor och barn. Nästan som att de själva inte märker av förflyttningen? De liksom sugs närmare mig, som om jag voro en centraldammsugare. Jag kan sätta mig själv i en fåtölj med barnen spridda över hemmet. Sedan börjar de liksom komma närmare och närmare tills de båda bråkar om vem som ska sitta i höger respektive vänster knä. Varpå jag undrar vad de överhuvudtaget GÖR i mitt knä?

Eller när jag sitter på toa. Just som kisstrålen träffar porslinet har dessa två liksom dykt upp och ägnar sig åt att inspektera toalettborsten, mina trosor samt hur mycket jag egentligen har kissat, allt medan de påstridigt undrar vad sand är gjort av.

Den större av dem har ett livsfarligt vapen i detta läge vilket hon inte drar sig för att använda. ”Det är för att vi älskar dig och vill vara med dig”, säger hon och är svingullig. Ouch. Knepigt läge att ba’ JAHA TRÅKIGT FÖR ER ATT DET INTE ÄR ÖMSESIDIGT NU VILL JAG SLÖSCROLLA INSTAGRAM ISTÄLLET (att säga så är OCKSÅ ett stort misstag pga följdfrågan ”vad är instagram mamma?” varpå man måste försöka sig på att förklara för två miniorer vad denna sociala plattform är som jag alltså hellre hänger på än att umgås med dem just då ARGH JAG BLIR GALEN)

Igår tog jag en paus och flydde fältet för att gå på massage. Sortin skedde under vilda protester och Mira tittade besviket på mig och sa att jag minsann hade sagt att ”när vi åker till Sydafrika kommer vi att vara med varandra HELA TIDEN” och så hade jag mage att gå iväg en timme.

*Facepalm*

Sen visade det sig att massagen jag hade bokat var imorrn istället och att gårdagens behandling istället bjöd på vaxning. Avsevärt lägre mindfulnessfaktor men jag fick iallafall ligga ensam på britsen under 30 sammanhängande minuter.

 

Vad jag har gjort varje kväll sen december

Ja, det är varken långkok, ansiktsbehandlingar eller pilates. Snarare så har högläsandet ur Moa går till tandläkaren varit en stående punkt på mina kvällar när Harry har fått bestämma bok. Och det får han ju, den lille mistluren. Tråkigt nog har det varit Moa som har gällt sedan förra året.

Ni som har barn som har tänder känner igen Moa går till tandläkaren. En slags preppande Pixibok inför första tandläkarbesöket, utgiven av Folktandvården.

Folktandvården. Harpan är inte mycket för fantasy.

Boken i sig har jag inget emot, den är välskriven och lagom kort för att man ska palla att läsa den utan att själv somna. Men ja, efter tre månaders rabblande blir även den vackraste prosa en form av tortyr.

Jag brukar liva upp det hela med att då och då läsa på olika hemkokade dialekter. Men det gillar inte Harpan. Han vill att det ska låta precis som vanligt, precis som förrgår eller varför inte den 3 januari. Eller 6 februari.

Den 13 mars har lillchefen sitt första tandläkarbesök. Man kan säga att vi är väl förberedda.

PS: Moa finns även som film. Den har vi också sett… zzz.

Moa går till tandläkaren
 

Larvigt värre

Okej, jag försöker KBT-a/Göteborgsskämta lite här. I själva verket pratar vi om ett mindre trauma som drabbade oss för cirka 36 timmar sen.

(Ett litet tips om du vill fortsätta läsa är att inte äta just i denna stund.)

Vår Alla hjärtans dag blev en alldeles lagom mysig dag (very Swedish) med skattjakt för galningarna och bubbel till de klart mer sansade i hushållet. Vi mulade i oss grillade räkor och vispade till och med ihop en egen aioli i någon form av husligt infall.

So far so good.

Vi gick och la oss allihop och morgonen inleddes faktiskt väldigt gosigt med att barn + man kom in och hängde lite i min och Kaspers säng.

Sen gick mor på toaletten och då gick vi från gos till gross på 2 sekunder.

Medan jag sitter där i godan ro fastnar min blick på den urtvättat röda frottehandduken som dagen innan fick agera badrumsmatta. ”Vad är det där för vita fläckar” funderar jag lite svävande. Blicken vandrar vidare men återgår sen till handduken.

(Fyfasen, det vänder sig i kroppen nu alltså…)

”Vad många vita fläckar det är” fortsätter tankegången. OCH VARFÖR I HELA HELVETE RÖR DE SIG?!??!?????????????????

Min morgonsega hjärna tar iallafall någon sekund på sig att processa skådespelet på handduken innan jag så lugnt jag förmår informerar Johan om att han har ett uppdrag på toaletten. Barnen tittar undrande på mig och jag fortsätter på engelska. ”OK, Johan, this is really gross and I’m sorry, but this is too much for me so you’re gonna have to handle this one. Go into the bathroom, bring a plastic bag and throw the towel. It’s full of white….larvas (?)”.

Johan bleknar lite men steppar upp (jag vill poängtera här att jag inte brukar lämna över allt och ingenting till honom som ett annat våp men larver alltså…mardröm) och stövlar in i badrummet medan jag med lite forcerat glättighet underhåller avkommorna i sängen.

Det tar längre tid än jag tänkt att detta hedersuppdrag borde ta. Efter en hyfsat lång stund låter Johan meddela att dessa vansinnigt ovälkomna gäster finns i betydligt större antal över en klart större yta än just på den urtvättat röda handduken.

PANIK! KVÄLJNINGAR! KRYP ÖVER HELA KROPPEN!

Johan fortsätter reka runt i huset och delger noll goda nyheter. Det är larver lite överallt i kök/vardagsrum (där det är klinkergolv).

VAD ÄR DET SOM HÄNDER????????????? Igår noll larver, idag en hel jävla koloni.

Jag inser att jag måste hjälpa till och mobiliserar all rationell vuxenkraft jag har i min kropp (glöm inte att allt detta sker innan morgonkaffet har hunnit bidra med sin styrkegivande förmåga). Johan drar på sig sina flipflops och jag härmar honom innan jag trevande tassar ut i köket.

Fyfan. Det ligger små, vita larver och vrider sig i fogarna mellan klinkersplattorna. Och ovanpå klinkersplattorna. Morris visar sig vara väldigt intresserad av larver och går nyfiket runt i huset och studerar de små korvarna. Och jag är inte sen med att inse mitt triumfkort! ”Morris!” utbrister jag peppigt. ”Du kan vara larvpolis! Gå runt lite i huset och speja efter larverna och säg till när du ser några så kan pappa sopa upp dem.”

Ja, jag skickar alltså iväg min 3,5-åriga son för att göra the dirty work på grund av att jag, 37 år gammal trebarnsmor, är för vek.

Johan går runt med kvast och skyffel och sopar upp de små monstrena. Morris rapporterar förtjust när han stöter på nya. Parallellt drar jag fram dammsugaren för att göra en tvåfrontsattack. Skoningslöst far jag fram med min killer machine och suger upp de VIDRIGA VIDRIGA FAN VAD JAG HATAR DEM larverna.

Ut med allt. Mattor, leksaker, filtar, stolar – rubbet. Nu har min harighet övergått till ursinne (nä ok inte riktigt ursinne, men ja, mördarinstinkt?). Larvpolisen har gått på rast och vi vuxna får sköta resten. Det borstas, dammsugs och slutligen moppar jag frenetiskt varenda kvadaratcentimeter av klinkerplattorna med kokande vatten.

Två timmar senare står vi med en varsin kopp kaffe i handen och spanar efter överlevare. Några dyker upp men de går raskt ett obarmhärtigt öde till mötes.

När vi sansat oss ytterligare sätter vi i oss lite välbehövlig frukost och ställer oss själva den fråga som pockat på oss hela morgonen: HUR I HELA JÄVLA FRIDEN BLEV VÅRT HEM INVADERAT AV LARVER?

Vår starkaste teori är att det typ är konstant rötmånad här på grund av het högsommar. Lägg sen till en hög luftfuktighet (vet iofs inte om larver specifikt gillar fukt men det känns rimligt att det har bidragit) och, den sannolikt starkaste anledningen: huset har ett rätt rejält sopkärl. Tänk mindre soptunna. I vanliga fall fyller man ju och kastar en soppåse modell ICA på en dag, inte sällan mer än så. Men denna generöst dimensionerade säck har säkert tagit 3-4 dagar att fylla så det är väl allsköns animaliska rester däri som lockat till sig de små vidrigheterna.

Och när vi ändå var inne på ämnet passade jag på att informera Johan om att framtida maskrelaterade händelser (springmask till exempel) kommer att innebära att jag tillfälligt abdikerar från mitt mammaämbete varpå han får hantera alla ringlande former av liv.

Nu KBT:ar jag vidare här:

 

Rekord i otillräcklighet

Efter solsken kommer massiva hagelskurar och det är väl rimligt om man strävar efter någon form av balans i tillvaron.

Dagen idag har varit en av de bästa hittills. Vi stuvade in oss själva i bilen tillsammans med alltför många feldimensionerade kollin av matsäckar, parasoll, skötgrejer, filtar, stenar (fråga inte, Morris påhitt), leksaker samt *övrigt*. GPSen ritade ut vägen till De Kelders som är ett naturreservat med stränder, grottor och tidvattenpooler och vi följde lydigt efter de knallgröna linjerna på skärmen.

Vi hittade en egentligen ganska kass picknickplats men i och med att blodsockret did the talking så hade vi inte så mycket att sätta emot. Några knöliga stenar och rötter gjorde våra sittben sällskap medan vi mulade i oss det kylväskan hade att bjussa på.

När vi kunde börja prata i trevlig ton igen bestämde vi oss för att gå/klättra ut till grottorna allihop. Möjligen att vissa sneglade på oss med viss skepsis när mor + bärsele inklusive bebis stegade iväg mot grottorna men jaja låt en småbarnsmor leva lite. Allt gick jättebra, ska tilläggas. Och vilket sjukt coolt ställe! För samtliga inblandade!

På hemvägen stannade vi i Stanford som är en mysig liten…ort? by? och fikade lite innan vi dundrade vidare hem. Morris önskade Sommar & sol av Sven-Ingvars så den gnolade vi på längs vägarna.

So far so good.

Sen skulle vi grilla vilket också gick fint tackarsomfrågar. Ända till dess att Morris plockade upp en glödande kolbit en kort stund efter att Johan betonat att man ABSOLUT INTE FÅR RÖRA KOLBITEN SOM RAMLADE NER.

Kylning av fingrar pågår

Ja, så resten av kvällen har vi ägnat åt krishantering och nerkylning av fingrar. Och Morris som är mammig i vanliga fall blir akut brutalmammig när han har ont/är sjuk och har därmed beordrat mig att inte vistas längre än 20 centimeter från honom. Och samtidigt har Mira suttit tålmodigt vid datorn och väntat på att jag ska spela Star Stable med henne som vi numera gör en stund varje kväll. Och just idag har hon väntat på ett uppdrag som hon länge har velat slutföra. Och samtidigt har Kasper velat amma well, så mycket som han brukar vilja amma (alltså sehevinmycket).

Och där nånstans mitt i allt slog jag personligt rekord i otillräcklighet. Det ska firas med ett glas vin nu när alla tre miniorer äntligen sover.

 

Separationsångest = otrygg, eller?

Det här är en grej jag har funderat på länge. Morris har alltid, alltså verkligen sen han var liten bebis, haft det tufft med separationer. Även hos anknytningspersoner som mormor och morfar har det mellan varven varit jättejobbigt för honom (och därmed oss) att skiljas åt, om så bara för ett par timmar.

Och på föris har det varit såhär sen dag 1. Gråt varje dag vid lämning. Alltså på riktigt, varje dag sånär som på en handfull dagar då det varit friktionsfritt. Otroligt dränerande. Och det verkar vara just själva separationsögonblicket som är det svåra, för dramatiken är snabbt överspelad.

Johan har skött lämningarna i klart större utsträckning, delvis för att det går bättre än när jag lämnar, men även för att det har passat familjelogistiken bäst. De morgnar när det har varit extra mycket strul har Johan ringt till föris och kollat läget och varje gång har han fått samma svar – ”nu är allt toppen, det gick över efter någon minut och nu är han i full färd med [insert valfri aktivitet]”. Och, när man hämtar honom är han jämt mitt uppe i något som utifrån sett ser väldigt roligt och stimulerande ut.

Men det är ju så sinnessjukt jobbigt att se honom så skärrad när det vankas avsked. Vissa gånger på föris har det varit så upprivande att jag tänkt att jag måste hämta hem honom igen, men så vet jag ju att det förmodligen redan har gått över när jag väl har tänkt klart den (skuldtyngda) tanken.

Johan förbereder Morris varje morgon på hur det kommer att bli och går igenom lämningsprocessen för att underlätta för honom. Och då är Morris väldigt medgörlig och lyssnar intresserat. Men sen låser det sig när de väl är på plats.

Pedagogerna är stjärnor som aktivt möter Morris och försöker styra in honom på någon aktivitet han gillar, alternativt erbjuda honom att sitta i deras knä en stund för att landa lite. Men ändå denna dramatik.

Två grejer som kan ha förstärkt det ytterligare under hösten är ju såklart Kaspers intåg i familjen, men även att Mira har börjat förskoleklass. Innan dess gick ju båda på samma förskola, om än på olika avdelningar, men sågs då och då på gården och på storsamlingarna. Och nu är ju den trygga punkten borta. Men visst, det har ju varit knepigt även när Mira fortfarande gick på föris.

Att Morris skulle hänga på MiniSats tillsammans med Mira och kompisar utan oss har varit helt uteslutet. Vi har gjort några (frustrerande) försök, men det har varit lönlöst. Och jag veeeeeet att man inte ska jämföra med andra, men det är ändå så påtagligt när exempelvis våra kompisars barn bara har rusat in på MiniSats, och knappt vinkat hejdå innan de har kastat sig i rutschkanan.

Och jag funderar på om denna separationsångest liksom bara är ett fenomen i sig, eller om det handlar om otrygghet? Kan man vara (väldigt) separationskänslig men ändå trygg?

Som vanligt går man ju till sig själv och tänker om vi har gjort något knas? Kan vi göra något bättre? Annorlunda? Samtidigt som jag ju tänker att han praktiskt taget är född såhär och alltid har reagerat häftigt på separationer vilket då istället skulle innebära att det är ett drag hos honom, helt enkelt.

Tankar på det? (och tips, ALLTID tips, tack)