67 and pregnant

Nej, det är inte fråga om ännu en succéproduktion på MTV. TV4 sände häromdagen ”Världens äldsta förstföderska”, en dokumentär som skildrar ett par kvinnor som valt att bli mammor sent i livet . Jag såg bara fragment av programmet så jag hoppas på en förmiddagsrepris inom kort (att se filmer och serier i kortare sekvenser är numera standard så thank god för programbibliotek och Svt Play). Hursomhelst, en av kvinnorna var 67 bast när hon tyckte att tiden var inne. Efter ett besök på fertilitetskliniken hade hon nio månader senare sina tvillingbebisar. ”Alla ska få barn vid rätt tidpunkt” ska hon ha sagt. Nu tänker jag inte grotta ner mig i eventuella etiska betänkligheter, jag tänker helt enkelt: hur i helskotta orkar man? 67 år och tvillingar? Tvillingar! Jag blir utbränd av blotta tanken.

Världens äldsta förstföderska måste fanimej vara världens tröttaste förstföderska. Själv ska jag käka ost en masse på franska Atlantkusten när jag är 67.

 

Slips och strumpor

Fars Dag idag – den allra första för oss alla tre! Mira väckte pappa med en redig brakare och jag backade yrvakaet upp med presenter och kaffe. Och nej, det blev inte slips och strumpor även fast jag var sugen på att gå all in vad gäller traditioner och sätta ribban redan första året. Men det var inte så värst långt därifrån – i paketen låg kalsonger och handskar. Så extravagant! Om ett par år kommer Mira komma hem med trubbiga smörknivar och klisterkladdiga hjärtformade kort som kommer att övertraffa mina gubbpresenter med hästlängder.

Snart bär det av upp till min pappa för att fira honom med. För det är ju klart att ni ska firas, alla fina, välvilliga, härliga farsgubbar!

 

Bigger, better, faster, more

”Ni kan ju guldspreja dammtussarna vettja”, föreslog BVC-sköterskan i all välmening när vi träffades i mammagruppen första gången (ja,mammagrupp är lite som ett AA-möte på film om nån undrar) och det nya livet kom på tal. Det nya livet där, åtminstone till en början, bara de absoluta grundbehoven äta, skita och sova får plats. Bebisens grundbehov alltså. Dina förväntades lossna med moderkakan.

Det är väldigt mycket lättare sagt än gjort att släppa det gamla livet och allt som ingick i det. Utekvällar orkar man inte längre med, så de är inga problem. Shopping har man inte råd med så det går också bort av bara farten. Men att hålla nån slags värdighet vid liv, till exempel hålla hyfsat rent hemma och föda tarmluddet med nåt annat än helfabrikat, är svårare. Det är ingen slump att det krävs droger för att palla att leva i en knarkarkvart.

Och eftersom det har snickrats och bantats i varenda tv-kanal i så många år nu krävs det faktiskt en dövblind för att inte hjärntvättas, åtminstone lite.  Att låta listerna stå löst lutade mot väggarna i väntan på inspiration att lyfta hammaren eller välja Lidlgodis framför såna där franska prettokakor som heter Macroner betyder således att du  är en ganska rasslig människa. I alla fall om du bor i Stockholm.

Sen Malte kom har jag tvingats bli sittande på det nedersta steget i Maslows behovstrappa. Det har tagit tid att lära sig att välja bort en massa saker men när jag sitter där och tittar på honom när han förnöjsamt smackar i sig fabrikstillverkat plommonmos och tjuter av skratt inser jag att jag varken kommer att tas ifrån personnummer eller rösträtt även om håret är tovigt och röven hänger.

Tack unge, för att du lär mig det.

 

Bebistricket

Pensionärsmagnet

År 2002 fick Alexander Skarsgård och Linus Wahlgren brudarna att flocka sig kring dem med hjälp  av smågulliga hundar. Ett simpelt men framgångsrikt trick.

Mira är en pensionärsmagnet. När jag sätter henne i bärselen och drar ut på stan lockar hon till sig fler pensionärer än när de demar våfflor på Hemköp. Jag kallar det Bebistricket.

Vad jag sen ska med detta pensionärsentourage till, det är väl inte lika givet som det var för Alexander och Linus. Men rätt hjärtvärmande är det.

 

37 grader – hur svårt kan det vara?

Det finns en herrans massa prylar man kan köpa till sina små avkommor. Mammatidningarna trycker upp milslånga att-köpa-listor på ”det allra nödvändigaste” inför D-day (min mamma hade förmodligen inte kunnat checka av en sjundedel på listan och ändå har det ju gått rätt bra med fyra barn). Som förstagångsförälder stryker man ängsligt runt i gångarna på barnavdelningarna och garderar sig mot istid och svält just in case. Vissa grejer är oumbärliga, ingen diskussion – jag hade exempelvis inte överlevt de första veckorna utan min BabyBjörn (tack, Maria).

Men vissa grejer får mitt Sverker Olofsson-hjärta att flimra till. Badtermometer. Förvisso inte den tyngsta posten på inköpslistan men ändå. Ska det verkligen vara nödvändigt? Bebisarna ska bada i kroppstempererat vatten, alltså cirka 37 grader. Har man nån gång bakat och blandat ihop en jäst- och mjölkblandning vet man på ett ungefär hur det ska kännas. Har man inte bakat kan man nog avgöra kroppstemperatur rätt bra ändå. Det är ju inte så att huden skållas om det är 38 grader eller att bebisen drabbas av akut hypotermi om det är 36 grader.

Så, spara den hundringen och köp en god flaska vin eller nåt annat snarrigt istället.

Så, vad har ni för grejer som ligger och skrotar hemma som man kunnat göra nåt roligare för? Berätta!

 

Arg, gravid och hur kunglig som helst

Victoria

Såg en av alla dessa bilder på vår gravida kronprinsessa och kom att tänka på hur sjukt lyckligt lottad jag var som inte behövde representera landet när jag var på smällen.

Jag hade rabies mest hela tiden och kan därför lätt föreställa mig hur bröllopsservisen i 300 delar från Karlstad kommun åker i slottsväggen när hon äntligen får pusta ut efter ännu en rundvandring i typ Tanumshede.

Tänk dig själv att behöva sitta på ändlösa middagar med en massa gamla stofiler och inte ens få dricka vin. ”Jag skiter i om den här mumien till bordskavaljer har räddat världen med ett piller, han luktar kattpiss och jag vill hem och hetsäta choklad!”

Någonstans hoppas jag att hon spöar upp narrar och knektar och förbannar alla Allerstanter som redan börjat baka doptårtan.

Jag är med dig, sis Vic.

 

För mycket av det goda

”Lustgas is a girl’s best friend” sa Laila Bagge i en intervju i Aftonbladet häromdagen (hennes förlossning tog för övrigt 40 minuter –  det gjorde inte min). Jag kände också väldigt starkt för den välgörande gasen och överdoserade den brutalt. Masken blev, liksom för Laila, även min bästa vän och jag släppte den inte förrän barnmorskan barskt tog den ifrån mig. Tack kära barnmorska, stundtals var det värre än att käka flugsvamp. Mark my words – lagom är bäst.

 

Ingen prima ballerina

Jag och mina tilltygade fogar var hos sjukgymnasten idag. -Ja, det finns ju ingen balettskola som skulle ta in dig, inte, konstaterade hon flåshurtigt samtidigt som hon försökte stretcha ut mina rumpmuskler. -Har du alltid varit såhär stel eller kom det efter graviditeten? fortsatte hon medan jag svettades på britsen och djupandades. Jag kastades tillbaka i tiden till den kalla gymnastiksalen i lågstadiet (eller mellan- eller högstadiet för den delen) och min gympalärare Ernös bekymrade min när vi skulle stretcha lite efter spökbollen. -Alltid, svarade jag med sammanbitna käkar. -Ja, men vi alla kan ju inte vara balettdansöser, vi kan vara bra på annat. Du är väl skapt stel.

Bah, vem vill vara en ballerina anyway? *bittersomsatan* Kolla Black Swan, det verkar ju inte så värst kul.

 

Bacon vs mjölk

bacon-vs-mjolk

Det känns rätt ofta som att Mira, min dotter, drar vinstlotten under våra dagar ihop. Just som lunchtallriken snurrat klart i micron då rasslar lillsnorpans matklocka igång och hon ska äta först. Med ett milt leende plockar jag upp henne och tittar på när min mat kallnar än en gång. Ninjaförsiktigt rullar jag in vagnen i trapphuset och tänker att man borde göra som det står i böckerna och passa på att sova nu när hon äntligen snarkar i vagnen. Jojo, då vaknar hon ur djupsömnen på rekordtid. Precis när jag slirat in i duschen så tränger skriket igenom duschstrålen ända in i kaklet och man får nöja sig med en halvt avsköljd kropp – igen.

Men i morse låg det bacon på tallriken och då log jag lite belåtet för mig själv. Jag får bacon och du får mjölk (igenochigen) . I win – you lose. BAM!

 

Hel och ren, eller?

Jag kom att tänka på en tjej från min gamla gymnasieskola idag. Ni vet, en av de där som hade femmor i röka, kröka och göka men ettor i resten. Hon som fick barn innan målarfärgen på studentskylten torkat och som lade hela månadspengen på sprit och lösnaglar.

Hon hade alltid något fläckigt och geggigt på sig där hon kom rullandes med barnvagnen den sommaren vi slutade skolan och jag tänkte att så där ska jag minsann inte bli om jag får barn en dag.

Nutid. Tessan och jag med varsin unge i knät i skrivandets stund. Tessan ser ut som en hemlös clown och jag är pure Britney-trash med kristofs och en enorm flottfläck på ena mjukisbenet. Vi utmanar inte bara högteknologiska tvättmedel utan även våra barns pappors kärlek och respekt. Tillsammans utgör vi sinnebilden för föräldraledigt förfall, kör över grungen från nittiotalet och parkerar i sunkets solkiga träsk.

Medan jag skriver spyr min son så det rinner längs det andra mjukisbenet och medan kräkset torkar in tänker jag på röktjejen. Nu är det faktiskt bara ciggen och naglarna som skiljer oss åt.