Att kissa plus

För exakt ett år sen stod jag på en toalett i Kista Science Tower med den vita plaststickan i handen och insåg att livet aldrig skulle bli som det hittills varit.

Det var en torsdag, sex dagar före min 30-årsdag. Jag har väl aldrig haft nån Gestapopunktlig mens, men trots att den denna gång bara var två dagar sen så hade jag något på känn. Eller så är det en efterkonstruktion, jag vet inte riktigt. Hursomhelst hade jag i vanlig ordning åkt till kontoret på morgonen men ägnade första timmen åt att dricka kaffe, stirra på klockan och vänta på att apoteket i Kista centrum skulle öppna.

Efter att ha vridit och vänt på alla olika fabrikat högg jag en rosa förpackning och ilade iväg. Jag kunde inte ens hålla mig de fem minuterna till kontoret utan svängde av in på handikappmuggen i Kista Science Tower. Handsvettig och stissig trasslade jag med förpackning, bipackssedel och själva stickan, fortfarande med dunparkasen på. Jag fick läsa instruktionerna gång på gång för jag blev så nervös över att tyda testet fel. Sen blev jag nervös över det praktiska att kanske kissa snett eller för lite eller för mycket.

Efter att ha tagit mig samman lyckades jag med konststycket. Jag lovade mig själv att inte titta på testet förrän de fem minuterna hade gått, men jag minns så väl att jag bara klarade 40 sekunder innan jag slängde ett öga på stickan. Ett fett plus stirrade tillbaka på mig och jag blev alldeles stum. Stum och genomsvettig – den förbannade jackan var fortfarande på.

Två kompletterande test och ett hispigt samtal till min man senare kände jag mig tämligen övertygad om att jag verkligen var gravid. Ringde mamma som tjöt av glädje och pappa som började snyfta i luren.

Resten av den dagen gjorde jag inte skäl för min lön. Tror på sin höjd att jag spelade ett parti MS Röj, nybörjarnivån. Tankarna snurrade i ett och från och med den dagen började en ny tideräkning – Före Graviditetsbeskedet (F.G) och Efter Graviditetsbeskedet (E.G). Livet började räknas i veckor och alla framtida planer sattes i relation till graviditeten. Julfirande? Då är jag i nionde veckan. Och weekendresan till Budapest blir då i vecka 20. Junibröllop? Då är jag i vecka 36.

Och nu, ett år senare, sex dagar innan min 31-årsdag har jag världens coolaste dotter i knät som nästan har hunnit bli fyra månader.

 

Förnedrad hos sjukgymnasten. Again.

-Ja, man får ju göra lite speciellt med dig, säger sjukgymnasten och kikar över mitt underben samtidigt som hon stretchar ut min rumpa. -Dina ljumskar nyper och säger ifrån om man stretchar på de lite vanligare sätten, förklarar hon. -Mmhmm, svarar jag och förbannar mitt orörliga bäcken.
-Hade du varit äldre hade jag tänkt ”aha, det kan nog vara höftledsartros”, men riktigt så gammal är du ju inte.

Höftledsartros. Tjena.

 

Amningsfenomen part…jag vetifan

Amningströg

Det är alltså trögheten man får på köpet när man ammar som jag syftar på. Jag får villigt erkänna att jag är rätt disträ i vanliga fall och faktiskt ganska slarvig. Men att jag skulle vara trögtänkt, njae, det vill jag väl inte påstå (eller?). Men nu måste jag nog omvärdera mig själv för jag skulle inte ens kvala in till Vi i femman. En lättsmält deckare ter sig oerhört komplex och på tv går de mest banala underhållningsformerna hem.

För ett par veckor sen när hela stan var tapetserad med reklamaffischer på en lite näbbig Kajsa Ingemarsson kände jag att att reklambudskapen talade direkt till mig:

Du har inte alla indianer i kanoten.
Du har inte alla hästarna i stallet.
Du har inte alla får i fållan.

Precis så känns det. Hjulet snurrar men hamstern är inte där. Låt oss nu hoppas att det är övergående.

 

En viral kampanj från Malte

Internet- och teknikkunnandet kryper allt längre ned i åldrarna, det har vi vetat länge nu.
Dock inte ned till 4,5-månadersstrecket än.

Malte fick låna min mobil och löftet att trycka på vad han ville. Ungen började med att öppna en spamlänk i Facebook messenger och sen dess har jag fått mejl från ett gäng i min vänlista om att de fått det förmodade virusmejlet. Så, om du vill hålla burken ren från dvärgporr eller vad det nu var, öppna ingen länk från mig.

Nu blir det kottar och pinnar forever för lilleman.

 
 
 

Hemorrojder part II: Alcosanal – a love story

Alcosanal

Jag kommer att gå rakt på sak. Jag tycker väldigt mycket om dig, Alcosanal.

Vi har hängt ihop ett tag nu och du har blivit en naturlig del av mitt liv. I början var jag i ärlighetens namn lite tveksam, tyckte mest du verkade närgången och kladdig. Jag hade hört andra prata om dig men tänkte lite motsträvigt att du inte var något för mig. Men så träffades vi en kväll och jag tänkte att jag får väl ge dig en chans. Du gjorde inte så mycket väsen av dig då, du var mest bara där. Jag hade nog hoppats på ett mer kraftfullt intryck men insåg sen att jag kanske hade lite väl höga förväntningar.

Vi bestämde att vi skulle ses kvällen därpå igen. Du visade då att du var rätt lätt att ha att göra med och vi umgicks på ett otvunget sätt. Redan den där andra kvällen kände jag att det faktiskt fanns något där och jag anade att du kanske hade ännu mer att ge! Så vi fortsatte, vi träffades ett par kvällar – och faktiskt även några morgnar – och det blev bara bättre och bättre. Jag blev alltmer fäst vid dig ju mer tiden gick – ja, jag blev ärligt talat nästan lite beroende av dig.

Åh, Alco, du är så fin på många sätt! Du finns alltid tillhands när jag behöver dig som mest, morgon som kväll, vinter som vår. Du är mjuk och följsam, lyhörd och välgörande. Men allra mest uppskattar jag dig för dina sammandragande egenskaper.

Du kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt badrumsskåp.

 

Bloggkonferens

Idag är vi på bloggkonferens i Tessans kök. Syftet med konferensen är att berika och utveckla bloggen. Hittills har målet inte uppnåtts. Konferensen är garanterat spa- och bufféfri men vi har tillgång till lite alkohol iallafall. Vi har egentligen inte konfererat så mycket, inget alls när vi tänker efter. Det är noll procent slipsar i pannan, otrohet, powerpoints och rollspel men desto fler bajsblöjor.

Vi  tar ett kort avbrott för en bensträckare nu.

 
 

Dagens i-landsproblem

Vid blöjbytet i morse hittade jag ett av mina hårstrån mellan Maltes skinkor och tänkte att det här måste vara höjden av trångboddhet.

På våra 53 kvadrat trängs vi med lillpampen, alla hans saker, två miljoner tvättlappar från IKEA, blöjor, tidningshögar, tvätt och verktyg, för att nämna lite. Trots att vi kör regelbundna tattarlass till tippen bildas det hela tiden nytt skräp här hemma och ingen förstår varför.

Det roliga är att vårt hus var ett barnrikehus när det var nytt på 40-talet. Då bodde det en familj på nio personer i vår lägenhet. Jag ser framför mig att det var som i den italienska tokrullen Skitiga, fula och elaka: människor överallt, höns och gamla tanter och alla ligger med alla eftersom det ändå är så trångt och rörigt.

Innan Malte får 25 syskon inför jag härmed trängselskatt i hallen mellan köket och badrummet, det vill säga ett glas vin till mamma. Det här är ju ändå min arbetsplats nu.