EMA Mamma Telstar

En annan diva

Precis som Rihanna har min son en tendens att kasta om i sitt schema. Eller i alla fall sin mors sociala schema. Dagens jobblunch blev inställd på grund av den lille rävens stingslighet och eh, turistmage.

Och som till Rihanna säger man inte bara ‘håll käften och leverera’. Nä, man bokar om och hoppas att det bara är en sån där fas. Igen. Och att man har några vänner kvar när han flyttat hemifrån.

Dock är familjens diva värd allt detta trots att han säljer så få skivor.

 

Amningsfenomen part III: ökentörst

Lika snabbt och självklart som fotsvetten drar igång, lika omedelbart slår törsten till (aha! kanske ett samband?). Det är helt rubbat, vi pratar törst extraordinaire varje gång lillsnorpan börjar käka. Jag får ökenhallucinationer i vardagsrummet (ok, nu tar jag i från tårna, men jag blir faktiskt jättetörstig). Och likförbannat har jag aldrig preppat med vare sig vattenglas eller flaska, trots att det har hänt cirka 4000 gånger. Man brukar ju säga att repetition är kunskapens moder, men den här amningsdemensen jag tagit upp tidigare verkar sätta stopp även för den mest repetitiva inlärning så det hela blir ett moment 22 av Kafka-rang.

Ett lösning vore i och för sig att ha en sån där ölkeps för den kan man ju på sig överallt (ok, kanske inte i kyrkan eller på kundmöte, men det är inte så mycket av endera nuförtiden). Hittade den här för en hundring och tänker att den kan bli årets julklapp istället för en den färdigpackade matkassen. Om man sedan fyller den med bärs eller vatten, det är ju en smaksak. Personligen är jag väldigt förtjust i öl.

 

Tvättexpedition

Kan Kate Gosselin åka till Australien med åtta ungar ska väl jag kunna ta mig till tvättstugan i porten bredvid med en tänkte jag. Vi har en egen liten tvättmaskin men eftersom Malte bjöd på diarrhoea cha-cha-cha i helgen behövdes det tuffare grejer.

Samlade ihop det mest akuta, satte flodhästen i bärselen och gav mig av.  Han tröttnade och gjorde utbrytningsförsök redan i hallen. Jag försökte nynna honom lugn för att inte tappa balansen i trappan. Jag tappade såklart nycklarna två gånger för det gör man när man knappt kan böja sig.

I källargången slog jag foten i en gipsskiva som stod lutad och tappade nycklarna igen. Slängde upp tvättsäcken på ryggen än en gång och väl i tvättstugan sprattlade Malte som ett psycho i tvångströja. Jag spillde ut en liten hög tvättmedel och precis när jag skulle fösa in det under en av maskinerna med foten kom en grannkärring och gav mig laserblicken. Jag tog lydigt fram sopborsten men i mitt inre avlivade jag henne, utan pardon.

Sen lyckades jag på nåt sätt tappa nycklarna ner mellan maskinerna. Såg för en sekund framför mig hur jag blir sittandes i tvättstugan med en arg bebis och hans fists of fury tills min sambo kommer hem och kan låsa upp. Liksom inget alternativ.

Med blodsockret nere i skorna och en mensig unge på magen bökade jag i alla fall fram nycklarna med ett kvastskaft och kunde ta mig tillbaka till baslägret.

Skinnarmo, du kan gå och duscha. Med en unge behövs inget Everest.

 

Alla dessa faser som kom och gick…

Dr Jekyll & Mr Hyde

Mira är inne i en fas. ’Fas’ har blivit något av ett buzzword här hemma. Bebisar går nämligen igenom typ 200 faser under det första halvåret och under dessa faser kan de bli lite extra ehem..krävande. De vill ha din uppmärksamhet twentyfive-seven, de sover mindre än en tjacktomte, skriker mer än Zed i Polisskolan och hela du blir en jourhavande snuttefilt. Dessutom har de för-faser, alltså lite meck innan själva fasen sätter in. Sen när man tror att det hela är över då drabbas man som förälder av posttraumatiskt fas-syndrom och blir själv kinkig och bökig efter att ha tampats med sin Mr Hyde-bebis.

Men, i vanlig ordning har naturen styrt upp det rätt bra. När man väl ridit ut stormarna kommer belöningen i form av en betydligt coolare bebis med nya färdigheter att förtjusas över. Efter förra fasen började Mira yla och dregla lite mera. Tänker att denna fas kanske kan mynna ut i nåt lite mer…vad ska jag säga..användbart.

 

The botten is nådd

”Åh, man får med ett paket våtservetter med tidningen!” tänker jag glatt när jag står vid tidningshyllan och ska välja ett av alla glossiga, lyrriga magasin. ”Japp, Vi föräldrar får det bli”, beslutar jag förnuftigt och hugger tidningen från hyllan.

Nu såhär i efterhand blir jag alldeles matt av min egen enfald. Kom igen, Krupa! Våtservetter? Kunde ju fått ett rosaglittrigt läppglans eller en minifoundation i fel nyans. Eller en Läckberg-deckare eller Sommaren med Göran på dvd – vadsomhelst borde banne mig ha lockat mer!

Våtservetter. Jag noterar ett nytt bottenrekord i flärdfullhet.

 

Fler saker någon borde ha berättat

  • Du kommer att tillbringa de första månaderna sittandes i en soffa, dygnet runt. Spädbarn äter sjukt ofta och du är servitören som Hotell- och restaurangfacket glömde. När din partner kommer hem från jobbet kommer han förvånat säga: Men sitter du här än? Svara inte: Ja för helvete och det är ditt fel. Be om lagad mat istället, det är mer konstruktivt.
  • När man fött barn ser ens kropp ut som en punkterad hoppborg. Men, du är inte lämnad åt one size fits all-ödet, den här gången ska du lita till naturen som faktiskt ordnat det så att magen drar ihop sig själv efter några veckor, utan Atkins och skit. På allvar.
  • Och nej, att ligga är inte att tänka på. Kanske eventuellt nästa gång Halley’s komet passerar jorden.
  • Småbarn är som hantverkare, de har ingen känsla för tider. Man vet att de kommer att äta, bajsa och sova, men aldrig när. Eller jo, när det är som minst lämpligt. Däremot kan du inte göra ROT-avdrag för det här arbetet.
  • Att amma kan vara skitsvårt. Så svårt att det faktiskt är omöjligt för en del. Det finns en amningsdoktrin i Sverige som i princip säger att du är ungefär världens sämsta förälder om du ger dina barn modersmjölksersättning. Men det är faktiskt en fråga om liv och död och inte nån tävling, här heller.
  • Blöjeksem, centilong, mjölkskorv, MPR-vaccin, bröstpump. Du får om inte annat en hel bunt nya ord till Wordfeud.
  • Ibland är föräldraskapet precis den svindlande obeskrivbara lycka som alla pratar om men lika ofta är det som att skyffla kol på en atlantångare. Den här groggen av känslor är faktiskt helt normal och säger inte ett jota om din lämplighet som förälder.

Trevlig helg!

 

Sårad i strid

Det är tur att man inte behöver vara fin när man ska gå iväg på mammagruppsträff (AA-möte om ni minns). Jag har precis haft en Papphammarscen här hemma. Malte vevade som vanligt vid påklädningen och jag satte foten på en leksaksbil som gled iväg så jag sträckte ljumsken, bröt ihop lite och ville bli utburen på bår för en stund.

När ingen domare kom och blåste av matchen fick kampen gå vidare. När jag väl fått på honom jacka och sockor grabbade han tag med sin svettiga lilla hand i mitt hår och halsskinn för att sedan öppna gapet och hugga mig i armen, genom tröja och allt. Och allt detta skrattandes sitt sköna gurgelskratt.

Många mammor får fjuniga små skära bebisar men jag är övertygad om att jag fick en av Escobars förrymda flodhästar, inrullad i plastlådan där på BB.

 

Att kissa plus

För exakt ett år sen stod jag på en toalett i Kista Science Tower med den vita plaststickan i handen och insåg att livet aldrig skulle bli som det hittills varit.

Det var en torsdag, sex dagar före min 30-årsdag. Jag har väl aldrig haft nån Gestapopunktlig mens, men trots att den denna gång bara var två dagar sen så hade jag något på känn. Eller så är det en efterkonstruktion, jag vet inte riktigt. Hursomhelst hade jag i vanlig ordning åkt till kontoret på morgonen men ägnade första timmen åt att dricka kaffe, stirra på klockan och vänta på att apoteket i Kista centrum skulle öppna.

Efter att ha vridit och vänt på alla olika fabrikat högg jag en rosa förpackning och ilade iväg. Jag kunde inte ens hålla mig de fem minuterna till kontoret utan svängde av in på handikappmuggen i Kista Science Tower. Handsvettig och stissig trasslade jag med förpackning, bipackssedel och själva stickan, fortfarande med dunparkasen på. Jag fick läsa instruktionerna gång på gång för jag blev så nervös över att tyda testet fel. Sen blev jag nervös över det praktiska att kanske kissa snett eller för lite eller för mycket.

Efter att ha tagit mig samman lyckades jag med konststycket. Jag lovade mig själv att inte titta på testet förrän de fem minuterna hade gått, men jag minns så väl att jag bara klarade 40 sekunder innan jag slängde ett öga på stickan. Ett fett plus stirrade tillbaka på mig och jag blev alldeles stum. Stum och genomsvettig – den förbannade jackan var fortfarande på.

Två kompletterande test och ett hispigt samtal till min man senare kände jag mig tämligen övertygad om att jag verkligen var gravid. Ringde mamma som tjöt av glädje och pappa som började snyfta i luren.

Resten av den dagen gjorde jag inte skäl för min lön. Tror på sin höjd att jag spelade ett parti MS Röj, nybörjarnivån. Tankarna snurrade i ett och från och med den dagen började en ny tideräkning – Före Graviditetsbeskedet (F.G) och Efter Graviditetsbeskedet (E.G). Livet började räknas i veckor och alla framtida planer sattes i relation till graviditeten. Julfirande? Då är jag i nionde veckan. Och weekendresan till Budapest blir då i vecka 20. Junibröllop? Då är jag i vecka 36.

Och nu, ett år senare, sex dagar innan min 31-årsdag har jag världens coolaste dotter i knät som nästan har hunnit bli fyra månader.

 

Förnedrad hos sjukgymnasten. Again.

-Ja, man får ju göra lite speciellt med dig, säger sjukgymnasten och kikar över mitt underben samtidigt som hon stretchar ut min rumpa. -Dina ljumskar nyper och säger ifrån om man stretchar på de lite vanligare sätten, förklarar hon. -Mmhmm, svarar jag och förbannar mitt orörliga bäcken.
-Hade du varit äldre hade jag tänkt ”aha, det kan nog vara höftledsartros”, men riktigt så gammal är du ju inte.

Höftledsartros. Tjena.

 

Amningsfenomen part…jag vetifan

Amningströg

Det är alltså trögheten man får på köpet när man ammar som jag syftar på. Jag får villigt erkänna att jag är rätt disträ i vanliga fall och faktiskt ganska slarvig. Men att jag skulle vara trögtänkt, njae, det vill jag väl inte påstå (eller?). Men nu måste jag nog omvärdera mig själv för jag skulle inte ens kvala in till Vi i femman. En lättsmält deckare ter sig oerhört komplex och på tv går de mest banala underhållningsformerna hem.

För ett par veckor sen när hela stan var tapetserad med reklamaffischer på en lite näbbig Kajsa Ingemarsson kände jag att att reklambudskapen talade direkt till mig:

Du har inte alla indianer i kanoten.
Du har inte alla hästarna i stallet.
Du har inte alla får i fållan.

Precis så känns det. Hjulet snurrar men hamstern är inte där. Låt oss nu hoppas att det är övergående.