Bebistricket

Pensionärsmagnet

År 2002 fick Alexander Skarsgård och Linus Wahlgren brudarna att flocka sig kring dem med hjälp  av smågulliga hundar. Ett simpelt men framgångsrikt trick.

Mira är en pensionärsmagnet. När jag sätter henne i bärselen och drar ut på stan lockar hon till sig fler pensionärer än när de demar våfflor på Hemköp. Jag kallar det Bebistricket.

Vad jag sen ska med detta pensionärsentourage till, det är väl inte lika givet som det var för Alexander och Linus. Men rätt hjärtvärmande är det.

 

37 grader – hur svårt kan det vara?

Det finns en herrans massa prylar man kan köpa till sina små avkommor. Mammatidningarna trycker upp milslånga att-köpa-listor på ”det allra nödvändigaste” inför D-day (min mamma hade förmodligen inte kunnat checka av en sjundedel på listan och ändå har det ju gått rätt bra med fyra barn). Som förstagångsförälder stryker man ängsligt runt i gångarna på barnavdelningarna och garderar sig mot istid och svält just in case. Vissa grejer är oumbärliga, ingen diskussion – jag hade exempelvis inte överlevt de första veckorna utan min BabyBjörn (tack, Maria).

Men vissa grejer får mitt Sverker Olofsson-hjärta att flimra till. Badtermometer. Förvisso inte den tyngsta posten på inköpslistan men ändå. Ska det verkligen vara nödvändigt? Bebisarna ska bada i kroppstempererat vatten, alltså cirka 37 grader. Har man nån gång bakat och blandat ihop en jäst- och mjölkblandning vet man på ett ungefär hur det ska kännas. Har man inte bakat kan man nog avgöra kroppstemperatur rätt bra ändå. Det är ju inte så att huden skållas om det är 38 grader eller att bebisen drabbas av akut hypotermi om det är 36 grader.

Så, spara den hundringen och köp en god flaska vin eller nåt annat snarrigt istället.

Så, vad har ni för grejer som ligger och skrotar hemma som man kunnat göra nåt roligare för? Berätta!

 

Arg, gravid och hur kunglig som helst

Victoria

Såg en av alla dessa bilder på vår gravida kronprinsessa och kom att tänka på hur sjukt lyckligt lottad jag var som inte behövde representera landet när jag var på smällen.

Jag hade rabies mest hela tiden och kan därför lätt föreställa mig hur bröllopsservisen i 300 delar från Karlstad kommun åker i slottsväggen när hon äntligen får pusta ut efter ännu en rundvandring i typ Tanumshede.

Tänk dig själv att behöva sitta på ändlösa middagar med en massa gamla stofiler och inte ens få dricka vin. ”Jag skiter i om den här mumien till bordskavaljer har räddat världen med ett piller, han luktar kattpiss och jag vill hem och hetsäta choklad!”

Någonstans hoppas jag att hon spöar upp narrar och knektar och förbannar alla Allerstanter som redan börjat baka doptårtan.

Jag är med dig, sis Vic.

 

För mycket av det goda

”Lustgas is a girl’s best friend” sa Laila Bagge i en intervju i Aftonbladet häromdagen (hennes förlossning tog för övrigt 40 minuter –  det gjorde inte min). Jag kände också väldigt starkt för den välgörande gasen och överdoserade den brutalt. Masken blev, liksom för Laila, även min bästa vän och jag släppte den inte förrän barnmorskan barskt tog den ifrån mig. Tack kära barnmorska, stundtals var det värre än att käka flugsvamp. Mark my words – lagom är bäst.

 

Ingen prima ballerina

Jag och mina tilltygade fogar var hos sjukgymnasten idag. -Ja, det finns ju ingen balettskola som skulle ta in dig, inte, konstaterade hon flåshurtigt samtidigt som hon försökte stretcha ut mina rumpmuskler. -Har du alltid varit såhär stel eller kom det efter graviditeten? fortsatte hon medan jag svettades på britsen och djupandades. Jag kastades tillbaka i tiden till den kalla gymnastiksalen i lågstadiet (eller mellan- eller högstadiet för den delen) och min gympalärare Ernös bekymrade min när vi skulle stretcha lite efter spökbollen. -Alltid, svarade jag med sammanbitna käkar. -Ja, men vi alla kan ju inte vara balettdansöser, vi kan vara bra på annat. Du är väl skapt stel.

Bah, vem vill vara en ballerina anyway? *bittersomsatan* Kolla Black Swan, det verkar ju inte så värst kul.

 

Bacon vs mjölk

bacon-vs-mjolk

Det känns rätt ofta som att Mira, min dotter, drar vinstlotten under våra dagar ihop. Just som lunchtallriken snurrat klart i micron då rasslar lillsnorpans matklocka igång och hon ska äta först. Med ett milt leende plockar jag upp henne och tittar på när min mat kallnar än en gång. Ninjaförsiktigt rullar jag in vagnen i trapphuset och tänker att man borde göra som det står i böckerna och passa på att sova nu när hon äntligen snarkar i vagnen. Jojo, då vaknar hon ur djupsömnen på rekordtid. Precis när jag slirat in i duschen så tränger skriket igenom duschstrålen ända in i kaklet och man får nöja sig med en halvt avsköljd kropp – igen.

Men i morse låg det bacon på tallriken och då log jag lite belåtet för mig själv. Jag får bacon och du får mjölk (igenochigen) . I win – you lose. BAM!

 

Hel och ren, eller?

Jag kom att tänka på en tjej från min gamla gymnasieskola idag. Ni vet, en av de där som hade femmor i röka, kröka och göka men ettor i resten. Hon som fick barn innan målarfärgen på studentskylten torkat och som lade hela månadspengen på sprit och lösnaglar.

Hon hade alltid något fläckigt och geggigt på sig där hon kom rullandes med barnvagnen den sommaren vi slutade skolan och jag tänkte att så där ska jag minsann inte bli om jag får barn en dag.

Nutid. Tessan och jag med varsin unge i knät i skrivandets stund. Tessan ser ut som en hemlös clown och jag är pure Britney-trash med kristofs och en enorm flottfläck på ena mjukisbenet. Vi utmanar inte bara högteknologiska tvättmedel utan även våra barns pappors kärlek och respekt. Tillsammans utgör vi sinnebilden för föräldraledigt förfall, kör över grungen från nittiotalet och parkerar i sunkets solkiga träsk.

Medan jag skriver spyr min son så det rinner längs det andra mjukisbenet och medan kräkset torkar in tänker jag på röktjejen. Nu är det faktiskt bara ciggen och naglarna som skiljer oss åt.

 
 
 

Tänk om…

Ett barn kommer aldrig ensamt. Med på köpet fick jag en oro av Guds nåde och det var jag inte lika beredd på. Jag, som var hyfsat lugn innan (dvs hade varken panic room eller konservburkslager hemma), oroar mig nu ständigt för trottoarkanter, pedofiler, tillsatsämnen, mystiska sjukdomar, kamphundar eller bara ett ständigt hotande Armageddon. (Inte filmen alltså. Eller jo, den också.)

För att inte tala om dagis! För det första, tänk om jag råkar säga dagis till en förskolepedagog och Malte blir moderlös? Eller tänk om han inte kommer att trivas, när det en dag blir dags att gå dit? Eller tänk om han trivs FÖR bra och inte vill komma hem? Tänk om han börjar leka med Liam och Kevin, då är bilstölderna och värdetransportrånen inte långt borta. Tänk om han kommer trivas i fängelset?

Eller tänk om han kommer hem med någon liten volangdotter till mammorna i Ensam mamma söker?

Så här fint uttryckte min vän Jenny det hela: ”den dagen du bestämmer dig för att skaffa barn, är den dagen du bestämmer dig för att ha ditt hjärta springandes utanför kroppen i resten av ditt liv.”
Just precis så är det.

Det Valium som kan dämpa en moders oro är inte uppfunnet än och kommer nog aldrig att bli det.