Det ska rullas hatt!

Har precis lämnat livets efterrätt till mormor och morfar för ett dygn. Han tackade så mycket för nyordningen genom att vända på dygnet och ge mig sitt livs tyngsta blöja i avskedspresent. Men det ska nog gå bra, det ska nog gå bra, intalar jag mig.

När man har barnvakt är det så mycket man känner att man borde passa på att göra. Så mycket att man måste passa på att passa på liksom. Jag kan i detta nu göra i princip vad jag vill, men väljer att stryka en liten hög med kläder. Så busigt! Skärpning Soffan.

Rulla hatt förresten, är en sanning med modifikation. Vi ska förhoppningsvis komma hemifrån, äta genomvarm mat som vi ska hinna tugga och äta upp. Det är dock ingen högoddsare att vi somnar till Helgmålsbön som vanligt.

Jag saknar honom redan.

 

AW

När man är mammaledig finns det ju ingen regelrätt eller given tidpunkt för after work. Då min man också är hemma idag förklarar jag helt sonika min arbetsdag som slut och tar en ljuvlig fredagsbärs till de polska pirogerna.

Skål och trevlig helg!

 

All I want for christmas

God Jul!

Kära tomten,

Du har ju en helskön släde med som du drar runt med på himlavalvet rätt obehindrat. Vi med barnvagn har det inte riktigt lika lätt, ska du veta. Jag önskar mig härmed elektroniska dörrar/dörröppnare överallt. Prioritera gärna Stockholmsområdet. Tack.

När jag ändå håller på önskar jag mig en uppsättning slitstarka, kompakta fogar till mitt bäckenben. Tack igen.

 

Godmorgon

Lika ologiskt som att Håkan Hellström har fans, är det med bebisar och sömn.
Malte tycker att så här runt 05 är lagom att gå upp, oavsett när han somnade. Om man själv somnar sent sover man ju allt som oftast längre, om man kan. Men det är inget Next-gen har anammat. Så nu sitter man här…

 

Wax on – wax off

Mera bajs

Dagens utmaning var att gå till BVC och väga lillchefen, och att göra det utan att svettas som en knarkare på avtändning.

På BVC (Barnavårdcentralen, en central för vård av barn. Så… sovjetiskt, så genialt.) har de nämligen vridit upp tempen så kvicksilvret nockar taket. Åtminstone känns det så när man är där och trasslar med vagn, sju kilo sprattelgubbe, mina ytterkläder, hans ytterkläder, det överfulla barnvagnsrummet samt det lilla gula hälsokort alla hans uppgifter skrivs in i. Det där kortet har dessutom en tendens att försvinna precis när man ska gå iväg.

Hade planerat morgonen noga, gjort Brandmannen och lagt fram mina och hans kläder, bara att glida i. Men Malte luftcyklade som en liten dåre när hans kläder skulle på, det var hans vilja mot min och när han äntligen var klar att sättas i vagnen sket han ner sig och så var det bara att börja om.

Jag var alltså svettig redan i min egen hall och utmaningen misslyckades. Funderar på att rulla in honom i en matta och ta under armen nästa gång.

Men vad gör denna lilla svettchock när man ska dit snart igen! Det sköna med bebisar är att man alltid får nya chanser att utmanas.  Eller få hjärtinfarkt.

/Sofia

 
 

Selektivt minne

Selektivt minne

I slutet av min graviditet, de sista 4-5 veckorna, var jag rätt småless på det i övrigt välsignade tillståndet. Humöret var stundtals åskigare än de kvavaste högsommardagarna och bättre blev det väl inte när bebisen inte ploppade på utlovad leveransdag. Tiden kröp fram i ultrarapid.
-Passa på och njut, det är ju så mysigt med magen, kvittrade kompisar som själva varit gravida. Jag nickade och log svagt och tänkte i mitt stilla sinne – exakt vad är det jag ska njuta av just nu? Är det: 1. den tilltagande foglossningen 2. den allt kortare stubinen 3. halsbrännan 4. den allt otympligare magen eller 5. sömnsvårigheterna? Jag frågade inte utan högg istället in på ännu en bulle och njöt av den i stället.

Jag kan ju bara tala för mig, men hade inte typ 7 månaders graviditet varit lagom? De sista veckorna var jag bara krampaktigt nyfiken på den lilla minimänniskan och tyckte att den gott kunde åla ut. Och jag måste ändå säga att jag hade en rätt behaglig gravidetet på det hela taget, väldigt förskonad från värre krämpor och besvär. Ändå lovade jag mig där och då att jag minsann inte skulle romantisera hur det är att vara på smällen.

I söndags var jag på barnkalas. En gammal klasskompis strålade med sin mage i vädret – bara 3 veckor innan D-day. Och likförbannat var jag där, strök med handen över hennes mage och pep förtjust: -Men åh, du är så fin! Och det är ju så mysigt med magen. Och 3 veckor går så fort.

Amen vafan.

 

Lill-lördag

Lyxar till det på onsdagskvällen med en ojämnt uppvärmd fiskgratäng som jag drar i mig i alldeles för stora tuggor samtidigt som jag nynnar grötigt för lillsnorpan som småtjurar i babysittern.

BAM -that’s how I roll!

 

Saker jag vet nu som jag inte visste då

(och som jag vill förmedla till alla i väntans tider för första gången.)

  • Alla förstagångsföräldrar oroar sig. ALLA. De som säger något annat ljuger.
  • Det är fullt normalt att bli sugen på alkohol när man är på smällen. Jag och Tessan fantiserade om att svepa varsin tysk ölstövel när det hela var över. Det är dock inte okej att göra det innan.
  • Lyssna inte på alla klämkäcka 21-åringar som påstår att de typ andades ut ungen på väg från tvättstugan. Majoriteten får faktiskt ta i så de skiter på sig, bokstavligen.
  • Det är INTE chicken mcnuggets att föda med bedövning. Snarare väldigt, väldigt dumt att göra det utan.
  • Man behöver inte ta emot besök från någon när man precis kommit hem från BB och är skör som glas. Öppna inte dörren ens för Postkod-Rickard och hans glada anhang.
  • Alla killar förvandlas inte till oförstående svin som lämnar dig med unge, tårar,
    bajs och räkningar efteråt. Men många kan behöva en knuff för att förstå HUR de ska hjälpa.
  • Gör som du tror är rätt. Det blir fler rätt än du tror.

Och, som en klok kollega sa när jag var beredd att klistra retursedeln på Malte efter hans ständiga skrikande: ”This will pass too.”

/Sofia

 

Amningsfenomen part I: fotsvettschock

Ännu en amningsstund avklarad. De duggar fortfarande tätt och jag funderar varenda gång – verkligen varenda gång – hur kan det komma sig att i samma sekund som minisnorpan grabbar tag och inleder måltiden, så drabbas hennes kära mor av en fotsvettschock? Det slår liksom till från ingenstans.

Det måste väl finnas en biologisk förklaring? Ok, man svettas förvisso rätt duktigt överlag när man ammar (eller är det bara jag?) men att svettens epicentrum blir fossingarna, det känns lite skumt. Måste slå på Doctors idag och se om de behandlar ämnet.