Hemorrojder Part I

På en tjejmiddag häromveckan kom vi nånstans mellan varmrätten och desserten in på det här med hemorrojder. Få är de tjejkompisar som inte har lite trassel med kistan och då är det ju lätt hänt att man får påhälsning av de små sattygen. Har man dessutom gått igenom en graviditet känns det mer som regel än undantag att drabbas. En av tjejerna berättade att hon sedan en tid tillbaka funderat på om även hon hade angripits. ”Man vet om man har det”, var vårt expertutlåtande. För: 1. De känns 2. De syns. Trots detta rådde det fortfarande en viss osäkerhet. Jag högg då en penna och min använda servett och gjorde en enkel illustration av härligheten. Efter en snabb titt ställde samma tjej en rätt resolut självdiagnos – det var nog bara en finne ändå och högg sen in på desserten.

 
 

Premiär

Det är ingen slump att vi börjar skriva den här bloggen nu när våra barn är tre respektive fyra månader gamla. Hittills har vi matat, tröstat, rapat, burit, lipat, svurit, förvånats, förskräckts och förundrats, dygnet runt. Vi har panikammat i provrum, upptäckt stans kisshissar, köpt ett lager Alcosanal och dårsjungit ”En elefant” i bilköer.

Nu har vi återhämtat oss från den initiala chockskadan och blivit lite varmare i kläderna (bokstavligt talat, sponsra oss gärna Absolut Torr), men vi har fortfarande något otalt med de som påstod att bebisar sover mest hela tiden.

Föräldrar som har äldre barn brukar säga att det bara blir lättare och lättare efter hand. Följ bloggen och se om vi blir lurade igen.