High five!

För bara ett par timmar sen fick en kompis till mig en liten pojke. Som jag har tänkt på henne under de timmar – ja, faktiskt dygn – som hon kämpat! Jag blir lika tagen varje gång någon i min närhet sätter en liten unge till världen. Och varje gång tas jag tillbaka till mina timmar på BB i början av augusti. Där vobblade jag runt på en lila pilatesboll, hängde som en krampande ostbåge över gåstolen, blev skitskraj och skitstark av situationens intensitet och överdoserade lustgasen å det grövsta. Togs till himmelriket för en kort stund genom epiduralen innan det var dags att krysta ut 4,2 kg bebis.

Så, en riktig high five till alla amazonmammor därute och grattis till dig, min vän! Jamen faaaan, vad grymma vi är.

 

Julbord + småbarnsföräldrar = livsfara

Oh lord

Att hälla sprit i småbarnsföräldrar är som att hälla bensin på eld, det vet vi alla. Och ändå är jag och Tessan bjudna till jobbets julfest.

Vi flaggar redan nu för riskerna med det. Baserat på vittnesmål från tidigare arbetsplatser, massmedia och historier från vänner och bekanta kan bland annat följande händelser sannolikt inträffa:

  • Vi blir smartare för varje Bailey’s vi sveper. Tycker vi.
  • Vi vill prata ut. Med dig, med honom, med henne, med en lyktstolpe.
  • Vi ställer till en scen om vi inte får höra It’s raining men resten av kvällen.
  • Vi tycker att vulgovåprollen är jättecharmig och vill klösa upp knapparna på samtliga män, från ledningsgruppen till IT via Sälj. Så här dags tycker vi nämligen att vi annars lever i en frigid Frionortillvaro.
  • När alla vänligt men bestämt avböjt gör vi ett sista försök med Securitasvakten som bär ut oss när lamporna tänds.

Eh. Om nu detta skulle ske är vi i alla fall två om skammen.

 

Hormoner part III

När kassörskan sätter upp Nästa kassa tack-skylten och man tar det som 1. en grov kränkning 2. hets mot folkgrupp (mammor) 3. ett personligt nederlag, är det dags att gå hem och gråta ohämmat framför TLC istället.

 

Nutella och bärs, tack.

Nutella

Jag tror att jag är i en fas nu, lagom till att Mira fasat klart. Vilken det är i ordningen vet jag inte riktigt, men fasen infaller någonstans mellan den 1612:e och 1619:de levnadsveckan. Fasen kännetecknas av ett akut behov av sovmorgnar, nutella, rom-comsåsiga rullar och allmän lättja. Lättja och glömska, vilket går ut över såväl dagisresearch som de där dagliga d-dropparna. Andra tecken på denna fas är ett kraftigt sug efter storstadssemestrar, öl och spabesök snarare än förortspromenader, blutsaft och besök på öppna förskolan.

Jag undrar hur länge den här fasen kommer hålla i sig? Trots att jag har googlat friskt har jag inte hittat så mycket information, varken på vardguiden.se eller familjeliv.se.

Eller måste jag bara byta sökord till ‘höstkris’?

 
 
 

So you think you can föda?

Precis som Tessan skrev tidigare kan en del förlossningar ta 40 minuter (Stockholm – Uppsala med SJ förutsatt att inga löv, snöflingor eller älgar uppehåller sig på spåret) och andra …lite längre. (Min var Stockholm – San Francisco).

Det verkar som om det mesta är normalt vad gäller tidsåtgång men nånting vi har märkt sen vi skrevs ut är att det tydligen finns prestige i att föda barn samt hur man klarar den första tiden efteråt.

Vi har under dessa månader mött tjejer då och då som vi vet gått igenom ett mindre helvete men som ändå bara ler, lovordar profylaxandningen eller koliktiden och säger:  jaså, för mig gick det jättelätt / min son skrek aldrig / nämen gud, vill hon inte ligga i vagnen – vad jobbigt för dig!

Tips eller uppmuntran är tydligen inte att dela med sig av.

Jag kan verkligen inte förstå vad det är som får en del tjejer att tävla i tamejfan allting. Om vi ska få någon ordning på den här världen måste man ju bjucka på lite hormontårar och bajskatastrofer då och då. Eller hur?

Nu tänder vi första adventsljuset för en softare vällingvärld tycker jag.

 
 

No hot stuff

Igår försökte vi få till lite sexy-time, födelsedag och allt. Innan vi ens hunnit få av oss strumporna vaknade lillterroristen lika abrupt som en brandman vid larm och satte stopp för våra planer å det bestämdaste med ett rejält gallskrik.

Ska det fortsätta såhär kommer Mira växa upp utan syskon.

 

Hormoner part I

psyktant

Hormonerna, kroppens egen obsklass, som var utom allt rimligt tvivel medskyldiga till Tessans misstänkta höftledsartros kan även orsaka förlossningsdepression. Det vet jag nu.

När mitt efterlängtade mammaliv istället blev till en Bergmanrulle där i augusti hade jag ändå tur som blev jag remitterad ganska snabbt till en terapeut utan att dö först. Jag hamnade hos en mycket märklig varelse som ville lära mig att andas i fyrkant. Fortfarande vet jag inte vem av oss som var i mest behov utav vård. Denna kvinnliga Dr Dengrot såg mer upprymd ut ju mer ledsamhet jag uttryckte utom de stunder hon försvann in i sitt Angry Birdsspelande.

På väg därifrån insåg jag att det fanns värre psykfall än jag och sen dess har jag bara mått bättre och bättre.