Amningsfenomen part…jag vetifan

Amningströg

Det är alltså trögheten man får på köpet när man ammar som jag syftar på. Jag får villigt erkänna att jag är rätt disträ i vanliga fall och faktiskt ganska slarvig. Men att jag skulle vara trögtänkt, njae, det vill jag väl inte påstå (eller?). Men nu måste jag nog omvärdera mig själv för jag skulle inte ens kvala in till Vi i femman. En lättsmält deckare ter sig oerhört komplex och på tv går de mest banala underhållningsformerna hem.

För ett par veckor sen när hela stan var tapetserad med reklamaffischer på en lite näbbig Kajsa Ingemarsson kände jag att att reklambudskapen talade direkt till mig:

Du har inte alla indianer i kanoten.
Du har inte alla hästarna i stallet.
Du har inte alla får i fållan.

Precis så känns det. Hjulet snurrar men hamstern är inte där. Låt oss nu hoppas att det är övergående.

 

En viral kampanj från Malte

Internet- och teknikkunnandet kryper allt längre ned i åldrarna, det har vi vetat länge nu.
Dock inte ned till 4,5-månadersstrecket än.

Malte fick låna min mobil och löftet att trycka på vad han ville. Ungen började med att öppna en spamlänk i Facebook messenger och sen dess har jag fått mejl från ett gäng i min vänlista om att de fått det förmodade virusmejlet. Så, om du vill hålla burken ren från dvärgporr eller vad det nu var, öppna ingen länk från mig.

Nu blir det kottar och pinnar forever för lilleman.

 
 
 

Hemorrojder part II: Alcosanal – a love story

Alcosanal

Jag kommer att gå rakt på sak. Jag tycker väldigt mycket om dig, Alcosanal.

Vi har hängt ihop ett tag nu och du har blivit en naturlig del av mitt liv. I början var jag i ärlighetens namn lite tveksam, tyckte mest du verkade närgången och kladdig. Jag hade hört andra prata om dig men tänkte lite motsträvigt att du inte var något för mig. Men så träffades vi en kväll och jag tänkte att jag får väl ge dig en chans. Du gjorde inte så mycket väsen av dig då, du var mest bara där. Jag hade nog hoppats på ett mer kraftfullt intryck men insåg sen att jag kanske hade lite väl höga förväntningar.

Vi bestämde att vi skulle ses kvällen därpå igen. Du visade då att du var rätt lätt att ha att göra med och vi umgicks på ett otvunget sätt. Redan den där andra kvällen kände jag att det faktiskt fanns något där och jag anade att du kanske hade ännu mer att ge! Så vi fortsatte, vi träffades ett par kvällar – och faktiskt även några morgnar – och det blev bara bättre och bättre. Jag blev alltmer fäst vid dig ju mer tiden gick – ja, jag blev ärligt talat nästan lite beroende av dig.

Åh, Alco, du är så fin på många sätt! Du finns alltid tillhands när jag behöver dig som mest, morgon som kväll, vinter som vår. Du är mjuk och följsam, lyhörd och välgörande. Men allra mest uppskattar jag dig för dina sammandragande egenskaper.

Du kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt badrumsskåp.

 

Bloggkonferens

Idag är vi på bloggkonferens i Tessans kök. Syftet med konferensen är att berika och utveckla bloggen. Hittills har målet inte uppnåtts. Konferensen är garanterat spa- och bufféfri men vi har tillgång till lite alkohol iallafall. Vi har egentligen inte konfererat så mycket, inget alls när vi tänker efter. Det är noll procent slipsar i pannan, otrohet, powerpoints och rollspel men desto fler bajsblöjor.

Vi  tar ett kort avbrott för en bensträckare nu.

 
 

Dagens i-landsproblem

Vid blöjbytet i morse hittade jag ett av mina hårstrån mellan Maltes skinkor och tänkte att det här måste vara höjden av trångboddhet.

På våra 53 kvadrat trängs vi med lillpampen, alla hans saker, två miljoner tvättlappar från IKEA, blöjor, tidningshögar, tvätt och verktyg, för att nämna lite. Trots att vi kör regelbundna tattarlass till tippen bildas det hela tiden nytt skräp här hemma och ingen förstår varför.

Det roliga är att vårt hus var ett barnrikehus när det var nytt på 40-talet. Då bodde det en familj på nio personer i vår lägenhet. Jag ser framför mig att det var som i den italienska tokrullen Skitiga, fula och elaka: människor överallt, höns och gamla tanter och alla ligger med alla eftersom det ändå är så trångt och rörigt.

Innan Malte får 25 syskon inför jag härmed trängselskatt i hallen mellan köket och badrummet, det vill säga ett glas vin till mamma. Det här är ju ändå min arbetsplats nu.

 

67 and pregnant

Nej, det är inte fråga om ännu en succéproduktion på MTV. TV4 sände häromdagen ”Världens äldsta förstföderska”, en dokumentär som skildrar ett par kvinnor som valt att bli mammor sent i livet . Jag såg bara fragment av programmet så jag hoppas på en förmiddagsrepris inom kort (att se filmer och serier i kortare sekvenser är numera standard så thank god för programbibliotek och Svt Play). Hursomhelst, en av kvinnorna var 67 bast när hon tyckte att tiden var inne. Efter ett besök på fertilitetskliniken hade hon nio månader senare sina tvillingbebisar. ”Alla ska få barn vid rätt tidpunkt” ska hon ha sagt. Nu tänker jag inte grotta ner mig i eventuella etiska betänkligheter, jag tänker helt enkelt: hur i helskotta orkar man? 67 år och tvillingar? Tvillingar! Jag blir utbränd av blotta tanken.

Världens äldsta förstföderska måste fanimej vara världens tröttaste förstföderska. Själv ska jag käka ost en masse på franska Atlantkusten när jag är 67.

 

Slips och strumpor

Fars Dag idag – den allra första för oss alla tre! Mira väckte pappa med en redig brakare och jag backade yrvakaet upp med presenter och kaffe. Och nej, det blev inte slips och strumpor även fast jag var sugen på att gå all in vad gäller traditioner och sätta ribban redan första året. Men det var inte så värst långt därifrån – i paketen låg kalsonger och handskar. Så extravagant! Om ett par år kommer Mira komma hem med trubbiga smörknivar och klisterkladdiga hjärtformade kort som kommer att övertraffa mina gubbpresenter med hästlängder.

Snart bär det av upp till min pappa för att fira honom med. För det är ju klart att ni ska firas, alla fina, välvilliga, härliga farsgubbar!