Bacon vs mjölk

bacon-vs-mjolk

Det känns rätt ofta som att Mira, min dotter, drar vinstlotten under våra dagar ihop. Just som lunchtallriken snurrat klart i micron då rasslar lillsnorpans matklocka igång och hon ska äta först. Med ett milt leende plockar jag upp henne och tittar på när min mat kallnar än en gång. Ninjaförsiktigt rullar jag in vagnen i trapphuset och tänker att man borde göra som det står i böckerna och passa på att sova nu när hon äntligen snarkar i vagnen. Jojo, då vaknar hon ur djupsömnen på rekordtid. Precis när jag slirat in i duschen så tränger skriket igenom duschstrålen ända in i kaklet och man får nöja sig med en halvt avsköljd kropp – igen.

Men i morse låg det bacon på tallriken och då log jag lite belåtet för mig själv. Jag får bacon och du får mjölk (igenochigen) . I win – you lose. BAM!

 

Hel och ren, eller?

Jag kom att tänka på en tjej från min gamla gymnasieskola idag. Ni vet, en av de där som hade femmor i röka, kröka och göka men ettor i resten. Hon som fick barn innan målarfärgen på studentskylten torkat och som lade hela månadspengen på sprit och lösnaglar.

Hon hade alltid något fläckigt och geggigt på sig där hon kom rullandes med barnvagnen den sommaren vi slutade skolan och jag tänkte att så där ska jag minsann inte bli om jag får barn en dag.

Nutid. Tessan och jag med varsin unge i knät i skrivandets stund. Tessan ser ut som en hemlös clown och jag är pure Britney-trash med kristofs och en enorm flottfläck på ena mjukisbenet. Vi utmanar inte bara högteknologiska tvättmedel utan även våra barns pappors kärlek och respekt. Tillsammans utgör vi sinnebilden för föräldraledigt förfall, kör över grungen från nittiotalet och parkerar i sunkets solkiga träsk.

Medan jag skriver spyr min son så det rinner längs det andra mjukisbenet och medan kräkset torkar in tänker jag på röktjejen. Nu är det faktiskt bara ciggen och naglarna som skiljer oss åt.

 
 
 

Tänk om…

Ett barn kommer aldrig ensamt. Med på köpet fick jag en oro av Guds nåde och det var jag inte lika beredd på. Jag, som var hyfsat lugn innan (dvs hade varken panic room eller konservburkslager hemma), oroar mig nu ständigt för trottoarkanter, pedofiler, tillsatsämnen, mystiska sjukdomar, kamphundar eller bara ett ständigt hotande Armageddon. (Inte filmen alltså. Eller jo, den också.)

För att inte tala om dagis! För det första, tänk om jag råkar säga dagis till en förskolepedagog och Malte blir moderlös? Eller tänk om han inte kommer att trivas, när det en dag blir dags att gå dit? Eller tänk om han trivs FÖR bra och inte vill komma hem? Tänk om han börjar leka med Liam och Kevin, då är bilstölderna och värdetransportrånen inte långt borta. Tänk om han kommer trivas i fängelset?

Eller tänk om han kommer hem med någon liten volangdotter till mammorna i Ensam mamma söker?

Så här fint uttryckte min vän Jenny det hela: ”den dagen du bestämmer dig för att skaffa barn, är den dagen du bestämmer dig för att ha ditt hjärta springandes utanför kroppen i resten av ditt liv.”
Just precis så är det.

Det Valium som kan dämpa en moders oro är inte uppfunnet än och kommer nog aldrig att bli det.

 

Elände

Idag är det vrakvarning. Febrig, snorig och utpumpad och ett fall för såväl Supernanny som Rent hus. Kosten har i huvudsak bestått av smågodis och vitt bröd och jag lär snart få oväntat besök av Anna Skipper som obarmhärtigt rensar ut hela vår kyl och gapar på nasal västgötska (ellervaddetnuärfördialekt). Av leda har jag innan lunch nätshoppat upp såväl barnbidrag som mammapenning och då är det bara en tidsfråga innan Magnus och Patrick kommer och knackar på med bekymrade miner och jag skamset får fästa tusenlappar på deras budgettavla. Och hade jag haft hund hade säkert han Cesar skyndat hit och läxat upp mig, han också.

Eländes elände. Dags att krya på sig.

 
 

Krisfil

Kris-fil

Har man åkt bil med spädbarn vet man att det inte är en picknick alla gånger. Alla som delar den erfarenheten är nog rörande överens – en krisfil för bilar med skrikande spädbarn borde införas. För när de väl har skrikit upp sig i falsett trots idoga underhållningsförsök blir det rätt dålig stämning i bilen. Där sitter de och skriker sig högröda och så genomsvettiga att de små fjunen på skallen krullar sig och man kan bara fortsätta gnola lite halvhjärtat tills dess att man kan stanna.

Om inte annat borde man åtminstone ha fritt fram att härja i bussfilen.

 

Din mamma jobbar inte här

Min son har fortfarande ingen förståelse för ärendehanteringssystem. När han lägger ett ärende till Helpdesk, dvs jag, är det alltid akut trots att jag på det senaste veckomötet sagt att så här kan vi inte ha det. Du får faktiskt prioritera dina ärenden och sen helst mejla mig och beskriva problemet, så att jag kan tilldela ärendet en ticket med ärendenummer.

Om han inte respekterar det här nu kan det bli tal om outsourcing till Indien.

/Sofia

 

Det ska rullas hatt!

Har precis lämnat livets efterrätt till mormor och morfar för ett dygn. Han tackade så mycket för nyordningen genom att vända på dygnet och ge mig sitt livs tyngsta blöja i avskedspresent. Men det ska nog gå bra, det ska nog gå bra, intalar jag mig.

När man har barnvakt är det så mycket man känner att man borde passa på att göra. Så mycket att man måste passa på att passa på liksom. Jag kan i detta nu göra i princip vad jag vill, men väljer att stryka en liten hög med kläder. Så busigt! Skärpning Soffan.

Rulla hatt förresten, är en sanning med modifikation. Vi ska förhoppningsvis komma hemifrån, äta genomvarm mat som vi ska hinna tugga och äta upp. Det är dock ingen högoddsare att vi somnar till Helgmålsbön som vanligt.

Jag saknar honom redan.