Jag, familjens nättroll

Så, Johan var på konferens tisdag till onsdag, i perfekt synk med att Kaspers höstblåsor blommade ut, så att säga. Och, att vara själv med tre barn varav ett med en rejäl man-flu är inte min allra bästa föräldragren.

Kvällen gick dock hyfsat friktionsfritt – Mira var hemma hos en kompis och lekte, och Morris hängde hemma hos oss tillsammans med en evigt jämrande Kasper. Jag tror på allvar att jag har fått någon form av förslitningsskada i axeln efter 1,5 år av bärande.

Mira rasslade hem runt 18:30 och jag satt och övervägde hur jag skulle hantera läggningsproceduren medan barnen fnissade åt Mello-parodier.

JAG LÄGGER ALLA TRE SAMTIDIGT, kom jag fram till under någon form av Eureka-moment. DET HAR JU ALDRIG FUNKAT BRA FÖRUT, MEN IDAG, IDAG, KOMMER DET ATT GÅ SMIDIGT!

Så, efter att ha tjafsat och tjatat mig igenom tandborstning, kisserier och vattendrickande gick vi till sängs alla fyra. Morris hann nudda madrassen innan han kom på att han var akut törstig och Kasper var mer inställd på brottning än sömn vilket gjorde det hela….aktivare än planerat.

Till slut får jag Kasper att ligga ner men då möts hans och Morris blickar och det börjar spritta i båda deras kroppar. Morris får fnissanfall vilket är rågulligt till dess att det inte längre är det, och jag fräser och uppmanar alla att vara tysta och ligga still.

Fnittret fortsätter och Kasper börjar ”prata” vilket orsakar fnitterkonvulsioner även hos mig, trots att jag borde föregå med gott exempel och vara just tyst och ligga still.

När fnittret har lagt sig blir Kasper sugen på att rulla sin spolformade lilla sluggerkropp fram och tillbaka, inklusive upp på Morris kropp vilket inte direkt gör att den fnissnissen får lättare att somna.

Gulligt ända tills jag inser att klockan har hunnit bli 20:45 och jag fräser något mycket opedagogiskt, helt utan verkan för alla vet ju hur lätt det är att somna bara för att någon fräser det extra irriterat. Till slut tar jag upp Kasper i famnen och sätter honom som om jag hade en fantasibärsele och det SJUKA är att han somnar nästan direkt. Det BESVÄRLIGA är att jag har satt mig i en position som är högst temporär och jag blir strax tvungen att ändra sittställning om jag vill säkerställa ett blodflöde till vänsterbenet.

Kasper vaknar såklart, för vilken god mor får för sig att röra på sin kropp när arvsmassan väl har somnat?

Jag lägger ner Kasper intill Morris som nu nästan har slumrat in. Jag hyssjar och buffar och puffar och nynnar och efter en stund har de somnat, alla tre. Klockan är 21.00.

Klockan är alltså 21.00 och jag inser att det inte kommer att bli några barn gjorda (thank god) så jag tvagar mitt ansikte och borstar mina tänder och går och lägger mig. Och tur är väl det för strax därefter börjar Kaspers strapatser dra igång – det ylas och jämras och rullas och bökas. När mr Klister är sjuk är nätterna ingen lek. Jag kramar och nynnar och buffar och vyssjar allt medan Kasper försöker sig på den icke-olympiska grenen kast med liten kropp. Om han har risig riskbedömning dagtid är det ingenting emot nattetid. Efter en stunds ofrivillig brottning somnar han om.

Och så håller vi på fram till klockan 02:30 då jag än en gång sammanbitet väser att NU FÅR DET VARA NOG! och det verkar få Kasper ur nattskräcksdimman och han somnar än en gång om för den tolfte gången denna natt.

Därefter väcker Morris mig två gånger för att berätta om en mardröm och jag klappar och lugnar.

Klockan 06:29 ringer klockan och Mira står i givakt direkt. Det gör inte jag som iställer försöker snooza. Men det är jävligt svårt att snooza med en vaken 7-åring och en 1,5-åring. Så jag pallrar mig upp och känner mig lika trevlig som debatttonen i valfri SD-tråd på Facebook. Jag är den där duden som hugger på allt och missförstår med flit.

Jag lyckades fånga ETT gulligt ögonblick iallafall. 

Och så fortsätter det, jag liksom känner i hela kroppen från start att det ICKE kommer bli en kvittrande, mysig morgon. Kasper bryter ihop så fort hans små höstblåsiga fotsulor nuddar golvet (obs, ej av smärta utan pga mr Klister) så jag bär och svär. Jag vet att jag borde välja glädje, men oavsett vad Kay Pollack hävdar, hävdar jag motsatsen denna mulna morgon. Jag mäktar inte med att vända humöret. Så, jag är lika passivt aggressiv som den värsta instagramkommentatorn. Jag är den otroligt osköna typen som skriver i VERSALER för att säkerställa ATT MIN VIKTIGA POÄNG GÅR FRAM. Lägg på någon illa vald emoji och där har ni mig.

Jag kan inte hålla god ton, än mindre få barnen att genomföra de ständigt återkommande morgonmomenten: äta frukost, klä på sig, borsta tänderna och ta på ytterkläderna. HUR SVÅRT SKA DET VARA, vill jag vråla, men istället biter jag ihop käkarna som en felavlad kamphund och frustar och rör mig ryckigt.

Kasper gnyr.

Morris rasar över att späckhuggartishan är i tvätten.

Mira dansar till Habibi trots att den inte spelas och TROTS ATT HON BORDE BORSTA TÄNDERNA FFS!

Jag låter min surhet spira och jag rycker fram ytterkläder och uppmanar med ganska otrevlig ton barnen att ta på sig. Mira hittar inte sina vantar och jag svarar med samma otrevliga ton att hon minsann måste hålla koll på sina saker (också mycket pedagogisk OCH bevisat ineffektivt).

Jag blänger på vagnen och vägrar friskt luft och styr stegen ner mot garaget istället där jag fortsätter min utläggning inför selektivt döva åhörare om att man FAKTISKT MÅSTE HJÄLPA TILL I EN FAMILJ OCH ATT MAN MÅSTE LYSSNA SÄRSKILT NÄR MAMMA ÄR SJÄLV OCH KASPER ÄR SJUK OCH JAG KAN INTE HÅLLA KOLL PÅ ALLA VANTAR.

Jag släpper av Mira vid skolan och nu är hon också sur. Det dåliga samvetet smyger sig på. Fortsätter till Morris förskola till ljudet av Kaspers gråt. Morris är nära att ställa till med en scen på föris men en av pedagogderna lyckas avleda det hela och jag, Kasper och min uttjänta axel styr stegen mot bilen igen. På väg ut ser jag APT-lappen på dörren och fotar den för säkerhets skull.

Sju timmar senare ringer telefonen. Klockan är 16:08 när jag svarar och hör Johans röst:

-De ringde just från dagis, det är APT idag, du vet……….

TACK HEJ.

11 kommentarer

  1. Kämpa på!!! Småbarnsföräldrar är verkligen vardagshjältar, men så klart finns det gränser för vad man klarar. Synd bara att avkomman antagligen inte har vett att uppskatta ens hjältedåd ordentligt förrän de själva blir föräldrar.

  2. Hahahahaa jaaa yes! Du nailade precis mig! Jag älskar igenkänningen, älskar ärligheten och älskar mänskligheten! Hundra stövelbärs till fru Kupra och styyyyrkekrrrrramar 😂😘

  3. Otroligt bjussigt inlägg som sänker angstnivån över eget beteende i pressade lägen!
    Alltför hög igenkänning på ert morgonscenario: http://diktafan.se/ge-mig-en-morgon/
    Och den passiva aggressiviteten som ångar fram trots att en vet att effekten är intentionens exakta motsats i dessa lägen:
    http://diktafan.se/mojliga-avtryck-av-uttryck-for-inre-overtryck/
    Kämpa på, du är grym!

  4. Trots dagens/nattens prövningar såg du utomordentligt samlad ut när jag sprang på dig på HM idag. Kudos för det 😊

  5. Hahaha, vilken j-a s-t-natt! Du beskriver den klockrent, jag hade nästan glömt nu när yngsta barnet hunnit bli 4,5 år… Tur att Johan bara skulle vara borta ett dygn! Och ”välja glädje” är i princip alltid en korkad och provokativ fras i mina öron. Tror aldrig att den gode KP har upplevt småbarnsårens fröjder på riktigt så… eh, nära håll… 😉 KRAM!

  6. Haha, jag döör! Så hög igenkänning på typ allt, man vet att kommentaren man fäller antagligen inte kommer göra saken bättre, men ändå kan man inte låta bli!

    Kämpa och ta en öl 🙂

  7. Haha super högigenkänning, tack för det 🙈🤗

  8. Underbart! Känner igen mig i allt! 😅

  9. Jodå det där surt passiva aggressiva muttrandet när jag gnällde på den frånvarande barnafadern känner jag igen. Herre jösses vad barnen nog har fått höra och nej det hjälpte inte dugg då att vara trött, hungrig och irriterad när man fick tjata om samma saker varje dag. Hur svårt kan det vara att göra samma rutiner varje dag?!!
    Jag vet inte om du vill höra det men det blir bättre, we have all been there and got the T-shirt 😘
    När min 3:a nu har fyllt 11 år så kan jag meddela att de sköter sig förhållandevis lysande. Hang in there och som alltid, det hjälper att höra att man inte är ensam i det hela.
    Tack underhållningen 😘

  10. Å gud. Jag hade en sån där morgon. Varit själv med barnen i tre veckor pga sambo som jobbar utomlands ibland. Jag är sådär extrem trött och sur och är extremt opedagogisk och lättstressad osv osv osv. Tack och ska jag snart få lägga mig en stund på soffan och ta igen lite förlorad sömn pga jobbar hemifrån och hade en kund som ställt in. Påklädningen är svettigare än vanligt men till slut är vi på väg ut. När vi kliver utanför dörren meddelar sonen att han bajsat på sig. I overallen. Hej hopp, magsjuka. Som visade sig bara vara lite risig mage. Vabba två friska barn resten av veckan. Pissväder. Idag googlade jag hur man gör pannkakor för jag kunde inte komma på hur man gör. Trots att jag i flera års tid stekt pannkakor minst en gång i veckan och aldrig använder recept. Är det ett tecken på att man börjar närma sig den där berömda väggen?

  11. Tack för denna text! Underbart! Så bra!!!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *