Vad gör man när barn ljuger?

Att barn ljuger är ju inget som helst märkligt i sig, i synnerhet inte i vissa åldrar, men jag tänkte ändå att vi kunde samlas här, mitt i denna internets föräldraoas, och prata om våra LÖGNAKTIGA AVKOMMOR.

Hehe.

Nämen såhär: ljugerier är ingenting som präglar vår tillvaro i stort men det är ju ändå nåt med ljug som är så ohärligt. En av grundpelarna i vilken sund relation som helst är ju ärlighet och därför blir det, i alla fall för mig, extra skavigt när det sker.

Och jag fattar att det finns ett vuxen- och barnperspektiv på det hela. Som vuxen vill man få klarhet och…upprättelse? Känna att man har en öppen och trygg relation till sina barn. Och som barn vill man säkert oftast bara skydda sig själv från skäll genom att då och då dra en rövare.

Men som ikväll till exempel: Mira hade duschat och tvättat håret och jag kom på att jag skulle spreja i lite olja i vintertrasslet. När jag sträcker mig efter oljan i pumpflaska är munstycket uppskruvat och flaskan förbluffande lätt och ja, typ tom.

Min ärliga reaktion är genuin förvåning och jag liksom undrar högt (obs, utan ilska eller ifrågasättande i detta läge – för det gärna till protokollet!). Jag tittar på Mira och undrar om hon vet vad som har hänt (fortfarande bara genuint undrande). Jag tycker mig se ett hyfsat besvärat kroppsspråk (GUILTY, YOUR HONOR) hos Mira men hon svarar att hon inte har någon aning och ber mig sen bara hastigt att återgå till sprejandet med den lilla mängd olja som återstår.

Och då kan jag inte hålla mig. Medan jag sprejar och borstar tar jag upp tråden igen och frågar om det är säkert att Mira inte vet vad som har hänt, det verkar ju lite mysko att att korken är uppskruvad och oljan är slut – ett konststycke som varken Morris eller Kasper är förmögna att utföra, och jag har väldigt svårt att se att Johan skulle ha roat sig på detta vis. Jag är inte direkt anklagande, men ändå med lite mer påtryckning i rösten. Mira blånekar men hade jag varit en CIA-agent hade jag inte köpt hennes story.

Och här vet jag inte hur jag ska göra det hela bäst? Min ärlighetstörstande sida VILL GÅ TILL BOTTEN MED DETTA. Jag försäkrar Mira om att det inte är någon fara med oljan, jag vill bara förstå vad som har hänt (den har med största sannolikhet används som ingrediens i fantasibageriet som brukar öppnas i badkaret när det badas) i och med att en deciliter arganolja inte har återfunnits på något annat ställe i hushållet.

Samtidigt vill jag ju inte vara nån anal jävel som gör en höna av en fjäder. Oljan i sig är verkligen ingen biggie, men jag vill ju så gärna att hon ska känna att hon kan berätta sanningen och stå för vad som har hänt.

Jag frågar även Morris om han har någon aning men han ser 100% förvånad ut och hans pokerfejs skulle inte direkt ta honom till någon mästerskap i Texas Hold’em, så han rentvås direkt.

Men, det som händer sen är lite spännande. När vi lägger oss i sängen kommer oljan på tal igen – jag tror att det är Mira som tar upp den igen och hävdar sin oskuld. Varpå Morris tar på sig det hela och drar en osannolik story om hur han liksom välte den med armbågen när han skulle ta en blöja till Kasper. Kort därefter kommer en annan story som till ca 89% motsäger den första. En liten stund senare tar han tillbaka allt och säger att det inte var han.

Jag tror alltså att lillbrorsan försökte ta en smäll för storasyrran, men OBS det är bara min lekmannateori.

Innan vi fortsätter med sagan pratar vi öppet om vikten av att tala sanning och att det brukar kännas bättre i magen när man säger som det är, annars kan man liksom ha som en liten skavande knut i magtrakten. Sen släpper vi det hela.

Och jag kommer inte att driva på detta högst banala ärende, men det slog mig så tydligt idag att jag inte riktigt vet hur man hanterar det bäst? Jag blir ju ändå lite frustrerad. Jag försökte också tänka tillbaka på om det har hänt saker där i synnerhet Mira har känt sig väldigt dum eller skamsen över något hon gjort, eller om jag blivit svinarg vid något tillfälle. Men jag kan inte komma på något? (alltså jag har ju blivit svinarg en miljard gånger, men inte just i nåt ljugsammanhang som jag vet är känsligt) Det innebär såklart inte att det inte har hänt, hon kan ju ha upplevt en situation så, trots att inte jag tycker att jag har signalerat det.

Med Mira tror jag det handlar om en sjukt stark rädsla för att göra fel. Jag kom att tänka på en gång när hon hängde inne i badrummet och spanade in saker i badrumsskåpet. I jakt på någonting råkade hon välta ner en glasflaska med Lancômefoundation som landade i handfatet och gick sönder. Jag hörde smällen och gick för att kolla vad som hade hänt, varpå Mira semi-panikar och storgråtandes försöker låsa dörren. Trots att jag var Kristina Lugn själv, att jag gång på gång intygade att det var noll fara, jag ville bara se så att hon inte hade gjort sig illa på glaset så var hon så otroligt uppjagad och upprörd över olyckshändelsen. Alltså på ett sätt som jag inte bedömde alls vara i paritet till vad som hade hänt, men visst, nu var ju dock jag en bifigur i sammanhanget.

Aja, sidospår. Tillbaka till de små lögnernas värld. För i sammanhanget är det en liten grej, sällan förekommande, men ändå så…viktig på något sätt.

Nu ska jag ta en vägg i anspråk här hemma och göra en svårtydd CIA-kartläggning över brottsplatsen, printa ut bilder på alla som vistats i vår lägenhet sedan vi flyttade in i mars 2011, rita upp kartor och färdvägar och skriva slarviga anteckningar över de misstänkta. Under tiden får ni gärna dela era tankar och erfarenheter kring barnljug och lida lite med det här kräksjuka gullot (fritt fram att även lida med mig).

16 kommentarer

  1. Sanning och ljug är nog inte så viktigt för barn i vissa åldrar. Mera ett fascinerande koncept som kan hjälpa till att komma ur situationer. Sedan blir det allt viktigare med åren 🙂

  2. millandeluxe

    Det här med sanning som en högt värderad dygd är en kulturell företeelse om det skulle hjälpa dig. Jag har själv fastnat i sanningsjakten med barnen och det är inte lika viktigt i alla kulturer. Men däremot är trygghet alltid viktigr, vilket kanske egentligen är det du är mest orolig för.. Att Mira inte vågar prata med dig. Men samtidigt behöver även Mira ha sitt eget hemliga rum som bara hon har insyn i. Kanske, kommer hon berätta eller så gör hon det inte. Men för ditt eget förälsrasinnes skull skulle du i stället för att prata om något så laddat som sanning i stället prata om bra och dåliga hemligheter. Du kan ju krydda med en historia när du själv har ångrat något som du gjort och hur du kände dig då. Utan att ge indirekta råd om vad man bör göra i sådana situationer.. Jagsvamlar lite pga barn som aldrig sover och aldrig någonsin kommer att lämna mig ifred!

  3. Spontan tanke

    Åh! Jag minns att det kändes himla avigt som barn att erkänna något som jag var rädd skulle göra mina föräldrar arga eller ledsna för då blev det liksom mer ”på riktigt” och jag ville ju inte att det skulle hänt alls. Men också att det var jobbigt och orättvist när jag kände en förväntan eller press att erkänna något jag inte gjort (pga vill göra föräldern glad/känner förväntan/vet inget annat sätt att komma ur situationen). (Var ju inte med så vet inte, men kanske, kanske kan det kännas så att prata om att det är skönt att erkänna när en precis sagt att det inte var en själv som gjort nåt?) Samtidigt som det idag känns jättejobbigt om mitt barn ljuger för mig. För vill att hon ska lita på mig och vara nära mig.

    Svårt! Men, är det ingen stor grej skulle jag personligen försöka välja att släppa det och (låtsas) lita på henne, för att bygga tillit och trygghet och öka chansen att hon berättar saker i framtiden? Men vad vet jag, bara min spontana tanke!

  4. Har en klockren story om mina 9 år yngre syskon (tvillingar, Emil och Emma)
    Dom hade precis lärt sig skriva.
    Pappa hade gjort en tv-bänk. En dag upptäckte mamma att det stod ”Emil” inristat stenhårt med en bläckpenna i den nya fina bänken i ek. Utbrottet var utan gränser och hon beskyllde självklart Emil för detta (frågade självklart Emma oxå men hon nekade) Han påstod sig vara totalt oskyldig men fick ändå ta smällen. Emma, ca 4år, kunde ju aldrig någonsin vara så smart att skriva någon annans namn!
    Detta har kommit på tal i flera år. Mamma och pappas raseriutbrott blev liksom komiskt efter tid. Emil hävdade ALLTID sin oskuld i detta men fick fortfarande ta smällen.
    En kväll var jag, min sambo, mamma och Emil ute och gick och detta kom på tal igen. Emil blev upprörd så när vi kom hem frågade vi Emma hur det egentligen låg till. Djävulshornen växte i rekordfart och hon erkände 6ÅR senare att det var hon som varit så genialiskt smart och skrivit brorsans namn istället för sitt egna.
    Hon har alltid varit den lilla djävulen i hushållet och hittat på alla hyss utan att få skiten.
    Mamma och pappa trodde först på henne när hon berättade själv och Emil har nog alltid varit så nöjd över sin upprättelse.

    1. Hahaha, jag klottrade min fem år äldre systers namn på värmeelementet i vardagsrummet, men avslöjades an ett spegelvänt ”n”… Skuggan av mitt brott kunde skymtas ända tills jag flyttade hemifrån 15 senare.

  5. Om det är så att hon inte vågar säga det högt, men ändå verkar besvärad av det. Kan det hjälpa att hon får rita en bild eller skriva en lapp till dig?

  6. Jenny Ekstrand

    Vet inte hur det är med Mira, men har själv en sexårig som som har mycket svårt med misstag och att göra fel. Exempelvis vrider han sig av obehag och håller för ögonen när någon gör fel (sånt som vuxna skulle kunna bli arga för) i barnprogrammen. Han hade nog reagerat som Mira i liknande situation. Och helst inte velat prata om det, för då finns det ju inte..
    Jag vill också prata om allt och att han ska kunna säga allt och jag försäkrar honom om att jag inte blir arg.. ibland funkar det och iblan får man backa så det inte blir en jättegrej. Men supersvårt att hantera ibland!

  7. Jag minns at jag själv tyckte det var spännande att ljuga. Fantisera och berätta fabulösa historier i skolan eller hemma. Och det var jättejobbigt om mamma fattade att jag ljög. Inte för att hon var arg men för att jag visste att jag ljugit? Och reaktionen var nog att insistera att jag talade sanning… Tänker att det är normal utveckling? Jag brukar säga att ”det gör ingenting om du ljög, det gör ingenting om du var busig, mamma blir glad om du säger sanningen, eller var det kanske detta som hände eller kan du berätta igen vad som hände”… Han brukar erkänna ibland… Men sedan ljuger han inte jättemycket heller. Och ibland handlar det om att han inte riktigt vet hur saker hänger ihop. Förra veckan var han helt säker att jag skulle ha föräldrasamtal med fröken. Bara jag, just jag, inte pappa och inga andra föräldrar. Vad fröken hade sagt till klassen vet jag inte… Men jag var inte kallad till samtal i alla fall ;o)

  8. Ja och veckan innan sa han att han varit helt ensam under hela gympan. Va? När det visade sig att han lekt med en av sina bästisar (Är vi bästisar? undrar Adam, Mja….. svarar mitt barn!). Men han hade ätit sin banan ensam… Men hjälp snart är jag rynkig som ett russin av att oroa mig för hur han har det, för han kan ju inte berätta ur mitt perspektiv. Han var sämst i fotboll och tror att han är proffs. Det kommer en droppe blod och han tror att han ska dö. Han träffar sjukhusclownen och tycker att sjukhus är bättre än sandstranden eller Disneyland…

    1. Min lillebror sa som liten också att han varit ensam en gång på gympan då han inte varit det. Vid konfrontation med sanningen svarade han att: ”Men det kändes som om jag var ensam!”. Det är länge sedan och han är så vitt jag vet en mycket ärlig, ansvarsfull vuxen, så det ordnar sig nog med din son också. 😊

  9. Jag har tyvärr inga råd att ge. Men en egen stilla undran på temat: hur handskas man med att ett barn, (förskoleåldern) säger saker som man vet inte stämmer, t.ex att hen haft syskon som dött? Gränsen mellan fantasi/historieberättande/lek och verklighet kan ju vara hårfin ibland. Jag tror att det kan ha varit ett slags bearbetande kring döden för vid det tillfället hade en nära släkting till barnet dött. Det var mycket prat om döden i lekar där ett tag och även lite frågor kring min pappa som hon visste är död men aldrig träffat.

  10. Visst, en ska ju inte uppmuntra lögnerna, men ibland är de rätt gulliga 😊
    Blir svårare både att genomskåda och förlåta ju äldre barnen blir, ser inte fram emot tonårstiden…
    http://diktafan.se/ljug-mig-en-saga-lillebror/

  11. Blev det en rolig lek med oljan?

  12. Hej! Intressant fundering.. hm.. jag tycker ”hundmetoden” fungerar bra till mycket. Jaja eget uttryck kanske? 😅 Alltså att uppmärksamma positivt beteende. Att när hon berättar något som det är- att berätta hur du känner dig då och fråga hur det kändes för henne. Men inte göra någon stor sak av det ja bara ”glittra” ja visa att du är stolt.

  13. Alltså jag kan inget om barn som ljuger men jag är himla intresserad av arganoljan till barnhår! Min snart 4-åring har riktiga korkskruvslockar och då jag absolut inte har set har jag inte en aning om vad jag ska göra med det!!! Alla tips mottages tacksamt.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      åh gud, krulligt hår alltså.. Har själv hyfsat rakt och är också rätt aningslös. Men i detta fall sprejade jag bara i lite olja och borstade? jag använder inga specifika produkter till henne, annat än att hon får köra min inpackning då och då. Och så klipper vi topparna regelbundet, annars blir det trasselkaos.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *