Martyriska fasoner

Hörni, SÅ SKÖNT ATT LÄSA KOMMENTARERNA PÅ FÖRRA INLÄGGET! Jag är inte ensam om att bete mig högst oskönt vilket….um på sätt och vis är glädjande.

Överlag måste jag dock säga att jag inte är så värst martyriskt lagd utan brukar fräsa ifrån innan jag går och lider i tysthet (ja, det blir en del fräsande).

MEN! Vi har en tvättäkta martyr i hushållet så vår kvot är fylld till bredden ändå. Martyren heter Morris och är mer martyrlik än alla de som historiskt har dött martyrdöden sammantaget.

Låt mig illustrera med samtal som tar högst oanade (och orimliga) vägar:

-Morris, har du lust att hoppa lite åt sidan i soffan så att vi alla får plats? frågar jag vänligt.

-OKEJ DÅ JAG BEHÖVER VÄL INTE SITTA I SOFFAN DÅ JAG BEHÖVER VÄL ALDRIG SITTA I SOFFAN MER *stövlar iväg och sätter sig obekvämt på ett trångt ställe på parketten*.

Hoppla. Um..dude, jag bad dig flytta en decimeter i soffan kan vi inte bara reagera i någon form av rimlig enlighet med den initiala önskan?

-Morris, kan du ge ett rån till Kasper också när du själv tar ett? undrar jag milt.

-OKEJ HAN KAN VÄL TA ALLA RÅN DÅ JAG BEHÖVER INTE ÄTA NÅGOT RÅN ALDRIG!!!! *prackar på en förvånad Kasper ett dussin rån och stövlar sen iväg till en annan del av lägenheten*.

Oj då.

-Idag blir det ett glas juice till maten, sen får man dricka vatten, okej? förklarar jag pedagogiskt för att alla ska vara införstådda i vad som gäller.

-DÅ BEHÖVER JAG VÄL INGEN JUICE DÅ NI KAN TA MIN JUICE SÅ BEHÖVER JAG ALDRIG DRICKA NÅGONTING DÅ!!!! *tjurrusar iväg till rummet och smäller i dörren*

Såg inte det där komma.

Häromdagen försökte jag pedagogiskt inleda ett samtal om att saker inte måste vara svart eller vitt, det kan vara mittemellan förklarade jag och visade upp någon form av godtycklig skala med händerna. ”Det kan vara grått”, flikade Mira in varpå Morris då rasade över varför det inte var blått, hans favoritfärg och då kände jag att jag kanske avvaktar ett decennium eller två innan jag bjuder på mina livsvisdomar igen. Tills dess fortsätter vi med krishanteringen.

Martyren

5 kommentarer

  1. Oh nooooo!
    Jag ser min framtid. 😱
    Min snart 4-åring har liknande tendenser, dock i mindre skala (än så länge). Istället för att säga ”aldrig någonsin” har han ett face som gör ord överflödiga. Sen stampar han dramatiskt iväg och bryter ihop som en blöt fläck på golvet.
    Och för varje vecka eskalerar eländet. Göten e för varm, filten för skrynklig, byxorna ligger inte still, vattnet för kallt, stolen för hög, han får inte öppna ytterdörren först (varje gång)…never ending story…
    Jag har alltid levt med inställningen om att barn är barn och de tar efter åsikter och beteenden. Man formar dem efter hur man själv beteer sig. Och genom att vara konsekvent i det som är viktigt. Jag vacklar lite i den tron just nu kan jag säga.
    Storesyrran hade väl också sina grejer för sig. Helt inom våra normalvärden. Men asså denna unge herre. Oh my!! Samma fostran, samma föräldrar, samma åsikter. Enda skillnaden är att han inte fått ett mindre syskon.
    Alla är individer, jag vet, men ibland känns det som han varit fostrad av vargar….

  2. Hahahahahahaha, så sjukt roligt! Eller, ja, jättefrustrerade, givetvis, men också… så sjukt roligt! Tack för morgonens garv.
    Och Lina ovan, glöm inte att 4-årsåldern är en ålder full av drama på hög nivå. Så kanske, kanske det lättar lite framåt. Min 4-åring är rätt dramatisk själv (favoritfrasen ett utdraget och förtvivlat ”jag oooorkar iiiiinte väääääntaaaa” vare sig det gäller födelsedagen 7 månader framåt eller middagen om 7 minuter) även om han knappast når upp till Morris fantastiska nivå.
    Kramar till er båda!

  3. Har en liten dam här hemma på 6år som har liknande saker för sig. Soffepisoden hände senast igår😬 men går iofs över snabbt. Vi har mycket drama här, började vid 4-års ålder och pågår fortfarande…

  4. Vi har oxå dessa gigantiska draman/övertolkningar hos oss. Blivande 6-åringen/mellanbarnet gör oxå dem drastiska tolkningarna på det man säger. Jag säger stå inte på stolen när hen balanserar på knäna på stolen. Barnet tolkar att hen inte får stå och ställer sig och hoppar på golvet. Vad jag menade var sitt på rumpan på stolen vilket jag då säger, gäller att vara tydlig, varav barnet dundrar iväg till sitt rum med krokodiltårar och vill dö…

  5. Svarade på ditt förra inlägg men måste dela även denna story, inspirerad av dina berättelser… I torsdags hittade min sjuåriga dotter en gammal godispåse med några bitar kvar. Jag sa att hon inte fick äta godis på en torsdag varpå hon kastade iväg godispåsen och rusade fram till knivstället, tog den stora förskäraren och sa att hon lika gärna kunde döda sig själv. Rimligt.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *