En av mina sämsta föräldrasidor

Jag har ett så otroligt ocharmigt drag som förälder som jag verkligen vill få bukt med för det är liksom FÖR ohärligt för att få fortgå.

Jag kompromissar på ett sätt som jag egentligen inte är nöjd med och sen är jag tjurig över lösningen TROTS att jag gick med på den. Ugh. Är ni med på hur jag menar? Det händer då och då, till exempel typ alldeles nyss – låt mig ge er det allra färskaste exemplet ur min i övrigt lysande föräldrakarriär:

Mira har varit hos en kompis och kommer hem och vill göra sin läxa. Jag älskar att sitta med henne och klura och säger att vi kan sätta oss tillsammans. Jag vill egentligen att det ska vara en stund bara för oss två, dels för att det är mysigt men också för att jag vill att hon ska kunna koncentrera sig.

Och då kommer Morris tassande, med sitt oändliga behov av närhet och uppmärksamhet. Jag förklarar först situationen med läxan och att jag vill att vi sitter i fred, varpå han såklart bryter ihop och förklarar att han kan sitta helt tyst i bakgrunden med sitt Minecraft på ljudlöst. Johan underhåller en tröttobstinat Kasper och har inget att erbjuda som smäller högre än att vistas i samma rum som mig och Mira.

Så han får sitta i sängen och spela medan vi gör läxan. Detta förmedlar jag på ett ganska irriterat sätt och jag känner att jaha, nu hamnade jag här igen. Liksom medlade bort situationen så att ingen egentligen blev nöjd. Eller jo, Morris i och för sig.

Sen eskalerar det, precis som det alltid gör. Snart står Morris vid skrivbordet och vill titta på varpå Mira blir irriterad för att hon tycker att han stör (vilket han egentligen inte gör, men Mira är ju mest lack för att Morris är där överhuvudtaget). Sen vill Morris sitta i mitt knä och då bli jag ÄNNU mer irriterad och sen peakar jag genom att fräsa något efterklokt om att JAG SA JU ATT DET INTE KOMMER ATT FUNKA, VI SKULLE SUTTIT SJÄLVA FRÅN BÖRJAN, MIRA MÅSTE FAKTISKT FÅR GÖRA SIN LÄXA I FREEEED!

Och jag hade kunnat undvika den här situationen från start genom att vara konsekvent och stå fast vid att vi gör läxan själva, Mira och jag,

Men jag vet vad det är som spökar: 1. ett ständigt dåligt samvete för att inte räcka till alla tre barn 2. jag orkar inte med alla dessa sammanbrott. Så jag kompromissar alldeles för hårt, oftast till Morris fördel. Jag är så urbota less på alla dessa meltdowns.

”Ja, men det är viktigt med tydlighet och regler” tänker nog många, inklusive jag själv. Och tro mig, vi försöker. Men vi har en mellanson med en sällan skådad ihärdighet och envishet. Jag tror det tog två år, alltså TVÅ ÅR (eller var det mer?) av att jag konsekvent, vid varje måltid sa att jag inte vill ha något barn i knät när jag äter. Och varje måltid frågade han, eller försökte krypa upp ändå. I två års tid. Inget skämt.

Mira, å andra sidan är en helt annan grej med. Hon har förvisso haft en benhård vilja, hon med, men ändå en större…foglighet. Hon finner sig lättare i saker medan Morpan använder all sin (oändliga) kraft till att driva sin vilja igenom.

Men ändå. Vissa av dessa martyriska kompromisserna måste jag ändå lägga av med. Nu blev det kanske ett ovanligt dramatiskt exempel, det kan ju handla om vad som helst – att jag sagt en godnattsaga men sen går jag med på två för att det är så mysigt och spännande och sen blir jag irriterad över att klockan är så mycket och att barnen inte sover. Som att BARNEN ska ta smällen för min i stunden svajande beslutsförmåga.

Herregud. Nu när jag skriver om det känns det genast 2000% ocharmigare. Hua. Lägger till det på min fiktiva self-improvement list.

Kasper sammanfattar känslan:

32 kommentarer

  1. Jag gör exakt likadant!!! Fräser tillslut passivt aggressivt, okey då! Blir så trött på mig själv! Om jag går med på något så får jag väl släppa det sen,istället för att vara sur på barnet, jag ska ju vara den vuxna här, inte min 4-åring 🙈

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Haha! Exakt så! HALLELUJA DET FINNS FLER FRÄSARE!

  2. Sofia Lindberg

    Min första tanke när du delar med dig av detta mänskliga beteende; jag vill ge dig en stor kram. Och säga; oj vad du är hård mot dig själv. Självklart innebär föräldraskapet ett ständigt ransakande av det egna beteendet och självklart går det att fundera på vad och hur man vill ändra sitt beteende för att få ett annat utfall. MEN det behöver ju inte innebära att känna sig dålig för det. Sååå många förklaringar finns till att det blev som det blev ikväll (feber/sjukdomsmaraton delux är ett exempel). Jag känner igen mig jättemycket i försök att medla mellan barnens viljor (2,5 och 6 år, dvs trots och trots) och min egen tro om vad som blir bäst för alla parter. Du är inte ensam! Heja dig och din befriande ärlighet kring livet och föräldraskapet i stort och smått! Keep up!!!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Åh tack <3

  3. Oj, oj, oj….känner igen mig till 100 %! Varför bli så irriterad när det är jag som oftast skapat situationen.

  4. Japp samma här…som att jag vill bevisa för barnen att jag minsann hade gjort rätt bedömning från början. Men sen orkar man ju inte stå emot när tvååringen säger ”näääälllaaa, baja en liten stund” men din mjukaste lenaste röst….och inte heller när hon vrålar sparkar eller slåss för att få sin vilja igenom… omöjlig uppgift att få vardagen med småbarn att flyta utan friktion.

  5. Exakt! Just det där passivt agressiva, offerrollen som jag tar på mig, är så ocharmig. Jag vill så gärna ändra det. Jag vill visa min sjuåriga dotter att jag är snäll som läser ett extra kapitel, men samtidigt att jag är sur över det och egentligen inte vill. Så omysigt. Så oskönt. Det är som att jag slår med samma hand som jag klappar. Samtidigt. Jag känner mig så nedbruten av alla kamper under dessa år. Ingenting går lätt. Så fort jag släpper en millimeter i ändrade rutiner, för att vara snäll, så får jag äta upp det. ”Men jag fick faktiskt äta godis en tisdag, för två år sen.” Jag vill inte vara en slav under mina regler men straffas så snart jag gör avsteg och då blir min passivt aggressiva reaktion ett hopp om vaccin mot de kommande årens tjat. Typ nåt sånt, tror jag.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      EXAKT SÅ! Snällheten får man banne mig käka upp direkt?! Och detta elefantminne! Men xx fick faktiskt en chokladbit en gång när jag inte var hemma. Och detta ska såklart diskuteras precis när det ska sovas *facepalm*

  6. Vår son är 10,5 och kan inte ta ett nej. Har aldrig kunnat göra det NÅGONSIN…. fortfarande. Han tar så mycket tid o rum… eller som våra kompisar sammanfattade det; problemet med er son är ju att han inte lyssnar på er!!!! Om han får nej till cocacola en onsdag kan han liksom inte ge sig. hHan ställer frågan om och om och om igen. De senaste åren har jag lärt mig att svara; “jag har svarat på frågan”.

    Jag har blivit lite bättre med åren på att förhandla; typ; om jag får göra läxan med Mira själv kan du få ta ett äpple, men då får du äta äpplet i soffan med pappa.

    Jag måste hela tiden ligga ett steg före vår son. T ex att säga att äpplet ingår bara om han sitter o äter det med pappan, annars vandrar han ju in i rummet igen med äpplet.

    Vår dotter kan man dock säga nej till, hon kanske blir lite sur men det går över.

    Det går jättejättebra för vår son i skolan och han har massa kompisar men hemma tar han all vår energi….

  7. Brukar aldrig (och då menar jag a.l.d.r.i.g) kommentera bloggar. Men herregud vad jag känner igen mig i situationera och känslorna🤦🏼‍♀️ Tack för att du delar, å all pepp till oss mammor (och pappor) som klyver oss själva för att försöka göra rätt. Om vi boostar våra barn med dubbel kärlek tänker jag att alla de dåliga situationerna blandas ut och kontot går ändå på plus. En slags överlevnadsstrategi-tanke för mig iaf💪🏻🤨

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Klyver oss själva, det är PRECIS det vi gör! Vilken ära att du kommenterade på just det här inlägget 🙂

  8. Tänker att vi alla känner igen oss…?

    Har också ett barn med en vilja av stål och att vara envis och konsekvent biter inte på honom heller. Därför får jag HELA TIDEN göra avkall på mina egentliga principer och vad jag tycker är viktigt, för att bråka leder precis ingenstans. Barn nr 2 kom ut lugn och easy going och jag och min sambo tycker att föräldrar med bara barn av den här sorten knappt kan kalla sig föräldrar då vi provat båda sorterna. Föräldrar som säger att det ”bara gäller att hålla på principer” har inte lika envisa barn eftersom de ju trots sitt hållande av principer har hörseln kvar, har lyckats ta sig utanför hemmet osv

    Jag känner igen mig. Att jag nog mest är besviken på mig själv och situationen, att jag inte kan hålla fast vid det jag faktiskt tycker är viktigt men muttrar på min son.

    Men ibland tänker jag också – jag vill att han ska veta att han faktiskt egentligen passerar en gräns för vad jag tycker är ok och att jag blir ledsen för det och visar vilka konsekvenser det får när han överträder en gräns jag försökt sätta upp. Han kommer att vara den starka i så många konflikter i livet och vinna över andra, då kan han också ha med aspekten att andra blir arga, ledsna och sårade.
    Vet inte om det håller att tänka så, men det har tröstat mig när jag för 19990555 ggn ger upp något som är viktigt för mig och jag surar för det.

  9. Hallelujah! Det är alltid skönt att läsa att man inte är ensam… Det ständig dåliga samvetet mot Barn 1, barn 2, barn 3 maken, disken, tvätten, huset, en själv, dammråttorna, grannens dansmus och jobbet.. Konstant fräsande, väntar och hoppas på att En Riktig Vuxen ska lösa situationen för jag inte riktigt får ihop det…

    1. Åh, det där med att en riktig ska lösa situationen! Känner så igen mig i den känslan!

  10. Känner igen mig! Lägg till att den envisa lillasystern tycker allt är orättvist! Skulle aldrig orka med en trea…

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Två kids kan vara dränerande nog… Kram!

  11. Jag är tyvärr likadan.. Och har 2 barn som är lika till sättet som M&M. Den yngre har 16788 meltdowns per dag och ibland hjälper absolut ingenting. Har läst böcker som ”Barn som bråkar” och fått massor av hjälp, men orken och tålamodet tryter ändå till slut. Oftast på bekostnad av det äldre barnet. Blir så totalt slut. En vet ju att det inte hjälper att bli martyr men ååååhh.. En till sak att ha dåligt samvete över till på listan.

  12. Tack!! Jag blir så lättad av att jag inte är ensam i det här!
    Jag blir galen på mig själv..
    Så sjukt otrevligt ju!
    Idag blev jag så dramatiskt sur pga jag ”gav med mig” på att största barnet skulle vara hemma från skolan. Hon ville inte gå först bara för att trött och vill inte kliva ur sängen(som varje morgon) och vi blev osams men sen hostade hon och jag hörde kruppljudet hon var glansig på ögonen. Så sjuk med andra ord. Blev då sur på att jag var tvungen att dra tillbaka mitt beslut om att gå til skolan. Rimligt.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      hahhha! Detta att bli dramatiskt sur, något som ALDRIG hände innan jag blev förälder. Tar igen det med råge nu, kan man säga.

  13. Oh, vad jag känner igen mig! Blev så oerhört stolt över mig själv igår när lillasyster för sjuttiofemte gången avbryter när storebror ska säga något viktigt och jag i precis rätt tonläge – inte för argt och inte för mesigt – säger Nej! Det är dags att vara tyst! Det funkade ju… Måste bara komma ihåg hur jag gjorde till nästa gång.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      IBLAND HÄNDER DET!!!!!

  14. Åh det är preciiiis så som ni andra beskriver: ”Regler” måste det påminnas om till leda men avsteg kommer de ihåg på sina fem fingrar. Och så lägger jag allt som oftast till ”frågar du mer nu så blir det inget godis på lördag”.
    Det där med att läsa extra länge också. Jag tänker själv att jag är slug och tror att de ska bli sömniga men istället ska de bläddra tillbaka hundra ggr och fråga saker efter varje mening vilket resulterar i att jag tillslut bara svarar/fräser: DÄRFÖR! För att min energi tar slut. Men de dagar jag säger ”idag blir det en KORT saga” så känner jag mig också pisstråkig!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      hahha, åh, fattar precis – hur man än gör blir det fel. Så otacksamt läge.

  15. Igenkänning, samtidigt ska väl barnen lära sig att vi är mänskliga vi också. Blir arga, ledsna och förbannade… Tillslut kanske de även ser sin egen del i kedjan. Om man kan prata om det och säga förlåt till varandra.
    Vi har tre ”mjuka” barn, men det är klart att situationer uppstår även för oss. Det ingår för oss iom att de har den mamma de har, på gott och ont, jag är inte perfekt och har inte det tålamod/lugn som skulle krävas vid dessa tillfällen utan freakar snarare värre än barnen. Inget jag är stolt över, men orkar inte slå knut på mig.

    Vad jag har funderat på är om man kollar på hundar och dess ägare (ni får ursäkta jämförelsen), en del får till riktiga vildbestar som kanske inte haft det så lätt, och vissa misslyckas med en Lady och Lufsen Lady. Det är klart, hur långt är man beredd att gå, och man kan inte jämföra barn och hund. Men i vilket fall så är det många som inte orkar uppfostra sin unghund kan jag konstatera och ju senare man väntar ju jobbigare blir resan, gemensamt är att både barn och hundar förstår ramar väldigt tidigt. Nog om det, jag har varken lydigaste hunden eller de mest uppmärksamma barnen, men good enough för oss.

  16. Tack för att sätter ord på precis det jag också gör! Och mår dåligt över.

    Underbart att läsa alla kommentarer också <3

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Håller med, så underbart att läsa kommentarerna! MAN ÄR INTE ENSAM!!!

  17. SPOT ON! Som vanligt när du skriver… Fortsätt med det, tack ❤️ Mvh / Mycket trött trebarnsmamma

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Tack! Mvh/en annan mycket trött trebarnsmamma <3

  18. Åh vad jag känner igen mig. Vi har också en mellanson som har en fantastisk förmåga att bre ut sig på andras bekostnad. Vår räddning har varit att uppmuntra honom att känns sig stor och självständig. En av oss vuxna tar med storasyster som är en fena på att ge med sig för brorsans skull. Hon får egentid och vi får koncentrera oss på att vara nära henne. Mellanbrodern får hjälpa till med bebisen. Vi höjer honom i minsta lilla. Titta, lillebror ser på dig för att han älskar dig. Kan du he mig en blöja? Tusen tack vad du är ansvarsfull. Det har gett honom en känsla av att vara viktig och efter 100 år av strider kring saker som att klä på sig själv gör han nu det med motiveringen att han är storebror och ska visa lillebror hur man gör. Är storasyster hemma tar hon lätt över showen som fen äldsta som vet mest och kan mest. The breakdowns är ofta rätt frekventa hos mellanbarnet men ändå färre och betydligt mer lätthanterliga. Du är den bästa mamma dina barn kan ha och din förmåga att kompromissa kommer gagna dem i längden. Kram

  19. Detta är varför jag älskar din blogg! Du välkomnar oss in i dina känslosvängar och bjuder på både galet roliga och sorgligt jobbiga inlägg som är så otroligt tröstande att läsa. Även alla fina kommentarer blir en tröst då världen vidgas lite och jag inser att vi är såå många som sliter med samma frågor och känner samma känslor. Jag gör ju som du. Fattar beslut mot bättre vetande och låter sonen få ut för det, fräser och himlar med ögonen och beter mig som en idiot. Så ledsamt. Jag ska också bättra mig. Lovar.
    Höll för övrigt på att skratta ihjäl mig när jag läste inlägget om fingervantarna i höstas. Roligast på hela 2018. Jag skrattade så bebisen vaknade i sin spjälsäng och bad mig vara tyst 😁

  20. Åh jag tänker att precis sådär gör jag med och min sambo blir lika irriterad varje gång. Jag säger ”idag vill jag åka själv och handla på hm” men anar kanske ett suckande läge i hans ok då och då säger jag att jag kan ta med den stora (4 år). Handlingen blir fyra timmar längre på grund av matpauser, lekpauser, kisspauser och dyrare på grund av tjat om grejer som hon vill ha. Och jag som bara behövde köpa en kofta på hm kommer hem sur efter en heldag på shoppingcentrum…

    ”varför åkte du inte bara själv som du sa först?”

    Angående regler och avsteg från dem så har jag lärt mig att alltid förklara avsteget tydligt innan det sker. Om man får en klubba på t-centralen på en tisdag för att tåget är en timme sent så är det bara på tisdagar om tåget är sent. (Bor ej i sthlm) och när bekanta bjuder på godis när det inte är lördag får de själva erkänns att ”vaaa är det inte lördag idag, det trodde jag!”

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *