Inkonsekvens, syskontjafs och varm choklad i Århus

Kan någon förklara 1. Vad vi gör för fel 2. Om/när detta kommer gå över.

Vadå undrar ni?

Detta eviga tjat om (okej det här kan låta lätt narcissitiskt): mig.

Jag vet att jag någon gång hyllade min smartness när jag tyckte mig ha kommit på lösningen till måltidsfrid, men icke. Nu är vi tillbaka på ruta ett med tjat om vem som sitter var och vem som ska sitta bredvid mig. Även i bilen. Och jag ska gärna hjälpa till med påklädnad, tandborstning, rumptorkning och övriga självuppfyllande aktiviteter.

Och jag förstår en sak: vi är inte tillräckligt kategoriska – på gott och ont – för att bestämma en sak och hålla fast vid den, oavsett vad. Och jag inser att det säkerligen bidrar till en del bekymmer, men samtidigt KAN jag inte agera så, då jag ofta tycker att omständigheter spelar in för mycket för att förbise dem och köra på det som en gång har sagts.

Och, jag inser också att vi har en son (alltså Morris), som är ovanligt känslo- och viljestark. De övriga två är inte direkt lugna heller (HUR kunde vi få TRE orkaner?) men mellanbrorsans temperament är det som påverkar oss alla mest. Det kanske egentligen innebär att vi BORDE vara med kategoriska och strukturerade, men samtidigt upplever jag att den typen av rigiditet kan trigga honom ännu mer. Han är så mycket mer följsam om man öppnar upp för förhandling och han känner i alla fall någon form av medbestämmande och inflytande. Och han är klipsk som tusan, det lilla gossebarnet.

Det leder ju inte helt osökt vidare in på nästa sak: när förhandling är okej och när den inte är det. Och jag tycker mig se att han med en allt större mognad, förstår det. Alltså han förstår ATT det är skillnad på situationer, men han är såklart inte med på vilka dessa förhandlingsbarasituationer är. Jeeez, det är ju knappt jag med på, de bara uppstår ju?

En ganska lång period under sommaren hade vi en deal som löste matplatstjafset: jag satt bredvid Morris vid matbordet jämt. Vi hade fasta platser som alla var hyfsat nöjda med. Mira ville ju egentligen sitta bredvid mig, men hon var fine med denna lösning: Morris fick sitta bredvid mig, och Mira fick vara uppe nån timme längre, mot att hon sen gick och la sig själv. Då såg vi till att hänga den tid som Morris sov, vilket gjorde alla rätt nöjda.

Under den här perioden upplevde jag att Morris helt enkelt behövde mer av min närvaro och tillgänglighet. Samtidigt vet jag Mira också behövde det, men inte på samma närmast akuta vis.

Nu är det väl någon mittemellanperiod men det är överlag rätt mycket tjafs och tävlan syskonen emellan, och inte minst om mig. Jag försöker lösa det genom att göra så mycket jag kan med dem i vardagen – jag lämnar på förskola/skola så ofta jag hinner, jag läser för dem och nattar dem varje kväll, vi försöker hänga när alla fortfarande är vakna, jag tar med dem till affären/ärenden osv. Alltså inget extraordinärt alls, men bara så mycket vardagligt umgänge som möjligt.

Allra helst vill de ju ha tid med mig själva och det gäller ju även mig – att få hänga med ett barn åt gången är ju DRÖMMEN, både ur ett logistiskt, men framförallt socialt perspektiv. Att slippa ha splittrat fokus, medla i konflikter och istället bara sitta och hänga med sin avkomma. Men det är inte helt lätt att få till det i tillvaron, i alla fall inte i den utsträckning som samtliga inblandade skulle vilja. För någonstans vill jag ju även hänga med Kasper. Och Johan. Och mig själv och mina kompisar.

Möjligen nu att jag upplever att pendeln har svingat åt andra hållet och att Mira signalerar om mer uppmärksamhet. Tänker på när vi var i Danmark, hur otroligt mysigt och lyxigt det duohänget var. Mira pratar fortfarande om resans mest minnesvärda sak: att i strumplästen tassa ut i korridoren, ner i hissen till det våningsplan där man fick ta varm choklad ur en automat.

Det är ju ett så otroligt tydligt exempel på hur low maintenance barn egentligen är? Visst, nu bodde vi på hotell och det i sig är ju inte självklart att styra upp, och än mindre att komma iväg på en resa, det fattar jag ju. Men ändå, att under dessa späckade dagar av nöjesparker, safari, museum och restauranger, var hotellets automat med varm dryck det som gjorde starkast intryck.

Herregud, jag kan inte ens skriva ett strukturerat inlägg, inte konstigt att tillvaron inte är så värst uppstyrd, heh. Från barntjat om mig till en kopp varm choklad i Århus.

I korthet: Kommer barnen sluta tjata/tävla? Kan man göra nånting åt det? Hur tar man sig tid till var och ett av barnen? Kan man ens vara rättvis? Var köper jag hem en varm-choklad-automat? (=lösningen på allt)

(Apropå temperament – hittade fotografier på ett par sidor ur hmm…vilken bok var det nu? Nästan 100 på att det är Trotsboken av Malin Alfvén. Vet att jag har läst detta förut, men det är så otroligt…trösterikt rentav, när man ser det här på pränt, efter ytterligare en kväll av 97% tjafs och 3 % myyys:)

16 kommentarer

  1. Angående rättvisa: Min väninna gjorde något som iallafall drog ner en del på tjafs när det gällde vem som skulle får bestämma något. Tre barn, alla barn fick två dagar var, föräldrarna den sista dagen i veckan. Skulle något bestämmas av barnen så behövde man inte komma ihåg vem som gjorde något sist, bara vems dag det är. Drg ned mycket på vardagligt tjafs för dem. Löser naturligtvis inte allt men underlättar kanske lite? PS. Funkade även när de blev äldre och skulle duka, tar ur diskmaskin, bestämma vem som fick sitta fram i bilen, mata katten osv.

  2. Jag tror på att ge barn lagom med val. Sådana val som påverkar barnet, allt från kläder eller kvällsmat eller liknande inbjuder jag till att få vara med och påverka. Men vad gäller ”onödiga”saker så som att bråka om vem som ska släcka lampan eller ditten eller datten känns bara som att dom har för att tävla mellan varandra. I dom situationerna blir det helt enkelt så tråkigt att de saker som barnen bråkar om får de inte bestämma om. Ska det bråkas om vem som ska släcka lampan så gör mamma det, end of story. Om de är på det klara med premissen om det så brukar det gå bra även senare. Man kan senare gå tillbaka till att få skiftas om med släckning men bara om dom håller sams 😊

  3. Tack för dessa bilder, de beskriver på pricken min mellandotter som vi kämpar, kompromissar, skäller på och skrattar med. Nu lugnade du en orolig mamma och du ska veta att du inte är ensam. Har trippat på tå för vår primadonna en längre tid nu men blir styrkt av dessa rader, att ovanliga barn kräva ovanliga lösningar.

  4. Herregud vad de sidorna beskrev min äldsta dotter till punkt och pricka. Hon är sju nu och hennes lillasyster på tre år har alltid varit helt annorlunda.

  5. Åh, tack för att du la upp dessa bilder, har läst dem förut men som du säger, man glömmer! Här hemma är storasyster 6,5 år en 4%:re. Att vara mamma till henne kräver något helt otroligt av oss, något som vi ofta knappt klarar av, men det gäller att hitta sina vägar. Mellansyster 2,5 år har en envishet och temperament som jag aldrig sett förut. Hon är en utmaning i sig hon med. Minsta syster, 7 månader är ett äkta high need barn (plusbarn) där allt görs med extra allt. Hon är extra arg, extra glad, extra envis, förstår inte vitsen med sömn eller mat! Tre barn med väldigt olika men ändå lika personligheter gör att vi föräldrar stångar oss blå med att försöka förstå vad som funkar för vilket barn. Ganska tydligt är att normal uppfostran inte är vägen fram för något av dem. Man får lirka, avleda och hitta nya vägar framåt varje dag för att överleva. Men sen när de alla äntligen sover på kvällen så tittar man på dem med stolthet och känner att det kommer bli nåt stort av dessa flickor och vilken otrolig lycka att de har varandra! Tack för att du delar med dig av ert liv, är så skönt att veta att man inte är ensam.
    Ps, finns en bok som heter Plusbarn, jag har beställt hem den men inte hunnit läsa ännu men den ska vara väldigt bra!

  6. Skönt att läsa detta inlägg! Jag har också funnit tröst i just de sidorna i trotsboken. Vår son är 3 år och väääldigt viljestark o vääääldigt känslostark (hittepå-ord från mig). Extremt glad, extremt arg, envis, gosig, trött eller pigg. Just nu har han börjat testa att skrika jättehögt (typ överljudshögt) mot mig när han inte får som han vill i vissa lägen. Och han zoomar ut o vägrar lyssna. Ibland hjälper det att ignorera, ibland måste jag överrösta honom ( jätteskoj, verkligen) samt/eller ta honom i famnen för att lugna honom. Det går i vågor dock o blir värre i förändringsprocesser samt när han är trött.

  7. Ibland kan det vara fint att inte va favoriten…
    http://diktafan.se/en-hedervard-andraplats/

  8. Hej! Den texten beskriver min äldsta dotter (5 år) på pricken! Tack för stt du delar med dig! Mailade faktiskt förskolan igår för att höra hur det står till med henne där, eftersom vi börjat fundera på adhd eller liknande. Svaret jag fick från fsk var attt hon är ”lugn, trygg o harmonisk”.
    Nu har jag o maken en handlingsplan, vilket innefattar bl.a. att dottern får mer egentid med någon av oss föräldrar (lillebror ska då vara med andra föräldern) eftersom hon blir mkt lugnare när hon får odelad uppmärksamhet. Hon ska få vara mer delaktig i sysslorna hemma (duka av, laga mat, vika tvätt… vilket hon faktiskt gillar). Och vi ska servera enklare mat som är större chans att de gillar, så vi slipper tjat kring meddshsbordet. Tror det var det. Får återkomma med en resultatrapport 🙂
    Tack än en gång för en utlämnande, rolig och ärlig blogg!

  9. Fungerar det att synka er föräldrastil lite mer? Eller att Johan har mer tid med barnen, eller med ett barn, kanske Mira? Skulle ett barn kunna ha en helgaktivitet och ett annat sova över hos släktingar? Tänker lite mer tvärtom att kanske försöka göra pappan lite mer populär om han vill det? Typ mamma tar en kvällspromenad med vagnen. Pappa kanske har en egen rolig aktivitet med barnen som spela spel (samarbetsspel) /legobygge/baka muffins/spela fotboll i parken… Kan ni ignorera lite mer av tjafset? Eller urartar det? Om det är tjafs kan en vuxen (mamman kanske) helt enkelt lämna rummet p g a ”nu har jag ont i öronen och behöver vila lite” och typ springa till tvättstugan för att markera att tjafset är jobbigt?

  10. Tack för dom bilderna!!! Beskriver vår 6-åring på pricken.

  11. Tackar också för bilderna, så skönt att läsa om olika strategier!

  12. Mycket intressant läsning. Ang. chokladmaskin – i s.k kaffemaskiner typ Tassimo så brukar det även finnas möjlighet att göra chokladdryck, väldigt goda såna dessutom, (Milka t.ex.) i kapslar. Julklapp till hela familjen månne? 😊

  13. Tack snälla!! Skönt att höra allt!!

    Och vad jag älskar Gustavs föräldrars citat! Heja alla!!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      haha! Jaa! så klockrent!

  14. Ogillar hur boken pratar om vikten av ”motstånd”, att barnen ”utmanar” etc. Att se på barn på det sättet är att skapa en vi-och-dom-struktur i den egna familjen. Barn försöker förstå och få ut det mesta av världen. De är impuls- och känslostyrda. De har inte intentionen att utmana oss (alltså med fokus på föräldern) utan att testa och förstå. Vi föräldrar har till uppgift att stötta dem i sitt utforskande och att lära dem empati, bl.a. genom att visa och förklara våra egna behov. Inte att erbjuda ”motstånd”. Jag har själv förskolans piggaste och initiativrikaste unge och även om man blir matt ibland av att försöka hålla hans tempo, och han sällan har tid att lyssna, inbillar jag mig inte att han håller på som han gör för att ”utmana” mig. Inte heller behöver han ”motstånd”, han behöver – precis som normalaktiva ungar – stöd, uppmuntran av bra beteenden, tydlighet kring andra människors gränser och att få vara med och lyckas och bidra. Och PS- att som vuxen visa att du uppmärksammat och bryr dig om barnens känslor oavsett art, borde vara en förutsättning för allt föräldraskap. Inte bara mot ”4-procentare”. /Betyderinteattjaginteblirtröttibland

  15. Vi har givetvis lite av samma problem hemma. En extremt viljestark lillasyrra mitt i 2årstrotsen som suger all uppmärksamhet och energi av oss. Och en mer följsam 5åring som slår bakut pga för lite uppmärksamhet. Samt tjafs och bråk om allt. Tror också på det som någon skrev här innan. Minimera antalet val. Fasta rutiner. Det tar lite tid att jobba in men det funkar. Det blir mer harmoni. Dock förändras ju förutsättningar hela tiden så det gäller att hitta några grejer som är applicerbara på mycket. Lycka till säger jag till alla, även mig själv 🤪.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *