Värre än någonsin

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min kognitiva förmåga framledes. Utvärderar man dagsformen ser det inte lovande ut, hörni.

Skulle jag rita en graf, OKEJ JAG RITAR EN GRAF som ni får tolka. Det finns inte mycket utrymme för feltolkningar, nämligen.

Den ”lätt” nedåtgående kurvan ”talar sitt tydliga språk”.

Jag känner mig med andra ord ganska förtappad, ganska ofta.

Närminnet ska vi inte prata om. Det är så orimligt ofta jag fattar tag i min telefon, inriktad på att utföra något viktigt, som t.ex. en….um…banköverföring. När jag väl har låst upp telefonen har jag helt glömt varför jag fattade tag i den från första början. Bankuppdraget kan då istället landa i slöscroll på instagram.

Jag berättar saker inte en, inte två utan en miljard gånger. För samma person. Fast övertygad om att hen minsann aldrig har hört mig berätta detta revolutionerande.

Jag tänker en sak och säger en helt annan. Och då pratar vi inte ens närliggande? Låt mig exemplifiera:

”Mira, ta på dig mackan.”

Jag menar naturligtvis inte att hon ska iklä sig sin frukostsmörgås, men hjärnmasken vill mig inte väl och det är alltså det jag säger när jag egentligen vill att hon ska ta på sig tröjan.

”Morris, ta bort allt bacon från bordet.”

Nej, det ligger såklart inte bacon på bordet (eller ja, det hade ju i så fall inte varit det konstigaste som legat på ett bord hemma hos oss), däremot allt lego som ska elimineras för att göra plats för middagsmaten (där möjligen bacon kan utgöra en beståndsdel. Eller inte).

Som om jag har en lindrig form av afasi? HAR JAG DET?

I morse kunde jag THANK GOD vädra lite av denna…problematik? med en annan trebarnsmor som även påminde mig om alla dessa tankebanor och utläggningar som aldrig ser dagens ljus fullt ut. När de är på väg att formuleras i talcentra i hjärna för att sen liksom ta form i munnen så funkar det till säg..85%. Sen blir det tyst?

”Mira, plocka undan…………….(Mira väntar på vidare direktiv)………………………..(ser man sig om kring skulle man möjligen kunna dra slutsatsen att jag syftar på den miljard hästar som dräller över golvet)………………………..(jag gestikulerar mot de fyrbenta vännerna mot golvet)…………………………(min hjärna är som en felinställd kundtjänst som inte vill koppla mig till mitt talcentra varpå jag förblir tyst)……………………..(jag ”avslutar” det jag vill ha sagt genom att inte säga någonting mer för att jag inte kommer på ordet ”hästar” och avlägsnar mig från platsen i hopp om att budskapet ändå ska ha gått fram. (det har det inte)).

SÄG ATT DET BLIR BÄTTRE.

/mvh hoppfull 3-barnsmor

22 kommentarer

  1. Anna Svensson

    Jag känner igen mig i det där. Jag har fyra barn mellan 1 och 8 år. Det är vanligt med felsägningar och jag blandar ihop barnens namn. Jag börjar prata om en sak kommer över till något annat ämne, fortsätter prata om det och glömmer ”poängen” som jag först tänkte berätta. Ibland tystnar jag och har då glömt var jag skulle säga. Jag tror bestämt att det blir bättre när det lugnar ner sig och de två små barnen blir lite äldre. Jag tror alltid att det blir bättre sen. 😃 Vi får väl se hur det är om några år. På jobbet har jag inte dessa kognitiva svårigheter utan där känner jag mig kompetent för det mesta. Men där hinner jag också äta och gå på toa och andas i lugn och ro.

  2. Det är stressrelaterat och kommer bli bättre när du stressar mindre. Ibland räcker det med två vildar för att min hjärna ska vara sådan. Så att hitta tillfällen där du tar det lugnt och varvar ner är a och o för återhämtning så att hjärnan kan börja fungera som den ska. Lycka till 🙂

  3. Är exakt likadan. Exakt! Blir ganska pinsamt ibland, särskilt bland kollegor/bekanta där vi pratar om helgplaner, varpå jag kan tre minuter senare fråga ”vad ska ni göra i helgen då?” 🙄
    Har också bett 4-åringen ta på sig korvarna så vi kan gå ut #glasklart

  4. Jag har 2, det räcker… 😂

    Tyckte min mamma var knäpp när hon ibland rabblade ett par namn (i närmsta familjen dock) tills hon kom rätt, nu förstår henne! 😁 Tydligen även mormor och mormors mor var likadana.

    Se det humoristiska i det och garva en stund åt knäppheterna och skriv ner dem någonstans och skratta igen en senare dag!

    1. Min mamma brukade börja med min systers namn för att fortsätta med två-tre hundnamn (levande och bortgångna) för att sen till sist komma fram till mitt namn… Då brukade jag ta henne i hand och presentera mig ”Yasmina, din yngsta dotter”.
      Nu gör jag likadant, minus hundnamnen…

  5. Ibland får jag känslan av att jag har en tombola i hjärnans språkcenter som liksom slumpar fram ord som trillar rakt ut ur munnen utan att passera logikkontrollen. Har ett barn. Kanske borde stanna här. 🙈

    1. Hahaha bästa beskrivningen!

  6. Du ska ändå vara glad att din kognitiva förmåga håller så pass hög nivå att du lägger märke till alla dessa felsägningar etc fortfarande 😬

  7. Hööög igenkänning! Jag gör precis likadant (tre barn, 10, 7 och 3 år). Säger ett helt annat ord än det jag menar. Jag blev riktigt rädd för mig själv en gång i våras när 3-åringen nös och jag gick och torkade näsan på 7-åringen…”men mamma, vad gör du?? frågade den icke förkylda 7-åringen… Ibland borde man kanske läggas in några veckor på vilohem 😉

  8. En typ av afasi kan man absolut drabbas av vid utmattning, oavsett barn eller ej. Själv känner jag igen detta med dåligt korttidsminne, usch ja.

  9. Jag har ”bara” två vildar här hemma (en 3-åring å en 4-månaders). Känner igen mig i allt du skriver. Antar att det har med stress och sömnbrist att göra. Jag har inte sovit längre än till 8 på morgonen på snart fyra år, klart det sätter sina spår hos oss småbarnsföräldrar. Håll ut och vila när du kan. Kram!

  10. Hoppas också att det blir bättre..😊 Står i hissen på jobbet och pratar med mamma, telefonen fastkilad mellan örat och axeln med lätt stressad ton och frenetiskt grävande i väskan: ”Mamma jag måste lägga på! Jag hittsar inte telefonen!!”

    1. Hahahaha! Sådär har jag också gjort!

    2. Marie Jensen

      Haha, jag har vid ett par stressade tillfällen pratat med make i mobilen och på allvar skällt på barnen för att de slarvat bort samma mobil och därefter bett maken ringa min mobil för att jag ska kunna höra vart den är nånstans… ridå

    3. Jag har på riktigt gått omkring och letat efter mitt yngsta barn…som jag bar omkring på höften medan jag letade… 😶

  11. Tack Tessan för att du tar upp detta, inte bara jag som har blivit tokig alltså! Jag hoppas också det blir bättre snart!!
    Mvh mamma till en sexåring & tvillingar på 2 år

  12. Hahaha! Hög igenkänning på det! Själv har jag 2 stycken och en trea påväg, fruktar för hur jag kommer bli då! Jag har två systrar och min mamma har alltid sagt våra namn i fel ordning. Jag heter tillexempel ”AnnaJennyRebecka” (eftersom jag heter Rebecka) mina systrar fick samma namn med deras eget i slutet. Min syrra kallar sin äldsta dotter för Rebecka (men hon heter Edit) Det har gått så långt att hon börjar svara när hon kallar på ”Rebecka” hemma 😂

  13. Nu har jag efter 2 års tilltagande syntax error av detta slag tyvärr fått diagnosen utmattningssyndrom. I mitt fall säger läkaren att vi tittar på 5-7 år innan hjärnan funkar som den ska, men att jag kanske aldrig blir så flink o snabb som jag var innan. Jag är ledsen och rädd. Samtidigt kan jag skratta åt mina felsägningar och se det roliga i att jag ber min son tvätta hatten (håret..). Men jag tror, skämt åsido, att man ska ta detta på allvar, som ett tecken på en ganska överbelastning. Jag gjorde inte det. Oj vad jag ångrar mig nu. Idag klarar jag inte någon form av stress alls. Kan inte gå i köpcentrum. Vinglar. Yr jämt. Sover inte utan medicin. Det blev så dumt allihopa. Jag ville bara vara en bra mamma och duktig kollega inom mitt vårdjobb. Och snygg, och ha fint hemma. Och bra hy och läsa smarta böcker och väga lagom lite. Ptja. Nu ser jag ut som en halvdöd gumma och blir stående framför brödhyllan paralyserad för min hjärna fixar inte att sortera och välja information. Det blev så jävla dumt! Så jag vill verkligen med sååå mycket värme och kärlek säga till er alla kämpande mammor: BROMSA! Sluta med allt utom det som är nödvändigt! Vila! Ligg ner på golvet och låt barnen överleva på egen hand långa stunder. Vakta er själva. Skratta åt hjärnans kamp men ta den också på allvar❤️

    1. ❤️❤️

  14. För mig var det fel på sköldkörteln. Lite hjärtklappning, glömsk, trögtänkt. En duktig familjeläkare som tog prov – snabbt undersökningar och hamnade i prioriterad operationskö. Sedan ett halvår med jobbig medicininställning – men nu mår jag bra igen!

  15. Känner igen mig! Två barn!
    Det är värst på jobbet. Sitter på en tjänst där jag måste producera mot klockan. Debiterbara timmar. Men jag är så trög. Kan på riktigt koncentrera mig i max 10 min i sträck… och glömsk. Kommer knappt ihåg det absolut viktigaste. Kan ha ett avstämningsmöte med min chef för att senare gå vidare och ha glömt vad jag skulle göra 😬. Självförtroendet i botten, på alla plan.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *