En närmast historisk dag

Gårdagen ska faktiskt skrivas in i historien som en dag att minnas.

Igår började Mira skolan på riktigt. Vi har alltså en ettagluttare i familjen numera. Gårdagen var även då Morris skulle göra comeback på förskolan, något han inte har sett på med blida ögon de senaste veckorna.

Morgonen blev hetsig men vi fullföljde planen att komma iväg alla fem, i tid. Jag och Morris styrde stegen mot förskolan medan Johan tog Kasper och Mira och vandrade upp mot skolgården där alla skulle mötas.

Morris och jag hann cirka 30 meter innan jag stannade vagnen tvärt. Vänta nu här? Ska jag alltså inte vara med på Miras första dag i skolan? Kvällen innan hade jag och Johan pratat ihop oss om det logistiska upplägget och enats om fördelningen. Men nu kändes det helt ogenomtänkt.

Jag konfererade kort med Morris som var omedelbart positiv till att styra om såväl planer som barnvagn och skynda efter storasyrran o Co istället.

Precis när vi kommer fram till en öde skolgård ser jag Johan stå med telefonen mot örat, samtidigt som det vibrerar i min väska. Vi går mot varann och jag inser att något är fel. Klockan är 08.00 och vi är på skolgården. Men sannolikheten att det enbart är en (1) elev som ska börja ettan är ju väldigt, väldigt låg varpå jag ringer till en hyfsat säker källa som förklarar att skolstarten börjar kl 08.30.

En halvtimme tillgodo! Så otroligt ovanligt! Vi slår följe med en kompis + barn som också misstagit tiden och beger oss mot det närliggande fiket. Jag jublar inombords när jag nu får chansen att hälla i mig morgonens andra kopp kaffe och barnen blir inte direkt missnöjda när de får välja vad de vill till denna oplanerade andra frukost.

Klart det blir princesstårta.

Där hänger vi och mular tårta och flossar och jag kunde inte vara mer nöjd över tidsmissen som ledde till detta vardagsavsteg. Alla är nöjda!

När klockan närmar sig 08.30 vandrar vi bortåt igen och möts av en klart mer välfylld skolgård. Kort därefter hörs introt till I got this feeling och två av pedagogerna drar igång någon form av mass-aerobicspass som alltfler ansluter sig till. Alla är glada! Eller är det min egen sinnesstämning som jag läser in hos alla runt omkring? Nej, jag tror fanimej att alla ÄR glada. Så mycket förväntan hos juniorerna, så mycket nostalgi hos seniorerna.

En guldig skylt med 1A skymtar och vi sluter upp intill läraren. Jag ser hur Mira bubblar inombords när hon ställer sig i ledet med sina kompisar. Efter en kort stund marscherar de iväg och jag luftpussar och vinkar, möjligen lite för frenetiskt, samtidigt som jag helst skulle vilja kuta ikapp och pussa henne en miljard gånger till. Johan och Kasper följer med upp till klassrummet och jag och Morris återgår till ursprungsplanen.

När vi närmar oss gården hör jag något barn tjuta ”Morris”. Morris skiner upp och blir på samma gång blyg. Han försöker gömma sig i suffletten men kikar snabbt fram när han inser att det är hans bästa kompis som ropar.

Vi rattar in på gården och jag går runt med Morris i famnen. Jag har fått instruktioner om att inte gå iväg snabbt så vi går runt och pratar med både kompisar och personal. Alla där är också glada och vi myser ikapp. Morris grepp om mig mjuknar allteftersom och till slut får jag trä på honom den rosa reflexvästen som de ska ha på sig när de beger sig till skogen. Gulliga kompisar kommer fram och vill hålla handen i ledet. Det känns som att Morris skrattgropar aldrig har varit djupare.

Med två kompisar på varsin sida tänker jag att jag kan lämna Morris. En blygsam protest får mig att ge honom ännu en kram innan en av de fantastiskt tålmodiga pedagogerna tar hans hand och entusiastiskt börjar prata om skogsutflykten.

Lugnt men liksom raskt förflyttar jag mig ut från gården och försvinner runt hörnet, utan vare sig skrik eller gråt. Segerkänslan!

Efter jobbet åker jag tillbaka till skolan för att gå på mitt livs första föräldramöte i klass 1. Jag hittar Miras plats i klassrummet och slår mig ner på den stol som hon kommer att sitta på när hon lär sig klockan och att räkna med minus. Det känns så stort och så fint alltihop.

Lyssnar på lärarna som berättar om hur allt kommer att funka i skolan. Noterar små saxar och limstift. Smarta mattetricks sitter upptejpade på väggarna. Älskar klassrummet, älskar skolan, älskar läraren som jag bara haft att göra med en kvart.

River sedan av en bit av pappret med skolinformation och lånar pennor från Miras alldeles egen låda.

Den färdiga lappen placerar jag sedan bland blyertspennorna, suddgummit och pennvässaren.

Att vara förälder är så obeskrivligt mäktigt ibland.

12 kommentarer

  1. Åååhhh snyft va fint❤️❤️❤️❤️
    Har haft liknande upplevelse i dagarna. När man ser bubblet inombords hos sin lilla tjej som nu är så stor!

  2. Ja, det är något ofantligt stort med skolstart!
    http://diktafan.se/femhundra-barn/

  3. *Stortjuter* så fint!

  4. Åååh, nu grinar jag haha. Sitter här med lilla bebisen och ammar. Stora tvååringen är förkyld och sover i ett rum intill. Kan gissa att det kommer kännas som en kvart tills hon börjar skolan.

  5. Åh så fint! Min äldsta började också skolan. Så känslosamt, stort och fint ❤️

  6. ❤️❤️❤️

  7. Åh alltså började på riktigt gråta av detta fina fina inlägg! Så glad att allt verkar startat fint på höstterminen för båda kidsen!
    Jag har två dagar i rad lämnat två glada barn på nya förskolan efter att ha haft en termins skrikfest på gamla för lillan. Yey!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Hurra!

  8. <3 gullebarn!

  9. Vanja Bergström Krupa

    Ofattbart att tiden gått så snabbt !? .. och att det gick så bra på alla sätt och vis för både MIRA & MORRIS idag och inte minst för Mamma Therese och Pappa Johan. Nu känns det helt Underbart och som det ska, när allt fungerar som bäst !
    Puss & Kram på Er, hälsningar Mormor Vanja.

  10. Här grinade man ju.. så fint!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      <3

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *