Mitt liv som den felande länken

Efter denna SÅ KALLADE SEMESTER står det tydligare än någonsin: jag är den felande länken i vår familjetillvaro.

Det låter ju svindeppigt och möjligen très dramatique men det är fanimej dagens sanning.

Det är när jag kastas in i leken som gnället och jämret och konflikterna inte bara tar fart utan hastigt eskalerar. Alltså inte leken som valfri barnlek, utan leken som är vårt liv.

Johan tycker tveklöst att det är lättare att vara med barnen själv än när jag är med. Och det är såklart ingen kritik åt något håll, bara ett objektivt konstaterande.

I helgen var de exempelvis i Tranås, Johan, Morris och Mira. Inte det minsta gnäll under den 4 timmar långa bilresan. Väl på plats lekte de och var sams.

Bilresan häromveckan när jag var med? 240 minuters gap, tjat, stånk, stön, tjut och vrål.

Vissa morgnar roar jag mig med att ligga kvar med Kasper i sängen och lyssna på tystnaden i lägenheten. Många gånger har jag tänkt att ”wow, Johan har dundrat ut med barnen på någon arla morgoneskapad”. Lugnt tassar jag upp med Kasper i famnen med drömmen om en kaffe i lugn och ro fortfarande vid liv. Raskt möts jag istället av två ögonpar som på en mikrosekund går från morgonmosigt mysiga till stirrigt superspeedade. Lägg repetitivt till ordet ”mamma” i fyratusen olika tonlägen och med olika decibelstyrka (med en klar övervikt på det högre spannet). Morgonfriden vila i frid. Mor är uppe och Pandoras box står vidöppen.

Det är så himla trist, detta fenomen. Jag diskuterade det med en kollega som har precis samma grej i sin familjetillvaro.

Och jag tänker att det förmodligen uppstår på grund av någon konkurrenssituation (barnen är rätt mammiga, i synnerhet Morris) samt att jag har en något mjukare approach än Johan vilket gör att jag till större del öppnar upp/är mottaglig när de behöver uppmärksamhet/omsorg/stöd, vilket leder till att jag får hantera gnället/jämret i större utsträckning. Eller?

För det är ju rätt segt alltså. Och det känns orättvist. Jag vill ju också ha samma (relativt) enkla häng som Johan har? Nu låter det kanske som att allt är 100% frid och fröjd när han är med dem vilket såklart inte stämmer, men i relation till när JAG är med dem är det otrolig skillnad. Mycket mindre tävlan och avsevärt mindre konflikter om precis allt. Vem som ska sitta var, vem som ska hålla Kasper, vem som ska kissa först, vem som ska öppna dörren, vem som kommer först till bilen osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv.

Fler än en gång har det resulterat i att jag svintjurigt lägger mig på en nivå en bra bit under deras och fräser något i stil med att jag inte vill vara med om det bara ska vara tjat och tjabb. Moget? nja. Konstruktivt? nja. Behöver jag tips? JA.

För jag vet ärligt talat inte om/hur man kan förändra den dynamiken? Jag försöker att vara så rättvis det bara är möjligt och jag försöker verkligen, nu när Kasper är lite större, att fokusera mycket på dem, dels ihop, men även var för sig. Men nu känner jag att jag inte kan eller mäktar med att ge mer av mig själv, men jag tänker att det kanske finns något jag kan göra annorlunda? Känner ni igen fenomenet? Har ni några kloka ord på vägen?

Jag upplever att jag till viss del har fått hjälp med några delar av det jag beskriver ovan genom att faktiskt plöja böcker om barnpsykologi. Men det handlar nog mer om det enskilda bemötandet snarare än det gruppdynamiska stöket som jag (eller vi) tampas med. Oavsett länkar jag till dem jag har läst/varit nyfiken på nedan. Har ni några andra böcker som borde ligga med på listan nedan så hojta i kommentarsfältet så skapar vi vårt eget lilla mästarbibliotek nedan!

Boktips med stort B

Barn som bråkar – att hantera känslostarka barn i vardagen – har inte lusläst hela men AVGUDAR den! Har fått mig att såväl tänka som agera annorlunda i många situationer vilket verkligen har fungerat. Rekommenderar starkt!

Fem gånger mer kärlek – har bara börjat på den här men den känns spontant väldigt lovande. Har lyssnat på Martin Forster (författaren) i andra sammanhang och tycker att han har ett så ruskigt sunt och mänskligt förhållningssätt och tänk. Väl värd att plöja!

Med känsla för barns självkänsla – har läst hela (tror jag) och fått med mig en del poänger och sätt att tänka. Dock tycker att att en del av råden är kloka i teorin, men rätt svåra att på ett naturligt sätt tillämpa i praktiken.

Siblings without rivalry – har fått den rekommenderad här på bloggen, tror jag? Det känns som att det kanske är läge att klicka hem en nu, givet det jag beskriver ovan, heh.

Det är inte du det är dom! – allakategorierdenbästaföräldrabokjagläst. Objektivitet: noll pga det uppenbara i att ha varit med och skrivit den. Men ni har väl köpt den för alla gudars skull?

18 kommentarer

  1. Vad händer om du vänder och går tillbaka till sovrummet? Förklarar att jag kommer tillbaka när ni lugnat ned er. Förmodligen blir det en massa skrik och protester första gången men när det lagt sig kanske det går att sätta sig ned med barnen och förklara att det är jobbigt för dig att det blir bråk och kaos så fort du dyker upp. Här hemma med treåringen är tyvärr klara regler och konsekvenser det enda som fungerar… blir mycket skrik första gången men sen vet hon vad som hjälper. Och dagen efter kan jag förklara varför det blev som det blev. Tex om hon bråkar innan/under nattning (gömmer sig när hon ska borsta tänderna osv) så blir det ingen godnattsaga. Fruktansvärt jobbigt första gången att hålla men hela nattningarutinen har blivit så mkt lättare nu. Och hon är helt med på varför. Så gör vi med just nattningen i alla fall, men behöver ju tyvärr inte fungera på just era barn och problem 😊

  2. Ska tillägga att jag fortfarande ligger bredvid henne när hon ska somna så ingen tror att jag låter henne ligga ensam och ledsen. Vi hoppar bara över själva läsandet.

  3. Vi har det precis likadant hemma, har barn som är 7, 4 och 8 månader. Har absolut inga tips eller råd men följer spänt om du får några bra 😊 Tack för boktips!

  4. Åh, hög igenkänning! Tänkte på det senast förra veckan när jag jobbade och mannen var själv med barnen på landet. Han skickade bilder på mys i soffan, lek på stranden osv och jag bara, hur lyckas dom med allt det där?! Så ingen direkt lösning men vi sitter i samma båt!

  5. Åh, précis samma hemma hos oss, såå tröttsamt! Har Inga tips men följer med spänning och hoppas på tips. Förra sommaren var jag bortrest i fem dagar och det hade varit hur lugnt som helst.. Inget bråk, mysigt hang och inget tramsande med maten, Då var barnen 9, 6 och 2.. Sen kommer jag hem och tramset är igång 🙁

  6. Känner väl igen det från min hemmaplan, där jag är den ”impopuläre” föräldern, dvs den barnen kan hänga med utan att slå ihjäl varandra. Det finns stunder då jag önskar favoritskapet, men oftast är det rätt skönt att vara andrahandsvalet…

    http://diktafan.se/en-hedervard-andraplats/

  7. Här är det samma och jag har absolut inget gott råd, undrar själv vad som hjälper. Jag brukar dock trösta mig med tanken att det är med den person de känner sig mest trygga som barnen kan släppa på allt och bara låta känslorna komma. Hela dagarna går de runt och anpassar sig efter andra vuxna och kompisar så när väl mamma dyker upp ger de utlopp för allt som gjort dem ledsna, upprörda och frustrerade under dagen. Hanterar också detta genom att umgås med bara ett barn (+ bebis då, men hen hänger ju bara med på ett hörn). Egentid med mamma verkar göra dem mer generösa mot varandra och mer villiga att dela med sig av uppmärksamheten.

  8. När vi gick till en familjepsykolog så sa han typ så här ”den föräldern som barnet/barnen står närmst brukar det bli mest bråk med”. och jag försöker att tänka på det, men det är inte helt lätt… för jag känner ingen mig i det du skriver och era kommentarer.. igår var min man bortrest och det blev tårar och skrik från samtliga inblandade. när jag är bortrest skickas det filmer och foton på två barn i fullständig harmoni. (gnissel gnissel gnissel… *nej, jag skulle ju tänka på vad barnpsykologen sa…* mer gnissel)

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Gah! Exakt så! Dessa förvisso urmysiga bildbevis på hur gulligt och härligt de har det när man själv är på vift 😬

  9. Kan det vara så att du är för snäll. Bestäm mer. Förhandla mindre. Acceptera inte dåligt beteende. Vik dig inte. Lyssna inte in vad barnen vill. Speciellt inte när det är gnällig ton. Barnen väljer inte sittplats. De kan hjälpa till och ta ansvar. Du får bli arg och säga till. Men gör det från början. Så att barnen vet vad du vill. Tänk eventuellt igenom konflikter som brukar uppstå i förväg. Och hur du ska göra. Kanske jobba med ett problem i taget. Jag vet inte. Jag kanske missförstår. Men jag tror att jag är mycket mer bestämd än du och det gör kanske mitt liv enklare. Men det är ju personlighet. Jag känner mig lite taskig och egoistisk i jämförelse.

  10. Igenkänning! För mig (som bara har två barn) hjälpte det att ta med ett barn i taget på vardagsaktiviteter som tex handla, ta ut soporna, hämta posten, whatever. Blev som små
    egenaktiviter ihop utan att stjäla tid och energi. Bråken och konkurrens hemma minskade avsevärt.

  11. Alltså.. Word! Hög igenkänning. Min son verkar bara kunna ett ord när jag är med: Mamma.

  12. Vi har exakt samma fenomen hemma, otroligt tröttsamt. Just nu studerar jag och har barnen (3st) hemma från förskolan 1 dag/v. Den dagen är INTE speciellt trivsam – gnäll från morgon till pappan kommer hem. Känns så himla trist att det ska vara så, tanken med att ha dem hemma extra var att vi skulle ha en härlig dag tillsammans…

  13. Måste säga: modigt att komma till den insikten! Kan hålla med om det någon redan skrivit; att bli tydligare/mindre benägen att förhandla, dvs mer lik förälder impopulaire.

  14. Magicasara

    Det här har du säkert testat i olika varianter:
    Kanske kan positiva förstärkningar funka? Dvs locka med att ngt bra ska hända om de är lugna och tex ritar utan att bråka (eller vad de nu gör innan tjafset uppstår) i X minuter. Därefter inträffar belöning, tex ngt roligt, och massa beröm för att de höll sig lugna under den tiden.
    Och så liten reaktion som möjligt om de gör motsatsen och ”härjar”, alltså inte ge dem full uppmärksamhet på att förklara varför de inte borde göra si eller så utan helst en mkt mkt kort förklaring varför det inte är ok. Och lämna rummet en stund tills de lugnat ner sig. Även ”negativ” uppmärksamhet – förmaningar, förklaringar eller skäll – är ju uppmärksamhet och det är väl den barn vill åt.
    Tex Martin Forster tar upp mkt mer om detta i sina böcker så du har säkert koll på detta.
    Varma hälsningar och tack för bästa bloggen!

  15. Nämen det här är intressant. Absolut hög igenkänning på allt. Och jag håller på att gå under. Man asar ett barn i barn i varje hand hem från stranden medan mannen går själv utan att behöva dra på en trött unge. Man sitter mellan barnen på ena sidan bordet och hjälper / tjatar på dem medan mannen sitter själv på andra sidan och blir irriterad för att man har lite svårt att ta in vad han säger. Man går upp 84 gånger per natt för att det måste vara mamma. När jag jobbar natt är det minsann ingen som vaknar på natten…

  16. Våra barn är nu snart 8, 5 och 2 år. Blev såå glad när ni skulle få tredje barnet för det har varit mycket kaos här och jag längtade efter att läsa om hur du upplever livet med tre barn 😃 Våra barn gnäller också mer med mig. MEN det har blivit lite mer rättvis fördelning sedan min man blivit mer närvarande vilket var nödvändigt när vi fick trean. Sedan har mycket lugnat ner sig för oss sedan vi flyttade från vår lägenhet till ett radhus. Vi var trångbodda och gick på varandra och barnen tjafsade jämt. Nu har de varsitt rum och kan dra sig undan och leka själva en stund vilket de mår bra av. De har också större frihet att gå ut själva och träffa kompisar. Detta har gjort livet så mycket roligare och enklare för oss alla.

  17. Vanja Bergström Krupa

    Min 4 barnsfamilj bodde i ett litet Hus i Enskede. Vi flyttade dit när andra barnet var på väg. Strax därefter var jag gravid igen, och på kort tid hade vi fyra barn, som alla sov i samma rum, i två ihopdragna juniorsängar och en Spjälsäng. Min man och jag sov vägg i vägg med barnens rum. Det fungerade ett tag tills de upptäckte att man enkelt kan ta sig in till mammas och pappas ihopskjutna sängar (utan ben, direkt på golvet ) Därefter hade vi nattliga besök och ständiga nattvandringar, såvida vi inte trängde ihop oss fem personer, medan den lille låg i sin spjälsäng.
    Barnen nattades alltid av en förälder, med den lille liggandes över bröstet när godnattsagan lästes. På morgonen låg de oftast som hundvalpar tätt intill varandra i ena hörnet av Junior ‘dubbel’ sängarna. Blir tårögd av att minnas denna fina och intensiva tid ..
    Vad gäller Mamma och Pappa rollerna så faller det sig naturligt att en av föräldrarna blir den de vänder sig till för att få tröst och ömhet, medan den andre föräldern ofta får ta del av det ‘resultat & prestationsinriktade’, för att få bekräftelse och beröm. Därav känns ‘Mamma’ säkrast att få förståelse från .

    PS .. som ‘ Mor & Far föräldrar ‘ får man bekräftat att ‘Mamma & Pappa ‘, är bäst, och blir det tills Fröken i Skolan får den utnämningen. 🙂 Men Mamma & Pappa förblir alltid de viktigaste i ens liv.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *