FRIYAY!

Ämen var ska jag börja? Rimligtvis med att montera ner rubriken å det grövsta. Fri…fuck? Eller vänta, ska jag kanske med börja med att jag just vrålade ungarna till sömns? Eller att en betydande del av de senaste två dygnen har spenderats på akuten?

Okej, lika bra att ta det kronologiskt. Igår morse väcker Johan mig och berättar att han inte mår så värst bra. Han är yr och lägger sig på sängen brevid mig och Kasper.

Klipp till: Johan hänger över sängkanten och kräks på golvet på grund av att hela hans värld snurrar.

Jag preppar alla barn och dundrar iväg till stopp nummer 1: förskolan. Allt går precis som vanligt, det vill säga att 1. Morris först ska bajsa (detta sker varje morgon, direkt när han kommit fram) 2. Morris vrålgråter och försöker krypa in i mitt lårben.

Jag andas och svettas och pussas och kramas och går sen iväg med Mira och Kasper.

Stopp nummer 2 blir skolan där avskedet går klart smidigare, varpå Kasper och jag återgår till hemmet.

Kanske är Johan bara trött och magsjuk? tänker jag positivt innan jag kliver innanför dörren. Johan är fortfarande sängliggande och mår djävulskt kasst.

Jag ringer vårdcentralen och får en tid ett par timmar senare. Johan sover medan jag hänger runt med Kasper. En halvtimme innan läkarbesöket åker jag och lämnar av Kasper hos mormor och morfar.

När jag kommer hem väcker jag Johan och förklarar att vi måste åka. Han svarar med en spya. När han ska försöka gå de fåtal meter från sovrum till ytterdörr sjunker han ihop och kräks igen.

Jag sjunker ihop en smula inombords men hjälper honom på fötter efter att ha torkat upp kräkset. Tillsammans stapplar vi ner till garaget, Johan med en plastpåse i högsta hugg. Och den används väl på väg till vårdcentralen.

På plats hämtar jag en rullstol som Johan sjunker ihop i. Det är verkligen systemkollaps, inser jag medan jag stressat rullar in honom i väntrummet och sen vidare in till läkaren.

Efter att ha försökt undersöka Johan konstaterar han att Johan måste få i sig tabletter mot det akuta illamåendet för att kunna gå vidare med undersökningen ordentligt. På läkarens blick ser jag att han är lite tagen av situationen. Så även jag. Och i allra högsta grad Johan.

Tabletter och en stunds väntan senare konstateras det att Johan måste till akuten.

Samtidigt är det akutläge på Kasper som gråtskriker mormor och morfar från det café som de sitter på. Jag får mms-rapport:

En rockad senare sitter mormor, Kasper, Johan och jag i bilen på väg till Södersjukhuset. Johan spyr, Kasper skriker och mormor pratar. Jag svettas och kör.

På plats är Kasper omöjlig att söva i vagnen och när vi väl kommer in till akutavdelningen får jag ta med mr Klister. Johan är i så ruskigt dåligt skick där han sitter helt ledlös i rullstolen. Det ser personalen rätt omgående och han får en brits att lägga sig på. Sen ligger han där i 6 timmar, med mig och Kasper och en miljard akut sjuka människor som sällskap.

Efter 7 timmar kommer vi äntligen vidare och en läkare undersöker honom initialt. Misstanken är virus på balansnerven, men det kan inte bekräftas innan ytterligare tester har genomförts. Totalt 8 timmar senare, vid 20:30 måste jag och Kasper åka hem och hämta storasyskonen. Läkaren uttrycker sig ovanligt osmidigt, trots att det förmodligen var tänkt som ett lugnande besked: ”Jag tror inte att det är en stroke”.

Varsågod att tänka fritt kring alla de katastroftankar som skenade iväg där och då. Thankyouverymuch.

Fredag morgon och skolavslutning. Barnen är glada i hågen och vi kommer iväg till Miras skolavslutning. Morris får haka på och jag meddelar förskolan att han är ledig resten av dagen. Och her-re-gud vilken fin skolavslutning! Om jag grät? Eh ja. Det var Den blomstertid och Nu grönskar det, men även en elev som sjöng Hallelujah med en artistveterans inlevelse. Vidare var det en fantastisk lärarkår som framförde en egenkomponerad version av Shuffla, följt av lite tafatt men ack så älskvärt flossande. Skolgården vibrerade, vilka jäkla ess, alltså. Intensiva applåder till er, Enskede Skolas personal och elever!

Högtidsfrisyr on point

Mira i sin egengjorda krans (såååå gulllliiiiit)

Jag och Mr Klister Senior

Efterföljande fika åtnjuts och lagom till att vi ska rulla hemåt ringer Johan och berättar att det nu är bekräftat att det är ett virus på balansnerven som spökar. Så. Innerligt. Skönt. Att. Höra. Tillståndet i sig är ofarligt men riktigt jävligt att ta sig igenom. Tack och lov brukar det vara de första dygnen som är värst.

På väg hem ser vi morfar passera med bilen och Mira och Morris tjuter att de vill följa med. Efter ett uträttat ärende hämtar mormor och morfar upp barnen för en fika och ett besök i vad som enligt dem är paradiset på jorden: Globen City Shopping.

Jag och Kasper passar på att sova och därefter droppar jag av Kasper hos en kompis som dribblar totalt FYRA barn så att jag kan hälsa på Johan en sväng (Empan, I love you <3 ). Efter en helt sned parkering (som vanligt) dundrar jag in till Johan som ser piggare ut idag, om än sliten. Han måste ligga över ännu en natt och efter att ha snackat en stund ser jag att han blir allt tröttare och jag pussar honom hejdå och dundrar hemåt igen.

Middag. Chips. Tjafs. Shuffla. Kvällen i fyra ord.

Läggningen blir ungefär lika härlig som Johans allmäntillstånd. Morris är övertrött och båda han och Mira är lite ängsliga givet att Johan är borta. Herregud, JAG är ju ängslig, klart att de också känner sig stingsliga. Jag sätter på en saga på Storytel som vanligt och försöker natta Kasper samtidigt men det fullkomligt havererar. Morris gapar och busar med Mira. Mira gastar och skäller. Jag dundrar in i deras sovrum och tillrättavisar dem skarpt med hopp om bättring och återgår sedan till att natta Kasper i vardagsrummet.

Mitt uppe i amningen skriker Morris efter mig. Kasper vaknar och jag dundrar in, nu argare. Morris garvar och stökar runt i sängen. Mira fräser och Kasper är vaken.

Jag sätter mig på sängkanten men Kasper kan omöjligt komma till ro utan börjar gråta och knöla. Mira och Morris hör inte sagan pga mistluren till lillebror och jag stövlar ut ut rummet igen…

…i en minut innan Morris gapar igen. Jag funderar över taktik och tänker först att jag får låta honom gasta lite, jag har ju ändå förklarat läget.

Jag håller mig till min taktik i 45 sekunder innan det brinner i huvudet och jag stövlar in igen, nu en nivå argare. Jag fräser saker om att man måste visa hänsyn och hjälpa till, i synnerhet när man som förälder är själv. Mottaglighet: låg. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och strax meddelar Morris att han måste bajsa.

Jag VET att det är fullkomligt orimligt att bli arg för att någon måste bajsa, men det blir jag. SÅ STÄM MIG.

Blir jag gladare när Morris, efter att ha gått upp på toa med mig och Kasper i släptåg, väl sitter på ringen och meddelar att han inte alls var bajsnödig?

(ni behöver inte svara på den frågan)

Här någonstans är jag så frustrerad att jag på riktigt vill byta plats med Johan. Och jag vet, jag förstår väl, att det är jag som borde styra upp situationen (vem annars, liksom?) men jag är totalt oförmögen. Jag kan varken mobilisera ork eller tålamod. Och jag är (smärtsamt) medveten om att barnen behöver extra trygghet och lugn när Johan är på sjukhuset.

Barnen lägger sig i sängen igen och jag går ut med Kasper för att lugna mig lite och försöka få K att somna. Strax hörs gap och skrik från rummet igen, det brottas och röjs runt.

Vad jag gör i detta läge? 1. jag bemöter dem lugnt och pratar mjukt om vikten av att sova X. jag kramas och sjunger en godnattvisa 2. jag blir så arg att mitt gormande övergår i gråt

Varsågoda att gissa.

Under en kort stund gråter 4 personer i rummet (100% av alla närvarande). Sen kramas alla. Sen, äntligen lägger de sig ner och jag sätter mig vid fotändan och ammar Kasper och djupandas. Morris ligger och stirrar framför sig. Mira kramar sin mjukismops. Jag tar tag i Morris mjuka fot och viskar att jag älskar honom. I samma sekund möter hans blick min och han ler försiktigt, sluter ögonen och somnar på tjugo sekunder.

Mira tittar upp på mig från madrassen på golvet (det blev en rockad i sovarrangemang pga sjuklingen så vi alla kan sova i samma rum). Jag viskar samma sak till Mira och hon myser ihop sig under filten och en kort stund senare blir även hennes andning tung.

Jag sitter kvar en liten stund och ammar Kasper som även han somnar tillslut. Klockan visar 21:37 och jag tassar upp, fortfarande med Kasper ansluten till bröstet. Och nu sitter vi här i soffan och jag längtar krampaktigt efter i morgon då vår värdefulla och oerhört efterlängtade femtedel får komma hem igen.

25 kommentarer

  1. Åh. Herre. Min. Gud! Att inte läkaren på vårdcentralen kunde ta provet för virus i balansnerven? Då hade ni sluppit sitta i 8 timmar – tillsammans med ett spädbarn i ett väntrum fullt av sjuka människor! Imponerande att kunna dyka upp glada i hågen till skolavslutningen! Jag hade nog sjunkit ihop till en pöl på golvet och gråtit… och sen bett mormor och morfar lösa situationen 😛

    1. För att det inte finns ngt sånt prov och för att man ändå behöver vara inlagd med dropp pga frekventa kräkningar.

      1. Ah, jag missuppfattade inlägget. Trodde att han blev inlagd och att det togs ett prov för att fastställa att det var virus på balansnerven.

    2. @Xenonin: Vilket prov skulle det vara?

  2. Så mycket igenkänning, när man vet att man borde andas och prata sandat så brinner det i huvet på en så att man inte kan hejda sig.
    Skönt att höra att andra också kan tappa det!
    Man inser också hur orimligt beroende man är av sin partner, som faktiskt med sin närvaro lyckas hålla galenskapen hyfsat på mattan!
    Hoppas han kryar sig snabbt

  3. Oj alltså. Full förståelse. Och vi hade liknande situation (minus sjukhusallvaret) men angående tålamodet. ….slutade med tre av tre gråtandes. En på 43 vårar och två under 6 år. Mor blev tröstad och kramad av förskolepersonalen. Hälsa att Johan kryar på sig. Inga styrkekramar men något annat grymt och energigivande skickas via cajberspäjs 😃😃

  4. Helt underbart skrivet, känner med dig, skrattar igenkännande och fäller några tårar av det rörande fina slut på aningen kaosig nattning <3

  5. Heja, heja dig!
    Fantastiskt bra jobbat💪🏻💪🏻💪🏻
    Du hade ett otroooooligt tålamod, både med barnen och med hela, jävla situationen. Så jävla bra att du ”tappade det” och grät ihop med barnen, det behövs ibland! De får se att mamma är en människa=alltså får de kvitto på att det är okej att vara mänsklig.
    Skickar 10000 bärs och massa styrkekramar, you rock!!!!!

  6. Fy fasiken vilka dagar! Stackars dig och er! Så starkt jobbat av dig att ändå lösa allt trots all ängslan och allt. Och läggningar där alla blir tokiga och gråter förekommer även i vårt hem (utan sjukhusvistelse) 💕

  7. Känner igen exakt varje punkt i det not so pedagogiska och vuxna bemötandet av barnen 🙈😝 Så TACK för att du delar dina dagar. Vi är alla där ganska ofta tror jag faktiskt. Och vem tusan pallar att vara så jäkla samlad hela tiden 😝

    Största kramen till dig! Du är grym 💪💪

  8. Miss_Baglady

    Du är så jävla grym! Vilket tålamod! För min del brinner det till i huvudet lång tidigare, känner så väl igen scenariot vid läggning. Fy fan vilken pärs ni varit igenom. Skönt att det inte var något allvarligare med Johan och att han kommer hem snart igen! ❤️

  9. Vilken jäkla hjälte du är!!!

  10. Så är det. Livet. Höga berg och djupa dalar, bergen blir högre och dalarna djupare ju fler barn som är inblandade 😉 Krya på Johan och BRA JOBBAT till dig ❤️

  11. Åh. Sån igenkänning av att det brinner i huvudet. (Så skönt att höra, om man nu får säga så. 🙈 Att man inte är ensam, alltså.) Sitter och fulgrinar här när jag läser om hur du tog tag i Morris fot varpå han somnade.

    Skitsvårt att bedöma yrsel, säger förresten jag som skulle ha kunnat vara i den där läkarens sits och säga ”jag tror inte att det är en stroke”. 🙄 Ibland kan man liksom inte fullt ut lugna i akutskedet trots att man skulle vilja.

  12. Japp. Just så. Väldigt befriande att få känna igen sig i klisterparasiter och läggkaos. Vi gör det sjukt grymt bra ändå.

  13. Alltså jag grät nästan när jag läste inlägget. Vilken rent ut sagt j-lig dag och jag lider med er allihop. Oro och ledsna barn i tillägg.. Men vilken avslutning.. Heja dig! <3

  14. Vilken jävla plåga. Skönt att det inte var något allvarligare fel med Johan, det låter dock sjukt jobbigt för alla inblandade. Jag är bara så imponerad att du fick ihop vardagen, genomförde skolavslutningen som planerat och inte skickade bort minst ett barn för övernattning. Starkt jobbat!

  15. Inte kul med virus på balansnerven. Jag däckade i en hotellreception i Tyskland pga det. Fast den tyska sjukvården var ju klart bättre än den svenska. Blev hämtad med ambulans, fick träffa läkare med en gång och medel mot illamående, magnetröntgen direkt och sedan snabbt i lagd på sjukhus. Det europeiska sjukförsäkringskortet var superbra att ha med sig. Sedan var det lite svårt att kommunicera på rostig skoltyska med läkare som inte pratade engelska. Och tyska sjukhusmaten var inte bättre än den svenska.

  16. Åherregudfyfan!! Fattar inte hur du fixar det, men bravo!! Även jag grinade på slutet. Så fint.

  17. Tack för att du delar med dig av såna här historier <3 ibland känns det som "alla andra" har världens längsta tålamod och aldrig sku skrika åt sina barn. Men ja ibland (för ofta) brinner det bara i huvudet 🙂

  18. ÅHERREGUD. Den här http://bobhundshop.se/product/n%C3%A4bbst%C3%B6vel-med-ub%C3%A5t och Ska du hänga mä – nä! på högsta volym (i hörlurarna så att kidsen inte vaknar).

  19. Jag älskar hur du beskriver föräldraskapets guldstunder och vedermödor så fint och rakt och huller om buller, precis så som livet är.

    Den hör bloggen alltså. Värd Guldtuben, Nobelpriset, Guldklaven och Årets stövelbärs för de sköna fniss och varma igenkänning som ni alltid serverar oss.

  20. Hög igenkänning på gormandet när man är ensam med tre barn. Finns liksom inte utrymme för djupandning och pedagogik alla gånger! 😊 Bra kämpat och krya på sig till den yra mannen!

  21. DU.ÄR.EN.HJÄLTE.

  22. Hej! Får jag fråga vart du köpt dina skor/vilket märke?
    Tack!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *