Villkorslös vänskap?

Idag tog Morris med en kompis hem från förskolan (ska ALDRIG med skriva ”föris” efter att ha läst era kommentarer om hatord i förra inlägget (som jag frustskrattade åt den passiva aggressivitet som frodades där)).

Och en sak som slår en när man har haft två fullkomligt skogstokiga 4-åringar under samma tak är den till synes villkorslösa vänskapen som spirar dem emellan.

Morris inledde starkt med att på vägen hem från förskolan förklara att han minsann tyckte att kompisens mammas namn lät som ”diarré”. Men, inga sura miner där inte.

Vidare följde sen en rad vredesutbrott (från båda) pga diverse…fordon som skulle manövreras av olika (totalt inkompetenta) förare. Högljudda, ilskna förmaningar sköt runt i luften likt konfetti på en schlagerscen. All fine and dandy.

Under middagen lät Morris surt meddela att han hellre vill leka med en annan kompis som går på samma avdelning pga att kompisen i fråga inte ville äta potatis.

Här nånstans hade man ju som vuxen tänkt att mja, möjligen inte världens mest trivsamma playdate (OCKSÅ ett ord jag har väldigt svårt för, oklart varför jag ändå 1. skriver det 2. låter det stå kvar)

Men icke! Det skulle lekas vidare. Kortsintheten har tydligen inga gränser hos miniatyrmänniskor. Lek. Bråk. Lek. Utbrott inkl tjurrusning till annat rum samt dörrsmäll. Lek. Lek. Tjafs. Lek.

DUFÅRINTELÅNAMINSPIDERMANDRÄKT.

OKEJDÅDUFÅRLÅNAMINSPIDERMANDRÄKT.

MAMMAJAGVILLHAMINSPIDERMANDRÄKT.

(Repetera)

Trodde på riktigt att min hjärnbark skulle självantändas ett par gånger.

-Mamma, jag vill inte leka mer.

0,8 sekunder senare:

-Mamma, kan han sova över här så vi kan leka jämt?

Att jag sen valde att baka muffins med dem båda PRECIS innan middagen (jag veeeet, men det blev en liten planeringsmiss bara, precis som vanligt) var inte något av det mest klipska jag gjort som förälder och/eller människa. Och jag kan meddela att slutresultatet blev därefter:

”Chokladmuffinsen” i mitten illustrerar rätt bra hur min hjärna kändes efter bakningen.

Tur är väl då att barnen har samma (fascinerande) överseende med havererade muffins som med frekventa förolämpningar och förmaningar.

3 kommentarer

  1. Vanja Bergström Krupa

    Härligt ..!! Vet precis hur det känns och situationen-(erna) beskrivs mycket igenkännande och humoristiskt och skiljer sig inte mycket när allt kommer omkring, från syskonens intensiva lekar. Visst är småbarnslivet lärorikt och spännande på många sätt … 🙂

  2. Jag tycker det är helt rimligt att inte vilja vara vän med någon som inte äter potatis 🙂

  3. Jag är lite långsint av mig tyvärr och jag har lite att lära av Morris

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *