Det här med separationsångest

Jag skrev ju igår att vi alla skulle samlas här idag (ÄR ALLA HÄR????) för att vädra detta med separationsångest.

Det var inte superlänge sen jag bollade tankar kring om separationsångest har något med otrygghet att göra och ni levererade som vanligt många kloka, intressanta och tänkvärda svar.

Men jag kan inte släppa det. Förmodligen för att det är fortsatt dramatik med Morris och förskolelämningarna. Varje. Morgon. Och visst, varje morgon går det också över snabbt, men ändå.

Jag fastnade i en facebooktråd i någon öppen, större mammagrupp (BIG MISTAKE) där det avhandlades just gråtande barn och förskolelämningar. Och i just den tråden var alla rörande överens om att de ALDRIG skulle få för sig att lämna ett ledset barn på föris. ”Mammahjärtat brister” osv (klarar för övrigt inte av det uttrycket, men det är en annan fråga i paritet med det här med ”styrkekram”).

Jag brukar kunna bibehålla rationalitet i de flesta lägen, men snubblade även över denna artikel där bland annat detta står (saxat):

Är lämningsrutinen jobbig i över en månad? Då kan det handla om andra faktorer, te.x.:

– att det är stökigt på förskolan

– att övriga barnen är äldre än ditt barn

– att ditt barn blivit illa behandlad av ett annat barn (eller pedagog)

– att ditt barns upplevelse av förskolan inte är positiv

Du kan då begära att göra en inskolning, igen. Du kan även vara på förskola en heldag för att se hur barnen interagerar med varandra. Det kan säga en hel del…

Min upplevelse är dock inte att punkterna ovan stämmer, men visst, jag har ju inte varit där en hel dag så jag kan ju inte vara 100% säker på min sak.

Åter till mammagruppens facebookdiskussion. En av deltagarna poängterade, utöver det faktum att hon aldrig skulle lämna ifrån sig ett gråtande barn, att dessa regelbundna, upprepade separationer (de sker ju ändå dagligen) på sikt kunde ha en negativ inverkan och ja, vara mer eller mindre traumatiska. Och obs, detta var nog enbart egna föräldrareflektioner, hon utgav sig inte för att vara psykolog eller dylikt.

Och fasen vad det skaver ändå. Även fast Morris har roligt kort efter att vi vinkat hejdå. Och jag vet och ser att han har många kompisar att lattja runt med.

Så ja. Säg nu vad ni tänker, tror och tycker. Extra spännande med er som har större barn som också varit separationskänsliga – hur är de idag?

39 kommentarer

  1. Min sju-åring har gråtit varje lämning sen hon var ett. Varje dag utan undantag är det separationsångest deluxe. Och sen två minuter senare är det bra igen och hon är glad som en lärka. En del barn har jobbigare än andra att säga hejdå och andra barn har jobbigare än andra att visa känslor. Barn är helt enkelt olika.

  2. Från en förskollärares syn: ja, barn kan gråta vid lämning… och OM det går över så fort som det verkar göra för Morris så känn lugnet. Har han det bra i övrigt på fsk, nöjd överlag osv så känns det mer som ett ”test” mot dig som förälder. ”Gråter jag kanske jag får följa med mamma hem igen”… Sen har han ju också blivit storebror samt varit iväg på en lång härlig tripp till Sydafrika. Många faktorer som kan spela in. Men artikeln du länkade till ställer jag mig mycket tveksam till. Sen ska man absolut inte ignorera det faktum att lämningarna är jobbiga. Prata med personalen, prata med Morris – Hur vill han att lämningen går till som?
    Jag hoppas att det snart löser sig!

    1. Att det skulle vara något medvetet ”test” är jag tveksam till, kan det inte vara så enkelt att de tär två olika saker? Barnet är ledset för att en älskad förälder ska gå. Det är roligt på förskolan. Måste de liksom ta ut varandra?

  3. När jag var föräldraledig m lillasyster var lämningar oftast mer eller mindre jobbiga för stora på 4-5 år. Sen lillasyster också började på samma förskola har det aldrig tagit samma uttryck.

  4. Vår son grät också varje lämning. Tills han var 4-5 år. Han var även väldigt blyg i sociala sammanhang o klängde på mig. Idag är han 9 år och väldigt självständig och trygg i sig själv och allt annat än blyg. Vi lät honom vara den han är och försökte att inte analysera det för mycket, då blev det jobbigt. Lycka till! Men visst gör det ont i mammahjärtat.

  5. Pannkaksmamman

    Vi hade jobbiga lämningar länge. Det var gråt, ta ur famnen osv. Det gällde att hitta ett system som var hanterbart. För min dotter var det att inte mötas av flera barn i tamburen utan ett en pedagog kom och hämtade mitt barn. Och att jag en helg gick igenom EXAKT hur lämningen går till flera gånger (vi pratar detaljer). Min dotter är blyg och hade då lite svårt för alla övergångar så det blev nog lite för mycket. Att stanna var inte ett alternativ. Jag hade blivit uppsagd på stört.
    Idag har jag en trygg 10-åring som klarar att sova på scoutläger, hos kompisar och att vara ensam hemma ett par timmar. Men hon pratar inte gärna med främlingar.

  6. Min son var ledsen vid lämning varje dag hela förskoleperioden, men vill minnas att det blev bättre sista terminen, alltså våren före förskoleklassen. Han har alltid varit närhetstörstande/gärna sovit nära t ex och varit ”mammig”. Men de ledsna morgnarna har vi sluppit helt sedan skolstart i princip. Jag upplever att han växte ifrån det när han blev lite större. Idag är han en 10-åring som klarar sig bra och där mamman har mer separationsångest än barnen 😊 Håll ut, det blir bättre!!

  7. Jag har en dotter på snart 10 år som har haft stora bekymmer med separationsångest till och från sen hon var 2,5 år (när lillsyrran gjorde entré). Personalen fick mer eller mindre bända loss henne från halsen på mig vid varje lämning. Jag brukade alltid ringa någon halvtimme senare för att kolla om hon lugnat ner sig och då var hon lika glad som vanligt (iallafall vad dom sa till mig) Även om det är vansinnigt jobbigt så måste man ju ändå gå igenom det på något sätt. Efter hand blev det bättre och bättre ju tryggare hon kände sig med kompisarna, personalen och lokalerna. Det tar väl helt enkelt lite längre tid för vissa barn att komma till den punkten tänker jag. Sen började det tyvärr om igen när det var dax att börja skolan… När hon gick i 2:an var jag så trött på det att jag började muta ungen med pengar för att hon skulle gå in själv till skolan från parkeringen (ca 50 meter)🙊 Hon har det fortfarande jobbigt emellanåt men vi har fått utmana henne lite i taget för att hon ska bli mer självständig och känna sig ok med det😊 Får väl se om det börjar om igen till hösten när mellanstadiet ligger på en annan skola och det blir nya klasser igen😫

  8. Har inget vettigt att komma med förutom att jag är lycklig över att ha hittat en själsfrände:””Mammahjärtat brister” osv (klarar för övrigt inte av det uttrycket, men det är en annan fråga i paritet med det här med ”styrkekram”).” Känns som att få grus i skon varje gång jag läser de uttrycken ;-).

  9. Vad gör man om man inte klarar lämningar med gråtande barn ? Alternativet att inte lämna finns ju inte för de flesta. Vi måste ju gå till jobbet. Urdumt sagt av uppmärksamhets törstande fjant. Min son grät/skrek vid varje lämning tills han blev ca 5. Då vände det. Han är idag en stark, snäll, underbar 18 åring som på inget sett har tagit skada av att jag lämnade honom i ur o skur. Jobba måste man ju. Och jag är övertygad om att Morris kommer bli en lika underbar 18 åring han med ❤️

  10. Det enda som är värre än styrkekram är ztyrkekram.

    Har inga tips men kan säga att vi har haft urjobbiga lämningar nä barnen var mindre men att det har gått över. Nu är de 6 och 8 och trivs på förskola och skola och verkar mycket harmoniska. Hoppas det vänder snart!

    1. Haha! Håller med. Även att allt är så jäkla ”magiskt” får jag kräkis av. Magiska köttbullar med magiskt potatismos gör så mammahjärtat bultar 😀

  11. Ellinor Blomqvist

    Många år som förskolepedagog lyfter ett varningens finger,Dom flesta slutar att gråta för dom har inget val men vad säger det i längden?Att lämna trasiga,ledsna barn för att vara hemma med den *nya* kan ge trasiga barn,ingen vuxen vill bli bortlämnad för att mannen/kvinnan ska vara med din nya partner.Är väldigt tveksam om att föris är det enda rätta

  12. Jenny västerås

    Jag går emot de tidigare kommentarerna.. MEN min dotter har aldrig varit ledsen vid lämning, men för 6mån började hon vara ledsen varje lämning o på utv-samtal fick vi veta att hon, slutat leka på förskolan (ville bara läsa böcker o va med personal). Sent omsider satte jag mig på förskolan en fm och upptäckte att ett barn hade ”skräckvälde” och slogs,störde och rev runt..
    Denna vecka är samma barn bortrest o vi lämnar en glad unge varje morgon (efter 6mån gråt) så nu håller jag på att riva upp himmel o jord med förskolan som borde ha sett detta tidigare.
    Ville inte skrämmas med denna historia utan mer säga att sitta på förskolan en fm är alltid en bra idé OM en ens funderar på ovanstående kring förskolesitsen..

  13. Våra tre barn har varit ledsna vid lämning i perioder. Men precis som med Morris så har det släppt så fort vi föräldrar gått. Den jobbigaste perioden var med mellanbarnet när jag var mammaledig med lillasyster, han tyckte nog att det var konstigt att jag var hemma med henne utan honom, men han behövde verkligen dom timmarna på förskolan. Ett tips är att se till att det är lugnt i lokalen vid lämning för är det stimmigt där med andra barn så kan det bli värre, en lugn lämning gör mycket! Min erfarenhet efter tre barn på förskolan är att det kommer att släppa, annars kan du alltid vara trygg med att han slutar ju gråta efter att ni gått och det tycker jag bevisar att han ”bara” vill trotsa er och visa hur mycket han älskar er genom att bli ledsen när ni går. Lycka till och håll ut!

  14. Har det börjat sen han blev storebror, eller har det alltid varit jobbigt? Känner ni att ni måste lämna honom på förskolan? Eftersom du är föräldraledig så finns ju alternativet att ha honom hemma ett tag? Eller minska tiden? (nu vet jag ju inte hur manga timmar han är där?)Det kan ju kännas för honom som att lillebror får vara hemma och mysa med mamma medans han blir ”bortlämnad”?

    Vår äldsta tjej har för övrigt alltid haft svårt med lämningar och avsked. Det är dock mycket bättre nu när hon är äldre (10 år) och kan hantera det bättre. Hon grater en liten skvätt och sen är det bra. Inte när hon går till skolan osv, men när hon sager hej då till någon hon inte ska se på länge..

    Hoppas det löser sig 🙂

  15. Jag var ett barn som alltid grät vid lämning på dagis. I stort sett varje dag, vad jag förstått. Jag kan avslöja att jag TROTS det blev en fullt fungerande människa utan några större men. Är lyckligt gift, har två barn som springer in på förskolan (oftast, klart vi också haft meck). Så det behöver inte gå åt helvete bara för att man inte diggar separationer, trust me.

  16. Okej, jag läste artikeln du länkade till och visst har den vissa poänger när det gäller anknytning men tycker ändå att den är lite onyanserad och ger en lite felaktig bild. Som blivande psykolog med en termin kvar på utbildningen känner jag lite att det är min plikt att korrigera lite 😉 Tex det här: ”Barnets anknytning till föräldrarna är inte svårt att uppnå, däremot är det inte lika självklart som anknytning från förälder till barnet. Därför behöver man vara uppmärksam på att skapa denna band”. Så är det faktiskt inte, om det är något som barn föds med så är det förmågan att knyta an! Det är liksom biologiskt inbyggt i dem att bli anknutna, de kan helt enkelt inte låta bli. Sen är det självklart viktigt att den vuxne svarar på barnets signaler för att anknytningen ska bli så trygg som möjligt. Artikeln ger också intrycket att anknytning är något som skapas tidigt och att det inte är bra om det tar flera år. Så är det inte heller, ja anknytning börjar direkt men det är också en process som pågår flera år och så ska det vara. En grej till med anknytning, barn har förmåga att knyta an till FLERA personer. Troligen är anknytningen hierarkisk så att den som barnet fått mest tid och omsorg av (oftast mamma eller pappa) kommer först och sen kommer barnets andra viktiga relationer. Vilket innebär att Morris har en (eller flera) anknytningsperson även på förskolan. Att han gråter vid lämning är normalt för att han inte vill skiljas från er och det aktiverar hans anknytningssystem, vilket gör att han kan knyta an till någon ur personalen. När ni gått därifrån blir den personen högst i anknytningshierarkin och han kan vända sig till den för att få tröst och stöd. Vilket gör att han slutar gråta! Got it? Slutligen, tycker det är så fint att du funderar på detta igen eftersom det visar att du är en lyhörd förälder, vilket får mig att tro att Morris definitivt är tryggt anknuten.

  17. Ja, det är inte lätt att lämna ett gråtande barn. Ett litet rim om en annan typ av separationsångest, även den rätt jobbig:
    http://diktafan.se/nodvandig-separation/

  18. Med risk för att upprepa mig tipsar jag om denna: http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
    Ztyrkekjamix 😉

  19. Okej, reflektion ifrån en förskollärare som också är mamma till en snart treåring som också haft det jobbigt med lämningar. De lämningar som jag upplever är värst för gråtande barn är just de när föräldrarna blir ”oroliga och tussinussiga” över att deras barn gråter och liksom aldrig går. Då förstärks ofta barnets känsla av att ”oj min mamma blir orolig nu, så då måste det nog vara farligt”. Bäst tycker jag är att bekräfta känslan att man får vara ledsen när ens mamma går, men att det är lugnt. ”Jag förstår att du är ledsen, man får vara det, men jag kommer och hämtar dig sen efter mellis som vanligt, puss puss”. Och så ger man barnet en kram och går, lugnt och sakligt. Det är den metod jag kört på min egen dotter, som inte gillat att bli lämnad på förskolan, men som också alltid varit en lite känslig själ. Sen säger jag inte att det är kul att lämna ett gråtande barn, men vad har jag för alternativ? Jag vet att det går över på minuter och att hon har det kanon på dagen. Hon är helt enkelt hemkär. För oss blev det också bättre när vi bytte förskola i samband med flytt. På den här förskolan är de färre barn på morgonen, personalen är väldigt bra på att möta henne och hon startar dagen mycket lugnare än på förra stället. Kanske tycker Morris att det är lite stökigt när han kommer? Kanske har han en favoritfröken som man kan be ska ta emot i hallen så ofta det går?

  20. Hej,
    Jag har en numera 6 år gammal son som under flera år grät varje morgon vi lämnade honom på förskolan. Vilket vi föräldrar fick ont i magen av….Jag valde att vara med under en dag på fsk och upptäckte då att pedagogerna inte kunde samarbeta, dvs de pratade knappt med varandra, och att ‘huvudpedagogen’ hade ett hemskt sätt mot barnen. Jag kontaktade såklart förskolechefen direkt och fick bekräftelse på det jag sett och upplevt. Kort därpå fick två av pedagogerna sluta och därefter blev det mycket bättre med lämningarna. Idag är vår son en glad kille som vi lämnar utan problem.

  21. Jag hade samma med min dotter och det var så svårt att veta i mammadjungeln vad som är ok. Vi skapade tillsammans en helt ny rutin. Efter jag lämnat henne tävlar vi till fönstret där vi tävlar i fulast grimaser, när hon skrattar är hon redo för en slängkyss och vink hejdå. Har funkat toppen i två år nu! Japp andra föräldrar undrar vad man gör men det är ett litet pris mot att slippa lämna ett gråtande/ klamrande barn. Det kan funka om du lirkar in det som hans idé och går all in på fula grimaser. Om inte annat så vet jag precis hur du känner och kan inte se att hon tog någon skada av alla jobbiga lämningar. Tror jag är den enda som är traumatiserad av dem…

  22. Min unge grät varje dag på förskolan och en hel termin i förskoleklass. Sen bara släppte det! Så ja det har funderats en del på detta här med..Petra Krantz-Lindgren skriver väldigt bra tycker jag. Typ så här, obs ej citat: det är ok att vara ledsen, det är barnets sätt att säga: du är min favvoperson och jag tycker det suger att vi inte ska hänga hela dagen men jag är typ fyra bast och har inga ord för att du uttrycka detta så jag grinar en skvätt istället. När jag pratat med min unge verkar det vara ungefär hon kände också. Så heja er, allt blir bra, Morris är ok! Kram

  23. För oss lossnade det när vi pratade om hur vår son ville bli lämnad, och föreslog ”alfons-lämning”. Vi hade nämligen sett en Alfons-film där Alfons vinkar genom fönstret när pappa går. Jag testade det redan dagen efter, och trots att vi gjorde det tvärtom (jag gick in och han var ute på gården med en fröken) så funkade det. Vår son var fortfarande nedstämd, men inget storgråt som innan.
    Nuförtiden räcker det med att han håller en pedagogs hand när vi går. Det är som att han behöver ta kontroll över situationen själv, och ta in allt som händer på förskolan ”på håll” innan han börjar leka med vännerna.
    Jag tror dock stenhårt på att det inte är dåligt att vara ledsen så länge man tillåts vara det. Känslor är ok! Samt att alla helt enkelt är olika! Morris kanske behöver vara ledsen, det är kanske skönt för honom att få visa hur mycket han saknar dig när du går. Det behöver inte vara negativt.
    Samtidigt är det såklart jobbigt och därför värt att testa olika sätt att lämna. Samt att prata om det!

  24. Går lite mot strömmen med min kommentar, för sonen hade det sådär på föris förut och ville aldrig gå dit (började redan kvällen innan) Flyttade till annan stad och ny förskola, lämningarna är smärtfria varje gång (trots att han bara går 15h) På förra föris fick jag ibland säga att: ”nu vill pedagogen säga hej till dig och kramas när jag ska gå för hen har saknat dig” På nya föris hälsas han välkommen in direkt när han kommer in på avdelningen på morgonen. Personalen har en lugn approach som passar mitt barn utmärkt. Så i mitt fall så berodde de ledsna lämningarna på att mitt barn inte trivdes superbra i sin stökiga grupp med trötta pedagoger… Men nu minns han bara det roliga och har sagt nån gång att han saknar sin gamla förskola 🤔

  25. Jag har läst er blogg länge men aldrig tidigare kommenterat. Jag vill börja med att skriva hur mycket jag själv verkligen uppskattar era ärliga, roliga och igenkännande texter. Jag vet också hur oerhört viktiga era texter är för många mammor, i den eviga kampen om att vara en bra mamma! Detta vet jag då jag sen 10 år tillbaka jobbar som barnpsykiater, dvs läkare på BUP. Där jag bland annat jobbar i spädbarnsteam. Sen är jag också småbarnsförälder ( en 7 åring och en 3 åring) som, trots min kunskap om hur man ”ska/bör” göra så klart också kämpar med morgonpåklädsel/matvägran/nattvandringar mellan sängarna och gud så envisa barn😊
    Men för att komma till det som gjorde att jag nu skrev – separationsångest! Vill bara lägga in en kommentar kring att om ett barn har separationsångest då handlar det om att ett obehag/ångest väcks pga separationen/att behöva skiljas från tex mamma, inte pga att man inte har det bra på tex förskola. Självfallet kan barn bli ledsna vid lämningar om de inte har det bra, men detta är inte separationsångest. Min 7 åring är just ett känsligt barn med olika utmaningar, där separationer är en. Hon är nu så gammal att man kan prata om det och hon uttrycker just det ”jag vill verkligen vara hos mormor i helgen/jag längtar jättemycket MEN jag kommer fortfarande bli ledsen när vi säger hejdå”. Om du är med en dag och ser att Morris har det bra så lita på att hans ledsenhet vid lämningarna inte står för att han inte har det bra på förskolan. Sen kan man såklart fundera om det finns något man kan göra för att det ska bli lite lättare med lämningarna. Sen en sista sak, att folk skriver att man aldrig ska lämna barn som gråter, det är jag övertygad i första hand är skrivet av personer, som menar väl , men som ett; inte själva har barn med separationsångest två; inte förstår hur man bäst hjälper barn med olika ångestproblem. Vissa barn behöver helt enkelt ”exponera” sig för många fler separationer innan man kan hantera detta och reglera sina känslor på ett mer ”funktionellt” sätt. Allt detta förutsätter såklart att barnet har det bra där det är. Men trots allt mitt resonemang så smet jag också runt hörnet på förskolan med tårfyllda ögon! Kan få en klump i magen när vi ska lämna dottern hos mormor och hon är jätteledsen (även om jag vet att jag inte på något sätt hjälper hennes ångest genom att ta med henne hem igen)Men det är det som är ”rätt” att både hjärna och hjärta får vara med, de får bara inte alltid utrymme precis samtidigt!

  26. Tror också på att det måste vara LUGNT i hallen när man lämnar. Och gråter barnet fortsatt vid exakt varje lämning tror jag ej man bara ska släppa det. Vår son går på en liten förskola- små barngrupper och typ aldrig några vikarier. Han har inte gråtit på nån enda lämning i princip efter inskolningen. han går på ett kooperativ. Det är en uppoffring från oss föräldrar på vissa sätt i form av att flexen bygger på sig emellanåt etc, men det är SÅ värt det i slutändan. Tror på en stabil grupp kring barnet.

  27. Arbetar som förskollärare och håller med som någon ovanstående skrev, fråga personalen vad de tror och gör upp en plan tillsammans med Morris om hur han vill bli lämnad. Med detta sagt, så jädra svårt! Lämnat Love i fyra års tid under höga protester och när han fick syskon så sket jag i fajten och hade han mycket hemma. Nu är han glad när han och lillasyster lämnas men hon helt vansinnig så ser fram emot kommande år med jobbiga lämningar… Är nog bara så att vissa barn är känsligare än andra för avsked och det spelar ingen roll att de är lugna och trygga sen, avskedet är lika jobbigt varje dag. Och vadå inte lämna? Man måste ju det pga så är samhället uppbyggt, vi jobbar ju allihop. Kämpa på! Vet att det är tungt!

  28. Sofia Karlssons

    Jag kom genast att tänka på det där brevet/artikeln som mama.nu hade för länge sen om hur barnet i fråga ville få vara ledsen och ville få sakna mamma/pappa efter lämningen för att sedan själv inse att man kan sakna någon utan att behöva vara ledsen!
    Min tjej var nästan aldrig ledsen på förskolan i Sverige men det var värre när hon började här i Manchester. Men hon förstod ju inte språket och deras inskolning är jätte kort (även om jag tyckte att vår närvaro mer stjälpte henne)
    Hon slutade alltid efter att vi gått men det känns såklart svårt när hon skrek efter en. Men efter 4månader, 3halvdagar/vecka så slutade hon vara ledsen vid lämning och nu trivs hon jätte bra och längtar tills hon ska få gå varje dag och längre dagar ❤️

  29. Mitt barn (4,5 år) hade också jobbiga lämningar fram till för några månader sen men var också glad igen efter några minuter. Dock var själva separationen oerhört jobbig. Efter samtal med personalen kom vi fram till att han eventuellt kände sig lite ”lost” – som att han inte riktigt visste var han skulle gå och till vem och vad han skulle göra. Så personalen föreslog att han varje morgon skulle börja med att sitta ner och färglägga ett motiv av fem på ett papper. På fredagen när alla fem motiv var färglagda fick han en liten belöning. Märkte snabbt att lämningarna blev lättare och han pratade själv om vilket motiv han skulle färglägga bästa morgon osv. Det var en så enkel lösning men det gav honom ett tydligt syfte – oavsett vad de andra barnen höll på med så hade han sitt ”uppdrag” när han anlände till föris. Det tog inte lång tid innan han slutade gråta/klänga sig fast vid lämning och efter ca 2-3 mån av färgläggning behövde han inte ens det mer. Kan vara värt att testa!

  30. Hej, jag har aldrig haft problem med lämningarna av mina barn, men fick en idé när jag läste igenom de andra kommentarerna. Ni kanske kan testa att lämna Morris precis när föris öppnar på morgonen så att han är först på plats, då är det ofta väldigt lugnt, inga andra barn som stör osv.

  31. Har en tjej som är lika stor som Morris som varit precis samma. Men efter att ha fått lämningarna som hon vill ha dem (lämna på ”fel” avdelning, puss och kram på rätt sätt och sen sitta i soffan med en pedagog och mysa i några minuter) lämnar jag nu en lite tyst och eftertänksam men ändå nöjd tjej istället för att behöva bryta loss henne från min famn. Varvid hon skrikit och gråtit hysteriskt och jag gått därifrån med tårarna i halsen. Det har inte varit enkelt och det har tagit mycket tålamod och omstarter innan jag och pedagogerna förstått hur hon vill ha det. Men nu äntligen funkar det.

  32. Utan att ha mer än tillfällig erfarenhet av jobbiga lämningar känner jag att jag vill flika in några saker. Det första är att barn är olika! Precis som vuxna har de olika svårt för separationer och det behöver absolut inte bero på något trauma. Speciellt inte när det går över så snabbt som du beskriver. Skulle det vara något på förskolan hade du fått veta det. Att inte lämna ett barn som är ledset (men när man vet att det snart går över) är solklart fel som jag ser det, då förstärker man känslan att det är något traumatiskt och hamnar i en negativ spiral. Sen undrar man ju, vabbar den här personen då eller, man kan ju inte bara stanna hemma från jobbet hur som helst. Och sen ett förnumstigt råd – ta vad som skrivs på s.k. mammaforum med en enorm nypa salt. Finns alltid dem som vill mästra o läxa upp utifrån sin egen (ibland sjuka) ideologi. DET behovet hos vissa mammor skulle man dock gärna vilja djupanalysera… Tack för övrigt för en underbar blogg! Känns som att jag har hittat en själsfrände, om än i en lite roligare version :-). Det här med mammahjärtat o styrkekram alltså, SPOT ON 😀

  33. Vanja Bergström Krupa

    Hej ! Har erfarenheten av att det generellt tar längre tid för pojkar att anpassa sig till ‘den dagliga separationen’ från mamman, men, den kommer så småningom. Har tre pojkar och en flicka, och känner igen det mesta som skrivits här. Är numera både Mormor och Farmor till två flickor och tre pojkar, samt lärt genom vänner och bekanta att de upplevt ung. samma sak, dvs. att det i regel tar längre tid för pojkar att anpassa sig till ny miljöer. Så det vill till att man är tålmodig och försöker ta det som det kommer.

    PS.. min ene son som då var tre år, började stamma efter en tid så jag tog ledigt från mitt arbete en vecka och kontaktade Barnavårdscentralen. De påstod att det är ganska vanligt att pojkar i 3 årsåldern kan börja stamma, men fick en tid att träffa en barnläkare. Under ‘denna hemma vecka’ bar jag nästan konstant på min son och försummade delvis de andra barnen, men, det var det värt, för tro det eller ej, när vi besökte Vårdcentralen en vecka senare, så hade min Son slutat stamma, och han har inte stammat sedan dess. ‘Allt han behövde var Tid, och Lugn & Ro med mig, sin mamma, för att känna trygghet.

  34. Min 9-åring hade det väldigt jobbigt under en lång period. Vips gick det över och han blev istället självständig väldigt fort! Kunde sova hos en kompis när han bara var 6 år utan problem, ett par år senare sa han att han tänkt att flytta hemifrån någon gång när han blivit vuxen.. han mår bra och litar på kärleken.

  35. Känner verkligen igen mig i din historia. Min kille är nu snart sex år och lämningarna går helt ok. Han har aldrig älskat förskolan men har haft kul på dagarna men hade helst hängt hemma. För oss blev det bättre när vi bestämde hur vi skulle säga ”hejdå”. Han vill säga vara med bara mig och vinka i lugn och ro för att sen gå själv in till de andra. Fick tipset när jag läste Petra Krantz-Lindgrens blogg som jag sett flera tipsat om. Vi pratade med personalen och testade och det gick sen mycket bättre med lämningarna. Han kan fortfarande ha det lite jobbigt men det är en enorm skillnad mot hur det var innan.

  36. Vår dotter var väldigt svår att lämna på förskolan. Ibland kom vi inte dit alls, faktiskt. Det har fortsatt för oss men jag önskar att jag hade fattat tidigare att hon faktiskt inte orkade med förismiljön och hade behövt vara hemma mer. Eller, ja, jag hade ju fortfarande behövt jobba så vete fan vad det hade hjälpt när jag tänker efter, men jag hade i alla fall sluppit ha ångest över hurtiga råd om ‘Just Do It’ utan landat i att hon verkligen gjorde sitt bästa och inte riktigt räckte till för mina krav på henne.
    Det här är en bra lista för de barn där det inte handlar ‘bara’ om separation utan att barnen faktiskt inte klarar av det vi begär av dem (för äldre barn visserligen men vissa saker är ändå ganska allmängiltiga, även för vuxna på väg in i utmattning: https://munderbar.wordpress.com/2015/09/15/tidiga-tecken-pa-begynnande-hemmasittande-hur-svart-kan-det-vara/

  37. Tipsar om podden Barnpsykologerna där första avsnittet handlar om just separationsångest. https://www.acast.com/barnpsykologerna

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *