En dag med två kids

Det kan vara så att jag egentligen är tämligen olämpad att vara flerbarnsförälder. Idag har jag hängt runt med Kasper och Morris vars föris var planeringsstängt. Och nu är jag totalt uttjänt.

Alltså I.N.T.E.N.S.I.T.E.T.E.N. Jag var matt strax efter lunch. Johan menar på att jag alltid hittar på för mycket och möjligen ligger det någonting i det.

Vi började förvisso i en ruskigt brant uppförsbacke. Det känns som att Morris muckade gräl redan från start. Han inledde starkt med att högljutt förklara att han ville ha godis. Pedagogiskt styrde jag av det och pratade om lördagar och måndagar och andra…dagar. Då ville Morris istället ha cola. Sen vill han ha Kinderägg. Sen leksaker. Och notera att detta var innan klockan hade hunnit bli 09:00.

Lagom till att jag skulle få Kasper att somna blev Morris akut och naturligtvis högljutt upprörd. Blev exakt noll sömn för Kasper trots att jag lugnt förklarat för Morris att om bara Kasper får somna i lugn och ro kan jag ägna mig fullt åt Morris sen. Effekt: utebliven. Gissar att konsekvenstänk inte är hans (och många andra 4-åringars) paradgren.

Vi gick till parken för att möta upp en kompis och hennes son som snart blir 2 år. På plats lyckades jag amma Kasper till sömns samtidigt som jag viskade/väste/fräste saker till Morris som var uppe i klätterställningen.

Sen kom min kompis som hade den fantastiskt goda smaken (och föräldrainstinkten) att ta med en rejäl kaffe.

Efter parkhäng och lunch begav vi oss till Ringen vilket var Morpans främsta önskan tillsammans med att åka tunnelbana (Ringen är ett rätt träligt inomhusköpcentrum, byggt i början av 80-talet). Där skulle vi minsann fika och kolla i leksaksaffären. Med betoning på kolla.

Och här nånstans slår min optimism alla rekord. Klok (?) av erfarenhet pratar jag med Morris otaliga gånger om att jag gärna tittar med honom i leksaksaffären men att vi inte kommer att köpa något. Morris är ett under av resonlighet och nickar och säger saker som ”jag struntar i att köpa något, mamma, vi tittar bara”. ”Se där, min kloka, medgörliga son, klart att vi kan titta på leksaker tillsammans. I’ve taught him well.” myser jag självbelåtet.

Tills vi kommer in i affären.

Efter 20 minuters klosstornbygge, stenhård förhandling, allmän avledning och krishantering lämnar vi BR. Morris har då rivit av sylvassa argument som ”vill du att jag ska dö? samt ”vill du inte att jag ska pussa dig? Om inte så får jag lasersvärdet” och jag känner att ytterligare en kaffe måste in i systemet asap.

Så vi går och fikar. Morris får välja…dopp? fikamaterial? och pekar ut en kokosboll och ett litet glas med skiktade…grejer (konditorterminologi on point). Cafékillen förklarar stolt att det är fjolårets nobeldessert och Morris förklarar att han måste bajsa.

Kokosbollen slinker ner kort efter att jag har svept mitt kaffe och vi hugger in på nobeldrömmen. Morris tar en blygsam sked och dömer sedan ut desserten fullkomligt genom att sätta det obarmhärtiga betyget 0 av 10. Kokosbollen får däremot sjuttitio av samme domare så hör upp nu, ni som ska sätta årets Nobelmeny.

Lagom till att vi ska bege oss hemåt påminns gossebarnet om lasersvärdet och humöret blir därefter. Liksom mitt. Och jag tänker att jag antingen är världens klenaste förälder, alternativt har världens mest krävande barn.

Tror dessvärre att det är det förstnämnda.

Den obarmhärtiga domaren och praktfiaskot till efterrätt

10 kommentarer

  1. Skrattar så jag gråter! Hööööög igenkänning! Känner mycket väl argumenten ”om du älskar mig så köper du den där leksaken till mig”.
    Tack för en bra blogg!

  2. Alltså, jag skulle aldrig göra så där mkt saker med min 3,5 åring och 7 månaders bebis. Jag tycker du är modig! Jag kände mig som superwoman när jag var ensam med båda på Mc Donalds förra veckan…

    Det där med att ”bara titta” i en leksaksaffär har jag fallit för många gånger också 😂

  3. Så söt ändå! 3-åringar de lever för att djävlas. Man är ständigt på helspänn. Och älskar dem gränslöst på bild och när de sover.

  4. Hahaha, igenkänning på den 😬 Har två pojkar, en på 2,5 år och en 3,5 år och idag berättade den äldre godingen bestämt att jag inte skulle få komma på hans kalas om han inte fick godis, då kontrade jag så pedagogiskt med att utan mig blir det inget kalas, mohahahaha 🙈

    1. Hahaha!
      Min treåring brukar kalla mig ”bajskorv”, men en dag fick jag nog och svarade: ”om jag är en bajskorv, betyder det att du är mitt bajskorv-barn.” Ägd.

      1. Åh-så bäst! Måste komma ihåg det nästa gång.

  5. Alltså, jag känner verkligen igen mig! Jag tror att optimismen beror på att vi tycker så mkt om våra barn och ser att de är så kapabla och då vill vi liksom ge dem allt! Och de är ju oftast nöjda med en grushög och lite löv och en mamma eller pappa som leker lite med dem. Vi bor på landet där det finns noll stimuli förutom grushögar och löv och de verkar nöjda med det. När vi åker in till stan brukar jag planera in minimalt med måsten och maximalt med annst kul tex fika, lekparker osv. Jag tycker också du är sjukt modig och stark som fixade den dagen du beslrivit utan att behöva bli akut inlagd på vilohem efter.

  6. Hög igenkänning:) Vi har börjat att man får ta kort på allt man vill ha/önskar sig i leksaksaffären till kommande födelsedag (att det sen är elva månader dit är en annan sak). Mycket smidigt, men världskrig kan utbryta om korten råkat försvinna ur telefonen en månad senare 😂

  7. Jag jobbar i en leksaksaffär och jag kan trösta dig med att du är bara en i en stoooor mängd föräldrar som råkar ut för samma sak i en leksaksbutik – ”bara titta” funkar dåligt på barn. Att bara köpa present till någon annan är inte heller populärt, närmast omöjligt att fokusera på faktiskt. Det blir ofta många önskningar till barnet själv istället och många påminnelser från föräldern att ”Men nu ska vi ju handla present till NN, inte till dig, minns du?” Jag tänker ofta att ni föräldrar gör det fantastiskt bra som ändå oftast inte tappar humöret i dylika situationer.

  8. Mamma, ska jag berätta vilken leksak jag vill ha? Den vill jag ha, den vill jag ha, den vill jag ha, den vill jag ha, ja, ni fattar. Det kan lätt ta en timme när hon ska peka på VARENDA sak i hela affären…

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *