Stökiga killar och skötsamma tjejer

And so it begins. Mira har inte ens fyllt 7 år och redan är det så påtagligt i hennes tillvaro: killarna stökar och bökar, tjejerna ordnar och styr upp.

Snart ett år in i nollan är könsskillnaderna ett faktum. I Miras förskoleklass är det dessutom en rätt obalanserad fördelning med en klart större majoritet av killar i klassen. ”Ah”, tänkte jag när jag såg klasslistan, ”det blir toppen, det här!”.

Och visst har det varit toppen på många sätt. Framförallt det att Mira stormtrivs överlag (med reservation för de i hennes värld evighetslånga arbetspassen när alternativet att hoppa hopprep finns alldeles utanför fönsterrutan). Men en sak är återkommande när vi pratar med såväl Mira som hennes lärare: grabbarna stökar, bökar och tar resurser. Tjejerna trängs undan och får lägga delar av sin energi på att styra upp och anpassa sig efter killarna.

Var och varannan dag berättar Mira om killar som bryter reglerna i stort som smått. Hur hon måste förhålla sig till när killkompisarna hon går i par med inte håller sig i matledet (de tar en promenad till matsalen), när de inte räcker upp handen, när de inte lyssnar, när de bråkar och så vidare i all oändlighet.

En dag när jag kom till skolan hade lärarna satt upp en lapp på ett av aktivitetsrummen där det stod att enbart tjejerna fick vara där. Det väckte reaktioner från olika håll, men syftet var att frigöra utrymme för tjejerna som annars inte kan vara där på sina villkor när ett dussin grabbar härjar loss hänsynslöst. Tråkig åtgärd, absolut, men vad är alternativen?

Och jag vet inte riktigt hur man ska angripa problemet. Kanske är det så att skolmodellen är svårhanterlig för småkillar med energi för ett helt kustförband? Kanske är det en mognadsfråga där tjejerna har ett biologiskt försprång? Eller är det socialt konstruerat? Möjligen en kombination.

Jag varken kan eller vill sticka ut hakan och säga att jag minsann kommer att uppfostra Morris och Kasper på ett sätt så att de inte kommer att härja loss, för jag har ingen aning om hur det är att ha en grabb i skolåldern. De kanske blir precis lika buffliga och högljudda, i synnerhet i grupp. Min upplevelse av Miras killkompisars föräldrar är spontant att de är superschyssta och vettiga (nu har jag bara träffat de flesta på föräldramöten o.d.) så ingen som helst skugga över dem.

När jag pratade med Miras lärare häromveckan på utvecklingssamtalet vittnade hon trött om att det är en del tjafs. Och rena otrevligheter från somliga (killar). Och den respektlösheten gör mig fan galen. Med egna erfarenheter från en katolsk privatskola (!) är att tjabba emot en lärare lika otänkbart som att Polen skulle vinna Eurovision (visst, den otroligt konservativa skolgången hade givetvis andra brister TACK FÖR PRESTATIONSÅNGESTEN BTW (ok ett passivt-aggressivt sidospår)).

Men vad matt man blir. Mira ska ju inte behöva rätta någon killkompis in i ledet. Hon ska inte behöva placeras bredvid någon grabb i klassrummet som en lugnande åtgärd. Lika lite som någon av hennes tjejkompisar ska behöva lägga sin kraft på det.

Vad säger era erfarenheter om det här? Har det blivit bättre högre upp i åldrarna? Pls share.

De här resurserna kan läggas på betydligt bättre grejer

31 kommentarer

  1. Önskar att jag kunde säga att det blir bättre högre upp i åldrarna. Förvånar mig själv med att önska att det fanns flickskolor. Där flickor får plats, slipper störas av bråkiga pojkar som tar tid och resurser. Upplever dessutom att pojkar leker för sig och flickor för sig.

  2. Personligen tror jag att det till största del är socialt konstruerat. Jag var vild, obstinat och allt annat än skötsam som barn, men blev ganska snabbt intryckt i samhällets mall av hur en flicka skall vara. Det gick liksom inte att värja sig mot. Grupptryck är nog en viktig faktor, min snart femåriga son som inte går så mkt på förskolan är mer som en flicka till sättet.

  3. Som mamma till två pojkar på 4 och 6 år fasar jag för att de ska bli såna där stökiga killar. Men vi tror stenhårt på god uppfostran där vi kontinuerligt pratar om hur man ska vara vara och bete sig och själva agerar därefter. Vi försöker minimera tiden på dagis med flextider, jobba deltid, hjälp av mormor och morfar osv då vi vet att det blir stökigt bland killarna där. Både jag och maken är sansade människor så vi begriper inte varför vi har fått två yrväder som ryker ihop vid alla tillfällen. 😊

  4. Miss_Baglady

    Jag känner också en oro inför detta! Har en son som börjar förskoleklass efter sommaren. Han är världens mjukaste och när jag hämtar sitter han oftast och pärlar medans övriga killar springer rundor och skriker. Vi hade avslutande samtal och det märktes att fröken betonande att förskoleklass kan bli mycket jobbigare oxh att hon hoppades att min son skulle behålla sin fina personlighet. Vill verkligen inte att han faller in i ett grupptryck där destruktiva makulinitetsnormer råder. Vi gör vad vi kan här hemma för att han ska fortsätta utvecklas som han är. Jag håller tummarna för en underbar klass med många olika barn som kan växa och lära av varandra.

    Hoppas verkligen de hittar någon bra balans på Miras skola så att tjejerna slipper agera polis åt pojkarna ☹️

    1. Samma här. En lugn kille som gillar att pyssla och pärla. Han började fsk-klass förea hösten. Han har en fantastisk pedagog som uppmuntrar individerna istället för kön. Vet inte hur hon gör men hon lyckas. Har en kille till som börjar fsk-klass till hösten och han är ett yrväder utan dess like men otroligt empatisk. Jag accepterar inte något snack om att tjejer gillar så och killar gillar si. Man gillar det man gillar. Vi pratar mycket om det hemma. Jag är polis men har väldigt stereotypiskt kvinnliga intressen utanför jobbet. Min man jobbar med ett klassiskt kontorsjobb. Han har många ”manliga” intressen men är otroligt duktig på att ge dem en vid syn på intressen och vad manlighet är. Funkar bra för oss. Hoppas det hänger kvar 😬

      1. Hormoner & Hemorrojder

        Låter underbart med en så bra pedagog! Och jag hoppas också innerligt att den sunda inställningen hänger kvar 🙂

  5. Det här är så trist och svårt! Jag förstår att de vill göra plats för flickorna men det finns med all sannolikhet pojkar som är lugna. Varför inte säga – i det här rummet får man bara vara om man är lugn. Det krävs tillsyn så att en vuxen ser om ngn bråkar och då ser till att den personen får vara ngn annanstans.

  6. Vilket inlägg. Självklart social strukturerat. Har två egna pojkar som varken stökar eller bökar. Känner lika många flickor i min närhet dock som både stökar och bökar. Betydligt mkt mer än många pojkar. Vi väljer att se på saker och ting till fördel för våra egna barn. Nu ser du Mira som en osidosatt flicka mot stökiga pojkar. Den synen går vidare i arv till våra barn och tro inte en sekund att denna typ av inlägg på ngt sätt förbättrar situationen. Ett förlegat tanke sätt. Se barnen som barn, oavsett könet och tänk att de som barnen blir blir de av en anledning pga uppfostran, synsätt och social struktur. Så acceptera inget stök, låt inte Mira alltid ta offerkoftan på och allt det där. Det är ju liksom steg ett. Hur ska pojkar vara annat än stökiga om alla alltid ser de som stökiga och hur ska flickor vara ngt annat än hästtokiga och ordningsamma och alla alltid ser de som sådana….

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Först: sorry, inser att det kanske var lite lamt formulerat. Jag är helt med på att könsnormerna är socialt konstruerade och vi har aldrig (medvetet) pratat eller förhållit oss till killar/tjejer på olika sätt med barnen, utan precis som du skriver försökt (med en rejäl dos ödmjukhet inför att vi säkert gjort en miljard tabbar) se barnen som just barn.

      Men, i detta fall är det påtagligt att den minsta gemensamma nämnaren som orsakar stök och tjafs (iaf i Miras klass) råkar vara grabbar. Och jag skulle inte säga att Mira tar på sig en offerkofta, hon återger bara (rätt neutralt, det är nog mer jag som lackar ur inombords) hur det funkar om dagarna. Och lärarna har bekräftat det. Det är inte så att jag sitter och bekräftar och ojar mig och suckar över att killar minsann är bråkiga medan Mira och alla andra tjejer är små ljus.

      Och jag tänker att det säkerligen finns fler föräldrar som intygar att deras söner (gäller självklart döttrar också) inte är stökiga och bökiga typer, men sen gör gruppdynamiken (och grupptrycket) sitt. Och då är ju inte problemet på individnivå utan triggas av en miljö och ett sammanhang som precis som du skriver spär på bilden av pojkar som stökiga och tjejer som ordningssamma. Och det måste ju brytas.

      Och jag vet inte hur JAG inte ska acceptera något stök i skolan? Jag har ju väldigt liten (ingen alls?) möjlighet att påverka vad som händer i klassrummet eller på skolgården, annat än att prata med Mira och försöka förse henne med förhållningssätt och verktyg. Och, prata med lärarna för att få en bättre förståelse för hur de ser på saken och jobbar vidare med det.

      Eller hur tänker du, jag kanske missar något? 🙂

  7. Vi säger ju samma sak. Jag vet också hur jäkla bakbunden man blir som förälder där ens barn inte får sin ”rätt” eller ännu värre faktiskt till och med blir illa behandling likt en av mina två blivit. Verktygen är ju givet det viktigaste man kan ge och det var det jag menade med offerkoftan, om än dålig formulerat, att lära Mira att hon minsann har rätt till sin plats. Vilket jag tycker mig se i andra inlägg att ni lärt henne 👌🏻. Och egentligen skriver du en sammafattning av det jag menade i att det är sammanhanget som gör individen. Men jag tror stenhårt på uppfostran hemifrån och sedan faktiskt en lite hårdare syn på skola. Det jag gör, rätt eller fel, är att jag har kontinuerliga möten med lärare och ledning. Inte för att gnälla, ställa krav eller vara krävande/bråkig (som jag vet att många lärare intygar att föräldrar gärna är) utan för att ha approachen ”hur löser vi detta gemensamt”. Jag försöker förklara varför det behöver lösas, belysa i längden vad det innebär om det inte löser sig, kanske rent av belysa att det blir jobbigt för den respektive läraren och alltid försöka se mig som jämställd med läraren. Även om jag tycker att vissa lärare är skräp till och från så är de mitt enda medel att nå en dräglig miljö för barnen när jag inte är med. Med andra ord samma som du gör.

    Däremot är jag jäkligt försiktig med vad jag skriver och säger eftersom jag vet att även om barnen inte läser det hela, så utstrålar jag känslan vilket jag inte vill att mina barn ska få ärva. Jag tror att de har en uppförsbacke när det gäller allt denna fina generation. Kläder är ett träsk, social strukturer, aktiviteter, läxläsning. You name it. Men vi behöver ju inte spä på det hela.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Då är vi på samma spår! Och jag pratade precis med en klassmamma om att gå med i skolans föräldraförening just för att ha möjlighet att verkligen driva dessa frågor tillsammans med skolledningen. Och jag jobbar stenhårt med att Mira ska känna sig självklar oavsett sammanhang.

    2. millandeluxe

      Jag tyckte inte Tessan skrev att Mira var i offerkoftan? Och jag tycker inte alls det är fel att bekräfta barnen när de stöter på osynliga regler kopplade till kön.

      Exempel ”coola killar ” som min son refererar till. Som sparkas och slåss i korridoren , för att härma våldsamma filmer. De provar den maskulina rollen. Tjejerna provar den feminina rollen. När våra barn märker det här och benämner det så är det helt på sin plats att bekräfta ”ja, i denna värld så tror man att stora killar får slåss för att de inte kan bättre. Men det är inte sant. Ingen måste slåss. Alla kan lära sig att prata och säga förlåt”. Om jag bara säger: ” Det är fel att slåss” har jag inte svarat barnet på det mönster som hen har urskiljt. Det är synd tycker jag, om man som förälder vill eftersträva jämställda värderingar.

      Och det är väl just detta dilemma som tas upp av Tessan? Hur man som förälder ska bemöta sitt barn när de märker av hur orättvist det är? Eller när man som förälder tänker ”shit, mitt barn kommer inte få blomma ut i sin unika person utan att behöva skava mot alla dessa kategoriseringar och reprimander”

  8. Det finns gott om ”mjuka” killar som också kommer i kläm i skolans värld och det finns många killar som föredrar att leka med tjejer. Det tråkiga när skolan delar upp barnen efter kön (för att tjejerna ska få eget utrymme) är att dessa killar kan bli väldigt vilsna och ensamma.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Jag förstår det, verkligen. Individer som kommer i kläm på alla håll och kanter. Menar absolut inte att måla ut alla killar som stökiga, det hoppas jag framgår <3 Snårig sits.

  9. Jag lånade ut min bok ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” till förskolepersonalen men fick ingen som helst respons tyvärr. Däremot tror jag ändå att min son gick på en väldigt bra skola tänkt ur genusperspektiv. Mer på att inget förväntades av någon beroende på kön men ffa för att det var en uteförskola med färre socialt konstruerade miljöer och därför blev även lekarna mer blandade och mindre traditionella. Min sons favoritfärg var rosa ända upp till förskoleklassen. Då var det tvärt nej tyvärr och jag antar att det var miljön i skolan som fick honom att sluta med rosa. Dock jobbar de otroligt mkt i skolan mot kränkningar o mobbing i olawus-programmet. Min son är stökig ibland (oftast när han är för trött eller tycker något är för lätt) men han och en förskolekompis är de enda killarna som leker med tjejerna så något bra verkar de ha fått med sig från förskolan. Tror dock min son är lite förvirrad för att han ser de andra killarna bråka och brottas och att han tror att man måste vara så som kille… tyvärr. Men ta ett snack med rektor och lärare och se till att det finns platser för alla att gå undan på om de känner att de behöver. Min son är introvert men väldigt kommunikativ så han behöver gå undan för att inte bli speedad och brötig när han eg är för trött.

  10. Har också barn (en son) i förskoleklass och jag upplever egentligen inte det du beskriver. Min rätt så lugna son leker med både tjejer och killar (hoppas hoppas att det får fortsätta vara så!)… däremot ser jag det som minst lika problematiskt att en stökig tjej både tagit stryptag och överfallit och vridit om näsan, enligt personalen helt oprovocerat. Det stora problemet tycker jag är personaltätheten. Med fler lärare tror jag dagarna kunde varit mycket lugnare oavsett om det är tjejer eller killar som stökar.

  11. Att det är en majoritet pojkar i klassen kanske gör det statistiskt troligare att just ett gäng pojkar tillhör de stökigare? Om vi nu förutsätter att några procent av barnen alltid är det. Har tvillingpojkar i en förskoleklass med typ 70% tjejer där två flickor är de som orsakar mest turbulens.
    Mina pojkar är väldigt lugna, snälla och lydiga, de skulle tagit mycket illa vid sig av en lapp som exkluderade dem.
    Föreställ er om det fanns fem stökiga barn i klass som alla råkade ha brunt hår, och fröken satte upp en lapp på ett rum att ”Endast blonda barn får vara här inne” Skulle det få de brunhåriga att känna sig mer motiverade att lyda? Och de svarthåriga och rödhåriga som exkluderades enbart pga hur de ser ut?

  12. Tänker som nån skrev, att det borde vara ett rum för lugna lekar istället. Då blir det tydligt att det är *agerandet* som blir bannlyst, och inte individerna 🙂 Så behöver det tydligt övervakas såklart! Om jag var som du skulle jag driva den frågan, för det påverkar ju även barnens syn. Nu blir det ju ”killar = stök” och ”tjejer = lugnt ” som skolan kommunicerar. Inte bra för någon.
    Hoppas det blir bättre!
    På vår skola blandar de om alla tre fsk till ettan eftersom en klass inte funkar. Bra gjort tycker jag! Det visar att man förstår vikten av en fungerande klass och vågar ta tag i problemen.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Precis så kommer de att göra hos oss med vilket är otroligt vettigt! Fyra fsk-klasser kommer bli tre förstaklasser. Så jag hoppas att de kommer att lyckas mixa med en lyckad gruppdynamik.

  13. Jag gick i en klass med ca 17 tjejer och 6-7 killar. Var 2-3 killar som ställde till det rejält och läraren klarade inte av klassen. Togs in extra resurser till klassen faktiskt men det hjälpte inte. Vår klass kunde ingenting när vi började 4an och fick nya lärare. Blev något bättre då men fortfarande inte bra. Slutade med att alla kände sig avlekta och redo att plugga när vi började högstadiet haha. Har gått bra för många efter det men pluggtiden började senare för väldigt många. Själv var jag plugghästen som satt tyst. Tråkigt när klasserna inte fungerar men jag har ändå många fina minnen och vänner från den klassen än idag.

    Har man svårt för att lära sig är det extremt dåligt att hamna i en sådan klass och då hade jag nog faktiskt övervägt att byta klass/skola om än drastiskt.

  14. Jag vill nog komma med en motvikt till alla kommentarer om att kön är en ”samhällskonstruktion”. Jag tror inte att det bara är så. Det finns mycket forskning som tyder på att pojkars och flickors hjärnor fungerar olika. Det finns även mycket forskning som pekar på att flickor inom flera områden utvecklas snabbare än killar. Självklart finns det alltid undantag. Men jag tror inte det är så enkelt som uppfostran, även om det självklart gör jättestor skillnad i hur man förhåller sig och bemöter sin omgivning. Men mycket tyder (forskningsmässigt) att det finns skillnader som kan förklara en del beteendeskillnader. Hur detta ska hanteras? Ja, framför allt en skola som inte styrs av politiker, utan sköts statligt. Med stringens och pedagogik som är baserad på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (som det står i läroplanen, men som inte följs idag, utan baseras på rådande politisk ideologi). Mindre klasser, mer personal i skolan. Tidigare insatser för barn med olika funktionsvariationer, främst avseende neuropsykiatriska diagnoser osv. Men inte är det lätt inte.

    1. Länka gärna till den forskningen.

    2. Tack, Hanna. Jag tycker att det är bra att du kommer med en motvikt och dessutom intressant hur det med ens börjar ropas efter länkar så snart idén om sociala konstruktioner utmanas. Jag tror inte någon skulle påstå att ett barns längd, ögonfärg eller hårfärg påverkas i någon vidare utsträckning av vilken uppfostringsmetod de växer upp med.

      Tror inte heller att någon skulle påstå att barnens genetiska uppsättning påverkas i den grad att adopterade enäggstvillingar som separerats vid födelsen skulle vara mer lika sina nya familjemedlemmar än sin genetiska kopia.

      Det forskning visat är att olika uppfostringsstilar har en mycket begränsad inverkan på hur barnet kommer att bli. Två barn med samma genetiska uppsättning men olika uppfostringsstilar är mycket mer lika varandra vad gäller sin förmåga att prestera i skolan, bibehålla vänner och skjuta upp belöning än vad de är lika andra eller ett adopterat syskon.

      Nedan refereras till en studie på 12500 tvillingar och 54-65 procent kan direkt tillskrivas gener. I ämnen som matematik och engelska kan man koppla 60 procent av studieresultaten till just gener. Hemmiljön konstaterade man i studien svarade för 14 procent av barnens framgång och skolans utformning svarade för 21 procent.

      http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-3172385/GCSE-results-GENES-DNA-plays-bigger-exam-success-school-home-life-combined.html

      Det här är bara en studie – men det finns så många fler.

      Det finns också gedigen forskning på att könsskillnader finns. Att pojkar och flickor – GENERELLT – skiljer sig åt från varandra redan de första veckorna i livet. Att baserat på mängden testosteron i fostermiljön hos barnet kommer barnet att vara mer eller mindre intresserat av föremål kontra ögonkontakt.

      Simon Baron Cohen (ja, han är komikern Sascha Baron Cohens far men också professor i developmental psychopathology vid University of Cambridge) har forskat på just nyfödda barn och skillnaderna i ögonkontakt baserat på testosteronhalter i mammans mage. Och det är tydligt att testosteronhalten påverkar.

      https://books.google.se/books?id=9_O2r-349GUC&pg=PA71&lpg=PA71&dq=Boys+%2B+girls+%2B+testosterone+%2B+eye+contact&source=bl&ots=3lVbfS65Yk&sig=_Lt6W1yZZGBlNuzx81q1585tQWg&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwj0jrn6qozbAhXohaYKHbggBMEQ6AEIMzAB#v=onepage&q=Boys%20%2B%20girls%20%2B%20testosterone%20%2B%20eye%20contact&f=false

      Det här är alltså inte sociala konstruktioner, det är biologiska skillnader som man kan studera innan barnet ens har sagt sitt första ord. Med ett visst överlapp – för det finns tjejer som föredrar föremål framför ögonkontakt också och pojkar som föredrar ögonkontakt.

      Vi kan ta ett annat exempel på könsskillnader:

      Forskningen kring ADHD visar att det finns en 80%-ig ärftlighet om en av föräldrarna har ADHD. Det finns också forskning som visar att ADHD hos pojkar och flickor – Generellt – tar sig olika uttryck och att pojkar därför oftare får sin diagnos tidigare. Om någon nu tror att ärftligheten för att styra sina impulser och exempelvis sitta still bara har en hög ärftlighet vad gäller barn med ADHD så bör ni nog tänka om lite. Hos barn med ADHD blir bara svårigheterna särskilt tydliga. Men spektrat är inte annorlunda än att god impulskontroll är ärftligt. När vissa pratar om att deras barn minsann kan sitta still så är det lite som om ett gäng giraffer satt och skröt över att deras uppfostringsmetoder och öppensinnad sett har lett till att deras barn minsann har lång hals.

      Det finns också tvillingstudier som visar på att uppfostran har en mycket liten del i att vi människor utvecklas som vi gör så länge de inte har en traumatisk uppväxt. Adopterade barn blir till temperament och social förmåga mycket mer lika sina biologiska föräldrar än sina adoptivföräldrar. Enäggstvillingar som separerats vid födseln blir mer lika varandra än vad de blir andra jämnåriga eller eventuella adoptivsyskon eller halvsyskon.

      Jag finner det därför lite oroväckande hur så många sorterar in barnens beteende som ”Bra” respektive ”Dåligt” baserat på egenskaper som har stark koppling till biologiska olikheter. Att egenskaper som i högre grad kopplas till flickors beteende klassas som ”Bra” och att beteenden som kopplas till vad som är mer förekommande hos pojkars beteende klassas som ”Dåligt”.

      I texten ovan refereras till att pojkar exkluderats för att de inte är lugna. Kanske vore det bättre att OCKSÅ se hur man kan hitta sätt för de pojkar som inte är lugna att få utlopp för all den där energin och ändå lära sig saker?

      Framförallt med tanke på att flickor redan gynnas av hur skolan är utformad idag. De flesta här kan vara lugna så som skolan är utformad; era flickor kommer få högre betyg och ni kommer att betraktas som bättre föräldrar om era barn har fötts med vissa egenskaper. Kalla det sociala konstruktioner om ni så vill.

      1. Ingen forskning är objektiv, alla forskare utgår från sin egen hypotes och formar forskningen efter det. Det finns lika många studier vars resultat säger emot de du länkat till.

      2. Gretchen

        Anna:
        Anna:

        Om du kan ta fram lite forskning som du menar motsäger den forskning jag hänvisat till så kanske vi kan diskutera det? Menar du att du kan hitta forskning som styrker att enäggstvillingar inte är mer lika varandra än tvåäggstvillingar? Eller är det ärftligheten av ADHD du invänder emot? Eller att pojkar generellt diagnosticeras med ADHD diagnosticeras tidigare än flickor? Eller är det Baron-Cohens forskning om testosteronets påverkan på barnets vilja till ögonkontakt? Jag tittar gärna på den forskningen och har en diskussion efter det.

        Det fina med den forskning jag hänvisar till är att andra forskare kan pröva den och sätta upp exakt samma förutsättningar för att se om de uppnår liknande resultat. Ställer du frågan: Presterar enäggstvillingar mer lika varandra i grundskolans kärnämnen än tvåäggstvillingar är frågan mätbar.

        Det är mer en vad man kan säga om slutsatser som landar i idén om att det råder dolda ”strukturer” som kan kopplas till en ”könsmaktsordning” vilka gör att pojkar oftare beter sig på ett visst sätt än flickor. Det har mer uppbyggnaden av en konspirationsteori eftersom könsmaktsordningen inte är bevisad. Du skulle kunna byta ut könsmaktsordningen mot ”gud” och landa i att ”gud” gör att pojkar oftare beter sig på ett visst sätt än flickor. Det är inget bevis för att gud finns.

  15. Jag har absolut inga tvivel på att mycket är socialt konstruerat. Däremot så kan jag också bli så trött.. trött och ledsen. Jag har en son på 6.5 år som går i ettan (bor utomlands) och han är sååå energisk. Det går inte att stoppa hans energi, tro mig. Jag jobbar med honom för att få honom att hamna på ”rätt energi nivå” för vad som behövs i klassrummet, b la genom att han ska kunna ta en mindre paus för att röra på benen så att han klarar av att sitta och fokusera. Han har så otroligt mycket spring i benen, en sådan enorm energi (önskar att jag kunde få en del av den!) men vad ska man göra åt saken? Jag ser även till att han får motion (cykeltur varje kväll t ex) och mycket vardagsmotion. Inte sitta med elektronik osv. Men det hjälper inte. Springet i benen är där. Behovet av att sparka med ben och snurra runt i stolen.

    Att ANTA att föräldrarna till barnen inte gör tillräckligt för att ”prata med” och lära sina söner hur man beter, är inte ok. Det är oerhört svårt att ha barn som är såhär energiska. Sedan ska man dessutom stå ut med andra föräldrars (flick-föräldrars(?) – och ja, jag har även en dotter) dömande antaganden.. det gör mig både trött och ledsen. Både för min och min sons skull.

    Döm inte innan ni har gått i någon annans skor. Det faktum att ni har lugna söner har inte med att göra att ni är superföräldrar (lika lite som man är en superförälder för att ens bebis sover på natten eller minsann äter blomkål, brysselkål och vad nu annars är omöjligt att få de flesta barn att äta). Det handlar om personlighet hos barnet.

    Sedan påverkas GIVETVIS barn av hur andra barn beter sig i skolan. Men skyll inte på de ”jobbiga pojkarna”. Lika lite som flickor ska behöva ta den typiska roll som de ofta tar i skolan (detta är något att ta upp med lärarna!) så ska barn men mycket energi inte behöva känna sig ”fel” och ”bråkiga” och ”jobbiga”. Förstår ni inte hur detta också påverkar dessa barn??! De behöver snarare hjälp så att de kan undervisas på ett vis som de klarar av. Trodde att man kommit längre i Sverige i 2018. Att man kunde se att det handlar om mer än könsnormer och att man behöver ha mer flexibilitet för barn som är energiska.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Åh jag fattar precis. Och det hoppas jag framgick – NOLL skugga över de föräldrarna för jag tror precis som du säger (och hoppas att det också gick att läsa in) att funderingen också låg i matchningen 6-åriga högenergiska barn, mognadsnivå och rådande skolmodell, inte enbart de socialt konstruerade könsnormerna. Mira har också jättemycket energi och har svårt att sitta still och koncentrera sig hela arbetspassen. Morris har samma tendenser och precis som jag skrev skulle jag aldrig sticka ut hakan och självbelåtet hävda att mina barn minsann aldrig skulle störa och stöka i skolan. För jag inte gått i de skorna än. Och sällskapet/sammanhanget påverkar ruskigt mycket, det ser jag på Morris redan nu – vissa konstellationer leder till att samtliga trissas upp och härjar runt okontrollerat medan andra har en mer lugnande effekt.

      Jag vill verkligen poängtera att jag inte sitter här och är så nöjd över min föräldrainsats med Mira medan andra minsann slapphänt låter sina grabbar (och tjejer såklart) härja runt. Och det är supertrist att det nu i Miras klass råkat bli så att de inkörda mönstrena bekräftas och förstärks (hoppas innerligt att det blir bättre när de stuvar om klasserna nu!). Ingen blir gladare än jag när jag hör att det ser totalt olika ut på andra håll. Och jag är säker på att du och de allra, allra flesta andra föräldrar gör allt för att lära sina barn schyssta värderingar, döttrar som söner. Men att försöka lära en högenergisk 6-åring att vara stilla när det spritter i hela kroppen är nog en hyfsat omöjlig (och på många plan omotiverad – energin i sig är det ju inget fel på, bara härligt eg?) föräldrauppgift. <3

      1. Jag läser en bok som heter ”simplicity parenting ” där författaren pratar mkt om energibarn och hur mkt av deras miljö som påverkar dem energimässigt..allt från kost till inredning och för mkt stress. Jätteintressant bok som jag nu läser för 3e gången. Rekommenderas!:)

      2. Åh nej jag kände faktiskt inte att ditt inlägg i sig var det som frustrerade mig eller att du lät som att ”du minsann var en bättre förälder” eller dylikt. Tvärt om!

        Jag tror mer att den här typen av diskussioner överlag, inklusive medkommande kommentarer (som kan vara riktigt, riktigt hårda och sakna nyans) känns sjukt ledsamma eftersom jag upplever svårigheterna som min son har och som jag upplever.

        Det finns inget lätt svar på detta. Pojkars beteenden ursäktas oftast som ”boys will be boys” vilket är absolut oacceptabelt. Det är så vi får män som misshandlar kvinnor, fysiskt och psykiskt (jag arbetar inom detta som advokat och ser det vuxna resultatet av vad barn har lärt sig, dagligen) och vi MÅSTE verkligen ändra på hur pojkars beteenden tidigare har accepterats.

        Däremot får det INTE bli på ett sätt där energi och problem med att sitta och fokusera ses som ”sämre”. Det är OLIKA. Olika är fabulöst också ska uppmuntras.

        Vi måste finna ett sätt där flickor (eller överlag lugna barn vill jag egentligen säga) INTE tvingas in en uppfostrande roll där förlorar skoltid på detta istället för att lära sig nya saker.

        Inte heller bör vi ha en situation där pojkar (eller högenergiska barn) blir åthutande och känner sig sämre, mindre smarta och otillräckliga (ja detta sker) som resultat…

        Det är mina två cent.

  16. Confirmation bias. Man ser det som bekräftar ens egen världsbild. Tänker man att pojkar är bröliga, buffliga och jobbiga så är det det man kommer att se. Tänker man att tjejer är lugna, ordningsamma och pyssliga så kommer man att se det. De stökiga flickorna och de lugna pojkarna kommer att flyga under ens radar. Jag gick långt upp i vuxen ålder med övertygelsen att alla killar i min lilla lågstadieskola var urjobbiga och bröliga. Fär det var så jag upplevde det. Men när jag en dag med min syster satt och pratade om det och vi började gå igenom killarna en i taget så märkte vi att det av 10 killar var 2-3 urjobbiga (någon av dem hade sannolikt fått någon form av dignos idag). Resten var ”normallugna” eller jättelugna. Men de 2-3 stökiga tog så stor plats att de överskuggade alla de andra killarnas beteenden. Och alla killar blev såklart kollektivt åthutade och ibland bestraffade (typ fick inte vistas i alla rum, precis som i ditt exempel) eller tvärtom kollektivt belönade (fick längre lunchrast så de skulle få ”springa av sig”).

    Skulle kunna skriva massor mer, men tycker att Annicas kommentar här ovan säger det mesta redan av vad jag tänker.

  17. millandeluxe

    Jag vill definitivt sticka ut hakan och med bestämdhet hävda att det är socialt konstruerat.

    I min sons klass är det ett gäng riktiga stöktjejer som får min lilla rättskaffens (ensambarn) att slå knut på sig själv. Han blir tokig av att läxa upp sin kamrater om hur man ska räcka upp handen och andra charmiga egenheter som han har tagit till första året i nollan.

    Med det sagt är jag övertygad om att tjejer och killar får olika ramar att verka inom. Män får prova på fler ”roller” medan utbudet för kvinnor är bra mycket snävare. Män tillåts fungera på ett mer divetrsifierat sätt än kvinnor och detta speglar vi på våra barn. Klart som korvspad.

    I praktiken skulle jag dock i din situation Tessan, råda pedagogerna att inte snurra vidare i normer och system utan fokusera på beteende för att inte fortsätta göra kön. Alltså inte säga : ”Nu är ni stökiga killar, här får bara ordningsamma tjejer vara ”. Utan i stället :” Här är det lugna rummet. Utan spring” ex.

    Det blir fel när vi pratar om socialpsykologiska tendenser och verkningar, särskilt inför människor som saknar god analysförmåga (barn) utan att fortsätta reproducera nämnda system.

    Utöver är jag starkt för separatistiska forum. Men oklar om det är av godo för barn…

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *