Kasper 7 månader!

Jag drar av mitt livs mest nötta fras direkt: HERREGUD VAD FORT TIDEN GÅR! Lillchefen är alltså 7 månader idag och jag försöker hänga med så gott det går vilket inte går så värst bra.

I höstas ylade jag dock inte om att tiden gick fort, då var tidsuppfattningen direkt inverterad. Såhär i efterhand är det svårt att förstå att jag ÄN en gång, tredje gången gillt, drabbades av samma hopplösa känsla att livet för alltid skulle förbli en dimma av bebisskrik, omogna tarmsystem och uppgivenhet. Det är märkligt hur svårt det är att tänka rationellt i de hormonstinna, känsloladdade lägena. Eller vänta, det kanske inte är märkligt alls på grund av just nämnda faktorer.

Jag misstänker att det handlar om att man är så fokuserad på att ta sig igenom tillvaron just där och då, dag för dag, timme för timme. I kritiska lägen, minut för minut. Och mitt i den bubblan är det svårt att lyfta blicken och inse att jorden fortfarande snurrar och att dag kommer bli natt och att man plötsligt kommer att sitta i samma soffa med en 7-månaders jubilar i knät.

Och jag är så pangförtjust i den skära, fjuniga och för tillfället, grönsnoriga lilla filuren. I natt var jag förvisso mindre förtjust på grund av de rikliga och ack så besvärande mängderna snor med tillhörande feber som gjorde att nattsömnen well, det blev ingen helt enkelt. Men i vanliga fall, med några fler sömntimmar på kontot, är han en svinhärlig, social, nyfiken och korpulent liten herre, nu stolt innehavare av två sylvassa gaddar i underkäken. Just de två gaddarna är jag kanske inte heller alldeles begeistrad över pga att de nästan piercar mina bröstvårtor då och då.

Men okej okej okej, BORTSETT från snorfeber och vassa tänder är han en sån charmer. Och jag får lite panik när jag tänker på att det är vår sista bebis (JO DET ÄR DET LOVAR). Och då blir han ännu gulligare. Jag burrar in mig i hans saftiga, overkligt mjuka lår, den lena lilla nacken. Och kinderna. Dessa marsvinskinder.

Nu när jag sitter med honom i soffan känns det helt oförståeligt att jag för 6,5 månad sen funderade på om vi hade gjort rätt i att skaffa ett tredje barn. Men då var världen ur led och uppenbarligen även mitt förstånd. För det är ju en jackpot utan dess like.

Bästa fotovinkeln alla kategorier

Praktexemplaret igen

3 kommentarer

  1. Står i valet och kvalet att skaffa en trea och pendlar mellan ”hur fan tänker du mänska” och ”det är ju det mest fantastiska man får vara med om”. Jag kommer att få panik och ångra mig många gånger längs vägen men i slutändan är det väl värt det ändå. Tror jag. Eller? Gaaah 😱😱😱

    1. Är i samma sits, velar och har mig och tänker att ”vårt äktenskap troligtvis inte överlever en trea” då både han och jag inte direkt framhäver varandras bästa sidor i bebiskaos. Men samtidigt önskar och vill och hoppas jag att känslan att ”jo, det fixar vi!” ska ta över. Svårt och jobbigt att vilja men att ha en rationell djävul på axeln som påminner en om ens brister…

  2. Alltså vi fick vår nr tre i januari och jag förstår precis känslan av att ”vad f*n håller vi på med” och ”det är ju det mysigaste som finns med en bebis”. Sitter just nu och nattammar och inser ändå att man blir väldigt mkt klokare med barn nr tre och än då länge är trean också betydligt mer harmonisk än de andra vildingarna även om jag sannerligen hade förträngt ovan nämnda omogna tarmar med mera med mera…. fast det är ju ändå det underbaraste som finns!! (Dock absolut den sista bebisen här med 😮)

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *