Snart hemgång!

Nu är det knappa två veckor kvar innan Cirkus Krupa Syllner rör sig till den norra hemisfären igen! Och jag har varit lika usel på att blogga som Zuma har varit på att styra detta land som vi snart kommer att lämna (nä, okej, Zuma har fan varit sämre). Har det inte varit brist på wifi, har det varit brist på tid. Och ork. För i ärlighetens namn var krafterna rätt uttömda när vi dundrade iväg hit efter kaoshösten med Kasper.

Och, nog för att batterierna på många sätt är klart mer laddade nu, så är det ju rätt krävande att vara på resande fot med tre kaospiloter. Eller okej, fem kaospiloter. Det är INTE läge för mig att hävda att det bara är ungarna som orsakar kaos.

Nu är vi alltså i Westbrook som ligger utanför Durban på Sydafrikas östkust. Vi kom hit i förrgår efter en katastrofal uppvisning av mig på Port Elizabeths flygplats.

Några dagar innan (framförhållning kan andra hänge sig åt) hade vi bokat flygbiljetter på ett café med semistabilt wifi och gladdes åt att vi kommit billigare undan än beräknat (semesterbudgeten är ju redan fullkomligt sprängd). Innan det var dags att flyga Port Elizabeth-Durban gjorde vi ytterligare ett stopp i Jeffreys Bay för att komma närmare avreseorten.

Packningsfarsen gick lika dåligt som alla gånger innan på resan och vi fräste åt barnen och åt varandra medan vi stuvade undan den triljard grejer vi numera kånkar runt på. En snabb vända genom Mc Drive och med en dubbel QP i halsgropen var vi sen på väg åt rätt håll.

På motorvägen bland strips och sötsur sås blir Morris panikkissnödig. Alltså ni vet på det där sättet när de redan har förträngt kisseriet ett par gånger tidigare under dagen och nu VERKLIGEN måste kissa nununu annars kommer det att släppas loss i brallan. Så, som den handlingskraftiga mor jag är knäpper jag loss Morris bälte, halar fram hans gamla vällingflaska (har jag sagt att han har slutat med vällingen???) som ligger och rullar fram och tillbaka på bilgolvet, skruvar upp locket, och uppmuntrar därefter min son att kissa i sin tomma flaska. Turligt nog gör han det med både glädje och upprymdhet och allt sker dessutom utan spill. 180 milliliter skvimpar nu runt i den väl förslutna flaskan och vi konstaterar att det ser ut som äppeljuice. Sedan fortsätter bilturen på ett högst normalt sätt.

Sådärja

Vi kommer fram till flygplatsen, rattar in bilen på biluthyrningens parkering och tar några djupa andetag innan vi kliver ut. Vi hade nämligen råkat dra på oss en liten repa som vi inte visste om de skulle hugga oss för. Tack och lov var det inga problem och vi lämnade med sol i sinne och så mycket packning som man tänker sig att kungligheter har när de åker på statsbesök (sen är nog deras väskor inte fulla med Transformers, strandleksaker, UV-tält och kissfyllda nappflaskor).

Svettiga baxar vi in oss på flygplatsen som turligt nog är liten. En timme och tjugo minuter innan takeoff och jag känner mig väldigt nöjd med tidshanteringen. Johan pustar och vi konstaterar att just detta moment med resandet inte är med på topp-3-listan. Men vi gläds åt att kön till incheckningen är kort och strax blir det vår tur.

Glada i hågen stövlar vi fram till killen bakom disken och vi småpratar och skojar. So far so good. Han kollar våra pass och ber om vårt bokningsnummer. Jag lämnar över Johans telefon med skärmdumpen på bekräftelsen och han börjar knappa på datorn. Johan och jag hinner konstatera att det ska bli så gött med en flygplatsöl och Morris hinner typ pulverisera flygplatsinteriören.

Det hela börjar ta ovanligt lång tid, men jag står belåtet och tittar mig omkring. Johan börjar dock ana oråd och hintar om att han tror att något är på tok. Kom igen, I-or, tänker jag och riktar sen min uppmärksamhet mot incheckningskillen. Okej, nu krävs det en stor dos av förnekelse för att inte se att han allt lite konfunderad ut.

Det är sällan ett tecken på att allt är frid och fröjd när de måste ropa dit en kollega i ett sånt här läge. Ännu mindre bra när kollegan rynkar pannan och får nånting panikartat i blicken.

”Hur illa kan det vara”, tänker jag i min otroligt optimistiska bubbla.

Jag ser hur de räknar på fingrarna upp till 4. Någon i personalstyrkan viskar fram ett ”shit”.

Okej, har jag glömt att köpa biljetter till en familjemedlem? börjar jag fundera, lite lätt stressad. Johan tittar på mig och jag möter hans blick. Vi avvaktar och andas djupt.

En tredje kollega involveras och därefter är de ense där bakom disken. Shit it is. Vår incheckningskille vänder sig mot oss igen och man kan se att han verkligen lider när han tvingar fram orden:

”M’am today is 23rd of March. Your tickets are for 23rd of April. I’m really, really sorry.”

Fyra. Alltså månad nummer 4 i ordningen. Inte 3. Om du är sorry är det INGENTING MOT VAD JAG ÄR. Johan behåller lugnet men jag ser hur käkmuskulaturen jobbar. Jag blir mest apatisk. Mira och Morris bombarderar med en miljard frågor (förståeligt) när de ser våra reaktioner. Jag förklarar för dem vad som har hänt och sen frågar Mira mig 7000 gånger till ”VARFÖR köpte du biljetter till april när vi inte ska flyga i april vi ska ju flyga i mars, IDAG, mamma, inte i april, varför köpte du de biljetterna istället för biljetter till i mars?”. Morris har 1000% överseende med min blunder men undrar istället om han kan få glass.

Vi blir hänvisade till flygbolagets biljettlucka. Det ringlar sig en halvlång kö till luckan som dessutom rör sig så långsamt att jag funderar på om det ens jobbar någon där innanför. En timme och 10 minuter till takeoff och jag ställer mig i kön medan Johan väntar med bagage och barn. Ungefär var tredje minut kommer Mira fram med ett förbluffat ansiktsuttryck och ställer samma fråga om VARFÖR JAG EGENTLIGEN KÖPTE BILJETTER TILL APRIL NÄR VI JU SKULLE FLYGA I MARS och jag har lust att göra henne arvslös med omedelbar verkan (nu har vi ju förvisso bränt alla pengar så vi får väl se hur det blir med något arv överhuvudtaget).

Tio minuter passerar. Tjugo. Fyrtio minuter innan takeoff stänger incheckningen och jag stirrar på klockan som en besatt. Kortisolutsöndringen funkar alldeles utmärkt. Till slut står jag äntligen längst fram och förklarar min prakttabbe och möts tack och lov av förståelse OCH något som verkar vara lösningsorientering. Hon knappar febrilt på tangentbordet och kan konstatera att det finns fyra platser kvar på flyget, om än utspridda. TAGET, ylar jag och halar utan minsta eftertanke fram kontokortet som om pengar vore en oändlig resurs.  Inväntar sen summan som faktiskt inte blir alltför saftig. När transaktionen är genomförd visar klockan 14:38 och planet lyfter alltså 15:20.

Hoppet återvänder och vi älgar fram till incheckningen igen. Vår incheckningskille är minst lika glad som vi och han hjälper oss snabbt i ordning med allt och tar oss i hand med de avslutande orden ”we learn every day” och jag älskar honom innerligt trots att jag vet att han misstar sig då jag förmodligen kommer att upprepa något snarlikt misstag inom kort igen men ja, det känns väl onödigt att påpeka det i just den stunden av vänlighet och hoppfullhet.

Vi galopperar iväg mot gaten och Kasper som hänger på Johans mage har tvärruttnat och gastar för allt vad hans halvårsgamla stämband förmår. Bebisbehov i all ära, men här ska ett plan boardas så vi fortsätter vår framfart genom flygplatsen och jag tänker att vi dagen till ära sannolikt är Port Elizabeths främsta turistattraktion. Varsågod att ranka oss högt på TripAdvisor.

När vi närmar oss gaten med vår medhavda och framavlade sirén är det som att alla inser den prekära situationen. Folk banar väg och liksom hjälper oss längst fram, lite som att jag tror att det känns när man har stagedivat och flyter runt på allas uppsträckta armar. Jag älskar hela världen. Flygplatspersonalen kommer till och med ut med portabla boardingkortscanners och tanter och farbröder river av alla tricks de har för att muntra upp den gråtvrålande medpassageraren.

Väl ombord måste vi lösa sätessituationen där vi alltså har blivit placerade på rad bakom varandra. Som tur är befinner vi oss i en flygplanskabin i världens kanske vänligaste land och ett par förfrågningar senare sitter Johan bredvid Mira och Morris medan jag och Kasper huserar några rader bak mellan två killar som även de visar sig vara världens schysstaste. Ena håller i Kasper medan jag tråcklar på bebissäkerhetsbältet och den andra erbjuder sig att hjälpa till med handbagaget.

En kort tid senare sitter jag med Kasper i knät och en burk kall lager i handen. Ölen sveps snabbare än Kasper suger sig fast i bröstvårtan och snart är vi uppe bland molnen, på väg till rätt ställe, på rätt dag.

We learn every day. Well, at least some do.

Här underhåller vi människor i Robbergs naturreservat i Plettenberg Bay. 

15 kommentarer

  1. Härlig story, man känner sig där!

  2. Hahaha typ det roligaste jag läst! 😂😂

  3. Älskar din humor! Tack för att du delade med dig, det gav mig flera goda skratt. Och skönt att ni kom iväg till slut =)

  4. You are not alone!
    Vi kom fram till flygplatsen i Kapstaden, så jävla nöjda över oss själva att för en gångs skull vara i så god tid. Och den känslan, när man börja anar oro…den beskriver du så bra att jag få nästan ont i magen igen, flera år senare! Vårt plan skulle lyfta om 5 minuter…(utrikes dessutom, vi skulle tillbaks till Sverige).
    Det som dock sticker i hjärtat mest när hag läser ditt inlägg, är det vänliga, öppet och hjälpsama bemötandet ni fick.
    Ingen som tittade ner och låtsades att det inte fanns en hysterisk bebis, utan folk som tittade upp och hjälpte till istället. Efter alla mina år i Sverige, är det inte mörkret och kylan som jag inte kan vänja mig vid, utan brist på precis det du beskriver.

  5. Vanja Bergström Krupa

    Haa haah aha ha … ha ha hahaha… hahahah ..hahahaha …. :)))))))

  6. Haha, helt fantastiskt! När det är över! Dagens katastrof, morgondagens roliga historia liksom 🙂 Heja er och hoppas ni vinner lite energi ändå

  7. Ooh jeezuuz vilket stresspåslag av att bara läsa om eran blunder!!
    Som bokningsansvarige i familjen är det där min stora skräck att jag skulle klanta till det kapitalt – och jag hade nog inte hanterat det så vackert…
    Härligt att vara bland så vänligt sinnade människor, och att allt löste sig för er!

  8. Åh gode tid blev helt andfådd av paniken alltså ! Men sån himla tur att allt löste sig till det bästa för er !! Den som lever den lär !

  9. 😂😂😂 HJÄLP vilken stress!!! Men så kul att läsa om (eftersom det gick bra, hehe)! Hoppas du fick i dig en öl nummer 2 👌🏻

  10. Åh, jag vågade knappt läsa av rädsla för att storyn skulle sluta med att någon halsade ”äppeljuicen”… 🙈😅🙈😅

  11. Älskar hur lösningsfokuserade ni är! Bra kämpat. Jag brukar ofta funka så med avbrott för svordomar o stressbryt. På nåt underligt brukar det lösa sig. Två av mina kompisar satt fast på en flygplatstoalett som panka tonåringar, en hel natt med ett flertal original o knasbollar pga var för sena till ett Ryan air flyg.

  12. Hahaha, herregud! 😂😂😂 vår dotter är två och nästa bebis kommer om 20 dagar, men jag VET att det här kommer vara så vi när vi ska börja resa med barnen. Ååååh.. måste visa det här inlägget för min man så han kan förbereda sig mentalt.

    Tack för den bästa bloggen nånsin.

  13. Saknar bloggandet nu…

  14. Sjukt roligt inlägg!

  15. Vilken panik… så skönt att det löste sig, men den stressen! Väldigt kul historia på papper för oss andra i alla fall!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *