Separationsångest = otrygg, eller?

Det här är en grej jag har funderat på länge. Morris har alltid, alltså verkligen sen han var liten bebis, haft det tufft med separationer. Även hos anknytningspersoner som mormor och morfar har det mellan varven varit jättejobbigt för honom (och därmed oss) att skiljas åt, om så bara för ett par timmar.

Och på föris har det varit såhär sen dag 1. Gråt varje dag vid lämning. Alltså på riktigt, varje dag sånär som på en handfull dagar då det varit friktionsfritt. Otroligt dränerande. Och det verkar vara just själva separationsögonblicket som är det svåra, för dramatiken är snabbt överspelad.

Johan har skött lämningarna i klart större utsträckning, delvis för att det går bättre än när jag lämnar, men även för att det har passat familjelogistiken bäst. De morgnar när det har varit extra mycket strul har Johan ringt till föris och kollat läget och varje gång har han fått samma svar – ”nu är allt toppen, det gick över efter någon minut och nu är han i full färd med [insert valfri aktivitet]”. Och, när man hämtar honom är han jämt mitt uppe i något som utifrån sett ser väldigt roligt och stimulerande ut.

Men det är ju så sinnessjukt jobbigt att se honom så skärrad när det vankas avsked. Vissa gånger på föris har det varit så upprivande att jag tänkt att jag måste hämta hem honom igen, men så vet jag ju att det förmodligen redan har gått över när jag väl har tänkt klart den (skuldtyngda) tanken.

Johan förbereder Morris varje morgon på hur det kommer att bli och går igenom lämningsprocessen för att underlätta för honom. Och då är Morris väldigt medgörlig och lyssnar intresserat. Men sen låser det sig när de väl är på plats.

Pedagogerna är stjärnor som aktivt möter Morris och försöker styra in honom på någon aktivitet han gillar, alternativt erbjuda honom att sitta i deras knä en stund för att landa lite. Men ändå denna dramatik.

Två grejer som kan ha förstärkt det ytterligare under hösten är ju såklart Kaspers intåg i familjen, men även att Mira har börjat förskoleklass. Innan dess gick ju båda på samma förskola, om än på olika avdelningar, men sågs då och då på gården och på storsamlingarna. Och nu är ju den trygga punkten borta. Men visst, det har ju varit knepigt även när Mira fortfarande gick på föris.

Att Morris skulle hänga på MiniSats tillsammans med Mira och kompisar utan oss har varit helt uteslutet. Vi har gjort några (frustrerande) försök, men det har varit lönlöst. Och jag veeeeeet att man inte ska jämföra med andra, men det är ändå så påtagligt när exempelvis våra kompisars barn bara har rusat in på MiniSats, och knappt vinkat hejdå innan de har kastat sig i rutschkanan.

Och jag funderar på om denna separationsångest liksom bara är ett fenomen i sig, eller om det handlar om otrygghet? Kan man vara (väldigt) separationskänslig men ändå trygg?

Som vanligt går man ju till sig själv och tänker om vi har gjort något knas? Kan vi göra något bättre? Annorlunda? Samtidigt som jag ju tänker att han praktiskt taget är född såhär och alltid har reagerat häftigt på separationer vilket då istället skulle innebära att det är ett drag hos honom, helt enkelt.

Tankar på det? (och tips, ALLTID tips, tack)

38 kommentarer

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Just det, har läst den – tack! Barnet i texten är dock lite äldre, jag upplever inte att jag kan prata med Morris om situationen på samma sätt, sannolikt pga mognad. Men det är ju en fin och viktig poäng med att alla känslor är lika ”bra”.

      1. Jag förstår att han inte är lika verbal, utan tänkte mer på att ibland är vi så måna om att göra barnen glada så snabbt som möjligt istället för att låta dem vara i sin känsla tills det är ”färdigt”. Ibland kanske man som sagt var vill få sakna och vara lite ledsen:)

      2. Hormoner & Hemorrojder

        Aha! Då är jag med 🙂
        Det är nog intensiteten i ledsamheten som är så kraftig som gör mig så brydd. Men då är det åas jag, ur mitt perspektiv, som ”bedömer” hans känslor när jag, precis som du skriver, kanske bara ska låta honom spela ut det register han finner lämpligt, hehe.

  1. Hanna Lundkvist

    Har en dotter som är exakt den samma. Född plåster. Hade varit extremt intressant att se vad folk har att säga. Om det har med otrygghet att göra?

  2. Åh jag funderar på lite samma sak här hemma. Har en dotter på 3 som är väldigt mammig och känslig för separation ( men då mest från mig mamma). Jag får inte åka till affären trots att pappan är hemma. Hon sover bara med mig. Blev värre sedan 1 år då hon fick ett syskon. Nu börjar jag jobba igen nästa vecka efter att ha varit föräldraledig och hemma 1 år, vilket hon gillat. Har jobbat några ströveckor innan och det har gått bra för 1 åringen men vår 3 åring har suttit under bordet och ropat mamma flera timmar per dag. Trots då att det är pappa som hon är med. Jag har funderat på om det här skapades när hon var yngre. Jag var borta på kurser via jobbet några gånger när hon var mellan 10 mån och 1.5 år och hon var alltid väldigt ledsen då. Jag har idag dåligt samvete över detta och tänker på om det är därifrån hon fått sin rädsla att jag ska försvinna?
    Jag brukar tänka på att hon i övrigt fungerar bra. Hon leker bra med andra, vill vara ute och ta kontakt, hon är liksom inte rädd hela tiden. Så jag försöker se det positiva och tänka att någon gång så går det väl över (i tonåren kanske?)

    1. Nä vet du vad! Skuldbelägg inte dig själv för att du var borta på ett par kurser när din tjej var mindre. Mina barn är i perioder mammiga, är jag hemma så ska båda sitta bredvid mig vid middagen (inte så kul för pappan och tur att vi har ett runt bord) men inte sjutton tror jag att det beror på att jag jobbat och jobbar en hel del helger, åker på kurser och jobbar heltid. Nä du, du är minsann en toppen mamma!!

  3. Jag tänker att det absolut inte har med otrygghet att göra utan tvärtom är ett tecken på trygghet. Ett otryggt barn vågar inte visa sina känslor på detta intensiva och ”nakna” vis och söker ofta inte tröst och omsorg. Det gör ju Morris i allra högsta grad.

    Jag är ingen expert på området men jag tänker att han visar att ha är en trygg person med nära anknytning till sina föräldrar och familj, som han ogärna skiljs från. Det här är nog en del av hans personlighet, separationer är extra jobbigt för honom helt enkelt!

    1. Åh vilken fin kommentar!

    2. Tänkte samma sak. Det är inget konstigt eller oroande tycker jag, han är trygg med er och trygg att visa sina känslor. Det är hans sätt att vara bara o hans sätt att hantera överlämningen. Eftersom den går över o han är glad igen visar det på att han är trygg med personalen och på förskolan också. Han markerar bara att : såhär känner jag. Jag är ingen expert men har läst en del samt jobbat i skola i tio år och fsklassen snart 2 år. Vi har flera elever (runt 6 år) som har separationsångest/priskänslig vid överlämning. Brukar gå över inom kort. Hålla handen, prata med barnet om dagen hjälper. Jag fokuserar på barnet o frågar vad det ätit till frukost t ex, pratar om gosedjur, barnets intressen osv. Visar omtanke o empati men avleder med mina ord. Funkat i alla år. Ni ska forts som vanligt. Det växer bort tror jag. Jag var själv ett barn m sep-ångest fr mamma tills förskoleklass.

      1. Fröken K

        Skrev oroskänslig

  4. Vi har det precis likadant med vårt barn. Ingen diagnos och funkar bra socialt när hen är trygg men ofta oro inför nya situationer. Alltid ledsen vid separationer och grät varje morgon i 2 mån i höstas efter att ha börjat ettan i samma skola och klass som hen även gick med i f-klassen…
    Det som funkat bäst för oss i de perioder som är jobbigast är att hen kommit på en rutin som vi följer slaviskt. Aldrig fuska eller försöka snabba på.
    Vi har sagt att det är jobbigt att skiljas åt, man får vara ledsen men att vi vill underlätta och frågat hur vi ska göra för att det ska kännas bättre, förslag från barnet?!
    Vår var 3,5 år första perioden vi införde det, då var rutinen att vi gick in på föris och lämnade grejer. Sen tillsammans till grinden (lämnade ute), hen kramade mig 3 gånger, gick med mig ut genom grinden och hen gick sen själv in genom grinden och stängde.
    Nu kör vi 2 kramar i hallen och sen vinka i tre olika fönster. Funkar bra. Det kommer bli jobbigt när våren kommer och vi måste lämna ute, då får vi komma på något nytt…
    Lider med er, det är vidrigt att gå ifrån sitt ledsna barn!

  5. Jag har likadant med min high need baby som nu är 6,5 år. De första 2,5 åren i förskola grät han panikslaget varje dag vi lämnade honom. Dock har mormor och andra ”anknytningspersoner” funkat bra. Han har fortfarande väldigt svårt att vara själv, att leka själv och går inte in i ett tomt rum eller är på övervåningen ensam. Vi försöker bara följa så gott det går och inte skuldbelägga. Dock är det ju svårt att ”följa” när det gäller förskolelämningar förstås. Jag tänker att barnet är tryggt om de vågar visa sina känslor för föräldrarna, så jag tror inte det behvöer vara ett tecken på otrygghet. De gillar sina föräldrar lite extra mycket bara. 🙂

  6. Ah, och det som funkade var att vi tog oss tid att vara kvar på förskolan tills han var engagerad i någon aktivitet. Då var det oftast okej att gå. Alla sade ju ”lämna snabbt, det är bäst för barnet” men för oss var det tvärtom – att ge det 15-30 minuter extra för att kunna lämna med ett glatt ”hejdå” utan att varken barn eller förälder grät, det var bäst för vår familj.

    1. Vi fick också rådet att lämna snabbt (är det bekvämast för personalen måntro? 🤔)
      Vi har en av varje sort (en ”lättlämnad” och en lite ”svårlämnad”).
      Vi har gjort så att vi går med in och sitter på golvet med ”det närhetstörstande”barnet i knät. Sen har vi pratat om vad hon är sugen på att göra och så har vi pratat om i vilket fönster hon vill vinka. Hon har varit väldigt verbal egentligen sedan starten och även som 1,5åring kunde hon peka och visa vad hon ville. När hon har tankat tillräckligt med närhet hoppar hon ur knät och går antingen och leker med det hon är sugen på eller vinkar i det/de fönster hon bestämt. Några gånger har tankningen av närhet tagit så lång tid att jag fått avbryta och helt enkelt lämna över det men för det allra mesta funkar det perfekt.
      Jag tror inte heller att Morris är otrygg, tvärt om, han är ju hur trygg som helst som kan visa sina känslor. Barnen föds ju med en egen personlighet och egna förutsättningar, då är det ju självklart så att de reagerar olika. Men förstår precis önskan om att det ska gå lätt..

  7. Vi har två varianter här hemma. Storis som alltid varit ett plåster, visar starka känslor (oavsett om det är glädje, ilska eller annat) och har svårt för separationer. Så kom tvåan. Lugn som en filbunke, finner sig i mycket och älskar att hänga med varenda människa. När vi för en gångs skulle sov borta en natt var det inte ettåringen som fortfarande ammade mycket nattetid som blev orolig, nej hen sov lugnt på morfars arm hela natten och vaknade bara för ersättning, utan det var storis 3 år som mitt i natten grät otröstligt efter pappa och som fick somna om i soffan efter att mormor sjungit ”ja må han leva” femhundrafemtioelva gånger. Detta trots att hen anser att mormor är bäst i hela världen.

    Jag tror helt enkelt att mycket handlar om personlighet. Barn är olika från start. Huvudsaken är att man gör sitt bästa och försöker anpassa sig efter den lilla individ man har att göra med ☺️

  8. Jag tror inte det har med otrygghet att göra. Du säger att det går över och att han är glad sen under dagen?

    Min lilla, hon fyllde nyligen 4, är ledsen vid lämning i perioder. Det som fungerar bäst med henne då är att jag bejakar hennes ledsamhet och stannar kvar på föris några extra minuter. Alltså typ tar av mig skorna och jackan, som för att visa att jag inte ska stressa iväg till jobbet. Sen går jag in med henne och sätter mig en stund, alltså vi pratar om typ 5 minuter bara men det funkar nästan alltid. Med betoning på nästan… Men nåt som inte funkar för henne är det snabba avskedet som en del pedagoger förespråkar. Då kan hon bli helt hysterisk vid lämning. Då får det hellre ta 5 minuter extra och att vi kramas hej då ordentligt varpå jag lämnar en glad unge!

  9. Kom direkt att tänka på den här texten
    petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/

    Hoppas ni hittar något som funkar för er snart. Skär ju så i hjärtat att lämna dem när de är så ledsna.

  10. Funderar just nu också mycket på separationsångest! Har en snart nioåring som knappt lät mig åka bort förra helgen. Hon har också alltid varit känslig, men jag tänker inte att det har med otrygghet att göra utan mer med personlighet. Hur som helst har jag googlat en massa för att hitta svar på hur man kan hjälpa bäst och hittade en del riktigt bra! Här har jag skrivit ett blogginlägg: http://www.engladfamilj.se/ovrigt/tips/tips-vid-separationsangest/

  11. Nu vet inte jag hur era rutiner vid lämning ser ut men jag hade sådär med mitt mellanbarn och när han var nästan tre så kontaktade jag bup! Fick där tipset att ändra lämningsrutinerna, det där med att snabbt vinka hej då var inte rätt för honom och att vara stressad till jobbet än värre! Så gick ned i tid en halvtimme på jobbet, lämnade samma tid men stannade kvar 5-15 minuter och var helt lugn i det. Efter ett par veckor så var vi nere i att jag bara följde med till det han ville leka med sen gick jag, aldrig vinka vid dörr eller grind .
    Men mkt tror jag handlar om att barn känner om man är stressad! Jag har slutat helt med att stressa, kommer jag försent så kommer jag!

    1. Detta sätt har jag med gjort med båda mina barn. Jag låter lämningen ta den tid den behöver. Numera är de större och klara ofta ett snabbt hej då men ibland är dottern 5,5 år ledsen och då stannar jag alltid och pratar med henne och vi kramas extra osv. Att bara lämna snabbt är inte för alla barn.

  12. Åh precis detta har jag också funderat på och har tyvärr inga tips eller råd men skönt att höra att jag inte är ensam liksom! Hon är 3,5 och fick ett syskon dagen innan Kasper kom och hösten var minst sagt dränerande! När vi äntligen kom tillbaka till lämning utan panikgråt kom ”nu har det äntligen blivit en plats på storbarnsavdelningen, hon börjar om två veckor”. Och då fick jag och bebisen vara med och skola in henne i en hel vecka och sen var det bara några veckor till jullovet och samma visa började om igen. Just nu är vi på sämsta möjliga nivå då vi kan vara på platser där hon är trygg och har varit massa gånger och inte kan hantera att jag går in i ett annat rum eller hämtar kaffe vid köksbänken om hon sitter vid bordet. Hon hänger mig bokstavligen i kläderna vissa dagar och jag kanske inte hanterar det helt pedagogiskt alla gånger vilket inte gör saker bättre. Är väldigt tacksam för lillebror som är lugn som en filbunke och bara hänger på och är glad om han får ett leende då och då…. blir lite oroad när vissa här skriver att deras barn har samma separationsångest vid 9-årsålder!

    Det enda tips jag har är att bearbeta det som ska komma många gånger innan. Vi har förskola 15 h per vecka och redan på söndag måste jag börja bearbeta tisdagens lämning. Ibland gråter hon varje gång vi pratar om det men då är tårarna liksom slut innan det är dags. Min sambo kan bli lite irriterad på mig för att jag börjar prata om tisdagens lämning på söndag kväll eftersom det gör henne ledsen men jag tror att det tar udden av det hela och hjälper henne att sätta ord på känslorna om hon får fundera på det under längre tid. Vi fick en ganska kaosartad start med henne och hon fick ligga i kuvös i flera dygn. Har många gånger funderat på om hennes extrema otrygghet kan ha nåt med det att göra?

    1. Ånej, det var inte meningen att skrämma upp någon genom att skriva om min nioåring! Hon har inte separationsångest normalt, vid lämning på skolan och så, även om en del barn nog kan ha det även upp i åldrarna. För min flicka blir det mest jobbigt om jag (mamman) är borta på kvällen när hon ska sova…

      1. Ingen fara! Men har liksom insett att det kanske inte blir bättre förrän hon ska frigöra sig i tonåren och det känns lite jobbigt tycker jag! Jag har så svårt att trösta och visa att jag bryr mig när jag får samma reaktion av att gå på toaletten som om jag oförberett skulle resa bort i en månad typ. 😩

    2. Spontant tänker jag att ha henne hemma! Du är ju mammaledig.
      Barn måste inte gå på dagis. Hon har nog inget behov av det just nu, utan har mer behov av att vara med dig.
      Ni slipper stressen och hon slipper vara ledsen och orolig. Möt henne i hennes behov och strunta i att alla andra lämnar på fsk fast de är hemma.
      Jag hade båda barnen hemma (2 års åldersskillnad) och det var helt ljuvligt! Att slippa stressa på morgonen och kunna göra det man vill. Barn i den åldern behöver inte så mycket stimulans, en tur till biblioteket kan räcka ..
      Om ett år är hon säkert mer mogen för att förstå och uppskatta fsk på ett annat sätt.

      1. Jättebra tips!

        Det gjorde vi. Vi backade totalt och körde två-tre hemmaveckor, sedan hälsdade vi på utomhus och sedan en liten nyinskolning typ.

  13. Har ett barn, 6.5 år som också har svårt med separation. Har funderat mycket och ibland undrar (läs skuldbelagt mig själv) om det berott på att jag o pappan separerade när hen var liten och att barnet varit mycket med mig bara, men tror det är ett personlighetsdrag och inte ett tecken på otrygghet. För oss funkade det också bra att stanna kvar en lite längre stund (typ 10-15 minuter) vid lämning på föris tills hen själv kände sig redo att lämna famnen och gå iväg o leka. Men var jobbigt av och till under hela förskoleperioden med mycket gråt. Minisats eller annan sommarförskola o liknande har jag aldrig ens testat då jag vet att det aldrig skulle gå, det tror jag bara man får acceptera, går inte att pressa fram. Mitt barn har mognat mycket med föreskoleklass-starten så just lämningarna går fint nu. Men hen vågar fortfarande inte vara kvar själv inne om jag går o slänger sopor t ex. Moŕris är trygg med att uttrycka sina känslor, och får dessutom mycket extra övning på det då han blir mött med respekt. Det kan man se som en tillgång i hans framtida liv! Även om det är vidrigt att lämna ett gråtande barn, jag vet. Omfamna hans känslor och fortsätt som ni gör, han kommer våga mer med tiden och lära sig hantera sin känslighet. Kram!

  14. Jag tror det kan vara bra att ändra rutinen helt. (Hur man nu gör det med en lämning förstås…) Men om man alltid blivit ledsen vid lämning är det nog så triggat att man inte vet hur man kan göra på annat sätt.
    Och så ska man nog inte fundera på vad man kanske kunde ha gjort annorlunda för det blir bara jobbigt.

  15. Jag är mamma till tre väldigt olika barn och som med så mycket annat så tror jag att det handlar om personlighet. Vår äldsta har tyckt att det varit tufft med separationer. Fungerat bättre när han redan innan vetat vad han ska göra när han kommer till förskolan då det för honom inte bara handlat om separationen utan också om att ”komma igång”. Det har blivit en rutin som inte handlar om själva separationen utan fokuserar på vad han ska göra när han kommer dit. För oss har det varit samma första aktivitet varje morgon och vi har stannat tills han är igång, dvs kanske 5-10 min. Hoppas ni hittar ett sätt som underlättar för er!

  16. Tror absolut inte det beror på att Morris är otrygg på något sätt! Som många skrivit så vågar han visa och uttrycka sina känslor och jag är säker på att ni hjälper han i detta! 💜 Vi har precis skolat in vår 17 månaders och det är hjärtskärande gråt vid varje lämning. Med storebror var det aldrig några problem, han var bara ledsen några enstaka tillfällen. Det vi ändå gjorde med storebror var att vi pratade om dagen på föris när vi vad på väg dig, typ först ska ni ha samling, sen äta frukost, leka osv och sen kommer mamma eller pappa och hämtar dig. Sen följde vi med honom in i lekrummet och stannade några minuter tills han hittade något att göra och sen var det hur lugnt som helst. Men tips i all ära, alla barn är olika och ni vet vad som är bäst för Morris! Styrkekramar

  17. ”Att ha en trygg anknytning är att kunna reglera sitt känslosystem, att utan alltför stora svårigheter kunna återfå den känslomässiga balansen och fokusera på att utforska omvärlden igen när man har varit ledsen eller arg.”

    Trygghet är alltså inte att inte bli ledsen utan att kunna hantera att man blir ledsen. Och det verkar han ju kunna. 🙂

  18. Jag tror han är trygg! Vad vet jag! Att som vuxen vara jättelugn. Och att öva lätta separationer där man kan vara mer flexibel. Typ minisats eller mormor eller en aktivitet eller en kompis. Inte prata för mycket om det, mer enkelt, men att man är följsam, jag sitter här, jag leker inte, du kan stanna här och observera med mig, eller vara där, nu ska jag köpa en tidning, men jag kommer om fem minuter. Ja du kan följa med mig men det är inget äventyr det är bara att handla en tidning, kom du med mig. Separationer som barnet faktiskt kan styra lite mer för att öva. Förskolan där har man inget val. Man behöver separera. Vilket jag skulle säga till barnet. Mamma/pappa kommer alltid alltid och hämtar, du är det viktigaste vi har, men mamma/pappa behöver jobba ibland och vi tycker om att jobba ibland. Sedan skulle jag ju försöka höra lite med barnet om vad han tycker om sin förskola. Fröken, kompis? Är mat eller toalett eller vila jobbigt/roligt? Men det kan vara komplicerat att samtala kring med barn. Inga svar riktigt.

  19. Jag tänker att han kanske har högkänslig personlighet? Googla högkänslig personlighet barn.

  20. Det som fungerat för oss i en liknande situation är ett stanna kvar på förskolan en liten stund vid lämning. Betydligt mindre tårar sedan dess. Tänker att vissa barn behöver lite längre ställtid, längre tid att landa.

  21. Vår dotter på snart två år är likadan. Vi är hemma med henne, dvs ingen förskola. Många säger att hon skulle va annorlunda om inte vi kört med Nära Föräldraskap och/eller lämnat på föris vid 1 års ålder. Men det tror jag verkligen inte.

    Det enda som hade hänt då, är att vi/föris ”tvingat” henne in i en mall hon inte är redo för/kan vara i. Hon är ju som hon är liksom. Hon föddes sånhär. Jag tror hon hade fått ett typ av skal och lärt sig vissa saker, men på bekostnad av sin personlighet och sina känslor.

    Jag tror inte Morris är otrygg. När det gäller föris är det ju nåt som händer varje dag, så det måste vara jobbigt för honom (och er). Försök hitta nåt sätt, kanske kan ni vara med en stund, stanna hemma med honom någon/några dagar i veckan, eller vad som nu passar er.

  22. Jag tror inte det har med otrygghet att göra, jag tror helt enkelt att han är en sån person. Min dotter var precis likadan. Fruktansvärd separationsångest och skrek och grät så att det ekade mellan tegelväggarna ända ner till Södra Station (vi hade föris i närheten). Varje lämning bröt jag ihop på trappan så snart jag var utom synhåll. Det som funkade för oss var dels att hitta en bra rutin som vi höll oss till, i typ fyra steg som hon kunde hålla reda på. ”Först åker vi båten, sen bussen, sen går vi in och lämnar väskan, sen sång i knät” Samma sång varje dag. Och hjälp att hålla reda på stegen, ”nu har vi åkt båten, nu var det tre saker kvar” osv. Så kände hon att hon hade ”kontroll” och var delaktig i vad som hände. Sen var det också att inse att hon behövde landa innan hon var beredd att ta sig an dagen. Inga kompisar fick springa fram och hälsa innan vår rutin var klar, ingen fröken fick komma och ”ta henne”. När vi var klara var hon redo att säga vart hon ville gå, till vilken pedagog, och så gick vi dit tillsammans. Då började det funka bättre, och tillslut riktigt bra! Hon har alltid haft en enorm integritet eller vad vi ska kalla det, inte sån som kunnat hoppa från famn till famn eller kasta sig in i aktiviteter. Men tryggaste ungen i världen! Hon behöver bara få landa och själv bestämma när hon är redo, sen är hon hur trygg och framåt som helst. Hon har fortfarande stora känslor, men det är inget farligt. Det är viktigt att de känslorna får finnas och ridas ut, hur ska de annars lära sig hantera dem? Det är okej att vara ledsen och att längta och sakna, det betyder ju att man tycker väldigt mycket om någon och det är ju något fint.

    Jisses, svamligt blir det känner jag. Men jag var exakt likadan när jag var barn. Vissa barn är så helt enkelt. Hennes lillebror (liksom min lillasyster) är däremot helt tvärt om. Så kan det vara.

  23. Har inte läst alla svar men har du läst om högkänslighet? Min mellankille är som din. Grät sig genom lämningarna på förskolan och avskyr nya situtioner/överaskningar. Går nu i ettan och det fungerade väldigt bra med start där. Men det går inte glömma våra kram- och hejdå-ritualer….Då blir han väldigt ledsen. Med åren har allt dock blivit bättre. Han är smart och har bra ordförråd och kan mer sätta ord på sina känslor. Men som hsp så är de bara väldigt stora och starka samt att hjärnan går på högvarv och hittar på hyss. Så som katastroftankar. Han glädjer sig till exempel inte till sommaren när vi skall åka färja (Helsingborg – Helsingør). Rädd att det skall komma en Tsunami…

    Så inte otrygg, bara mkt känslor. Och dessa känslor kan det ta lång tud att bli klok på
    😜😂 (är hsp själv och inte fattat det föränn sista åren nu)

  24. Jag tror, som andra redan skrivit, både att det kan vara så att Morris personlighet bara är sådan och att det visar på trygghet att han vågar visa sina känslor. (Vill man tro på att vi lever flera liv så kan man ju tänka sig att vissa beteenden & egenskaper beror på tidigare liv.)

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *