Maximalt vuxen

Det finns stunder då känslan av att vara vuxen, sådär på riktigt, blir särskilt påtaglig. Dels när barnen är sjuka och man passar och vakar och tröstar. Och, när man en sen kväll bär upp sovande barn från bilen. 

I helgen var vi hemma hos några kompisar på middag. I vanlig ordning sågs vi sen eftermiddag hemma hos dem, och åt och försökte överrösta barnen mellan tuggorna. I vanlig ordning rusade timmarna iväg och tidstopimisten (moi) tippade på att klockan var ”närmare” åtta när den i den riktiga världen hade passerat tio.

Så, vi tog vårt förnuft och vår packning tillfånga och stuvade in oss i bilen för hemfärd. Två trötta föräldrar och tre ännu tröttare barn. Längs Essingeleden började små barnaögonlock bli tunga och när vi svängde av vid avfarten söderut hade Morris somnat med en gammal klubbpinne i handen. Mira höll sig med nöd och näppe vaken, Kasper likaså (föga förvånande).

En stund senare svänger vi in i vårt garage och trots avbrutna motorljud, lysrör i taket och smällande bildörrar sover Morris som ett…well, barn. Jag knäpper av honom bilbältet och lirkar ut honom ur barnstolen på ett inte helt smidigt sätt, men han sover vidare ostört. Värnlösheten väcker en sån enorm känsla av ömhet och jag lägger hans arm om min hals, lyfter upp honom i famnen och går genom garaget. Johan släpar på babyskyddet med Kasper och håller en kroknande Mira i den andra handen.

Jag tittar på vår samlade lilla klan, på Morris avslappnade ansikte med de vintertorra kinderna och de sockerkladdiga mungiporna. Mira som tappert hasar sig fram. Kasper som förmodligen är piggast av oss alla. Johan som bär – inte bara ett otympligt babyskydd, utan ett så stort föräldraansvar med en beundransvärd uthållighet.

Uppe i lägenheten lägger jag ner Morris i sängen. Lirkar försiktigt av de grusfyllda stövlarna. Trär av vinterjackan som hunnit bli småsvettig under bilfärden. Han kurar ihop sig och jag lägger täcket över den meterlånga kroppen. Mira smiter upp bakom mig, ner i sängen och viskar att hon tycker att vi skiter i att borsta tänderna idag. Jag nickar instämmande och en alldeles kort stund därefter har hon också somnat.

Johan guppar Kasper till sömns på pilatesbollen och trots en alldeles översvallande trötthet är det lyckokänslan i bröstet som känns mest.

Gullighetsoverload

12 kommentarer

  1. Helt off topic här, förlåt. Jag har för mig att någon av er skrev om ett fenomen när omgivningen ändrade sig när man skulle sova. Att allt blev större/mindre eller om man själv blev större/mindre? Stämmer det att det finns ett sådant blogginlägg eller minns jag fel? Länka gärna om någon kommer ihåg.

    1. Jag och min sambo pratade precis om det här i helgen och jag googlade mig fram till att det hette aiws (alice in wonderland syndrom) eller todds syndrom. Sök på det och bloggnamnet så borde du hitta rätt👍🏻

      1. Åh, stort tack. Nu hittade jag.

  2. Åh Tessan, blir alldeles varm i hjärtat av detta inlägg. Du fångar känslor så bra och jag kan känna igen mig i dessa. Även om vi bara har en liten knodd, maken och jag.

  3. Så vackert!

  4. Alldeles underbart!

  5. Så fint. ❤️

  6. Ljuvligt inlägg! Som de kan sova när de vill. Vår 6-åring slocknade 21.30 innan mellanlandning i Doha. Sen blev han buren av planet, på buss, genom säkerhetskontroll, lagd på soffa i fiket, satt på en toalett, buren på plan nr2. Vaknade kl 05.30 och var lite förvirrad över att det inte var samma plan! 😀 😀

  7. Så oerhört vackert skrivet. Rördes till tårar.

  8. Åh kärlekskontot fylldes på!!
    Hoppas att vi får ses snart igen. Mira pratar om lill-Mira <3
    Kram

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *