Bloggen, livet och allt det andra

”Vem och vad och varför då?” som de sjunger i Hurra för Kalle. Så funderar jag (Sofia) rätt mycket nu. Framför allt på det här med bloggandet.

Mycket i denna bloggvärld vi syns och verkar i är inriktat mot bebisar, eller snarare målgruppen föräldrar till bebisar. Föräldralediga som är mitt uppe i bebiskaoset, precis som jag en gång var.

Eftersom jag inte har nån bebis (två barn räcker bra, tackar som frågar) och heltidsjobbar kommer inte blogginspirationen lika naturligt längre, som den gör för Tessan. Det är en av förklaringarna att ni knappt ser och hör mig i Instagramflödet längre. Förutom nåt inlägg här och där på bloggen.

Jag har dessutom begränsat med tid till att vara med på event och kuligheter dagtid och en fas (kris?) då jag även är ganska ointresserad av folks Instastories och grejer. Så jag tänker: är det nu man gör en Gunde Svan och lägger av?

Eller finns det nåt särskilt ämne som ni vill läsa om och som jag borde skriva om, nu när mitt eget liv känns oinspo? Hit me! Ge mig ett uppdrag! Jag kan vara er alldeles egen reporter.

Tessan och Sofia 2012-2017

Det har hänt lite sen Tessan ritade denna 2012. Typ 3 barn till, bland annat.

41 kommentarer

  1. Åh du får inte sluta blogga!
    Jag skulle gärna höra hur ni överlever julfirande med hela släkten.
    Eller hur man impar på förskolepersonalen.
    Eller saker man INTE ska säga till förskolepersonalen

  2. Åh nej, jagvill gärna ha dig kvar!!
    Vill fortsätta höra om hur det är att ha barn som inte längre är pyttisar, men fortfarande för små för att torka sig själva efter toa besök (iallafall enligt de själva 😜)
    Mycket är så fokuserat på små barn men ni har sån bra blandning!

  3. Jag förstår dig, finns inte inspirationen till att hjälpa(?) och dela med sig kan det ju bli svårt med bloggandet. Det ska ju inte krystas ut (hehe).
    Så sluta om du känner det är rätt för dig. Men vet att du kommer bli saknad som inspiratör, tankeprovokatör, medkvinna och helare. Du har vågat visa den riktigt sköra sidan av dig själv och jag tror det är ofantligt viktigt att vi ska kunna prata om hur det faktiskt kan bli när man blir psykiskt sjuk mitt i allt, inte bara hur trött man blir och alla nyanser av bajs (hur kul och bra det oxå är).
    Men som med-INFJ och HSP så vet jag att det finns gränser som man måste leva inom och därför tycker jag att du ska göra det som känns rätt för dig.
    Lycka till.

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Åh! Blir helt lipig. Det har varit SÅ värt det. Tack!

  4. Therese Örnstad Lönnberg

    Sluta inte blogga. Livet med skolbarn e ju oxå jättejobbigt, tufft, svårt, och otroligt härligt. Men följ hjärtat och ta inte på dig något som du inte orkar och/eller hinner.

  5. Behöver absolut inte bara handla om bebisar! Vi läsare som följt med har barn som blir större och luvet förändras därefter. Vi vill följa med på er familjeresa, i den form det nu ser ut. Sen respekterar jag din ork och energi och den måste du vara rädd om! Följ din magkänsla och vad du vill göra – ni har gjort massor för småbarnsföräldrar!

  6. Förlåt Tessan men du Sofia är ju en helt fantastisk skribent, du skriver så rysligt bra och träffsäkert och sådär som Fredrik Backman gör där man kan kastas mellan skratt och tårar från en mening till en annan! Jag förstår om du tappat fokus lite men du får inte sluta skriva 😭 eller det är klart du får för det bestämmer ju du men du har verkligen fått en gåva. Förlåt Tessan du skriver också jättebra men Sofia är liksom en stjärna i min värld!

    1. Hormoner & Hemorrojder

      Helt mållös, vilket fint beröm! <3 Tack!

  7. Och för att komma med nåt konstruktivt så tycker jag som följt er sen innan jag själv blev gravid för snart fem år sen att historier om större barn (så länge det inte är utlämnade och sånt) är minst lika intressant 😁 skrattar fortfarande åt när Malte motade bort Harry med hundleksaken kerstin (?) Eller hans karta för att fånga honom i en fälla!

  8. Håller helt med – sluta inte blogga. Inspirationen finns nog närmare än du tror. Er blogg började ju till viss del (förlåt, minns inte alla detaljer om de var fler) för att täcka ett hål i bloggosfären: att prata om det avtäckta, den riktiga vardagen som inte alls syns på t.ex. instagram. Och det behövs! Nog finns det insikter och erfarenheter att dela med sig när man har barn, oavsett hur gamla de är (*klipp till att ni är 90 och era barn är vuxna, eh*). Ni skriver både jättebra – man blir engagerad, road, tröstad! Jag har lärt mig jättemycket om t.ex. HNB. Saker man kan diskutera: vad ska man lära barnen hemma/vad är helt och hållet skolans ansvar? Vad kan man egentligen få ut av ett föräldrasamtal? Trender för barn, vilken information för föräldrar borde staten tillhandahålla? Osv.

  9. Linda m döttrar på 3 & 4 år

    Det finns massor att skriva om: syskonrelationer, att jobba heltid som småbarnsförälder (prioriteringar, samvete, närvaro och frånvaro), rutiner och regler som funkar eller inte (skärmtid, läxtid etc.), förstabarnsfasoner bs andrabarnsfasoner, hobbies och lekprojekt, vab osv. Fortsätt om du vill och orkar – vi är många som väldigt gärna läser!

  10. Snälla stanna kvar! Jag (som har femåring och bäbis) tycker det är minst lika intressant att läsa om allt barn- o familjeliv, inte bara bebistiden.
    Bebistiden går ju över, men familjelivet består ju. (Förhoppningsvis iaf 😂).

    Tex skulle jag gärna läsa om hur en undviker barn/föräldragnat, hur en får barn att äta med bestick, när hemorrojderna faktiskt försvinner, samt när och hur en hittar tillbaka till sin partner istället för att vara två projektledare/logistikfirmor.

  11. Jag håller egentligen bara med ovanstående. Hittade hit när min # 1 var ny och värsta sortens high-need-parasit och jag behövde ett andningshål som inte var 24/7 sockerchocksrosa och marsipan. Sedan fick ni fler och jag fick # 2 som var ännu värre så då fanns det två monster i hemmet och en mor som älskade sina ungar men hade svarta ringar under ögonen och stress i själen.
    Därför är det fortfarande aktuellt att läsa om det du/ni gör och få inspiration eller bara pepp att på något sätt klara en dag till.

    SÅ: Vill du så får du. Vill du inte så går det bra det med. I så fall vill jag tacka för resan och hoppas på lycka, framgång och sovmorgon och stövelöl eller vad nu som kan roa dig 🙂

  12. Jag tänker så här; vi älskar att läsa dina berörande texter – men du måste orka! Vi (både kvinnor och män) måste bli bättre på att lyssna på knopp och kropp. Och det är ok att både säga nej och sluta med saker.

  13. Fortsätt gärna skriva! Se förslag på ämnen från t ex Linda ovan. Det behöver inte vara regelbundet utan när du får lust. Älskar ditt språk! Tack för allt hittills <3

  14. Jag har aldrig sett det här som ”bara” en småbarnsblogg utan mest tänkt att både dina och Tessans barn blir ju äldre och nya, spännande ämnen (kriser…) kommer dyka upp. Och just hormoner och hemorrojder känns i alla fall i mitt liv som om de kommer vara aktuella ett bra tag till, hehe…
    Men – det där med lust och ork är ju dock en jätteviktig bit så klart. Om du tror att det skulle kännas som en lättnad att sluta skriva så tycker jag absolut att du ska göra det. Men kanske behöver det inte bli ett 100% beslut om det ena eller andra om det inte känns ”moget”? Om det dyker upp ett, två eller tio inlägg under ett år just nu kanske inte spelar så stor roll? Eller ja, era annonsörer kanske har åsikter, hehe, men vi läsare tror jag väntar tålmodigt, med glädje och den allra största förståelse. Vi gillar ju dig! <3 Kram!

  15. Åh jag som älskar just dina och Tessans roliga, berörande, igenkännande, vassa, knasiga, varma och sköra texter. För min del behöver du INTE skriva så ofta o inte om bebisar. Har en 2.5-åring nu, jätteskönt att läsa om större barn, familjeliv, relationen till partner, kompisar, svärföräldrar, om förskola o skola, ja allt mellan himmel och jord. Du skriver vassa texter ibland o väjer inte för det mörka, jobbiga och tröttsamma som livet kan innebära. En stor tröst ibland o en inspiration. Sluta självklart om du vill. Kommer sakna dig då. Kram

  16. PS. Det var sååå skönt att läsa er blogg m en hnb-bebis som hade magknip( kolik strl medium) med sömnbrist och i princip noll egentid. Ett andningshål var ni.

  17. Det bästa ÄR ju allt oinspirerande. Älskar när ni skriver om vad sjutton som helst. Är så trött på alla andra bloggar, tillrättalagda och med rätt ämnen. Älskar att läsa om vanliga människors ”ingenting” där man ser hur det faktiskt är. Känns ju som man hälsar på lite och hänger lite med er.
    Du ska ju självklart göra så som du mår bäst av, men om det ha delar om press att du inte vet vad du ska skriva så är det fel anledning. Jag, och säkert de flesta andra, nöjer sig med att få reda på vad som åts till middag, att en duva satt ivägen på väg till föris eller hur jävla tråkigt det mörka Sverige är just nu.
    Please stay!! Ska ju precis gå in i mammaledighet nr 2 och vill mysa med dej!

  18. Jag håller med. Tycker att ni skriver på helt olika sätt och det är underbart. Men jag tycker också det är viktigt att du lyssnar på ditt hjärta. Vad du känner. Jag är tacksam för alla dina inlägg för de går rakt in i hjärtat men förstår också dina tvivel. Vad du än bestämmer dig för blir bra och rätt. Kram

    1. Hormoner & Hemorrojder

      ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  19. Jenny västerås

    Jag vill skrika rakt ut: sluta inte!! Men jag förstår samtidigt dina tankar runtomkring.. Det ska kännas rätt för dig men då mina barn är ganska snarlika dina i ålder så är alla inlägg välkomna då du skriver så bra! Kanske ang ”syskonkärlek”, roliga kommentarer, eller dråpliga.. Vad är vardagsmaten, hur ser en dag ut för ” en helt vanlig” familj? Hoppas du hittar tillbaka till blogginspo för du kommer bli saknad annars!!

  20. Varför skulle er målgrupp bara vara föräldrar med bebisar? Det kanske var då i början av naturliga skäl, de flesta börjar trots allt med en bebis eller två… Allting utvecklas och jag tror era läsare skulle älska att läsa om större barn och allt vad det innebär!

  21. Jag håller med tidigare kommentarer. Jag läser er blogg varje dag även fast jag har vuxna barn ( mina döttrar läser er blogg också) och nu även barnbarn, nu lät jag äldre än vad jag är, jag är 50 men ni skriver så befriande härligt om att ha barn och jag har skrattat högt många gånger. Håller med en läsare som skrev att varför ska ni bara skriva om små barn och bäbisar, nä lovar att resan med att ha barn den fortsätter även när dom växer upp, det händer alltid nåt…..🙄😉 det vore jättekul om du fortsatte Sofia men bara om du tycker det är kul, stor julkram

  22. Sofia, du är en av mina favoritbloggare, jag börjar gråta om du slutar! ❤ MEN jag förstår om du vill och det inte känns ätt längre. Som en mamma med lång depression så vill jag bara säga att jag har uppskattat alla dina inlägg, roliga men också de om dina egna depressioner. De får mig att känna mig mindre ensam när jag undrar varför mödraskapet kan kännas så tungt för mig. Vad du än beslutar att göra: Varmt tack! Och all blogg- och mammakärlek till dig! ❤

  23. Jag hittade hit långt innan vår lille grabb kom till världen, just för att ni var de enda som skrev om hur det verkligen kunde vara att va förälder. Jag har i alla år varit SÅ rädd för att misslyckas och har därför distanserat mig så långt ifrån barn och familjelivet att jag nästan övertalat mig själv att det inte var något för mig. Jag har aldrig varit rosenskimrande och ”lycklig” efter konstens alla regler, hur skulle jag reda ut att bli förälder?! Men så hittade jag er. Och en fantastisk vardagsskildring med dråpliga, underbara, känslosamma, tänkvärda och tankeväckande inlägg som avdramatiserade det här ouppnåeliga och skrämmande begreppet ”förälder”. Ni har fått mig att våga, tro på mig själv och förstå att med kärlek och självdistans så går allt. Hur du än gör Sofia så ska du veta att du/ni har hjälpt mig att få det finaste i världen! TACK!! ❤️ Mia och Milo 6-mån

    1. Stor igenkänning från mig. Jag har haft depressioner från 14-års ålder och tänkte länge att : Näe, relationer och barn det är nog inte för mig som ofta tycker livet är kämpigt och blir deppad från och till. Men nu har jag en 2.5-åring och det är för det bästa som hänt mig. Kram

    2. Så fint skrivet! Tänk vad en okänd människa på nätet kan göra för en annan. Vad modig du är, Maria! Och säkert en fantastisk förälder.

  24. Upprepar vad många redan skrivit: fortsätt hemskt gärna blogga, men bara om du själv orkar. Mina barn är 12 och 14 (är således tonårsförälder 😱), men jag har stor behållning av er blogg! Kanske särskilt dina inlägg om depression, då jag drabbades av förlossningsdepression när 14-åringen föddes. Jag upplevde inte att det var något det talades om i föräldragruppen inför förlossningen, bara lite om ”baby blues”. Tack och lov hade jag en oerhört klok BVC-sköterska att prata med. Hon såg också till att jag fick kontakt med psykologen, även hon mycket bra.
    Önskar så att er blogg funnits då, det hade varit ytterligare något att hämta styrka ifrån. Stor kram och tack!!

  25. En annan Sofis

    Så klart du ska göra vad du mår bäst av. ❤️ Men vore så otroligt tråkigt om du slutar för att du inte vet vad du ska skriva om. Skriv om vad som helst som händer i vardagen! Hur orkar man laga mat? Måste man orka? Eller hur får man rutiner att funka? Hur lyckas man få en relation att funka med småbarn?! Med en bebis och en 3-åring kommer hur många sammanbrott som helst per dag. Bebisen blir plötsligt ”enkel” när det finns nån annan som ”vet bäst själv” 😅 Så det är en fröjd att få läsa om era (underbara) småbarnsliv och inte känna dig ensam för en stund. All kärlek!

  26. Bebistidens bekymmer i all ära men jag undrar alltid hur folk får ihop sina liv med barn. Alltså typ på detaljnivå. När köper andra vintervantar och kalaspresenter?
    Låter andra barnen packa gympakläder själv och är det alltid samma förälder som hjälper till med läxan?
    Äter andra också middag så tidigt att man måste äta igen innan man lägger sig?
    När ligger folk?
    När pratar man om nya läggrutiner, vem som betalar räkningar eller typ något som händer i världen?
    Sånt undrar jag.

  27. Hormoner och hemorrojder finns i alla olika skepnader och former.. 😁 berätta om dig och dina mål, om att vara i din ålder(vet inte hur ung du är😉) krämpor och styrkor som växer med tiden. Använd oss läsare till det du vill. Tips och ideer eller bollplank. You name.. Vi vill gärna stötta dig tillbaka efter alla glada skratt och igenkännanden. Ta det pö om pö… 😁

  28. Hej,

    Om du inte orkar med bloggandet just nu så förstår jag om du slutar eller tar en paus. Men då vill jag tacka från djupet av mitt hjärta. Tack för att du (och ni) delat med er av det sköna, bitterljuva och härliga med föräldraskapet. Men framförallt tack för att du har delat med dig av det sköra, svarta och tunga i mammalivet. Hur jag med igenkänning har tänkt: jag är okej, det är okej att inte älska livet och sina barn hela tiden. Att det är okej att gråta i soffan (och därför börjat gråta ännu mer). Om du visste hur glad jag blivit när jag läst er blogg, och hur jag (som hsp med en extra allt-bebis som nu blivit tre) hulkat av lättnaden över att jag inte är ensam i min sorg och frustration. Ni har varit min enda ventil som som delat med er av de ”dåliga” känslorna i föräldraskapet när alla beskriver det som rosenrött. Sluta om det känns rätt, man kan inte blogga för andras skull. Men du kommer att bli saknad, det ska du veta. Tack för alla ord!

  29. Bra och extremt rolig är du i humoristiska inlägg – få kan få till sådana träffsäkra liknelser att man vrider sig av skratt. Igenkänningsnivån har du alltid. Överlägsen är du när du visar den sårbara delen av dig själv – där tycker jag du är outstanding. Oavsett om det handlar om osäkerhet, tankar som snurrar på natten eller depression. Modigt, befriande och så välbehövligt i en annars så tillrättalagd putsad värld som utspelar sig på bloggar och insta.
    Fortsätt gärna, och kanske mer sällan som det redan skrivits, om du känner att du orkar! Med ämnen som berör, hur man hanterar känslan av otillräcklighet, hur man kombinerat heltid med två barn, hur man klarar att söka hjälp när det behövs.
    Om inte – varmt, stort uppriktigt TACK för alla fantastiska inlägg!
    ❤️❤️❤️

  30. Jag vill allra helst läsa om skolbarn. Skidskola, simskola, skridskor, gnäll, tjat, värderingar, aktiviteter man kan göra hemma, hur mycket skärmtid, hur mycket eget ansvar, när ska barnet släppas lös i trafiken, ska man använda konsekvenser eller bara samtala, ska man ha krav som städa sitt rum eller hjälpa barnet… Hur mycket matlagning klarar barnet av. Jag har ju tusen funderingar kring mitt skolbarn. Vad borde han kunna, hur mycket fattar han egentligen, hur kan jag vara en bra mamma.

  31. Om du har ork så lägger du inte av. Vi gillar dig. Jag kan projicera en hel del nu, men kan det vara så att du har hamnat i en ny fas i livet nu när de värsta småbarnsåren är över? Vem är jag nu när jag inte längre är mamma till småttingar? Nu blev det kanske lite sådär ”Hej Bullen, en kompis till mig har problem…”. Hur som helst så är åtminstone jag i den där fasen. Det är förvirrande när en mycket stor del av min identitet har varit att vara mamma till småbarn ochnu är jag på väg ur den delen av livet. Vem är jag nu? Vilket gäng hör jag till nu när jag snart inte längre hör till barnvagnsgänget? Det är lite som när första barnet föds och allt blir annorlunda.

  32. Åh Sofia ❤️
    Vi är många med mig som följt er sedan starten. Många av oss är i samm fas som dig i livet nu kämpar för att få ihop livet. Själv har jag sedan barnen kom (6 och 8 år nu) haft min beskärds del av kriser ich psykisk ohälsa.
    Fortsätt gärna att skriva om livet i stort och smått. Du gör det så bra ❤️

  33. Jag håller inte med om att det är en blogg för föräldrar till bebisar. Det är väl en blogg till föräldrar med barn i alla åldrar? Jag har själv en fyraåring och en sexåring och följer er gladeligen och känner igen mycket och skrattar mycket åt det ni båda skriver (skratt pga lättnad att man inte är ensam om att ha det dråpligt….) Hoppas du vill fortsätta!

  34. Sluta inte för bövelen! Jag som mamma till en treåring är utled på bebisar och vill höra om livet med toddlers och förskole/skolbarn! Deras utveckling (inte alltid svinmysigt), vardagsobservationer om familjelivet och hur man lurar sina barn att arbeta MED en. Men också mer allmänt om familjeliv och att kombinera jobb med familj.

  35. Hej! Är en 29 årig tjej utan barn, utan tankar på barn och jag började läsa eran blogg när jag knappt hade några barn runt mig. Jag gillar bara hur ni skriver. Det är på riktig liksom. För min del får du väldigt gärna fortsätta, du får gärna skriva om vadsomhelst. Då jag själv lidit av ångest och depression och har två i min närhet som drabbats av förlossningsdepression så är inlägg som rör dessa ämnen väldigt intressant men har ju som sagt läst samtliga inlägg hittills så jag slukar allt. Lyssna på hjärtat och gör det på ditt sätt som du vill göra det så blir det bra. Hej dig!

  36. Hej, jag är i likhet med ovan en snart 30-årig tjej utan nuvarande tankar på barn, och med än så länge endast enstaka vänner omkring mig med barn. Jag hittade hit genom en annan blogg och har läst sedan jag var 25. Även om jag inte vet om jag någonsin kommer ha barn (känner liksom att det får bli om det blir) så har jag genom era texter fått upp ögonen på ett så befriande sätt för hur det kan vara. Hur det kan vara på riktigt. Alla era/dina härligt ärliga, öppna, uppfriskande raka, dråpliga och kärleksfulla berättelser sätter den alldeles vanliga vardagen i perspektiv och får den att te sig underbar, oavsett hur knasig och fruktansvärt jobbig den för stunden är. Jag fortsätter gärna läsa och inspireras. Du får gärna skriva om vad som helst – som du ser har vår vardag lite gemensamt, men jag är en hängiven läsare likväl just för att det är olika! Tack för din ärlighet och ditt engagemang och för att du visar en yngre medsyster hur det är att vara kvinna!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *