Kasper 3 månader!

Så kom denna dag, då nytillskottet nådde den aktningsvärda åldern 3 månader. En tid av hormoner, svett och tårar. And a whole lotta lovin’.

”Vid 3 månader vänder det” har ju varit ett mantra som vi själva mumlat, men även något som andra påmint oss om längs vägen. Och har det då vänt, kan man undra?

På flera plan, ja. Men jag skulle ändå inte säga att vi pratar om några tvära lappkast här, mer som en successiv utveckling åt helt rätt håll. Alltså mindre svett och tårar. Eller vänta, mindre tårar iallafall. Nyss guppade jag mig ju faktiskt svettig på pilatesbollen med 3-månadersjubilaren.

Magen är klart bättre, men det är fortfarande mjölkproteinfri kost som gäller för min del. Har fubbat vid ett par tillfällen för att se vad som händer och jag upplever att det blir mer knorr och stånk och bök då. Så jag tutar på ett tag till. Nu när man har kommit in i det känns det inte svinbökigt, men jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte vill mula starka ostar mer eller mindre konstant. Och choklad. Men, som den självuppoffrande moder man är, hänger jag mig åt mjölkfritt margarin så länge.

Rutiner, eller snarare avsaknaden av dem, ja..så ser dagarna ut. Kasper sover när han är trött, vaknar i 9 fall av 10 efter 30-40 minuter, men i vissa mycket välsignade fall, sover han upp till 2,5 timmar. Men det händer väldigt, väldigt sällan. Mr Powernap är ruskigt lättväckt vilket rimmar illa med två högljudda syskon. Det räcker egentligen med att man trycker på knappen till kaffebryggaren (alltså på riktigt) vid ett kritiskt tillfälle i sömncykeln för att mr Klister ska slå upp sina förvisso bedårande små blå.

Och när vi ändå är inne på klister så är lucky number 3 EXAKT lika närhetstörstande som sina storasyskon. Och, i likhet med storebrorsan är nappen hyfsat ointressant medan mina bröst är högintressanta. Han går gärna in i närkamp med dem nån gång i timmen, en vana jag hoppas kan bli något mindre…intensiv här framöver.

Nattetid ligger vi tätt intill varandra. Jag har hittat några sätt att bulla upp med kuddar så att det ändå blir förhållandevis skönt att liggamma närhelst andan faller på. Sen kör vi några sidbyten under natten och sover på så vis så gott vi kan. Precis som jag har gjort med Mira och Morris. Överlag tycker jag att samsovningen funkar väldigt bra och det är på många sätt sjukt mysigt att ha honom intill mig. Kruxet är dock om jag blir kissnödig eller törstig på natten för då vaknar han direkt om jag försöker åla mig ur sängen, trots att jag är smidig som en nycirkusartist. Så det har blivit några gemensamma toalettbesök nattetid.

Det tuffaste är egentligen dagarna. Det blir så otroligt mycket mer bökigt när man inte kan lägga Kasper ifrån sig när han sover. Alltså inte alls överhuvudtaget. De första 2 veckorna gick det ett par gånger, men efter det har vi mer eller mindre burit på/varit intill den lilla arvsmassan. Är man ute och rullar vagn går det bra de 30-40 minuter han oftast sover, men då är man ju upptagen med att gå vilket försvårar tja, exakt alla andra sysslor förutom att möjligtvis prata i telefon eller lyssna på någonting. Men inomhus sover han bara intill min tutte, i famnen på pilatesbollen eller i sele. Så det innebär att någon av oss alltid bär Kasper, medan den andra har hand om Mira och Morris och ja, övriga hushållet.

Och ja, jag skulle nog tro att vi har provat allt vid det här laget. Det är bara kroppskontakt som gäller. Och har man inte själv haft en klisterbebis är det nog svårt att förstå exakt hur krävande det faktiskt är. Johan och jag kan ju aldrig göra någonting samtidigt. Vill någon av oss ta en dusch/gå på toa/ringa ett samtal/fixa en macka/vadmannupysslarmed, måste den andra hålla Kasper. Till exempel nu, när jag skriver, ja då sitter Johan och guppar med Kasper på pilatesbollen. Snart byts vi av, så kan Johan göra något. Det blir liksom aldrig de där andrummen som det skulle blivit om Kasper kunde ligga och sova själv, iallafall en timme eller två.

Men ändå, det går åt rätt håll. Vi har fått många alldeles hjärtsmältande leenden, och fortsätter magen att bli allt bättre kommer säkert sömnen också bli mindre störd på grund av tryckande, smärtande gaser och bajskorvar. Och tack GUD för pysventilen. Tillsammans med pilatesbollen och bärselen utgör den Den Heliga Treenigheten.

Avslutningsvis – grrrrattis Kasper! Och grattis till oss andra i familjen som fixat ett kvartal som kvintett. Exponentiellt mer kaos, men som tur är gäller det även kärleken.

11 kommentarer

  1. Ni gör det så otroligt, jävla, imponerande bra! Jag kommenterade i våras när vår bebis nr 2 var som mest krävande. Före det hade vi dessutom redan provat att ha en hnb med nr ett, och med lillasyster stod det klart att det VISST kunde bli ännu svårare/mer krävande. Jag var så knäckt mellan mars – maj i år att jag trodde jag skulle gå under. För precis som du beskriver: det blir aldrig nåt andrum.
    I alla fall så vill jag bara få tacka för att ni på ett sånt ljuvligt, roligt och befriande sätt gjorde min tuffa start med lillasyster så otroligt mycket mer hanterbar. Ni är underbara.
    P. S. Är på nåt orimligt vis ändå sugen på en nr tre, men det vette rackarn om vi vågar det. Vad sa du och Johan till varandra när det blev tydligt att Kasper sällade sig till sina syskon. Vafan, liksom? Är det så att vissa av oss bara kan avla små krisbollar till bebisar??
    Tusen ton med pepp till dig och din familj, Tessan. Jag hoppas att det lättar för varje dag nu. Krama varandra och ha en vansinnigt god jul. Nu ska jag lägga mig mellan mina två små varma, sovande avkommor och be en stilla bön att vi får sova mer än igår natt… Puss på er! ❤️ ❤️

  2. Pilatesboll + korg kör vi här. Sitter i soffan med bollen mellan benen, halva korgen i knät o andra halvan på bollen sen guppar vi. Han sover endast om man guppar. O här har vi inte ens magproblem, bara en jääävligt lång 3 månaders fas. Ni förtjänar många stövelbärs. Skål!

  3. De sista åtta mån har varit de bästa och de värsta i mitt liv. En hnb går ju ändå att uppoffra sig för totalt med bärande och tuttande och samsovning mm mm, och sen bryta ihop och vila. Men när nr två också är hnb och stora är 2,5 när lilla kommer då räcker man inte till för ngn… Fadern, som våra barn tyvärr inte verkar brås på, är just nu ute och går i snöblandat regn och blåst med miniklister i bärsele. Sover bara så dagtid, inget annat funkar. Sovit i bärsele varje pass dagtid förutom 2 % med tutte i munnen, sedan födelsen… Just nu är dock en bra stund för mig, soffa, kaffe, bok till mig och film till storebror. Stunder av harmoni❤️ Samlar på stunder/ögonblick/glimtar av kärlek, mys och total lycka. De är många. Däremellan ryms en del annat men det är ju ändå så värt det❤️
    Ngn 3:a känns tyvärr väldigt avlägset…

  4. Hej!
    Känns ju löjligt nästan att kommentera här på det här inlägget men gör det ändå.. jag är nybliven tvåbarnsmor och har en liten på snart fyra veckor och en aktiv, intensiv en på drygt fyra år. Jag har längtat så länge efter att få syskon så det känns som fail när det stundtals (dagligen om jag ska vara ärlig) känns motigt. Själva bebisen är än så länge relativt lätthanterlig förutom problem med magen. Det är själva kombinationen av allt som får mig att få gråa hår vissa stunder. Vi har delat upp oss på nätterna. Jag tar bebisen och pappan sover med äldre barnet. Vill helst inte ge ersättning= minimal sömn för mig. Både jag och bebisen är förkylda= jag känner mig inte alls fit for fight och bebisen sover dåligt, jag är orolig bla bla. vi är alla fyra hemma föräldralediga en dryg månad=underbar men ack så påfrestande stundtals. Jag kan inte bara gå och lägga mig på dagen och lämna allt till maken känns det som. Det jobbigaste är alla dessa konflikter jag/vi har med vår härliga men galet envisa,intensiva fyraåring som var något av en high need bebis som liten. Mitt tålamod med all sömnbrist är i princip noll. Känner mig inte som årets mamma. Jag har dessutom en ämnesomsättningssjukdom som jag fick efter förra förlossningen och såhär efter graviditet har jag fått sänka medicindosen och ja det är helt enkelt lite av ett experimenterande med mina blodvärden och medicinen just nu. Dåliga blodvärden påverkar min ork enormt. På Instagram och sociala medier samt bekanta verkar ju allt ha gått underbart när man fått barn nr 2. Jag njuter i min bubbla varje dag men känner alla dessa känslor ovan också! Är det något fel på mig??

  5. Ytligheter månne, men att vara tvungen att undvika choklad när man är frikkin’ beroende (hand upp!) är ett sattyg. Jag minns glädjen när jag som ammande och mjölkproteinundvikande (rödprickig, grymt mycket kräkande son) moder hittade Plamil choklad hos Stora Matvarukedjan. Den med mintsmak tror jag minsann slank ner flest gånger. Till den havredoftande latten… Vande mig aldrig riktigt vid den. Älsk på komjölk.

  6. Helny Sjöström

    Det finns botemedel för chokladen om man gillar mörk choklad 😊. Jag körde lindt med havssalt (”kan finnas spår av mjölk” var ok för mig) annars finns valhrona med hög kakaohalt. Lite dyrare, men amningschoklad var ett måste för mig 😊.

  7. Hög igenkänning här också! Storebror tillbringade hela bebistiden i famnen. ”Bara lägg ner honom när han sovit tio minuter i famnen”, tyckte svärmor. Hahaha, hon lyckades inte heller, utan att han vaknade. Lillasyster föddes när stora var två. Precis likadan. Men nu, när hon är ett halvår kan jag faktiskt (oftast) lägga ner henne i vagnen efter att ha ammat till sömns
    .. Och hon sover 30 minuter till två timmar. Lyx! Och samsovning/liggamning ja! Hur gör man annars, liksom? Orka gå och hämta henne, sitta och amma och lägga tillbaka henne (utan att hon vaknar), sådär tre gånger varje natt!
    Heja oss!!

  8. Sån igenkänning på nästan allt! Min lilla kolikio är (idag!) 4 månader och det blir successivt bättre. Dock ingen ”helt ny bebis” efter 3 månader som många sade.

    Vi kan inte heller lägga ned henne, hon kan inte sova själv (förutom i vagnen ute).

    Hur kör ni kvällarna? Vad jag längtar till att få lite tid på kvällen, att kunna ”natta” som så många verkar kunna helt utan problem.

    Heja er! Ni gör det bra! 💪

  9. Och choklad – beställ hem ett packe veganchoklad från Apotea. Hemleverans. 😃

  10. Min lilla kille var precis likadan. Jag var mjölkfri och det blev bättre i magen, men det som hjälpte mest var att lägga av med kaffe (mardröm i början! Utan kaffe inget liv). Nu är han 5 och jag tittar tillbaka och undrar hur jag kunde offra kaffe OCH choklad/ost, men man blir desperat tillslut

  11. TACK <3

    Vi är i exakt, EXAKT, samma situation. Förutom bara ett storasyskon att jonglera. Jag känner fn att jag snart avlider eller i vart fall somnar ståendes men känner lite mer förtröstan efter att ha läst detta.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *