En hyllning är på sin plats!

Hur bebisen som landar i just er familj blir, kan du påverka föga. Det här är en hyllning till alla er (oss) som fått exemplar av den mer krävande sorten.

För när du står där, vansinnesfrustrerad av vanmakt, ska du komma ihåg att du tillhör föräldrakollektivets Special Forces (eller Främlingslegionen, om du vill vara lite mer franskorienterad som jag)

Vi som dagligen – och nattligen – kämpar med små bebisar som sätter sig på tvären. Som tjurar, gastar, gapar och stökar. Som bökar, gnäller, knölar och prövar oss till förståndets ytterkanter.

Du som sitter på toalettlocket i halvdimrad badrumsbelysning och guppar babysittern framför den centrifugerande tvättmaskinen för att det har visat sig vara ett ljud som din bebis blir lugn av.

Eller du som står med en svettig, gastande arvsmassa i en bärsele på balkongen, långt efter att resten av världen somnat.

Du som kväll efter kväll sätter dig i bilen och kör varv på varv, trots lamslående trötthet, bara för att få tyst på mistluren i spädbarnsskyddet.

Eller du som sitter med krökt rygg på en pilatesboll, kväll efter kväll, och guppar dig svettig till dess att avkomman äntligen somnar in djupt till hårtorksbruset på din nykomponerade Spotifylista.

Min vapendragare och medlegionär <3

Vi som provat white noise-repertoarer och delfinljud, bärsjalar och bärselar, varma vetekuddar och frisk luft, allsköns bäddningar och babynest, vagnar och bilbarnstolar, öronproppar och hög musik. I en tillvaro där egentid är ett teoretiskt begrepp, långt bortom vår verklighet just nu.

Helvete vad vi kämpar. Ledbrutna och uppgivna, men samtidigt så tåliga och uthålliga. Och, inte minst kreativa i vårt sätt att krampaktigt försöka göra våra bebisar nöjda, om så bara för en stund.

Helvete vad vi kämpar. Vi som hålögt glor på andra föräldrar som lägger ner dästa, nöjda bebisar i sina sängar. Vi som förundrat studerar en sömnig nykomling som liksom slumrar in av sig själv, utan en pilatesboll eller bärsele i sikte. Vi som gång på gång funderar på om vi ändå inte gör något fel ändå.

Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.

Men, det är även vi som gläds med en närmast berusande innerlighet för minsta framsteg. För varje gång något blir lite, lite lättare. När vi får andas ut en stund och på allvar känna att det kommer att bli bättre.

Vi borde få en egen högtidsdag i kalendern, banne mig. Eller i alla fall en dag av lugn och ro.

Till dess: Honneur et Fidélité

40 kommentarer

  1. Haha, ja fy vad tufft det kan vara! Jag funderade PÅ RIKTIGT på hur många timmar jag var från att dö en gång. På fullaste allvar. Inte för att jag trodde att jag skulle dö, för då hade jag väl ringt på hos en granne först, men för att kroppen var så slut, jag var så trött och jag tillhör tyvärr inte skaran som har jordens nätverk omkring mig som kunde stötta upp första tiden. Men jag dog inte. Och nu väntar jag andra barnet (!) Men ne, här var det också tufft.. Vi får väl se hur det blir den här gången, men jag tror jag är mer mentalt förberedd nu iaf 🙂

    1. Åh, jag får flashbacks och tårar i ögonen av din kommentar. Jag har brutit ihop bölandes jag orkar inte, jag orkar inte… men vad skall man göra, man har ju inget alternativ? Och ens partner var lika utmattad som en själv. 🙁 Jag funderar ibland på hur det påverkar ens relation till barnet när hen är större, att ha pressats så till utmattningens gräns? Jag kan i vissa situationer med min snart 5-åring få nästan PTSD-reaktioner, som t ex när han kräver för stunden orimliga saker (att jag skall sluta äta NU för att han vill ha sällskap när han leker i vardagsrummet och liknande), och inte för att han frågar en gång utan när han inte ger sig och står och får raptus och skriker för att han inte får som han vill. Situationer där han (orimligt) kräver att jag skall göra avkall på mina egna behov helt enkelt. Det triggar mig något så enormt och jag får nästan panikreaktion av det. Är det någon som känner igen sig? Han var high-need med grav sömnstörning och flera födoämnesallergier med matvägran… så hans första 3 år var tuffa till utmattningens gräns för oss föräldrar. Hans 3-åriga småsyskon var betydligt lättare i jämförelse (även om hen också ville vara nära dygnet runt, vägrade vagn etc).

      1. Ja, åh vad jag känner igen mig. Minns när jag suttit i flera timmar på natten/morgonen och gråtit och väntat på att BVC skulle öppna så jag kunde ringa och fråga vad fasen jag skulle ta mig till. Och möts av ”ja men oj, du verkar ju ha ångest, det borde du göra något åt”. Sedan inget mer. Och visst hade jag ångest. Över att vara ensam med skrikhalsen, över fasen när kvällen över går till natt och HELA världen sover utom vi. Överallt, hela tiden. Än idag, åtta år senare, kan jag inte höra musiken som jag spelade då, som var det enda som gjorde hen någorlunda lugn, utan att få hjärtklappning och kallsvettningar. Och skrikande barn klarar jag inte av, hjärtat rusar och jag söker genast efter en väg ut och bort. Har inte ens tänkt på att det liknar PTSD, men du har helt rätt, och det är väl inte så konstigt egentligen att kroppen och sinnet minns och reagerar instinktivt, när man har varit så utmattad att man nästan tappat allt sans och vett.

      2. Usch ja jag känner igen mig! Har så dåligt samvete för att jag har så mycket sämre tålamod med storebror än lillebror. Känner mig som världens sämsta mamma när jag kan vara förstående och pedagogisk med en och få ett utbrott på den andre för samma situation 🙁
        Storebror skrek i månader i sträck, sov väldigt lite och i mycket korta stunder. Bärsele och reggae, alltid reggae! Jag fick en allvarlig post partum depression men inför lillebrors ankomst fick jag hjälp av mödravårdens fantastiska psykolog, psykiatrin och antidepressiv medicin. Nu fyra år senare kan jag till och med lyssna på Bob Marley igen utan att det triggar ångesten 🙂
        Kärlek till dig och alla andra fantastiska föräldrar som härdar ut! Det BLIR bättre jag lovar och det finns hjälp att få!!

      3. ..å jag som trodde jag var den enda. Vi fick 3 på 4,5 år..varav en är HSP/autism. Vi hade noll hjälp. Bokstavligen. Min pappa bara skrattade åt mig när jag bad om hjälp att ”men det här är väl inget svårt för dig”. Det ursinne det väckte. Den ensamheten och maktlösheten. Vi fick barnvakt första gången när den äldsta var 2,5 för vi behövde åka på ett föräldramöte. Men ärligt..även om den äldsta nu är 7 så sitter ångesten ff i. Inte dagligen längre..men när de behöver saker/tid/bär bär!/ork av mig som jag inte har..då kommer samma panik tillbaka. Från noll till tusen på en sekund. Och det jag mest sörjer är tanken på vad jag missade..allt ”bebismys” som utlovades från alla håll..när det bara blev tårar och ångest. Att deras bebistid bara försvann i en enda dimma av panik. Nånting i mig gick sönder där och då..och åratal senare är jag ännu inte mig själv. Jag är inte deprimerad eller så..men förändrad..

    2. Känner igen mig helt. Tänk att någon annan också undrat hur länge kroppen och psyket faktiskt pallar innan man dör. Jag hade inte heller någon avlastning och tyckte inte att jag mötte någon som helst förståelse från vänner, bekanta mammor eller sjukvården (BVC-sköterskor och -läkare). Så traumatiskt. Min äldsta är 2,5 år nu och det första året med konstant missnöje, skrik och sömnsvårigheter var ett rent helvete. Nu har hon en lillasyster som är ett år som är lugn och nöjd. Kände skillnaden i temperament redan i magen (!) och första dygnet. Det har bevisat för mig att svårigheter med små barn inte går att påverka mycket. Så jäkla trött på kommentarer från folk som hade mer ”normala” barn och INTE FATTAR.
      Hittat begreppen autonoma barn, spirited children, high need children nu och äntligen känt att jag fått en slags förklaring.

      1. Åh så befriande och nästan som terapi att läsa era svar. Tack för att ni delade med er!! ❤ Vi är inte ensamma! ❤

  2. Tack för den texten! Min dotter är nu två och allt är så mkt enklare men jag kan fortfarande känna frustration över att de som inte haft en HNB verkligen inte fattar. De FATTAR bara inte och kommer aldrig göra det. Bara det faktum att min mamma ringde mig lite då och då under spädbarnstiden för att ”snacka lite”, när i helvete skulle jag ha tid att snacka??

  3. Just det där med att känna: gör jag något fel? Är jag lat eller för klen som inte tål att mitt barn skriker och inte orkar träna med vagnen? Och avundsjukan… och stressen och förundran jag känner när någon lägger ner sitt barn i säng/vagn. För jag fattar inte hur det går till! Ellerbara ligga lugn och nöjd!

  4. ”Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.”
    Det är så sant. Och även nu när barnen snart är 3 och 5 och allt är mycket lättare på alla sätt så får jag dämpa raseriutbrott och typ bita i en kudde så fort jag hör eller läser saker som ”nämen, det är så enkelt, vi har lärt barnet att sova i egen säng och somna i vagnen från start” (jag lovar att ditt barn inte skrek så den kräktes när du lärde den att sova i egen säng eller i vagnen och gjorde hen det och du körde på i alla fall så är du en barnmisshandlare och inte mycket att ta råd ifrån) och ”nämen, det är enkelt, vi har kört fasta rutiner från start” (i motsats till oss andra då som dukar fram middag kl 03 a.m., tar på pyjamasen till lunch och kör salsa med bongotrummor på max kl 22).

    1. EXAKT! Det är nio år sen nu och det kokar fortfarande i mig när jag tänker på såna kommentarer vi fick med bebis nr ett. Bebis nr två somnade själv från start och vi fick delar av självförtroendet tillbaka.

      1. hormonerhemorrojder

        Det är precis det man måste få höra! För det bevisar ju att det inte är något ni som föräldrar gjort annorlunda utan att det är helt olika individer med olika behov och temperament. Skönt att ni har fått känna på en av varje iallafall 🙂

      2. Nej, det är ju inte så mycket man hinner göra annorlunda under första dygnet, att det skulle märkas på bebisens sovande, menar jag. De är fortfarande två helt olika personer och en är nattuggla, den andra kvällstrött.

    2. Men åååh, du skulle ha sagt till barnet att nu är det natt och då ska man sova. Har ingen förklarat den magiska frasen som fått ungar att sova sedan urminnes tider?

      Kan vara det dummaste råd jag fått i hela mitt liv.

      1. Herregud…. *emoji som slår sig för pannan jättehårt”

  5. Tack, exakt så. ”Vi som gång på gång funderar på om vi inte gjort något fel ändå” Livrädd för att göra det igen 💔

  6. Vi måste bestämma en högtidsdag. NU! För hjältar är vad ni är. Och jag tycker det är så fint det ni gör. Herregud vad kreativa ni är. Jag har gungat min onge på en kudde och blivit helt galen för att jag inte kom på någon annan lösning och trodde hon skulle skrika typ till hon var 14. Hon är 4 snart och hon skriker av helt andra anledningar nu. Vilket engagemang. Jag tänker Nobelpris. Jag minns första gången vi skulle vara barnfria och sonen var bebis. Det slutade med att han och mostet hängde vid diskbänken och lyssnade på rinnande vatten medan mor lyssnade på Lars Winnerbäck. Jag hade aldrig kommit på den idé. Så nobelpris till er. För er kreativitet och villkorslösa kärlek. NI ÄR FANTASTISKA. Detta inlägg ska bara vara peppande. Kram bästa ni.

    1. hormonerhemorrojder

      Men alltså är du världens gulligaste människa? ❤

  7. Åhh, skickar en virtuell kram!
    Den här bloggen har räddat mig så många gånger, ni verkar alldeles underbara som föräldrar och det får mig att känna mig lite bättre när jag(vi) misslyckades att få till den där lugna fina bebistiden. Istället kämpade vi på. Helvete vad vi kämpade på. Kram till alla som kämpar på där ute

  8. Åh vad jag behövde dessa ord. Just nu. När tårarna rinner ner på pepparkakan med ädelost. Tårar av trötthet, utmattning och sviktande självförtroende. Dottern på fyra månader har äntligen somnat efter timmar av knöl, bök och skrik pga magknip. Sen 05 imorse har hon varit ur min famn 45(!) minuter. Jag är helt slut …

    1. Hej Hanna! Jag läste din kommentar och fick tårar i ögonen. Förra året vid denna tiden satt jag precis som du och grät på , verkligen PÅ, min pepparkaka. Så knäckt, så emetionellt och kroppsligt ursketen och min tro på att det skulle bli bättre fanns inte. Men jag vill försöka trösta och säga att det på riktigt blir LITE bättre. Och sen blir det lite lättare igen och ytterligare lite lättare. Sen helt plötsligt får du se en serie igen. Du får ork att inte bara överleva utan leva lite. Och en dag äter du en kaka utan tårar. Håll ut lite till bara, det kommer bättre dagar, lovar!

      1. Tack tack tack för dina fina ord ❤️

  9. Åh!! Fick fasen tårar i ögonen. Har en 2,5åring som är helt ljuvlig nu, men helvete vad kämpigt det var första året (eller första 1,5 åren rättare sagt). Kolik, återkommande öronproblem och noll sömn. Är lite rädd men glad för bebisen i magen som beräknas anlända i vår. Rädd för att gå igenom samma sak igen, men ändå nånstans trygg i att det går över, det blir ju bättre även om det kanske tar lite längre tid än man först tror. Glad för att detta med att bli förälder är det största som hänt mig, trots allt jobbigt. Viktigt viktigt att prata om alla olika känslor som man kan få. Tack för detta inlägg, underbart!

  10. Pepp till alla er! Ni är ju tamejtusan mer föräldrar än de som ”bara lägger” sina barn och sjunger blinka lilla. (Själv ”tvångs-”ammar jag till söms och liksom glider ur sängen…)

    Men kan en få lite pepp för matointresserade barn? För nu har jag en sjumånaders som inte tycker nån mat är spännande. Inte flaska, inte pure, inte bitar, inte vatten, välling eller gröt. Knappt bröstet heller. Tips? Känner mig som en väldigt dålig mamma. (Nummer ett har alltid ätit med god aptit, så detta är helt okänt för mig.)

    1. Min lilla var detsamma förutom att amma och sedan välling var intressant. I övrigt åt hon minimalt fram till ca 4-5årsåldern. Minimalt som inte ens en hel liten barnmatsburk åt gången. Jag tänker att så länge hen inte ligger oroendeväckande långt efter i tillväxtkurvorna eller visar näringsbrist så är det bara att slappna av och go with the flow. Det enda vi har krävt är att hon ska smaka och inte lägga mer på tallriken än hon äter upp.

  11. Aaah pilatesbollen, vilka minnen! Minns fortfarande smärtan i ländryggen efter att ha guppat på bollen i ett antal kvartar. Har bilder på bekanta som fick sitta på bollen med skrikmaskinen en stund… minns den första middagen vi fick sitta tillsammans med en glad bäbis i babysitter på golvet och tänkte ”Är det värsta över nu? Kommer vi få äta tillsammans ibland?” Det var kanske 12 veckor in i föräldraskapet.

    Och inför nästa bebis hade vi ännu fler strategier än förra gången, massa nya ”håll bebis nöjd-prylar” och så får vi bara världens lugnaste bebis. Visst har den ont i magen ibland men gallskriker inte då utan stånkar lite för sig själv. Ligger och är nöjd på golvet hela morgonen, sover trots att vagnen är stilla, sover själv i sin säng i timtal! I över två månader har vi gått och förundrats över att det finns bäbisar som är nöjda… och det är sån skillnad! Väntar fortfarande på när ska vända, när kommer bakslaget? Första skriknatten? Första otröstlig vagnspromenaden? Med det vill jag säga: jag glömmer aldrig! Och ursäktar typ min bebis beteende och lugnhet med att mina första minsann var en skrikhals! Så att folk inte ska tro att jag inte vet hur tur vi har haft i denna första period!

    Det går inte att föreställa sig hur enkelt det är att ha en enkel bäbis när man inte haft det likaväl som det är svårt att föreställa sig livet med en krävande bebis när man aldrig provat. Som natt och dag. Det enda som är säkert är att kärleken är lika stark!

    Heja er nu, och glöm inte att onöjda bebisar ofta blir framgångsrika vuxna!

  12. Kristin Sundström

    Igenkänning på varenda punkt!

    Att människor sedan har mage att exempelvis kommentera att ”det där är inte bra för din rygg” när det enda sättet att få bebisen att somna är att gunga babyskyddet i ena handen… Nu väntar jag barn nr två och kommer att lämna hårblåsar på halva nätterna, gunga babyskydd, låta sova i babyskydd, acceptera att bebisen inte vill sova någon annanstans än i bärsjal osv utan att känna att jag behöver be om ursäkt för det.

    Nu har ju i och för sig de flesta i min omgivning berättat att vi kommer få en lugn bebis eftersom den kommer känna att vi är trygga och lugna den här gången. Det har inget att göra med magont eller annat som man lätt kan inbilla sig när man har ett s k ”kolikbarn”.

    1. Herregud, vad är det för kommentar, har ju jättemycket att göra med föräldrarnas lugn? Dock kan ni få ett nöjt barn som tvåa, se min kommentar nedan! *nyper mig i armen igen* Lycka till!

      1. Jag menar att omgivningens kommentarer var idiotiska alltså. Så min kommentar inte missförstås, i skrift såg det lite konstigt ut! 🙂

      2. Menade förstås att omgivningens kommentarer var idiotiska… så det inte missförstås 🙂

    2. Nej, självklart har det varken med barnets person eller mående att göra. Bara med föräldrarnas psykologiska terror på grund av att de är oroliga. Den där oron de utstrålar när de bär runt sitt barn och vaggar lugnt och sjunger favoritsången. Dööh…

  13. Vi är bäst!

    Vet du, har redan glömt tvåans kolikperiod och han är bara 1,5 år.
    Så pass att jag skulle kunna tänka mig en trea.

    Mina vänner och familj säger typ ”neej” och ”det är bara kroppen som vill, gör det inte” när jag berättar om tankarna på ett till barn. De minns nog hur skitdåligt jag har mått mitt i all lycka och vill förstås mitt bästa.

    Kram, ni fixar det!

  14. Jag rös över hela kroppen av detta inlägg. Av igenkänning och lite sorg över att bebistiden , med båda mina barn, förknippas med så jobbiga minnen. Men också över hur fantastiska vi föräldrar är, trots att en ibland vippar på gränsen så ger vi inte upp. Det är egentligen ofattbart starkt.

  15. Känner igen mig extremt mycket! Enda anledningen till att jag inte vågar skaffa en 3a är pga att mina första två varit extremt krävande första 6-8 månaderna och 2an var värre än 1an. Att 2an var värre beror nog lite på att man redan hade en att ta hand om. Men det är fortfarande traumatiskt att åka bil med barnen om 2an skriker. Hennes första 6 månader skrek hon hysteriskt, som att jag slog henne, i stort sett varje gång vi åkte bil. Och då åkte vi bil varje dag för att hämta och lämna på förskolan. Tack och lov skriker hon betydligt mindre nu, men om hon blir uttråkade eller trött så skriker hon. Likadant med vagnen. Min värsta kommentar är: ”Men ALLA barn älskar ju att åka bil ”. Nej, inte mitt!!

    Fram till hon var typ 8 månader åkte hon aldrig vagn, utan det var bärsele som gällde. Utan min älskade bärsele hade jag gått under!

    2an är nu 16 månader och har gått från att skrika sig till sömns varje gång hon ska sova till att bara göra det ibland. Men för att det ska gå bra krävs det att vi sjunger konstant och att vi sjunger precis den sången hon vill höra.

  16. Fy jag ryser, för 2 år sen låg jag och grät och undrade om mardrömmen nånsin skulle ta slut. Hoppades nästan
    På att bli svårt sjuk så att jag var tvungen att ligga på sjukhus för då skulle jag få vara i fred och sova. Idag har jag en ljuvlig mycket bestämd 2- åring. Det blir ingen 2.a, vågar inte..

  17. Hög igenkänning. Min son som nu är 2,5 år hade kolik som höll i sig bortom 3 månader. Han sov inte en hel natt förrän han närmade sig två år. Det finns musik jag inte kan lyssna på, mat jag inte kan äta för att jag så mycket förknippar det med min otillräcklighet, panikkänslorna, tröttheten. Nu väntar vi ännu ett barn. Det känns nervöst. Det tröstar att det finns folk därute som vet hur det är att vara i det, men som också vet att man kommer ur det. Det tröstar att man i den här tråden kan läsa att nästa barn är en ny person, en person som kanske kan åka vagn, sova en bit ifrån och som inte har ont i magen.

    1. Mitt andra barn sov bättre än sitt storesyskon från 10 dagars ålder. Dvs hon sov bättre än vad storerbror (1,5år) gjorde inte bättre än vad han gjorde vid 10 dagars ålder. Barn är inte lika. Ingen idé att oroa sig nu ifall du får en andra som sover som det barn som avses i uttrycket ”sover som ett barn” och inte så som barn i allmänhet sover. ;P

      Och skulle det bli ett andra barn som inte heller sover gott på nätterna så är du iaf oändligt mycket mer rutinerad andra gången! Heja!

  18. Sofia Svärd

    Alla ni kämpande mammor <3 (och pappor, men de hänger ju sällan i kommentarsfälten). Vilka hjältar ni är. Gråter när jag läser era kommentarer. Tänk om världen styrdes av er.

    Ni är fantastiska ❤️

  19. Kommer ihåg en intervju i en tidning med dåtidens guru i barnuppfostran Anna Wahlgren. Hon sa att om man hade ett skrikigt barn berodde det på att man som förälder inte lyckades förmedla till sitt barn att jorden är en bra plats. Well, inte många som skrivit här som skulle applådera henne förstår jag.

  20. Det är SÅ mycket värt att känna att man inte är ensam. Senhösten -11 hittade jag den här bloggen och livet blev genast mycket lättare. Det tog 3,5 år innan vi vågade oss på en 2:a och vi har väl ångrat oss några gånger, även om hon är så mycket enklare. Tänker att man får sova i ett annat liv 🙂 Läser fortfarande bloggen med stor behållning!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *