Upprepade middagsfiaskon

Middagarna hemma hos oss blir sällan den harmoniska, gemensamma stund där man pratar om framtidsplaner, det politiska världsläget, hur man kan plastbanta hemmet eller vad fan civiliserat folk nu pratar om vid matbordet.

Vi pratar/väser/mumlar/vrålar om tre saker vid matbordet:

  1. Att barnen ska sitta still på stolen och inte åla, kravla, studsa, klättra, böka, dansa eller försöka förånga alternativt pulverisera sig själva
  2. Att de ska äta
  3. Vem som ska sitta var (Mira och Morris är inne i en (ändlös?) period av extrem mammighet där de hela tiden tävlar om vem som ska sitta bredvid mig)

Som en konsekvens av punkt 1 kan vi ibland glida in på ett kommunikativt sidospår:

4. Att aktivt försöka att inte välta saker som ett resultat av ett spontant och ofta ryckigt rörelseinfall.

Vad gäller mattjatet har vi ändå blivit klart mer chill. Äter de inte så äter de inte, vi skulle ju aldrig tvinga dem. Men vi när fortfarande en liten förhoppning om att vi i alla fall ska kunna sitta tillsammans en stund och prata lite. Men även det går åt helskotta 19 gånger av 20 med två avkommor som mer än något annat i livet älskar att springa/hoppa/klättra/studsa/rulla/röja/böka/stöka. De är, med undantag för när de är helt nyvakna, i ständig rörelse. Och eh, när de sover, rimligtvis. Men de få, få gånger vi får till lite soft middagshäng är det ju superhärligt. 

Men nu börjar vi ge upp inför detta. Jag vet inte OM, än mindre HUR vi skulle kunna få till en trevlig middagsstund med dessa förutsättningar? Hur gör ni andra? Och då menar jag framförallt ni som också har väldigt aktiva barn? Jag vill inte hålla på och bestraffa och hota, och jag vet inte heller om belöning i det här fallet är rätt väg att gå. Jag tänker också ofta på en sak som jag tror att psykologen Malin Bergström har skrivit/sagt: att vissa situationer är helt enkelt för svåra för ett barn att hantera (vad detta är varierar ju givetvis). Vissa element måste elimineras, det handlar inte om illvilja från barnets sida, det handlar bara om en alltför prövande situation. Istället då för att stånga sig blodig för att få det att funka, kanske man helt enkelt får vänta till mognad och/eller mottagligheten har infunnit sig. 

Vad säger er erfarenhet? När det liksom inte biter att upprepade gånger förklara (och eh förmana) vad som gäller vid matbordet? 

0 kommentarer

  1. Här hemma är det ibland lugnast om dottern får äta vid tven. Sitter vid soffbordet med sin lilla låga stol och ser på film. Äter då bra trots att hon är uppe i varv innan. Men oftast äter hon faktiskt bra och sitter stilla vid matbordet med, tar bara till teven i nödfall. (hon är snart 3 år) Lider mer er som har väldigt aktiva barn, min lilla (5 mån nu) blir säkert sån. Man kan ju inte ha turen med två lugna..

    1. Kan tillägga att vi brukar köra på belöning med, haha! Att hon tex får en clementin om hon äter typ 4 skedar till eller liknande. hehe..

  2. Middagarna hos oss har varit en kamp av varierande grad. I vissa perioder har vi kapitulerat och helt enkelt låtit barnen äta framför tvn medan vi vuxna har ätit själva vid matbordet. Våra barn har hoppat, krälat, vägt på stolar, försökt äta med fötterna och ja rätt ofta har tålamodet inte hållit. Lägg där till att min man har svår misofoni och åren innan barnen lärde sig tugga med stängd mun var minst sagt ansträngda.
    Nu är det iaf bättre och 5 middagar av 7 på en vecka brukar gå ok.
    Vet inte om detta var någon hjälp för er dock.

    1. Åh, när lär sig barn tugga med stängd mun? Jag lider också av misofoni har jag insett och tjatar om detta varje måltid…nästan helt resultatlöst.

  3. Förstår känslan, vem vill vara ett tjatpäron liksom😯. Om de åt före er ngn gång och sedan kunde kolla bolibompa eller film under tiden ni åt? Annars tänker jag att varje ”tjat”är ett steg närmare något positivt…att de en dag sitter ner och äter sin mat☺. Lycka till alla!

  4. Vi låter dem ha en iPad på alternativt så sätter vi på datorn med något lugnt program från barnkanalen på låg volym. Vår äldsta son har ADHD och det är enda sättet att få barnen att sitta ner. Inte så vi hade tänkt oss att middagarna skulle vara men som du skrev ibland får man ta den lätta vägen och tids nog kommer det förhoppningsvis att ändra sig. Jag brukar tänka på att det som de flesta 20-åringar kan som att sitta still och äta med bestick kanske man inte behöver oroa sig så mycket för.

  5. Jenny västerås

    Vi har en kräsen son, det som har funkat nu är ”du får absolut inte äta upp kycklingen som jag lägger på tallriken”, då slukar han det.. ovanligt men funkat på han!

    Sen jobbar jag med barn med diagnoser (tolka inte in nått i det bara det att jag tränat mig på att tänka utanför ramarna):
    Istället för mat-sitsen där barnen vet era förväntningar, ändra om!
    T.ex:
    *Ta bort alla stolar, dvs alla måste stå upp och äta sin mat.
    *ät under bordet
    *sitt uppe på bordet
    *lägg ut en filt på golvet och ät picknick inomhus alla tillsammans
    * ha högläsning av en saga med belöningen att fortsätta om de äter en tugga (inget tvång men belöning är alltid motiverande)

    Alla dessa förslag kan en ju modifiera till ens egna barn men att bryta mönster gör ibland livet lättare, sen kommer de inte sitta på bordet hemma hos nån annan bara för att man göra det någon gång hemma! Ibland behöver bara en familjemedlem får anpassningen för att det ska bli lugnare!
    All lycka till! (Vi vuxna äter väldigt snabbt och barnen har alltid fått gå ifrån så fort de är färdiga, så middagen här hemma är ca 10min från start till disk, förutom helgerna då vi vill sitta kvar!)

  6. Vi har en kräsen son, det som har funkat nu är ”du får absolut inte äta upp kycklingen som jag lägger på tallriken”, då slukar han det.. ovanligt men funkat på han!

    Sen jobbar jag med barn med diagnoser (tolka inte in nått i det bara det att jag tränat mig på att tänka utanför ramarna):
    Istället för mat-sitsen där barnen vet era förväntningar, ändra om!
    T.ex:
    *Ta bort alla stolar, dvs alla måste stå upp och äta sin mat.
    *ät under bordet
    *sitt uppe på bordet
    *lägg ut en filt på golvet och ät picknick inomhus alla tillsammans
    * ha högläsning av en saga med belöningen att fortsätta om de äter en tugga (inget tvång men belöning är alltid motiverande)

    Alla dessa förslag kan en ju modifiera till ens egna barn men att bryta mönster gör ibland livet lättare, sen kommer de inte sitta på bordet hemma hos nån annan bara för att man göra det någon gång hemma! Ibland behöver bara en familjemedlem får anpassningen för att det ska bli lugnare!
    All lycka till! (Vi vuxna äter väldigt snabbt och barnen har alltid fått gå ifrån så fort de är färdiga, så middagen här hemma är ca 10min från start till disk, förutom helgerna då vi vill sitta kvar!)

  7. Usch nu fasar jag för den dagen ungen måste sitta på vanlig stol och vi inte längre kan spänna fast honom i antilopen..

  8. Jag har ingen aning! Försöker förstå varför det funkar vissa dagar och andra inte men ser inget som helst mönster. Idag är mannen borta så servar jag, 3,5 och 1,5 åringen. Kunde ju blivit 3e världskriget – särskilt med tanke på att 3-åringen fått godis (händer typ aldrig!) vid 17-tiden efter att ha varit superduktig vid vaccination (2 sprutor och intranasal influensa). 1-åringen hade ätit frukost, lunch och middag på föris men ratat efterrätten till middagen (hon lever i princip på efterrätt vanligen…).
    Nähä, de åt 4 skivor falukorv var, stora portioner pastaskruvar, varsin yoghurt och varsin frukt (plommon resp äpple). I lugn och ro, på sina egna stolar. Har ingen aning om vad som hände!

  9. Haha hög igenkänning!

    Vi har två barn, 5 och 1 år. Sedan 1-åringen kom har 5-åringen blivit större i sitt sätt att vara vid matbordet och vi kan nästan få henne att teama ihop med oss om hur man ”ska” bete sig vid matbordet. Det är dock rätt sällan hon äter upp och det blir en del spring ändå, men jag märker på henne att hon ändå vet hur det borde vara (även om hon alltså inte riktigt klarar av det själv än). Våra regler är att vi ska vara överens om när hon får gå från bordet och att hon tar med sin tallrik till diskbänken. Hur mycket hon äter av maten beror på hur hungrig hon är och vad det är för mat. 1-åringen får gröt innan middagen. Lite konstigt kanske, men vi äter rätt sent (kl 18) och då är det bra att han ätit sitt grötmål innan och bara kan plocka så mycket han vill av middagsmaten. Han brukar tröttna rätt snabbt och får då gå från bordet före oss andra. Så klart är tanken att han också kan äta mat med oss men eftersom det är i senaste laget för honom gör vi så här just nu. Sen får han välling och somnar runt 19.

    Längtar så tills livet inte handlar om att parera olika individers livsfaser och göra det minst dåliga för alla. Hoppas att man gör någorlunda bra för att komma fram till nåt slags civiliserat umgänge när de blir lite äldre?! Svårt att veta ju. Men 5-åringen verkar ju ha koll i teorin så det kanske kommer.

    1. ”Längtar så tills livet inte handlar om att parera olika individers livsfaser och göra det minst dåliga för alla”. Åh, så välformulerat! Precis så känner jag också!

      1. Josefin

        Tack Anna! 🙂

  10. Igenkänning!!! För oss har det fungerat relativt bra med att barnen förväntas smaka en enda tugga var av mat och grönsaker, allt annat är överkurs, samt att alla måste sitta still på sina platser tills minsta barnet ätit klart. Konkret och tydlig grej som inte brukar ta så lång tid. och barnen har accepterat min förklaring till båda saker.

  11. Jag vill också veta! Jag och maken är i ett näst intill pulveriserat tillstånd vid middagsbordet 😳

  12. Åh! Vad jag känner igen mig! Storasyster (snart tre år) är inne i en fas (?!) och har väldigt svårt att fokusera på maten, vill inte sitta still. Ibland funkar det att hon får sitta i knä och bli matad, men ibland bara går ingenting och då har jag jättesvårt att hitta rätt sätt att hantera det. Hon har, liksom jag, tendens att bli hangry, så nån mat behövs ju. Men kanske måste vi släppa ännu mer på hur middagen ska vara. Slits mellan att vara pragmatisk och att försöka bibehålla några principer, ex att middag (till skillnad från mellis) äts vid bordet utan tv/padda etc. Svårt att inte jämföra sig med de som har fungerande middagar (de andra som jag kanske borde jämföra med, om några, glöms såklart bort). Suck. Var i alla fall välbehövligt att läsa detta, och känna sig lite mindre ensam i middagsfajten. Ska försöka bli mer chill också 😉

  13. Lek en gissningslek. Här hemma kör vi gissa djuret när intresset för maten börjar svalna. Barnen är 2,5 och 6 år men den funkar på båda. Alla ska ta tex 2-3 tuggor mat medans man tänker ut sitt djur, den som först tagit sina tuggor får börja säga sina ledtrådar och de andra gissar. 2,5 åringen kan man behöva hjälpa med en tugga här o där under lekens gång men maten brukar nästintill bli uppäten iallafall och de sitter kvar på sina stolar.
    Annars tror jag att trägen vinner….tjatet leder väl till nån sorts uppfostran.
    Ett annat tips för att få barnen att haja till på vad som är rätt och fel är att själva börja göra överdrivet likadant! Vuxna som inte beter sig/låter som förväntat brukar kunna vända dem till att visa hur man ”ska” bete sig 😂

  14. Jag känner igen mycket av det som beskrivs. Jag tänkte ungefär så här när mina barn var små: Hur många 15-åringar sitter inte stilla vid middagsbordet? Jag känner ingen.

    Hur många 15-åringar äter bara hamburgare, pizza och spagetthi med köttfärssås? Jag känner ingen.

    Den trevliga middagsstunden när alla sitter tillsammans, äter och delar med sig av dagens händelser – vems vision är det? Inte barnets i alla fall. Kan det vara så, att man behöver vara runt 15 år för att se värdet i detta? Jamen då får vi väl vänta! Som förälder tar vi inte med oss treåringen på ”Ett drömspel” och förväntar oss att barnet sitter som ett ljus genom föreställningen. En vanlig middag – där det dessutom serveras någon ointressant, på gränsen till oätligt – är en prövostund för ett barn.

    Jag försöker alltid föreställa mig hur det vanligtvis ser ut runt 15. år. Jag har inte mött något barn som fortfarande vill ligga i föräldrarnas säng vid den åldern. Ingen jag känner suger på tumme eller napp, alternativt dricker välling i flaska. De flesta handhälsar och presenterar sig med åtminstone förnamn. Vid en middag, sneglar de på de vuxna och gör likadant. Ingen jag känner kastar mat omkring sig, plockar fram vällingen och lägger sig på en matta och dricker.

    Det mesta kommer med åren, skulle jag säga. Och därmed skulle jag sluta oroa mig.

    1. så tänker jag också, eller att var sak har sin tid och att nu när jag är ensam med en 3-åring är det inte alltid rätt tid för middag vid matbordet. Ibland vill jag också käka pizza framför tvn 😉 min kotte äter dock jättemycket till lunch på fsk så jag är rätt chill med middagen.

  15. Mina barn fick äta framför tv:n alt ta en tugga, gå ifrån och leka och sen komma tillbaka för en ny tugga osv när de var i 3-4 års åldern, det var det enklaste sättet att slippa maktkampen om maten. Nu sitter de (oftast) stilla vid köksbordet och äter rätt bra, är nog en mognadsfråga. Barnen är nu 6 och 8 😊

  16. Å vad mycket bra förslag i kommentarer. Jag är inte så konsekvent tänker ”this too shall pass” om det blir fööör mycket. Men vi har i stort sätt alltid lugna fina måltider. Märker jag redan innan maten (eller annat som kräver lugn) att kidsen är stissiga, ser jag till att de rör på sig ordentligt så de åtminstone har sprungit av sig lite spring i benen innan de sätter sig. Det körde vår förskola oxå med vet jag. Annars gillar våra kids när vi gör det mysigt vid middagen – de får själva duka, välja servetter, ljus å ”bjuda” på mat (alltså att de får ”servera” varandra – inget avancerat bara typ idag är det 4-åringens tur att lägga upp färdigköttbullarna på tallrikarna å hämta ketchupen i kylskåpet)

  17. Marie Jensen

    Vi kör med att barnen har köksansvaret en vecka i taget, då får det barnet vara med och planera lite, duka, och säga varsågod.. Duka av ibland (när jag pallar, annars är det ”Ut ur mitt kök!” som gäller) Och lite karamellfärg i maten kan göra underverk, lila ris till korvstroganoff var en stor hit, likaså grön spagetti och köttfärssås 😀 och har man skött sin ansvarsvecka hyfsat så får man vara vaken lite längre på fredagen än de andra barnen (har fyra barn, födda -10,-11,-12 och -15) och ha ensam-mys med mamma och pappa… Ingen behöver äta upp allt, man får gå när man är färdig, och man ska smaka en liten bit, och får spotta ut om det inte är gott, av allt som man aldrig ätit förut… Sen går ju vissa måltider smidigare än andra, och ibland dräms näven i bordet med ett ”Sitt still, håll tyst och ät, eller gå härifrån!” men det hänger ju lika mycket på dagsformen hos oss vuxna som hos barnen, ibland pallar man bara inte med saker som inte är nån större fara en annan dag… Barnen är ju ändå ganska stora, prata med dom hur de vill ha det vid matbordet, led dem till att komma på några enkla ”regler” och påminn om dem och belöna (rikligt 😉) och prata om belöningen de ska få, när de har varit tillräckligt konsekvent duktiga ett tag?

  18. Åh, igenkänning! En period delade vi på oss så ena föräldern åt med ena barnet medan den andra sysselsatte det andra barnet i ett annat rum och så byttes vi av. Uppfyller inte riktigt bilden av hela familjen som samlas tillsammans runt matbordet, men ibland så får det vara som det är…. Barn triggar ju ibland igång varandra något så in i bomben när de ska samsas om samma utrymme (läs köksbordet). 1.5-åringen äter bra, men älskar att trissa igång 3-åringen som inte kan låta bli att börja veva, hojta, skrika och vifta och så är rumban igång. Ibland funkar det att ta fram en barnbok och ströläsa lite. Vi har också flyttat barnen så de inte sitter i varandras direkta blickfång. En period (läs 1 år eller så) satt äldsta i knät på en förälder genom alla måltider, han behövde liksom den där omkramningen för att få kroppen att sitta stilla. Kanske kan funka hos er? Och med strikt varannandagsschema (rita upp det på ett papper så det blir konkret och visuellt) om det nu är så att bara mammas knä gäller.

  19. Efter tre ungar har vi kommit på några små bra knep som jag gärna delar av mig av:

    1. Grönsakerna FÖRE maten! Bästa vi kommit på. Medan du lagar mat skär du upp lite paprika, gurka, morötter, whatever och ger de hungriga barnen varsin liten skål framför tvn eller vad de nu sysslar med. Riktig win win, de blir tysta medan de tuggar och vid måltiden har man en sak mindre att tjata om.

    2. Stående (eller sittande för all del) ovationer från resten av familjen för den som äter upp maten. Fungerar förvånansvärt bra och det är lite rörande att se hur genuint glada de blir av jublet och hur snabbt tallrikarna blir tomma.

    Sen är ju kaosiga middagar en del av familjelivet och visst kan man tröttna på ungar som bara typ äter vit mat (pasta, ris etc) och att röja upp i slagfältet efteråt, men jag tycker på det stora hela att middagsrutiner är guld värda och att det blir enklare att få till de där någorlunda lugna stunderna ju äldre kidsen blir. Lycka till!

  20. Jag gäller det där vem som ska sitta bredvid vem: våra barn hade en period när det var mycket tjafs om det. Tror i te att det var att man har mammig eller pappig, för det var lika mycket min man som jag som efterfrågades, utan mer konkurrens syskon emellan.

    Vi gjorde så att vi bestämde att vi skulle sitta varannan vecka bredvid varje barn. Det funkade super! Tror att i detta fick vi in:1. Förutsägbarhet. Tror att barn mår bra av att veta vad dom skall ske. De blir lugnare då 2. De visste att det inte var någon idé att bråka, vilket också gjorde matstu den lugn.

    Sen har vi infört ”mat-klocka” (töntigt ord, jag vet) som barnen får ringa i varannan dag. Då får de DN signal när leken skall avbrytas o dessutom är det ju så kul att ringa i klockan!

  21. Jag skulle vilja tipsa om Petra Krantz Lindgren som skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla” och hennes syn på det här när barns och vuxnas behov skiljer sig åt. Jag har precis gått en föräldrakurs med henne och är lite frälst skulle man kunna säga 🙂 Hennes filosofi (som bygger på en hopplock av många olika metoder och teorier) är att det inte är barnens och föräldrarnas behov som krockar utan strategierna för hur man väljer att tillgodose dom. I det här fallet med kaos kring middagsbordet kanske det är så att barnen precis just då har ett behov av lek och gemenskap (med varann, med er?) medan ni vuxna har ett behov av lugn och ro, återhämtning och gemenskap (alla sitter tillsammans och äter). Att försöka få ihop de två behoven genom att sätta alla vid middagsbordet blir då upplagt för kaos. Kanske skulle det funka om den förälder som inte lagar mat röjer runt en stund med barnen innan det är dags att sätta sig? Så barnen får sitt behov av lek och gemenskap uppfyllt och sedan (förhoppningsvis) har en annan ro i kroppen att faktiskt sitta ner och äta middag tillsammans hyfsat lugnt? Petra betonar också vikten av att uttrycka sin vilja och behov som förälder istället för att komma med förmaningar och ”tjat”. Barn har en inneboende vilja av att samarbeta och bidra och genom att säga ”För mig är det viktigt att vi sitter ner tillsammans och äter i lugn och ro” ger en större förståelse och vilja att samarbeta än ”Sitt ner och ät!”.
    Det är inte lätt att ändra sitt förhållningssätt (ojoj, vad lätt det är att köra på gamla invanda mönster) men för oss har det underlättat enormt att se det som att barnen (eller i vårt fall barnet) inte gör något för att jävlas utan för att de helt enkelt har andra behov än oss, som inte är tillgodosedda. Sen är det inte så jäkla lätt alla gånger att försöka lista ut vad behovet är. ”Du verkar arg, hjärtat? Är det för att du har ett behov av närhet? Ska vi sätta oss och kramas en stund? ” är inte direkt det första som kommer ur ens mun när man står och svettas i hallen med en tvååring som vägrar ta på sig skorna 😉

  22. Hej! När jag var liten satt alltid familjen samlad. Det är något jag vill föra vidare, min 20-månaders är dock inte helt med på min plan hehe. Han har för det mesta lågt blodsocker efter dagis och kan inte vänta på middag. Han får välling i sängen och då vill han inte äta middag med oss sen när maten är klar. Vi har testat att inte ge vällingen men då kan han inte sitta still och äta utan gnäller och hoppar ner😑 så det går inte så bra.. Men ibland får han bara lite russin före middagen och det fungerar ibland. Tror jag har läst att russin kan stimulera hunger men jag är inte säker.

  23. Aniookey

    1. Morotsstavar och gurkstavar före maten.
    2. Släck ner, tänd levande ljus och spela lugn klassisk musik.
    2. Sänk ambitionsnivån – våra har precis börjat lugna ner sig (är nu 5,5 och 4 år).

  24. Med tre barn varav två nu större pojkar som var oerhört livliga mellan 1-6 år har jag dragit följande lärdomar:
    1. Skjut på middagstiden något. Barnen sitter lugnare om de verkligen är hungriga.
    2. Grönsaker före maten, även till de vuxna. Bra för allas humör.
    3. Barnprogram före maten istället för efter. Bra nedvarvning.
    4. Vuxenmiddagar minst två gånger i veckan. Ta en macka eller nåt i flygande fläng, ge ungarna gårdagens rester eller nåt snabblagat. Ta er tid att sitta ner och koncentrera er helt på barnen. Laga sedan nåt riktigt gott eller kör take away och ett glas vin när barnen lagt sig. Att få åtminstone någon lugn middag själv i veckan är guld värt. Och barnen tar ingen skada av att inte se föräldrarna tugga mellan skriken varje dag…

  25. Hanna Persson

    Som i vår familj. Det fanns en tid då måltiderna fungerade ok men nu har det flippat ur totalt här hemma. Jag känner att jag inte alls vill äta med min familj längre. 3 barn 7, 4, 1.5 år. Minsta barnet äter väldigt lite så hon hinner alltid bli klar innan jag ens hunnit sätta mig. Sen far hon upp och ner, att hon inte ramlat ur stolen än är ett under. Killen på 4 år kan äta fint, eller ramla av stolen eller ligga under bordet eller gå mellan olika stolar eller kräva att bli matad…7 åriga dottern är sällan problem med så ser fram emot att barnen blir större helt enkelt.

    1. Så hög igenkänningsfaktor på det. Har två barn på 1,5 och 4 år. Ser precis likadant ut vid vårt middagsbord. Lite extra kryddat med att båda är mammiga och helst vill sitta i knät. Tack för att du påminner mig om att det blir bättre med åldern!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *