Panik i parken

Alltså HUR gör ni, ni chillföräldrar som kan stå och luta er lite ledigt mot ett staket eller en förbannad gungälg och vinka och le lite uppmuntrande på avstånd när ni är i parken med era avkommor? Jag har sett er med egna ögon medan jag själv kutar som en starrig bäver mellan barn 1 och 2 som på varsitt håll försöker välta parken.

Medan Morris försöker cykla ropar Mira panikslaget från taket på klätterställningen där hon lyckats trolla sig upp. Medan jag efter explosiv sprint hjälper tösabiten ner vrålar Morris att han vill ha fart på gungan. Jag försöker locka med mig Mira till gungorna för att liksom samla flocken men då ska hon prompt baka sandcupcakes på andra sidan parken. Morris insisterar på dårhög fart och tjuter förtjust. Mira tjuter (inte förtjust) från sandlådan där hon har skådat en geting (hon är livrädd för de gulsvarta rackarna). Jag säger till Morris att jag måste trösta Mira varpå Morris blir lika arg som den geting som nyss sabbat Miras bakning. 

Jag trollar fram en boll och passar Morris. Mira blir arg för att hon inte fick första passen. Jag lovar att hon ska få första passen nästa gång. Jag infriar mitt löfte som den rättvisa mor jag är och då blir Morris arg. Och så vidare i all oändlighet. 

Morris vill åka sparkcykel med min hjälp och Mira vill att jag ska se på när hon gräver med grävskopa. Morris ska upp i storbarnsklätterställningen och behöver 100% tillsyn medan Mira trillar i andra änden av hängbron.

När jag tillslut får med de två genpoolerna till samma parkaktivitet bråkar de om samma gunga. Of course. 


Milt uttryckt kan man säga att jag tycker parken är lite småtrist. Grovt uttryckt kan man säga att jag hatar alla parker i hela världen nu och för alltid. 

0 kommentarer

  1. Jag tänker att det var en period det var så. Men det släpper liksom. Sen beror det ju på lekplatsen så klart. Min store kille är 4 och lillan 2,5. Numera hjälper de varandra istället ❤

  2. Jennifer

    Men ja! Jag hatar inte andra föräldrar med lugna barn (jo det gör jag), men huuuuuuur går det till? Jag får aldrig sitta ner eller kolla till mobilen en liten minut i parken. Lekparken my ass, jobbarövenavmigparken…

  3. Hemligt 😉

    Mina leker ofta väldigt bra på lekparker och jag kan sitta på en bänk med mitt te en stund. Fast helst vill de ju att man är med och klättrar och gungar och det är ju kul det med 🙂

    1. hormonerhemorrojder

      Hahah! NEJ, inte hemligt. Men vill de alltid leka på samma ställe? och gör de inte helt aningslösa, riskfyllda grejer som gör att man måste hjälpa/rädda/bära/trösta dem typ hela tiden? Och vill de inte ha din omedelbara uppmärksamhet från olika sidor av parken? HJÄLP!

  4. I hear you, sistah! I hear you.

  5. Haha det är för att de där föräldrarna har barn som inte är galna 😉 de trooor att de är chillade föräldrar som vet att man inte behöver rusa efter hela tiden och att barnen klarar sig själva när de leker (och de kanske hängde efter första avkomman i början men de anser att de lärt sig sedan dess).

    Sanningen är dessvärre att de har barn som inte är självmordskandidater och därmed inte har en aning om hur lätt de har det.
    //mamman som trodde att hon var den där chillade och sen fick ett till barn ac självmordskandidat-sorten 😉 (ytterst tacksam att jag bara har EN av dem när jag läser ditt inlägg.. ?)

    1. hormonerhemorrojder

      Det här är så skönt att läsa. Så trösterikt. DET ÄR INTE FEL PÅ MIG!!!!!!! Det är som vanligt barnens fel, hehe.

  6. Jag håller på att få en stroke varenda gång vi är på en lekplats men jag döljer det väl.. Barnen (8,7,2 och 1) gör mig gråhårig i förtid (nåja) genom att stundtals nästan slå ihjäl sig på fyra olika platser i samma park samt stundtals vill mellan 25-75% hem och resterande vill stanna kvar eller tvärtom. Eller så skiter någon ner sig. Jag ser det som ett ypperligt tillfälle att få upp kondisen, jaga fyra barn timmar i sträck för att sedan förse dem med mat/mellanmål/dricka och helt glömma bort sig själv. Så att jo men nej, inga tips här.

  7. Marie Jensen

    Jag har fyra barn, femton mån, treochetthalvt, fyraochetthalvt och en sexåring.. Alla är mer eller mindre totalvilda självmordskandidater ? men de har lärt sig att jag rycker bara in vid risk för typ blodvite eller vid slagsmål…. Så om någon klättrar för högt och inte kommer ner kan jag lätt stå där och se på ett bra tag och de brukar fixa det efter en stund. Gör de inte det har de förhoppningsvis lärt sig lite om sina begränsningar ? men sätta fart på gunga och ta emot vid rutschkana med den minsta kommer man ju inte ifrån såklart…

  8. Jag är också en rätt chill förälder numer. Men inte för att barnen lärt sig leka lugnt och försiktigt utan snarare för att hur jag än springer så lyckas de ändå alltid hitta på nåt extra när jag tittar åt andra hållet. De trillar och slår sig ibland. Oftast går det över så snabbt att jag ändå inte hinner fram. Gör det inte det får de naturligtvis tröst.

    Ibland undrar jag vem man springer för. Barnen eller de andra föräldrarna. Naturligtvis måste man ha koll på sina barn, jag menar inte att man ska låta dem löpa amok och inte heller att man inte ska skydda sina barn från att göra illa sig. Men för min del har det blivit bättre när jag slutade försöka vara före och efter hela tiden. Låta dem utforska själv och oftast så löser de det mesta.

    Funkar inte det kanske lekpark inte är grejen för er i år? Ungar är ju så himmelens olika. Finns det nån skogsdunge man kan gå på äventyr i? Hitta roliga pinnar man kan måla på när man kommer hem?

  9. Isabelle

    Vi har ett barn som oftast är lugnt och försiktigt borta. Inte blyg men lite avvaktande och som hellre pysslar än springer. Gillar stillsamma aktiviteter. Så hälften av gångerna är han fullkomligt megagullig i parken. Men, hemma. Hjälp. Hemma har han ett hett temperament. Kasta, riva, slå, skrika, spotta och envis och gnäller. Lite som om han anstränger sig för att vara en ängel borta men förvandlas till monster hemma. Vi har googlat trotssyndrom osv. Hans pedagoger avgudar honom… Men nej så lugnt har vi det inte hemma. Och lätt att undra om vi gör något fel men det tror vi inte. Vi var nog ganska lika själva… Men things aren’t always what they seem ?

  10. Jag är nog den där chill föräldern du kunde ha sett på lekplatsen. Kunde barnet ta sig upp själv får de allt ta sig ner också (en stund innan jag lunkar dit). Kan de inte klättra upp på något är det inte meningen att de ska vara där ?.

    Men andra gånger är jag jagad o far runt lekparken som ett skållat troll… Tror faktiskt det beror på vilken park jag häger nu när jag tänker efter. Vad som är skillnaden mellan dem är jag inte helt hundra på men tror det kan lite handla om risken att göra sig riktigt illa eller försvinna om de skulle komma utanför parkens ramar.

    Frizonen har jag dock hittat på förskolans gård på helger (kanske även lov), gärna en annan förskola än barnen normalt går på så det finns nytt att upptäcka. Och ett säkrande staket omkring!

    /mamma till tre vilddjur och en fjärde ännu inte så vild (6år, tvillingar 3,5år, 10måmader)

  11. Hej;

    Här kommer två tips som funkade i vår familj;

    Jag har haft det sådär och bestämde mig att nu får det fan vara nog. Jag blev en tuffare mamma helt enkelt.

    Jag vrålade; Kan vi inte uppföra oss i lekparken går vi hem!!!!! Och sen började jag gå hemåt o vrålade; kom nu så går vi. Det är ju inte mamman man vill vara men de där syskonbråken höll på att knäcka mig. Man måste ju kunna vara ute liksom. Det tog några ggr men nu funkar det och nu hjälper de varandra. De har förstått att ska vi vara i lekplatsen får de uppföra sig…

    Tips 2; ta med en kompis till det större barnet, dÅ har den ngn att leka med istället för att bråka med lillasyster.

  12. Kristina

    Åh, tack för det här inlägget! Precis så är mina barn, inte bara på lekplatser utan ÖVERALLT. Milt uttryckt kan man säga att jag väljer mina utflykter väl, grovt uttryckt kan man säga att jag helst inte lämnar tomten.

  13. Jag trodde jag hade fått lugna barn, men sedan blev de några månader äldre och nu j-vlas de hela tiden. Så just nu drömmer jag om en lekpark med MMA-galler och tidslås.

  14. EXAKT så tycker jag om lekplatser! Jag har barn med ungefär samma ålderskillnad och det är fasen omöjligt ibland!

  15. HAHAHA. Alltså jag älskar hur du skriver.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *