En varaktig tradition

Idag har Krupaklanen, för den hmm..låt oss säga drygt trettionde gången i ordningen tagit det årliga julfotografiet!

Det kan låta som en hyfsat enkel grej att styra upp men se, det är det inte. Det är ofattbart och orimligt svårt att få dessa tillställningar att flyta på smärt- svett- och frustrationsfritt. Varför? Jo, det ska jag berätta för er.

Vi har två kamera- och fotoproffs i familjen så en okomplicerad photo shoot som typ normala familjer gör, är inte aktuellt. Det är blixtar, skärmar, reflektorer, stativ, fjärrutlösare och sladdar i hela huset som såklart alla trasslar in sig i och snubblar på. Plus att det oräkneliga gånger hittills har 1. saknats nån oumbärlig sak, typ kameran 2. visat sig att nån del av utrustningen är paj.

Vi är dessutom typ 400 pers i vår familj, ingifta och barnbarn inräknat. Därtill är vi lika organiserade och koordinerade som ett gäng dementa 100-plussare.

När utrustningen väl är någotsånär på plats då saknas 85% av deltagarna. När fyra nya har dykt upp har två gett sig av för att lösa en sudoku eller kanske kolla ett inslag med Amy Diamond på Youtube. En annan borstar håret, en sjunde facebookar medan den fjärde och sjätte spelar ledmotivet till Star Wars på piano. Det gapas om hästspel på paddan medan en annan vill lira bowling på Wii-spelet och nån har lagt sig för att vila en stund.

Tre timmar och rejäla krafttag senare kan vi ha en full trupp på plats framför kameran. Och då ska det möbleras. Om inte någon måste göra en Lady Gaga och byta kläder mitt i allt och en annan blir akut kissnödig och i stressen snubblar på sladden till blixten så att det måste riggas om igen.

Och det blir varmt. Det blir vulkanvarmt av lampor, ljus, extraljus, värmeljus och tolv varmblodiga människor som trängs i ena hörnet av vardagsrummet. Första året hade Johan polotröja och kavaj. Det har inte hänt igen.

Nåväl. När alla väl har samlats står vi ju egentligen inför den största utmaningen: tolv personer ska synkroniserat 1. titta in i kameran 2. se hyfsat normala ut.

Det här momentet brukar inte gå så värst bra. Alla vet hur självutlösaren funkar men likförbannat är det någon som pratar, vevar, fäktar, blundar eller grimaserar precis när den knäpper av. Och då börjar vi alla skälla/tillrättavisa/garva precis när nästa foto fyras av så det blir inte heller bra. Och då enas vi om att vi måste titta in i kameran ordentligt nästa gång och då blundar två personer och nån fixar till frisyren.

Och så här håller det på en bra stund. 2006, Johans premiärår, tog det säkert två timmar. Då var det svårt att välja glädje mot slutet. För varje år har vi dock blivit något mer effektiva vilket får ses som en positiv utveckling.

Men det tar såklart inte slut där. Tolv personer ska ju dessutom enas om Det Bästa Kortet. Här har vi en i familjen som har vetorätt. Mamma. Det lite problematiska är att hon aldrig blir nöjd med något kort.

Som tur är tar vi digitala bilder nuförtiden. Ännu mer turligt är att vi har ett par superphotoshopwizards i familjen. Så, vi pusslar helt enkelt ihop ett kort av de 45000000 bilder som tagits under eftermiddagen. ”Marcus, pappa och Leo blev ju bra på 1-0025:an så då kan vi flytta deras ansikten till 1-0029:an. Där blundar visserligen Tessan men då kan vi ta hennes fejja från antingen 1-0097:an eller 1-0128:an”. Japp, det är sant. Vi har till och med att familjefoto på väggen där en familjemedlem monterats in efteråt på grund av frånvaro vid fototillfället.

Ja, sen skickas korten runt ett par varv i cyberspace för att alla i familjen ska få tycka till en sista gång.

Och sen, vips är allt klappat och klart. Plättlätt. Inga konstigheter.

Frågor på det?

Ett av 25 000 000 foton från julfotograferingen 2013.

Ett av 25 000 000 foton från dagens julfotografering.

0 kommentarer

  1. Oj vad jobbigt det låter ha ha. Jag som tycker att det är kämpigt att få två (!) barn att fastna på kort. Fast vilken rolig och fin tradition ni lyckats hålla uppe!

  2. Stina Bäckström

    Skrattar så jag får ont i huvudet!

  3. Apropå ingenting, men er blogg på bloglovin = brööööl och buhuuuuuw!
    Er blogg är den enda som inte visar hela inläggen i bloglovinappen. De andra bloggarna som ligger på mama fungerar utmärkt men er vägrar samarbete. Jag måste trycka mig in hit för att kunna se hela inlägget och jag är ju så bekväm att jag många gånger (de allra flesta gångerna) skiter i det och sedan sörjer jag de inlägg jag därmed missat.. 🙁

  4. Gud så glad jag skulle bli (på allvar!!) av att få detta kort i brevlådan! Verkligheten slår allt med hästlängder, och jag skrattar högt här hemma av igenkänningsfaktorn! Tack tack tack igen för att ni är ni!

  5. Åhh, så härligt (och svettigt)! Kärlek på hög nivå med hela familjen på samma bild <3

  6. Hahaha! Oj vad situationen känns igen!!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *