Det ordnar sig

Ett par nära vänner går i väntans tider. De har passerat halvtid och den ena parten börjar bli lite nojig och funderar mycket över hur man ska veta allt; hur man ska göra och inte göra och när man ska göra vad och varför man inte ska göra så när man gjorde så förut.

Jag förstår honom, för jag hade såklart samma funderingar. Men så sa jag till honom att det är ungeför som när man oroade sig för den första kyssen; åt vilket håll ska man tippa huvudet, hur långt ska man sträcka in tungan och tänk om han fastnar i min tandställning? Man fick tipset att öva på mjukglass så där stod man i smyg och hånglade upp sin McDonaldsglass med kolasås. Tungan fick virvla runt i många glassar, men inte kände man sig så värst mycket säkrare för det.

Sen, när dagen väl kom och man trängdes i ett nedsläckt badrum under ”Mörka minuten” och trevade med händerna efter Snygg-Danne i klassen, ja då satt den bara. Den var kanske lite väl slemmig, möjligen lite hård eller kanske lite för klen. Lite, lite för mycket tunga, eller kanske för lite tunga. Tänderna slog kanske emot varandra och man virvlade runt lite väl snabbt där i munhålan. Den var förmodligen långt ifrån perfekt, men det var iallafall en kyss.

Lite så är det att bli förälder. Det är svårt att känna sig förberedd sig oavsett hur många böcker man plöjer och tips man lyssnar till. Men, när man väl får den skrynkliga, skrikiga mini-Yodan i famnen då liksom ger det sig, man finner sig på något sätt. Det blir inte perfekt, inte ens i närheten. Men det blir ett helhjärtat och jäkligt bra försök.

0 kommentarer

  1. Jag har inte barn, är inte ens gravid, men tycker att det här är världens bästa blogg. Vet inte riktigt varför, men kanske för att jag antingen får mig ett skratt eller lite framtidslugn av att titta in här. Tack!

    1. Oj, vad roligt – tacktacktack!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *