So you think you can föda?

Precis som Tessan skrev tidigare kan en del förlossningar ta 40 minuter (Stockholm – Uppsala med SJ förutsatt att inga löv, snöflingor eller älgar uppehåller sig på spåret) och andra …lite längre. (Min var Stockholm – San Francisco).

Det verkar som om det mesta är normalt vad gäller tidsåtgång men nånting vi har märkt sen vi skrevs ut är att det tydligen finns prestige i att föda barn samt hur man klarar den första tiden efteråt.

Vi har under dessa månader mött tjejer då och då som vi vet gått igenom ett mindre helvete men som ändå bara ler, lovordar profylaxandningen eller koliktiden och säger:  jaså, för mig gick det jättelätt / min son skrek aldrig / nämen gud, vill hon inte ligga i vagnen – vad jobbigt för dig!

Tips eller uppmuntran är tydligen inte att dela med sig av.

Jag kan verkligen inte förstå vad det är som får en del tjejer att tävla i tamejfan allting. Om vi ska få någon ordning på den här världen måste man ju bjucka på lite hormontårar och bajskatastrofer då och då. Eller hur?

Nu tänder vi första adventsljuset för en softare vällingvärld tycker jag.

0 kommentarer

  1. hallonkram

    Älskar eran blogg!

    1. Bamsetack! Vad roligt att den är uppskattad!

  2. Katarina

    Åhh jag håller med dig!! Har inga barn men är så trött på alla rosenrödasötagulle födabarn historier…. Klart som f-an att det måste vara jobbigt och göra ont osv. TACK för din ärlighet!! Ha det gött i vintermörkret!!

  3. Klockren blogg ni fått igång! Har inga barn ännnu men hoppas så klart att få yngla av mig i framtiden och er generande ärlighet är precis det man vill få läsa för att få en glimt av sanningen. Tyvärr är det ju som ni beskriver en trend att man ska vara så sjukligt klämkäck och perfekt och bara berätta om hur LÄTT allting är! Nä, mer verklighet och stöd till varandra och mindre ”wanna-be-mommy-perfect”.

  4. Okej, måste kommentera lite här också. Jag vet verkligen inte varför det är på detta korkade vis att folk inte berättar sanningen. Jag tyckte att det var skitjobbigt innan jag skulle föda just för att det kändes som att de som var på andra sidan en förlossning visste en massa hemliga saker som alla vi som fortfarande var preggos inte skulle må bra av att veta. Hysch hysch! Så i mitt huvud målade jag upp det ena skräckscenariot efter det andra. Ingen förutom jag själv (och ni nu) har nämnt ordet hemorrojd. Det var först på efterkontrollen när jag oroligt frågade barnmorskan om jag skulle få bestående men som jag fick höra ”nej, nej, nästan ALLA kvinnor får detta. Man pratar bara inte om det.” Okej…

    En annan sak som dock verkar precis lika tabu, i alla fall kring mig, är att få säga att det gick/går bra. Jag känner att jag provocerar folk. Min förlossning gick skitbra. Ungen kom ut, var frisk, fin och enkel att ha att göra med, sov mycket osv. Sådant vill inte folk höra. Alltså får jag tona ner mig och det känns lite trist.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *