Amningsfenomen part III: ökentörst

Lika snabbt och självklart som fotsvetten drar igång, lika omedelbart slår törsten till (aha! kanske ett samband?). Det är helt rubbat, vi pratar törst extraordinaire varje gång lillsnorpan börjar käka. Jag får ökenhallucinationer i vardagsrummet (ok, nu tar jag i från tårna, men jag blir faktiskt jättetörstig). Och likförbannat har jag aldrig preppat med vare sig vattenglas eller flaska, trots att det har hänt cirka 4000 gånger. Man brukar ju säga att repetition är kunskapens moder, men den här amningsdemensen jag tagit upp tidigare verkar sätta stopp även för den mest repetitiva inlärning så det hela blir ett moment 22 av Kafka-rang.

Ett lösning vore i och för sig att ha en sån där ölkeps för den kan man ju på sig överallt (ok, kanske inte i kyrkan eller på kundmöte, men det är inte så mycket av endera nuförtiden). Hittade den här för en hundring och tänker att den kan bli årets julklapp istället för en den färdigpackade matkassen. Om man sedan fyller den med bärs eller vatten, det är ju en smaksak. Personligen är jag väldigt förtjust i öl.

0 kommentarer

  1. Det är samma sak med mjölkkossor. De dricker oerhört mycket vatten under toppfasen av laktationscykeln.

  2. Håller helt med. Mitt liv som ammande mamma kan summeras med: Inte utan min vattenflaska.

  3. JA! ( vill bara bekräfta det ni redan vet)

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *