Tänk om…

Ett barn kommer aldrig ensamt. Med på köpet fick jag en oro av Guds nåde och det var jag inte lika beredd på. Jag, som var hyfsat lugn innan (dvs hade varken panic room eller konservburkslager hemma), oroar mig nu ständigt för trottoarkanter, pedofiler, tillsatsämnen, mystiska sjukdomar, kamphundar eller bara ett ständigt hotande Armageddon. (Inte filmen alltså. Eller jo, den också.)

För att inte tala om dagis! För det första, tänk om jag råkar säga dagis till en förskolepedagog och Malte blir moderlös? Eller tänk om han inte kommer att trivas, när det en dag blir dags att gå dit? Eller tänk om han trivs FÖR bra och inte vill komma hem? Tänk om han börjar leka med Liam och Kevin, då är bilstölderna och värdetransportrånen inte långt borta. Tänk om han kommer trivas i fängelset?

Eller tänk om han kommer hem med någon liten volangdotter till mammorna i Ensam mamma söker?

Så här fint uttryckte min vän Jenny det hela: ”den dagen du bestämmer dig för att skaffa barn, är den dagen du bestämmer dig för att ha ditt hjärta springandes utanför kroppen i resten av ditt liv.”
Just precis så är det.

Det Valium som kan dämpa en moders oro är inte uppfunnet än och kommer nog aldrig att bli det.

0 kommentarer

  1. wow, du sätter ord på det alla mammor känner! jag kan inte se på nyheterna, film eller TV utan att gråta och fundera HUR jag ska skydda min son från alla dumheter i världen…alla dumma tjejer som han kommer att kära ner sig i och som inte är värda honom och som kommer krossa hans finfina hjärta…hur jag ska skydda honom från grupptrycket att röka och bli full så fort man kan stava till ordet…hur kan jag göra så han aldrig upplever orättvisa…aaaah, det är sånt som håller mig vaken på nätterna 🙁 men så har jag en klok man som säger att vi ska hjälpa honom att kunna handskas med motgångar och inte bara skydda honom, och det har han rätt i förstås! men jag är en mamma och vill helst skydda…

    Tack för en kul och bra blogg 🙂

    1. Haha! Oh lord, så man trasslar in sig till slut. Tack för berömmet! Så himla roligt att du diggar bloggen!

  2. jenny stiernelov

    Härliga Sofia! Du är som smörjmedel för mina skrattgropar, min mag-värme och mitt intellekt. Saknar dig! Kom till öjn snart så oroar vi oss över våra små tillsammans å så kan jag skrämma upp dig lite med hur jävla orolig man blir när de kommer upp i den åldern de stora är i nu.. 12 och 10.. tur det finns hårfärg som täcker grått till 100%. Fridens liljor till min bästa!

    1. Hurra för hårfärg! Nu har jag ju som sagt börjat oroa mig för hans tioårsdag… och allt framöver. Kram!

  3. Första gången jag går in på din blogg – och INTE den sista! Tack för en träffande läsning. Mina barn är 25 och 22 och jag lovar – har fortfarande den känslan du beskriver. Sorry!
    Eva Th

    1. Hej Eva!
      Man tackar! Vi är två författare till bloggen så vi är två som får ta åt oss äran! Jättekul att du gillar den!
      /Sofia & Therese

  4. Som förskollärare LOVAR jag att du inte kommer bli mördad om du säger dagis 😉 Det handlar bara om att försöka stärka vårt yrke till något mer än bara förvaring 🙂

    1. Ni är inget mindre än hjältar, banne mig! Att få ha sina barn på dagis är en ynnest men tyvärr verkar ju många tycka att det är just en ‘förvaring’. Helt sjukt. Om man jobbar med barn hela dagarna är man min idol, utan snack. Jag vill buda över ett fång rosor o en låda vin till din arbetsplats, nu. 🙂
      /S

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *