Det VÄRSTA med hösten

Nej, det är varken höstblåsor eller mörkret eller hårlössen eller alla dessa satans kastanjer som ska plockas i en miljard snarlika utföranden.

Det värsta med hösten, för mig och mitt tålamod, är följande:

Att sätta på fingervantar på motoriskt ej fulländade barn.

Varför? Well:

I kapprummet på förskolan.

Trär på vanten.

Dubbla fingrar i pekfingret.

Drar av vanten en bit.

Samma två fingrar i pekfingret.

Drar av vanten en bit.

Samma två fingrar i pekfingret.

Vad i helv…

Drar av vanten en bit.

Två fingrar i pekfingret, två i långfingret. Femte fingret gone AWOL.

Drar av vanten helt.

Trär på vanten.

Tre fingrar i långfingret. Noll fingrar i pekfingret. Lillfingret och tummen på plats.

Drar av vanten helt.

Barnet spretar enligt anvisning.

Vanten dras på.

Dubbla fingrar i ringfingret, inget finger i pekfingret.

Drar av vantjäveln helt.

Trär långsamt på vanten.

Alla fingrar i typ tummen HUR FAN ÄR DET MÖJLIGT?

Sliter av vanten.

Barnet spretar och jag andas i fyrkant medan vanten lirkas på, långsamt och kontrollerat.

ALLA FINGRAR PÅ RÄTT PLATS!!!!!!!!!!

-Mamma, det är nån tråd i tummen som är oskön, meddelar barnet.

-Ah, det glömmer du snart bort, svarar modern sammanbitet.

Barnet glömmer ingenting utan rycker av vanten som nu dessutom är ut och in, och håller fram vantklumpen för assistans.

Repetera samtliga steg ovan, hoppas att hjärnblödningen uteblir denna gång och räkna dagarna till våren.

Livets antagonister

 

Ge mig era bästa tv-serier!

Nu är vi en bit in i oktober och det är hyfsat svårt att blunda för att hösten är här. Än så länge tänker jag i termer av mys men cynikern som bor i mig (alldeles intill optimisten vilket ger en särdeles spännande personlighet) tänker att det är en tidsfråga innan mys ersätts av rys och svordomar pga havererad kollektivtrafik och ett grustag i hallen.

Med det sagt är det alltså nu som tv-serierna får bidra med sin magi. Just nu kollar vi Succession på HBO och jag älskar den! Dialogen, dynamiken, castingen – så väldigt bra.

Men! Den lider mot sitt slut och vi har ingen annan på lut. Och det är här ni kommer in, ehehehe.

Dessa har jag sett och är alltså min…rekommendationsgåva till er:

-Six feet under

-Transparent

-Sharp objects

-Sopranos

-Breaking bad

-Handmaids tale

-Game of thrones

-Big little lies

-The affair

-Bored to death

-How to make it in America

-Sherlock

-Billions

-Sons of anarchy

-House of cards

-Westworld

-Suits

-Fargo

-Ozark (har bara sett några avsnitt, kändes lite för dyster på nåt sätt)

Hmm..kan det vara alla? Mmm, ja, det är precis som ni kanske tänker. ”Hon kan ju inte ha ett liv om hon plöjt alla serier ovan?”. Och det stämmer, alldeles korrekt. Åtskilliga är de kvällar som helt enkelt bestått – och består – av serietittande utöver familjelogstik, tjafs, godnattkramar och läggningsmarathon. Standardupplägget är ett avsnitt, eventuellt två om vi känner oss sturska. Sen läggdags. SÅ SPÄNNANDE LIIIIV!

Repetera kväll efter kväll efter kväll.

Så, vad bör vi lägga till på listan?

Avslutningsvis bjuder jag även på den mumsigaste av karaktärer i listan ovan, Jax Teller aka mitt frikort.

Bild lånad från internetz

 

Värre än någonsin

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om min kognitiva förmåga framledes. Utvärderar man dagsformen ser det inte lovande ut, hörni.

Skulle jag rita en graf, OKEJ JAG RITAR EN GRAF som ni får tolka. Det finns inte mycket utrymme för feltolkningar, nämligen.

Den ”lätt” nedåtgående kurvan ”talar sitt tydliga språk”.

Jag känner mig med andra ord ganska förtappad, ganska ofta.

Närminnet ska vi inte prata om. Det är så orimligt ofta jag fattar tag i min telefon, inriktad på att utföra något viktigt, som t.ex. en….um…banköverföring. När jag väl har låst upp telefonen har jag helt glömt varför jag fattade tag i den från första början. Bankuppdraget kan då istället landa i slöscroll på instagram.

Jag berättar saker inte en, inte två utan en miljard gånger. För samma person. Fast övertygad om att hen minsann aldrig har hört mig berätta detta revolutionerande.

Jag tänker en sak och säger en helt annan. Och då pratar vi inte ens närliggande? Låt mig exemplifiera:

”Mira, ta på dig mackan.”

Jag menar naturligtvis inte att hon ska iklä sig sin frukostsmörgås, men hjärnmasken vill mig inte väl och det är alltså det jag säger när jag egentligen vill att hon ska ta på sig tröjan.

”Morris, ta bort allt bacon från bordet.”

Nej, det ligger såklart inte bacon på bordet (eller ja, det hade ju i så fall inte varit det konstigaste som legat på ett bord hemma hos oss), däremot allt lego som ska elimineras för att göra plats för middagsmaten (där möjligen bacon kan utgöra en beståndsdel. Eller inte).

Som om jag har en lindrig form av afasi? HAR JAG DET?

I morse kunde jag THANK GOD vädra lite av denna…problematik? med en annan trebarnsmor som även påminde mig om alla dessa tankebanor och utläggningar som aldrig ser dagens ljus fullt ut. När de är på väg att formuleras i talcentra i hjärna för att sen liksom ta form i munnen så funkar det till säg..85%. Sen blir det tyst?

”Mira, plocka undan…………….(Mira väntar på vidare direktiv)………………………..(ser man sig om kring skulle man möjligen kunna dra slutsatsen att jag syftar på den miljard hästar som dräller över golvet)………………………..(jag gestikulerar mot de fyrbenta vännerna mot golvet)…………………………(min hjärna är som en felinställd kundtjänst som inte vill koppla mig till mitt talcentra varpå jag förblir tyst)……………………..(jag ”avslutar” det jag vill ha sagt genom att inte säga någonting mer för att jag inte kommer på ordet ”hästar” och avlägsnar mig från platsen i hopp om att budskapet ändå ska ha gått fram. (det har det inte)).

SÄG ATT DET BLIR BÄTTRE.

/mvh hoppfull 3-barnsmor

 

Det Enastående Enbarnslugnet

De senaste dygnen har överträffat valfritt rotchakra-retreat i fråga om lugn och sinnesfrid.

Hur är det möjligt? är en rimlig följdfråga på ovan påstående och det ska jag nu berätta:

Jag har varit själv med Mira sen i torsdags.

Jag har alltså varit enbart med mitt förstfödde och klart mest civiliserade barn.

FATTAR NI VILKEN GREJ???????

Härom morgonen satt vi lugnt och fint och åt frukost tillsammans varpå Miras drömmande blick fastnar någonstans i luftrummet mellan oss. Hänförd konstaterar hon ”att det är så tyst och skönt”.

Jag, på andra sidan frukostbordet delar hennes lycksalighet och tillsammans äter vi våra mackor med extrasaltat Bregott utan att stolar välts och mjölk spills ut.

Denna mor-och-dotter-helg har varit som balsam för våra rastlösa själar. Vi har fikat upprepade gånger, träffat skolklassen, gått på bio och myst halvt ihjäl oss i soffan. Och just det, det viktigaste: i fredags överraskade jag Mira med att ta med henne till Globen för att äntligen, efter år av väntan, låta henne ta hål i öronen. Och jag passade såklart på att ta ett själv också, som den goda förebild jag är.

Idag, efter att ha fikat (igen) med morfar och morbror x2 dundrade vi som hastigast till Panduro Hobby i Farsta Centrum efter att en kompis berättat att de körde 50% off på allt. Och nu har vi ägnat kvällen åt att göra lumibands (stavning?) och att väva. Och ja, jag blev såväl nostalgisk som pedagogiskt överpeppad av den enkla vävramen som nu har åtskilliga rader av turkost och rött garn.

En mycket märklig grej hände för övrigt i torsdags kväll efter att Mira äntligen hade somnat. Semi-paralyserad av denna förlovade egentid som plötsligt dök upp, hängav jag mig åt en i sammanhanget smått sinnessjuk aktivitet:

Jag rensade krydd- och knivlådan.

Hur jag hamnade där vet jag verkligen inte. Men jag vet nu att vi har två oöppnade burkar dragon (har aldrig använt dragon), fyra påsar kanelstänger (WHY?), lagerblad en masse samt en uppsjö av obskyra örter (mejram? vad ÄR det? ok, en ört jag vet) som förmodligen kommer att ligga orörda där till nästa rensning då de passerat bäst före datum med ett par år och således åker i soporna.

Ja, hörni. Living large. Living extra large.

 

Elefantbrösten krymper!

Det är måhända en rubrik jag inte trodde att jag skulle skriva någonsin? Iallafall så är det dagens sanning. I morse när jag vaknade hade storleken på mjölkmaskinerna krympt avsevärt. Iallafall om man jämför med helgens Paradise Hotel-boobs.

Parishelgen var härlig, men jag drog runt med någon diffus sjukdomskänsla i kroppen. Vet inte om det var en reaktion på amningsomställningen och själva bröstsituationen, eller om det liksom magiskt synkade med något annat fysiskt tjafs? Inte helt orimligt att tro att det berodde på det förstnämnda ändå.

Men! Nu är vitkålsbladen ett minne blott (fattar fortfarande inte att jag gick runt med dem liksom bland folk? Ännu en grej man inte såg hända under en livstid.) De är något knöliga och stinna men det går helt klart åt rätt håll, såhär på den 8:de dagen e.A (efter Amning).

Kasper gör få försök att nå brösten och det känns som att han till 98% har glömt bort det eller bara tappat intresset. Men, det har ändå hänt vid säg två tillfällen att han pockat med huvudet och liksom gapat mot de forna mjölkstationerna och det…..känns…..blödigt. Och så himla taskigt. Men jag försöker tänka bort det nu. Allt har som bekant sin tid och jag är SÅ ÖVERJÄVLA GLAD över att Johan nu kan ta nätterna medan jag ligger som i en dubbelmacka mellan Mira och Morris och sover iallafall hyfsat oavbrutet. Som denna knopp och kropp längtat efter sammanhängande vila. Fantastisk känsla!

Tack för alla tips om varma duschar, bröstdopp, pumpning och massage. Nu är det bara en tidsfråga till brösten intar någon form av um…plattare, längre skepnad. Dock mjölk- och smärtfria!

Såhär glad kan man tydligen bli av en Mojito med tomtebloss (?)

 

Status på amningsavslutet

Ja, hörni. Nu är det 50 timmar sen Kasper sög musten ur mig för sista gången. Jag försöker att inte tänka på det vemodiga i det hela, men det lär komma och knacka på inom kort.

Just nu är jag mest upptagen med att ta hand om mina arma bröst. Jag har inte förstått hur mycket mjölk jag faktiskt har kvar. I och med att jag jobbar nu går det 10-12 timmar dagligen utan amning. Men visst, sen har jag ammat på kvällen och natten. Men jag trodde inte att det handlade om så mycket?

Brösten håller på att explodera. De är knöliga, stenhårda, svinstora och varma. 50 timmars ackumulerad mjölk trängs därinne and it ain’t nice.

Jag har pumpat ut litegrann 2-3 gånger hittills bara för att lätta på det värsta trycket. Men de är ändå ömma som ett enda stort blåmärke.

En kompis hörde av sig och tipsade om en hyfsat otippad huskur: att lägga vitkålsblad på brösten och dra på en sport-bh. Först tänkte jag wtf sen ugh sen ja, nu sitter jag här med vitkålsblad på boobsen. Hur detta ska kunna hjälpa är bortom min förståelse men är man desperat är några vitkålsblad en ganska liten insats ändå.

Har ni några andra dundertips står jag och mina tuttar redo att prova (nästan) allt.

Imorrn drar jag iväg på en weekendtripp med några kompisar och det vore ju väldigt fint om brösten kunde bli mindre…aggressiva snarast.

Och nätterna då? Bättre än väntat! (vi hade ju visserligen väldigt låga förväntningar) Första natten var Johan uppe ett par gånger och gav lite vatten och vaggade runt. Andra natten blev lite mer dramatisk då Kasper kräktes (sannolikt pga vaccinfesten tidigare på dagen). Men efter lite nattbad och byte av sängkläder kunde båda två somna om.

I natt sover vi hemma allihop och jag hoppas INNERLIGT att det blir en dräglig natt. Ska kliva upp vid 04:00 så jag behöver alla minuters sömn som bjuds (och nej, det är såklart noll synd om mig som måste gå upp tidigt pga resa, heh).

 

Världens sämsta 1-årspresent

Då har Kasper alltså hunnit bli 366 dagar. Bemärkelsedagen blev inte direkt storslagen men jag tänker att vi har många chanser på oss att höja ribban, heh.

Gossebarnet fick njuta av att vara 1 år i ett dygn innan han brutalt kastades in i Livets Hårda Skola.

Lektion 1: DÅ VAR DET FÄRDIGAMMAT!

Det har aldrig varit någon uttalad plan att sluta amma vid ett års ålder, men på fredag åker jag och några kompisar iväg för att roa oss kungligt och jag tänker och känner att det ändå kan vara rätt tid att avsluta amningen nu. Nätterna är ett ändlöst snuttande och jag måste få sova mer sammanhängande nu för att inte säcka ihop.

Men, för att minimera eventuellt kaos har jag tagit med Mira och Morris hem till några kompisar där vi ska sova i två nätter. Johan tar alltså Kasper på hemmaplan utan att behöva trassla med ytterligare två barn såhär initialt.

Förhoppningen är att dessa två nätter ska få Kasper att förtränga mina fantastiska bröst och glatt somna in och somna om utan dem.

………….

……..

Mmhmm.

Vet inte om det är en rimlig förväntansnivå efter att ha ammat i runda slängar…4000 gånger? (en helt rimlig överslagsräkning – minst 10 amningstillfällen per dygn under ett års tid).

Japp, jag lovar att rapportera.

Och ni är alla med på vad det här kommer att innebära:

JAG SKA SOVA OFRAGMENTERAT, UTAN EN SVETTIG, BRÖSTBESATT MÄNNISKA I ARMHÅLAN!!!!!!!!!!

Ligger och överväger om jag ska orka pallra mig upp och tvätta bort sminket när Mira och Morris nu äntligen har slocknat. Värt det?

 

Kasper 1 år!

Lucky number three har alltså gått och blivit 1 år! Kasper, din råfina lilla bulldozer <3 Du gulliga, mulliga, fjuniga unge.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelse såhär jubileumsdagen till ära. Men, nu är klockan en bit efter 21.00, Mira och Morris somnade precis, efter att jag läst och fräst dem till sömns (HUR KAN DE INTE SOMNA UNDER 90 MINUTERS LÄSNING?!?!?!?!) medan födelsedagsbarnet ligger och knorrar i Johans famn. Middagen står kvar på bordet, det är grus i hela lägenheten efter Morris eh..grusprojekt och jag är, denna glädjens dag, svintjurig och frustrerad över marathonläggningen och haveriet vi kallar hem.

Så, jag ska nu ägna kvällen åt dessa ärofyllda uppgifter. Men jag LOVAR att snart skriva om hur det egentligen gick till i förlossningsrummet på Södersjukhuset den 17 september 2017.

 

Mensen som kom och gick?

Jag minns inte hur det var med mensen efter Mira och Morris men den här gången så fick jag den igen i början av augusti, typ den 3-4:e. Och sen dess har den inte kommit igen.

NEJ JAG ÄR INTE GRAVID. Det skulle vara jag och Jungfru Maria i så fall och det känns väl inte helt sannolikt (Kasper är en sån cockblocker alltså).

Men har jag fått någon form av elefantcykel med +39 dagar mellan varven? Eller är det vanligt med lite mysko cykel i samband med att mensen rasslar igång igen? Det positiva är ju att jag skulle kunna köpa en menskopp nu i och med att jag har glömt det, trots denna förlängda tidsfrist.

Vänligen upplys mig, ty jag tycks ha förträngt?

Avslutningsvis bjuder jag på lite menskonst signerad Liv Strömquist från Slussens tunnelbaneperrong.

 

Dramat om den uteblivna broccolisoppan

När jag kom hem idag var det frid och fröjd och glada miner i cirka 15 sekunder. Det var min fråga om middagsmat som utlöste kvällens drama.

För det har ju kommit att bli såhär att Morris favoritmat, samtliga kategorier, är…

WAIT FOR IT.

….

….

Broccolisoppa.

….

….

När vi nu har återhämtat oss från detta osannolika kan vi återgå till dramatiken.

Så, när jag entusiastiskt frågar vad vi ska äta och Johan svarar kyckling intar Morris horisontalläge på golvet och vrålar över oförrätten att det inte serveras broccolisoppa. Trots att han på morgonen önskat sig – ja just det – kyckling.

Jag försöker avleda det vredgade barnet genom att föreslå en god match med helgloppisens pangfynd: ishockeyspelet.

Veckans hittills största miss.

Den korta ilskna rasar då ytterligare över att pucken är borta. Och det värsta är att det är jag som har slarvat bort den, vilket jag verkligen har.

Helvete.

Krishanteringen fortsätter men med uteblivna resultat. Den rasande sonen förklarar att han nu ska flytta hemifrån, till en annan familj.

-Men var ska du flytta då, Morris? undrar jag nyfiket.

-TILL ETT ANNAT LAND!!! TILL SKÅNE!!!, gastar Morris till svar.

Jag kväver impulsen att rätta de geografiska missförstånden då jag misstänker att det inte skulle landa så värst bra hos den något agiterade mottagaren.

-Ah vad tråkigt. Vi kommer ju sakna dig jättejättemycket då, förklarar jag.

-DÅ FÅR NI GÖRA DET FÖR JAG SKA FLYGA DIT NU.

Morris sätter på sig skorna och börjar låsa upp den redan upplåsta dörren.

-Finns någon anledning till att du flyttar till just Skåne? undrar jag.

-NEJ! gapar Morris.

Tänker ändå att flytt är en hyfsat stor sak och detta känns lite väl ogenomtänkt?

-Har du köpt flygbiljetter redan? fortsätter jag trevande.

-Nej. För jag vet ju inte hur man gör det, konstaterar Morris, nu lika delar uppgiven som arg.

Han fortsätter med det något kontraproduktiva momentet att låsa upp den redan upplåsta dörren, nu dessutom med nyckeln där själva ringklockan sitter.

-Morris, kan du inte tänka dig att bo kvar ändå? lirkar jag.

-NEJ!

-Men, vi vill ju ha en Morris i vår familj, säger jag.

-DÅ FÅR NI TA EN ANNAN MORRIS. DET FINNS FLER! svarar han.

-Men ingen lika bra Morris som du, ju, förklarar jag. Snälla, stanna! På middagen iallafall?

-NEJ FÖR VI HAR JU INGEN TRAPPA OCH JAG VILL HA EN TRAPPA I MITT HEM!!!!!!

Ingen broccolisoppa, en bortslarvad puck och ett trapplöst hem. Klart man vill se sig om efter bättre alternativ.

Livet med en fyraochetthalvtåring är ju inte förutsägbart iallafall.