Vi gissar djur igen

Vi har ju något av en favoritlek här hemma som funkar varierande bra, men ja, det underhåller oss alla i familjen iallafall. Och ja, det händer ibland (=ofta) att vi skrattar med (=åt) varandra.

Det beror ju till stor del på att vi har lite varierande kompetensnivå i hushållet. Jag och Morris avslutade just en vända gissa-”djur”-lek i sängen, och precis som tidigare gånger var utfallet……………….spännande.

Jag kickade igång med med att tänka på en nyckelpiga. Morris ville nog att jag skulle ha valt ”hamster” istället, för oavsett ledtråd gissade han på hamster.

-Det är pyttelitet och är rött och svart, börjar jag.

-Hamster, gissar Morris.

-Nja, det är mycket mindre. Och rött och svart.

-Um..hamster.

-Nej, inte hamster.

-MENJAGVILLHAAAHAMSTER!!!

-Okej men nu har ju jag valt djur?

-MENJAGVEEEETINTE!!!!

(Obs att han är svintrött vid det här laget)

-Okej, men det är så här litet (jag visar med fingrarna).

-PYSSELMYRA! jublar tröttmössan.

-Nä, men bra gissat, peppar jag. Det är rött med svarta prickar och kan krypa och flyga OCH RIMMAR PÅ CYKELPIGA FFS (fast det där sista i versaler säger jag inte pga är god mor).

-NYCKELPIGA!

-Jaaa! Rätt!

Vidare förklarar Morris att det nu är hans tur.

-Det är lika stort som upp till taket.

-En giraff! kontrar jag rappt.

-Nej

-En val!

-Neeeej, valar är inte så stora mamma! stånkar Morris och jag kväver mina besserwisserfasoner.

-En jättestor björn!

-Neeeej, björnar är inte så stora mamma! stånkar Morris igen och jag undrar hur mycket han egentligen vet om grizzlybjörnar vavavava??

-Hmm…kan jag få en till ledtråd? undrar jag.

-Den är röd med bruna prickar, konstaterar Morris.

-……………..en dinosaurie?

-Neeeeeej. Ska jag säga?

-Nej, jag kan giss…

-Det är en flugsvamp, mamma.

Oooookej. Vänta vänta nu. Så många fel på en gång? Jag plockar ett:

-Men oj, når en flugsvamp ända upp till taket?

-Nä. Jag bara skoja lite mamma, förklarar Morris innan han kommenderar mig att sätta på en Alfonssaga och klia honom på den lilla, lena, lite svettiga ryggtavlan.

Jaja, vad är väl en vinst i en gissningstävling? Godnatt, gott folk.

Morris pausar i en turistfälla i Gamla Stan

 

Vinn julklapparna i årets Legotävling!

Lika traditionsenlig som en förkylning till jul, (fast mycket roligare) är vår årliga ”vinn-Lego-tävling”. Här är årets chans att vinna 2017 års julnyheter!

För att tävla ska du mejla svaret på frågan: vad heter huvudkaraktären i Lego the movie från 2014? till hormonerhemorrojder@gmail.com senast 13 december. Sen hör vi av oss till vinnaren som får välja en av dessa godingar:

Lego City Djungel – mobilt labb

Lego City Djungel – mobilt labb.

Lego Friends Vinterresort – skidlift

Lego Friends Vinterresort – skidlift.

Lego Ninjago – Gröna Ninjans drake

Lego Ninjago – Gröna Ninjans drake.

Köööör!

 

En ganska vanlig kväll

Kaoset råder, röj det är i husen, rööööj iiiii huuuseeen. Iallafall hos oss.

Jo, såatte vi var och fixade pass idag. Två minuter innan utsatt tid ramlade vi in på passexpeditionen i Globen efter att mor tidsoptimistat sig igen.

Mira hjulade runt medan alla boyz i familjen fixade nya pass. Jag fyllde i blanketter och insåg hur otroligt kass jag har blivit på att skriva för hand! Jag som har haft min skrivstil som något av en paradgren, rafsar nu ner bokstäver (really?) lika ryckigt som en högkänslig lögndetektor, knappt läsbart. Dessa digitala tider alltså, detta finmotoriska förfall!

Nåväl, Kaspers passfoto kommer att underhålla oss under många år framöver (han såg lite ut som en bebifierad version av Harvey Weinstein – JAG VET SÅ TASKIG LIKNELSE men jag vill ju inte fara med osanning såhär inför jul).

Middagen skyfflade vi i oss på donken innan vi stuvade in oss i bilen igen, helnöjda över att matmomentet var avklarat innan 17:15. ”Då hinner vi leka, fika och mysa ordentligt” tänkte jag belåtet.

Och det hade ju kunnat funka i teorin.

Vi uppmuntrade barnen att leka lite på sitt rum medan jag preppade fikat och stökade undan disken. Johan satte Kasper i selen och försökte få honom att sova.

Morris hade en helt annat ambition – att hålla hela kvarteret vaket genom att skriksjunga julsånger, rejsa runt, tjuta och gasta och inom loppet av 40 sekunder var kaoset ett faktum. Igen.

Kasper måste ha fått nån mikrotupplur mitt i allt och kom in en andra andning. Han släpptes således ur bärselen och vi fikade med Livets Bakverk: Delicatobollar. Det var till och med så att jag helt oklädsamt girigt högg den största biten när vi delade på bolldrömmarna men jag måste ju rimligtvis få mer pga amning och såna saker.

Tröttheten började sen ta ut sin rätt men vi lovade iallafall Morris att vi skulle sparka lite fotboll innan soffläge och julkalendern. Mira rände och hämtade målet medan Morris lokaliserade den orangea skumbollen. Messi blev såklart övertaggad och inledde fotbollandet med att okontrollerat kasta bollen. Objektivt ett imponerade kast – såväl kraftfullt som rakt. Minus den lilla, men ack så centrala detaljen att Johans rödvinsglas stod perfekt placerat i bollens färdriktning.

Vinglaset kraschar och glas och rödvin flyger och lyckas under luftfärden släcka ett av stearinljusen vidare ut över hela golvet. Och väggen. Väggen där vårt bröllopsfoto i canvas hänger.

Detta är alltså väggen EFTER våtservettsskrubbning. Och fläckarna på Johans skjorta och i min panna är alltså courtesy of Cabernet Sauvignon & Pinotage.

För första gången under kvällen är det knäpptyst hemma hos oss. Efter några sekunder börjar Morris gråta. Sen Mira. Jag tröstar och gnisslar ner min nyligen rotfyllda tand. Johan dammsuger. Kasper skriker.

Fotbollen ställs in till förmån för krishantering och julkalender.

Oordningen återställd.

På plussidan: nu blir vi illa tvungna att måla om vilket utöver vinränderna, även kommer att dölja den uppsjö överspacklade hål som pryder våra väggar (bildbevisligen ovan).

 

Två sanningar:

Lika dystra båda två.

Eller vänta. Dubbelfrisyren kanske ändå är värre.

Så, nu ska ni alla göra er själva en tjänst och gå in och läsa denna sinnessjukt roliga toksågning av filmen Love Actually.

”Hugh Grant plays the role of ”horny prime minister,” which raises the question: What percentage of Americans believe that Hugh Grant literally is the prime minister and/or boy king of the UK? I’ll bet you the number is not zero, and that is why we should all probably eat poison.”

 

Mellistips till panikhungriga barn – och deras föräldrar

För alla er (oss) som inte alltid kan trolla fram en hotellbuffé ur vagnsufletten på väg hem vill vi tipsa om ett knep för att förhindra alltför stora blodsockerkatastrofer.

Utan omsvep (ni känner ju oss, hehe) tänker vi inte hymla om att det ibland (rätt ofta) blir nån panikfrukt/glass på väg hem från föris och skola. För mor alltså. Inte sällan har det även hänt att jag (Sofia) även glömt sagda frukt i vagnen och hittat det bruna bananliket när hungern slog till några dagar senare.

När vi bilade i Danmark och Tyskland i somras var ruttenfrukten ett faktum, så vi köpte istället såna här Cheez Dippers. Grissinistänger man doppar i smältost och mumsar på. De var väl egentligen till barnen men, eehm, det var nog mest jag som höll mig (och vårt äktenskap) vid liv med denna minimellis längs Autobahn.

För när jag blir hungrig så blir jag HUNGRIG. NU. Tessan är likadan! Och vem sjutton drar runt på en kylväska med mellis varenda dag? Ja, skidlandslaget kanske, men inte vi.

Morris äter Cheez Dippers

Här sitter förresten Tessans son Morris på toagolvet och kalasar på brödpinnarna allt medan hans mamma trodde att hon skulle få kissa ifred.

I samarbete med Cheez Dippers

Hur som helst. Att hantera snöblandat regn, matkassar och arga barn är lättare om man knaprar på något gott, som Nalle Puh skulle ha sagt. Han skulle också ha sagt att du är världens bästa mamma, precis som du är.

Om du vill skratta och känna dig lättad i vardagen, gå in och läs ärliga, härliga ”bekännelser” på Mammabekännelser. Om du vill skriva av dig får du en kupong till ett gratis paket Cheez Dippers.

Här hittar ni mer om själva produkten Cheez Dippers.

 

Willkommen, bienvenue, welcome!

Här hos United Influencers kommer vi alltså att husera framöver SÅ DET ÄR BÄST ATT NI HAKAR PÅ FÖR ALL FRAMTID! (så, lugn och fin)

Det är alltså inga som helst konstigheter i övrigt. Samma gamla älskvärda hormoner och hemorrojder.

Vill ni komma i kontakt med oss (läsarfrågor, allsköns hyllningar och sågningar, samarbeten und so weiter) kan ni mejla på hormonerhemorrojder@gmail.com eller skriva något i ett kommentarfält väldigt nära dig (och oss).

 

Hur mycket älskar man någon egentligen?

I eftermiddags stuvade vi in oss i bilen för att åka på middag. På vägen dit avhandlade vi det här med vad man älskar egentligen.

Mira har fått en storasysteruppgift på sitt bord som hon utför väldigt väl, dock oftast under stök och stånk och högljudda protester.

Det handlar alltså om att hjälpa Morris på med säkerhetsbältet i baksätet. Nu var det bara vi tre i bilen idag då Johan vandrat iväg med minstingen i vagnen istället.

Mira frustar och tillrättavisar Morris skarpt medan hon barskt drar och sliter i bältet. Morris är inte 100% följsam och det får han höra. Eller ja, det får hela garaget höra.

Medan Mira håller på att slutföra uppgiften frågar den bökige:

– Mira, älskar du mig? Mira stånkar och fräser.

– Mira, älskar du mig? Undrar Morris igen.

– MENJAGVETEINTEJAGÄRFÖRUPPRÖRD!

Jag tycker att Morris förtjänar ett svar på sin fråga och försöker släta över till dess att den upprörda förmår svara.

– Morris, jag är ganska säker på att Mira älskar dig, för det brukar man göra när man är syskon. Och vi, vi älskar ju er mest av allt i hela världen, maler jag på.

– Älskar ni oss mer än våra kompisar? Undrar Mira.

– Vi älskar er mer än allt annat, svarar jag.

– Va? Mer än allt?

– Ja, svarar jag.

– Allt? Kontrollfrågar Mira.

– Japp, bekräftar jag.

– MER ÄN ÖL?? Frågar Mira

– Well. Pratar vi ljus lager på fat? frågade jag inte tillbaka utan frustade istället till av skratt vid ratten.

– Mer än allt öl i världen, konstaterade jag och mötte Miras belåtna min i backspegeln.

(Undrar såhär i efterhand, givet frågan, exakt HUR nöjd jag måste ha sett ut när jag drack min första öl efter att ha levererat Kasper?)

 

Nu håller vi tummarna…

Idag har jag och Kasper slirat runt på stan mest hela dagen. Sista stoppet blev BVC.

Att vara iväg och snurra är det som funkar klart bäst med lilla mr Klister. Han verkar, precis som sina syskon, vilja vara med där det händer grejer. Jag har tidigare funderat på om det kan vara så att han kanske mår bäst av färre intryck men efter att ha provat såväl hemmadagar som dagar på vift, verkar det sistnämnda göra honom (och därmed mig) nöjdare.

Idag blev det en arla morgon (well, i föräldraledighetsmått mätt, heh). Frulle på Bonti med Britax och Ebba von Sydow. Kasper var ovanligt välartad och lät sin mor mula bagels i godan ro.

Den lilla herrn fick givetvis sin beskärda del av den mobila frukostbuffén

Sen drev vi runt som två utekatter och jag hann pimpla kaffe OCH amma i några provrum (och bränna föräldrapenning……….).

Hursomhelst, denna rafflande dag avrundades med ett besök på BVC där lillbossen skulle få stelkramps/difteri/osvosvosvosv-vaccin. Jag passade då på att bolla vidare om rotavaccinet och det hela slutade med att Kapser fick en riktig vaccincocktail inklusive rota.

Det var helt ärligt lätt ångestladdat när vår BVC-syrra sakta sprutade in vaccinet i munnen. Lite som som en (väldigt) lindrig variant av rysk roulette. Kommer magen (och tillvaron) slå bakut eller kommer vi glida igenom det hyfsat friktionsfritt?

Well, det återstår att se. Om inte annat får vi glädjas åt att vi slipper en magsjuka.

Håll tummarna, okej?

Vänta, ni måste se några bilder från morgonen:

Den här uppsynen alltså. VAD SKA DET BLI AV DENNA UNGE?

Här måste jag ha sagt något väldigt skojigt.

Jag fortsätter skratta urskiljningslöst och kan såhär i efterhand konstatera att badrumsbelysningen var lite väl snäll mot min rougeapplicering. 

Och börjar sedan…..gråta? Eller?

Jaja. Någon modellkarriär har ju ändå aldrig varit på tal.

 

Häpnadsväckande partytrick

När vi inte tjatar hål i huvudet på oss själva om att sitta still, att koncentrera sig på maten, att äta med bestick osv osv osv osv osv osv så brukar vi samtala vid middagsbordet. Alltså med barnen.

Ikväll var en hyfsat vanlig kväll. Johan guppade Kasper till sömns på bollen, vi blev akut optimistiska och försökte lägga ner en sovande Kasper i den mjukt bäddade bilbarnstolen. Mr K vaknade i samma sekund som försöket inleddes och Johan svor en harang medan jag gnisslade tänder för att sedan göra något så konstruktivt som att placera Kasper på The Best Place On Earth – vid vänstertutten.

Därefter lastade vi upp pasta på tallrikarna. Magneten Morris som började middagen på cirka 40 centimeters avstånd från mig, hamnade på de märkligaste av vis, snart tätt, tätt intill mig, mer eller mindre hängandes i min arm. Efter en hyfsat intensiv helg där Morris har levt i symbios med mitt byxben, var mitt tålamod lite..tärt och jag fann snart mig själv i en monolog om att jag minsann aldrig får vara i fred, att jag har TVÅ barn typ i famnen när jag försöker äta, och JAG FÅR JU INTE ENS GÅ PÅ TOALETTEN SJÄLV.

Mira tittar då allvarligt på mig och säger med en lika allvarsam ton:
-Men mamma, förstår du inte att det är för att vi älskar dig?

Ljuvliga, jobbiga, världshärliga, påfrestande ungar, alltså.

Morris fortsätter sen snacket med att rapportera att han kan klia sig i rumpan med näsan. Vi alla blir lika delar avskräckta som imponerade och jag kan ju inte tygla min nyfikenhet och frågar om han inte kan visa oss detta spektakulära ormmänniskotrick.

-Tyvärr, svarar Morris. Tyvärr.

Här sitter jag för ovanlighetens skull, alldeles själv på toaletten.

 

En hyllning är på sin plats!

Hur bebisen som landar i just er familj blir, kan du påverka föga. Det här är en hyllning till alla er (oss) som fått exemplar av den mer krävande sorten.

För när du står där, vansinnesfrustrerad av vanmakt, ska du komma ihåg att du tillhör föräldrakollektivets Special Forces (eller Främlingslegionen, om du vill vara lite mer franskorienterad som jag)

Vi som dagligen – och nattligen – kämpar med små bebisar som sätter sig på tvären. Som tjurar, gastar, gapar och stökar. Som bökar, gnäller, knölar och prövar oss till förståndets ytterkanter.

Du som sitter på toalettlocket i halvdimrad badrumsbelysning och guppar babysittern framför den centrifugerande tvättmaskinen för att det har visat sig vara ett ljud som din bebis blir lugn av.

Eller du som står med en svettig, gastande arvsmassa i en bärsele på balkongen, långt efter att resten av världen somnat.

Du som kväll efter kväll sätter dig i bilen och kör varv på varv, trots lamslående trötthet, bara för att få tyst på mistluren i spädbarnsskyddet.

Eller du som sitter med krökt rygg på en pilatesboll, kväll efter kväll, och guppar dig svettig till dess att avkomman äntligen somnar in djupt till hårtorksbruset på din nykomponerade Spotifylista.

Min vapendragare och medlegionär <3

Vi som provat white noise-repertoarer och delfinljud, bärsjalar och bärselar, varma vetekuddar och frisk luft, allsköns bäddningar och babynest, vagnar och bilbarnstolar, öronproppar och hög musik. I en tillvaro där egentid är ett teoretiskt begrepp, långt bortom vår verklighet just nu.

Helvete vad vi kämpar. Ledbrutna och uppgivna, men samtidigt så tåliga och uthålliga. Och, inte minst kreativa i vårt sätt att krampaktigt försöka göra våra bebisar nöjda, om så bara för en stund.

Helvete vad vi kämpar. Vi som hålögt glor på andra föräldrar som lägger ner dästa, nöjda bebisar i sina sängar. Vi som förundrat studerar en sömnig nykomling som liksom slumrar in av sig själv, utan en pilatesboll eller bärsele i sikte. Vi som gång på gång funderar på om vi ändå inte gör något fel ändå.

Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.

Men, det är även vi som gläds med en närmast berusande innerlighet för minsta framsteg. För varje gång något blir lite, lite lättare. När vi får andas ut en stund och på allvar känna att det kommer att bli bättre.

Vi borde få en egen högtidsdag i kalendern, banne mig. Eller i alla fall en dag av lugn och ro.

Till dess: Honneur et Fidélité