Ny läggningsregel

Okej nu ligger jag här inne på den 73:de minuten av läggning av ETT av tre barn och tänker att vi borde införa en ny regel här hemma som lyder ungefär såhär:

Alla läggningsprocedurer som överstiger 60 minuter bör kompenseras för uppvisande av utmärkt tålamod.

(Jaha, ni kanske trodde att jag skulle delge en regel kopplat till barnen? Ahahahshaha!) Idag skulle jag kunna tänka mig att kompensera mig själv med exempelvis denna klänning:

Ska ta upp det på familjerådet. Samtliga förslag som får 50% bifall av hushållets röstberättigade klubbas igenom.

*Gör plats i garderoben*

 

Kasper 9 månader!

Ett fyrfaldigt leve för den sistfödda! Hurra, hurra, hurra, hurraaaaa!

Kasper, din rågulliga lilla odåga, det är en fröjd att få kalla dig min son. Du är alldeles för snabb för min egen komforts skull och din ovana att sova i 30-minuterspass ska jag återgälda någon dag.

Din nyfikenhet verkar inte veta några gränser vilket är 1. genomhärligt samt 2. svettigt (för samtliga parter). Du liksom mörschar dig fram i tillvaron som en synnerligen gullig ångvält.

Allt ska utforskas och jag lirkar dagligen ut saker ur din munhåla. Blad, jord, trådar och allmänt…ludd. Och så sent som idag, en sax. Ja, alltså saxen var inte slukad i sin helhet, men delar av den (givetvis de vassare) skulle undersökas oralt.

Du välter, bankar, stampar och fäktar. Väser, gormar, dreglar och bubblar. Kryper, står, vinglar och trillar. Kämpar dig upp på knubbiga, vobbliga ben och trots att jag imploderar av stolthet över dina rasande framsteg, vittnar dina ansiktsuttryck om en stolthet som är än större.

Din pigga, energiska blick, ditt fjuniga, luddiga hår, ditt luriga, belåtna leende. Dina overkligt mjuka lår.

Herregud vad jag älskar dig. Grattis fjuno.

 

Allt är frid und fröjd

Som dagarna flyger förbi? Jag är ständigt back ett par timmar mentalt. Var tar all tid vägen, jag frågar inte åt en kompis utan åt mig själv? SVARA RA!

Idag till exempel, åkte jag och en kompis in till Åhléns City. Kliver in i varuhuset strax före 11.00. Tar ett snabbt (nåja) varv, lunchar, underhåller bebis och vandrar ut ur samma dörrar varpå klockan är typ 14.30?

Strosar runt lite och klockan är 15:30. Och då kommer jag på att förskolan har APT.

Helvete.

Jag lyckades dock förflytta mig själv samt Kasper i en helt otrolig fart och rusade in på gården 3 minuter försent, efter att ha ringt och bett om ursäkt på förhand. Mönstermamman at your service.

Innan vi knappt kommit iväg förklarar Morris att hans ben är för svaga för att gå och jag gör det enda jag förmår i den nervklena stunden: trollar fram en klubba som råkar ligga kvar i min väska sen det senaste besöket på pizzerian. Frid und fröjd. Benstyrkan återkommer som om det voro magi och jag lovar mig själv (igen) att jag ALLTID ska ha med ståbrädan när jag går ut. Min kompis hjälper till och peppar Morris som en hel hejarklack och vi närmar oss hemmet som ligger längs vägen till Miras skola. Morris kapitulerar och jag följer med honom upp och passar även på att droppa av Kasper som inte är på solskenshumör.

Väl ute på gatan igen hör jag barnskrik från huslängan. ”Det är minsann fler barn än våra som vrålar på det sättet”, myser jag självbelåtet. Skriket fortsätter strömma ut från något av alla fönster på de tre bostadsrättshusen. Inser att skriket känns välbekant.

Det är mycket möjligt att andra barn också vrålar. Men denna gång kom skriket från just vårt hallfönster. Morris hade just låtit Johan och stora delar av Gamla Enskede veta att han minsann ville ha glass.

 

Ordningen delvis återställd

Innan jag skriver ett ord till: TACK FÖR ALLA PEPPKOMMENTARER PÅ FÖRRA INLÄGGET! Her-re-gud, blev alldeles gråtmild.

Vilken pärs. Johan är på hemmaplan nu men är knappt funktionsduglig. Eller jo, han kan ju gå och stå och äta och så. Men det är inte så att han kan breakdancebattla, direkt. Istället gör han sina rehabövningar och jag kan inte låta bli att garv…förlåt fnissa milt åt…jag menar MED honom där han står och svajar och nickar och vrider på huvudet åt olika håll. Han beskriver det själv som att vara full alternativt fruktansvärt bakis (men då brukar man ju ändå kunna stå med fötterna i kors utan att kapsejsa, eller?). Så, vi kan väl säga att nuläget är som en tidigarelagd midsommarfylla.

Men han är vid gott mod och det går framåt, vilket är huvudsaken. En så sjuk grej att åka på? Det var ju några av er som kommenterade som hade åkt på samma resa. Fyfan, alltså, det måste vara så vidrigt när knoppen och kroppen bara sviker en sådär plötsligt.

Och medan Johan återhämtar sig känner jag mig som en semi-ensamstående mor som försöker ratta tillvaron med förståndet i behåll, hos såväl mig själv som övriga familjemedlemmar. Det går..ja alltså vi lever ju och ingen har begärt tvångsförflyttning till annan ort (skulle eventuellt vara jag då) och mja…vi kan väl säga såhär att samtliga nog hoppas att Johan repar sig hyfsat (läs: väldigt) fort.

Nu ska jag unna mig en dusch, minsann. Den kortaste familjemedlemmen har en alldeles enastående svettförmåga (det har han ärvt av mig *stolt*) och delar frikostigt och oombett med sig av sina salta..kroppsvätskor (det är otrevligt ord, för övrigt).

 

FRIYAY!

Ämen var ska jag börja? Rimligtvis med att montera ner rubriken å det grövsta. Fri…fuck? Eller vänta, ska jag kanske med börja med att jag just vrålade ungarna till sömns? Eller att en betydande del av de senaste två dygnen har spenderats på akuten?

Okej, lika bra att ta det kronologiskt. Igår morse väcker Johan mig och berättar att han inte mår så värst bra. Han är yr och lägger sig på sängen brevid mig och Kasper.

Klipp till: Johan hänger över sängkanten och kräks på golvet på grund av att hela hans värld snurrar.

Jag preppar alla barn och dundrar iväg till stopp nummer 1: förskolan. Allt går precis som vanligt, det vill säga att 1. Morris först ska bajsa (detta sker varje morgon, direkt när han kommit fram) 2. Morris vrålgråter och försöker krypa in i mitt lårben.

Jag andas och svettas och pussas och kramas och går sen iväg med Mira och Kasper.

Stopp nummer 2 blir skolan där avskedet går klart smidigare, varpå Kasper och jag återgår till hemmet.

Kanske är Johan bara trött och magsjuk? tänker jag positivt innan jag kliver innanför dörren. Johan är fortfarande sängliggande och mår djävulskt kasst.

Jag ringer vårdcentralen och får en tid ett par timmar senare. Johan sover medan jag hänger runt med Kasper. En halvtimme innan läkarbesöket åker jag och lämnar av Kasper hos mormor och morfar.

När jag kommer hem väcker jag Johan och förklarar att vi måste åka. Han svarar med en spya. När han ska försöka gå de fåtal meter från sovrum till ytterdörr sjunker han ihop och kräks igen.

Jag sjunker ihop en smula inombords men hjälper honom på fötter efter att ha torkat upp kräkset. Tillsammans stapplar vi ner till garaget, Johan med en plastpåse i högsta hugg. Och den används väl på väg till vårdcentralen.

På plats hämtar jag en rullstol som Johan sjunker ihop i. Det är verkligen systemkollaps, inser jag medan jag stressat rullar in honom i väntrummet och sen vidare in till läkaren.

Efter att ha försökt undersöka Johan konstaterar han att Johan måste få i sig tabletter mot det akuta illamåendet för att kunna gå vidare med undersökningen ordentligt. På läkarens blick ser jag att han är lite tagen av situationen. Så även jag. Och i allra högsta grad Johan.

Tabletter och en stunds väntan senare konstateras det att Johan måste till akuten.

Samtidigt är det akutläge på Kasper som gråtskriker mormor och morfar från det café som de sitter på. Jag får mms-rapport:

En rockad senare sitter mormor, Kasper, Johan och jag i bilen på väg till Södersjukhuset. Johan spyr, Kasper skriker och mormor pratar. Jag svettas och kör.

På plats är Kasper omöjlig att söva i vagnen och när vi väl kommer in till akutavdelningen får jag ta med mr Klister. Johan är i så ruskigt dåligt skick där han sitter helt ledlös i rullstolen. Det ser personalen rätt omgående och han får en brits att lägga sig på. Sen ligger han där i 6 timmar, med mig och Kasper och en miljard akut sjuka människor som sällskap.

Efter 7 timmar kommer vi äntligen vidare och en läkare undersöker honom initialt. Misstanken är virus på balansnerven, men det kan inte bekräftas innan ytterligare tester har genomförts. Totalt 8 timmar senare, vid 20:30 måste jag och Kasper åka hem och hämta storasyskonen. Läkaren uttrycker sig ovanligt osmidigt, trots att det förmodligen var tänkt som ett lugnande besked: ”Jag tror inte att det är en stroke”.

Varsågod att tänka fritt kring alla de katastroftankar som skenade iväg där och då. Thankyouverymuch.

Fredag morgon och skolavslutning. Barnen är glada i hågen och vi kommer iväg till Miras skolavslutning. Morris får haka på och jag meddelar förskolan att han är ledig resten av dagen. Och her-re-gud vilken fin skolavslutning! Om jag grät? Eh ja. Det var Den blomstertid och Nu grönskar det, men även en elev som sjöng Hallelujah med en artistveterans inlevelse. Vidare var det en fantastisk lärarkår som framförde en egenkomponerad version av Shuffla, följt av lite tafatt men ack så älskvärt flossande. Skolgården vibrerade, vilka jäkla ess, alltså. Intensiva applåder till er, Enskede Skolas personal och elever!

Högtidsfrisyr on point

Mira i sin egengjorda krans (såååå gulllliiiiit)

Jag och Mr Klister Senior

Efterföljande fika åtnjuts och lagom till att vi ska rulla hemåt ringer Johan och berättar att det nu är bekräftat att det är ett virus på balansnerven som spökar. Så. Innerligt. Skönt. Att. Höra. Tillståndet i sig är ofarligt men riktigt jävligt att ta sig igenom. Tack och lov brukar det vara de första dygnen som är värst.

På väg hem ser vi morfar passera med bilen och Mira och Morris tjuter att de vill följa med. Efter ett uträttat ärende hämtar mormor och morfar upp barnen för en fika och ett besök i vad som enligt dem är paradiset på jorden: Globen City Shopping.

Jag och Kasper passar på att sova och därefter droppar jag av Kasper hos en kompis som dribblar totalt FYRA barn så att jag kan hälsa på Johan en sväng (Empan, I love you <3 ). Efter en helt sned parkering (som vanligt) dundrar jag in till Johan som ser piggare ut idag, om än sliten. Han måste ligga över ännu en natt och efter att ha snackat en stund ser jag att han blir allt tröttare och jag pussar honom hejdå och dundrar hemåt igen.

Middag. Chips. Tjafs. Shuffla. Kvällen i fyra ord.

Läggningen blir ungefär lika härlig som Johans allmäntillstånd. Morris är övertrött och båda han och Mira är lite ängsliga givet att Johan är borta. Herregud, JAG är ju ängslig, klart att de också känner sig stingsliga. Jag sätter på en saga på Storytel som vanligt och försöker natta Kasper samtidigt men det fullkomligt havererar. Morris gapar och busar med Mira. Mira gastar och skäller. Jag dundrar in i deras sovrum och tillrättavisar dem skarpt med hopp om bättring och återgår sedan till att natta Kasper i vardagsrummet.

Mitt uppe i amningen skriker Morris efter mig. Kasper vaknar och jag dundrar in, nu argare. Morris garvar och stökar runt i sängen. Mira fräser och Kasper är vaken.

Jag sätter mig på sängkanten men Kasper kan omöjligt komma till ro utan börjar gråta och knöla. Mira och Morris hör inte sagan pga mistluren till lillebror och jag stövlar ut ut rummet igen…

…i en minut innan Morris gapar igen. Jag funderar över taktik och tänker först att jag får låta honom gasta lite, jag har ju ändå förklarat läget.

Jag håller mig till min taktik i 45 sekunder innan det brinner i huvudet och jag stövlar in igen, nu en nivå argare. Jag fräser saker om att man måste visa hänsyn och hjälpa till, i synnerhet när man som förälder är själv. Mottaglighet: låg. Jag bestämmer mig för att sitta kvar och strax meddelar Morris att han måste bajsa.

Jag VET att det är fullkomligt orimligt att bli arg för att någon måste bajsa, men det blir jag. SÅ STÄM MIG.

Blir jag gladare när Morris, efter att ha gått upp på toa med mig och Kasper i släptåg, väl sitter på ringen och meddelar att han inte alls var bajsnödig?

(ni behöver inte svara på den frågan)

Här någonstans är jag så frustrerad att jag på riktigt vill byta plats med Johan. Och jag vet, jag förstår väl, att det är jag som borde styra upp situationen (vem annars, liksom?) men jag är totalt oförmögen. Jag kan varken mobilisera ork eller tålamod. Och jag är (smärtsamt) medveten om att barnen behöver extra trygghet och lugn när Johan är på sjukhuset.

Barnen lägger sig i sängen igen och jag går ut med Kasper för att lugna mig lite och försöka få K att somna. Strax hörs gap och skrik från rummet igen, det brottas och röjs runt.

Vad jag gör i detta läge? 1. jag bemöter dem lugnt och pratar mjukt om vikten av att sova X. jag kramas och sjunger en godnattvisa 2. jag blir så arg att mitt gormande övergår i gråt

Varsågoda att gissa.

Under en kort stund gråter 4 personer i rummet (100% av alla närvarande). Sen kramas alla. Sen, äntligen lägger de sig ner och jag sätter mig vid fotändan och ammar Kasper och djupandas. Morris ligger och stirrar framför sig. Mira kramar sin mjukismops. Jag tar tag i Morris mjuka fot och viskar att jag älskar honom. I samma sekund möter hans blick min och han ler försiktigt, sluter ögonen och somnar på tjugo sekunder.

Mira tittar upp på mig från madrassen på golvet (det blev en rockad i sovarrangemang pga sjuklingen så vi alla kan sova i samma rum). Jag viskar samma sak till Mira och hon myser ihop sig under filten och en kort stund senare blir även hennes andning tung.

Jag sitter kvar en liten stund och ammar Kasper som även han somnar tillslut. Klockan visar 21:37 och jag tassar upp, fortfarande med Kasper ansluten till bröstet. Och nu sitter vi här i soffan och jag längtar krampaktigt efter i morgon då vår värdefulla och oerhört efterlängtade femtedel får komma hem igen.

 

Villkorslös vänskap?

Idag tog Morris med en kompis hem från förskolan (ska ALDRIG med skriva ”föris” efter att ha läst era kommentarer om hatord i förra inlägget (som jag frustskrattade åt den passiva aggressivitet som frodades där)).

Och en sak som slår en när man har haft två fullkomligt skogstokiga 4-åringar under samma tak är den till synes villkorslösa vänskapen som spirar dem emellan.

Morris inledde starkt med att på vägen hem från förskolan förklara att han minsann tyckte att kompisens mammas namn lät som ”diarré”. Men, inga sura miner där inte.

Vidare följde sen en rad vredesutbrott (från båda) pga diverse…fordon som skulle manövreras av olika (totalt inkompetenta) förare. Högljudda, ilskna förmaningar sköt runt i luften likt konfetti på en schlagerscen. All fine and dandy.

Under middagen lät Morris surt meddela att han hellre vill leka med en annan kompis som går på samma avdelning pga att kompisen i fråga inte ville äta potatis.

Här nånstans hade man ju som vuxen tänkt att mja, möjligen inte världens mest trivsamma playdate (OCKSÅ ett ord jag har väldigt svårt för, oklart varför jag ändå 1. skriver det 2. låter det stå kvar)

Men icke! Det skulle lekas vidare. Kortsintheten har tydligen inga gränser hos miniatyrmänniskor. Lek. Bråk. Lek. Utbrott inkl tjurrusning till annat rum samt dörrsmäll. Lek. Lek. Tjafs. Lek.

DUFÅRINTELÅNAMINSPIDERMANDRÄKT.

OKEJDÅDUFÅRLÅNAMINSPIDERMANDRÄKT.

MAMMAJAGVILLHAMINSPIDERMANDRÄKT.

(Repetera)

Trodde på riktigt att min hjärnbark skulle självantändas ett par gånger.

-Mamma, jag vill inte leka mer.

0,8 sekunder senare:

-Mamma, kan han sova över här så vi kan leka jämt?

Att jag sen valde att baka muffins med dem båda PRECIS innan middagen (jag veeeet, men det blev en liten planeringsmiss bara, precis som vanligt) var inte något av det mest klipska jag gjort som förälder och/eller människa. Och jag kan meddela att slutresultatet blev därefter:

”Chokladmuffinsen” i mitten illustrerar rätt bra hur min hjärna kändes efter bakningen.

Tur är väl då att barnen har samma (fascinerande) överseende med havererade muffins som med frekventa förolämpningar och förmaningar.

 

Människor som hatar (vissa ord)

På förekommen anledning, alltså förra inlägget där jag snitslade upp ett litet sidospår kring ord man inte klarar av, vill jag nu fortsätta på denna underhållande och laddade stig.

KAN VI INTE ALLA VÄLTRA OSS I VIDRIGA ORD??? Nej, ni ska inte sitta på soliga balkonger eller i lummiga parker denna fredagkväll. Ni ska istället visa upp er allra mest passivt aggressiva sida och dela med er av ord/uttryck som får er att gnissla ner era tänder och era hjärnor att brinna.

Jag bjöd ju på två ord sist och tänker här toppa med ytterligare några. SAMTLIGA människor som använder sig av dessa ord/uttryck bör omyndigförklaras med omedelbar verkan:

*styrkekram

*(det värker i/det känns i/…) mammahjärtat (brister)

*tunika (TUNIKA WTF)

*nom-nom-nom-nom (livets mest kontraproduktiva uttryck. Används när nåt verkar gott men får det att låta sjukt oaptitligt)

*magiskt (som även någon skrev i kommentarerna – I HEAR YOU SISTER. Sånt inflationsord! Om något är magiskt är det ju per definition ÖVERNATURLIGT och din acaibowl/hallonbuske/promenad ÄR INTE ÖVERNATURLIG FFS. Harry Potter, däremot, är magisk. Och jag kan sträcka mig så långt att ens eget bröllop kan kännas magiskt. I övrigt: byt ord)

*läcker (alltså inte som att något läcker (t.ex. en urinblåsa) utan att någon/något är läcker/-t. En läcker häck. Hua.)

*blus (inte mitt värsta ord men LÅNGT ifrån en favorit)

Så, lägg ner tacon och ställ ifrån dig roséglaset och gå loss i kommentarsfältet. Detta kan bli MAGISKT!

 

Det här med separationsångest

Jag skrev ju igår att vi alla skulle samlas här idag (ÄR ALLA HÄR????) för att vädra detta med separationsångest.

Det var inte superlänge sen jag bollade tankar kring om separationsångest har något med otrygghet att göra och ni levererade som vanligt många kloka, intressanta och tänkvärda svar.

Men jag kan inte släppa det. Förmodligen för att det är fortsatt dramatik med Morris och förskolelämningarna. Varje. Morgon. Och visst, varje morgon går det också över snabbt, men ändå.

Jag fastnade i en facebooktråd i någon öppen, större mammagrupp (BIG MISTAKE) där det avhandlades just gråtande barn och förskolelämningar. Och i just den tråden var alla rörande överens om att de ALDRIG skulle få för sig att lämna ett ledset barn på föris. ”Mammahjärtat brister” osv (klarar för övrigt inte av det uttrycket, men det är en annan fråga i paritet med det här med ”styrkekram”).

Jag brukar kunna bibehålla rationalitet i de flesta lägen, men snubblade även över denna artikel där bland annat detta står (saxat):

Är lämningsrutinen jobbig i över en månad? Då kan det handla om andra faktorer, te.x.:

– att det är stökigt på förskolan

– att övriga barnen är äldre än ditt barn

– att ditt barn blivit illa behandlad av ett annat barn (eller pedagog)

– att ditt barns upplevelse av förskolan inte är positiv

Du kan då begära att göra en inskolning, igen. Du kan även vara på förskola en heldag för att se hur barnen interagerar med varandra. Det kan säga en hel del…

Min upplevelse är dock inte att punkterna ovan stämmer, men visst, jag har ju inte varit där en hel dag så jag kan ju inte vara 100% säker på min sak.

Åter till mammagruppens facebookdiskussion. En av deltagarna poängterade, utöver det faktum att hon aldrig skulle lämna ifrån sig ett gråtande barn, att dessa regelbundna, upprepade separationer (de sker ju ändå dagligen) på sikt kunde ha en negativ inverkan och ja, vara mer eller mindre traumatiska. Och obs, detta var nog enbart egna föräldrareflektioner, hon utgav sig inte för att vara psykolog eller dylikt.

Och fasen vad det skaver ändå. Även fast Morris har roligt kort efter att vi vinkat hejdå. Och jag vet och ser att han har många kompisar att lattja runt med.

Så ja. Säg nu vad ni tänker, tror och tycker. Extra spännande med er som har större barn som också varit separationskänsliga – hur är de idag?

 

Ge flickor och kvinnor tillgång till mensskydd!

Hörni, nu har barnbidraget landat på kontot och lönen är alldeles inom räckhåll. Och jag har ett alldeles strålande förslag på vad ni skulle kunna använda en liten (eller jättejättestor, låt inte mig begränsa någon!) del av detta kapital till: ActionAid och deras arbete för att ge flickor och kvinnor tillgång till mensskydd.

”Kan det verkligen vara viktigt?” kanske någon funderar. Ja:

Nästan nio av tio kvinnor saknar tillgång till ordentliga mensskydd. Istället för bindor, tamponger och menskopp tvingas de använda papper, löv eller tygtrasor. Utöver att det ses som skamligt leder det till infektioner och utanförskap. Situationen är fullkomligt orimlig och oacceptabel.

Så, nu stöttar vi våra medsystrar såhär inför internationella mensdagen den 28 maj! ActionAid vill samla in 500 000 kronor för att kunna hjälpa kvinnor med bland annat hygienkit, toaletter och duschar.
Swipa fram appen och swisha valfri summa till 900 08 37 nu! Ses kan vi väl ses här i morgon igen och prata om separationsångest (igen, jag vet).

Men, först swishar vi och bidrar till en drägligare mens för de som lever i krig, fattigdom eller naturkatastrofdrabbade områden.

 

En dag med två kids

Det kan vara så att jag egentligen är tämligen olämpad att vara flerbarnsförälder. Idag har jag hängt runt med Kasper och Morris vars föris var planeringsstängt. Och nu är jag totalt uttjänt.

Alltså I.N.T.E.N.S.I.T.E.T.E.N. Jag var matt strax efter lunch. Johan menar på att jag alltid hittar på för mycket och möjligen ligger det någonting i det.

Vi började förvisso i en ruskigt brant uppförsbacke. Det känns som att Morris muckade gräl redan från start. Han inledde starkt med att högljutt förklara att han ville ha godis. Pedagogiskt styrde jag av det och pratade om lördagar och måndagar och andra…dagar. Då ville Morris istället ha cola. Sen vill han ha Kinderägg. Sen leksaker. Och notera att detta var innan klockan hade hunnit bli 09:00.

Lagom till att jag skulle få Kasper att somna blev Morris akut och naturligtvis högljutt upprörd. Blev exakt noll sömn för Kasper trots att jag lugnt förklarat för Morris att om bara Kasper får somna i lugn och ro kan jag ägna mig fullt åt Morris sen. Effekt: utebliven. Gissar att konsekvenstänk inte är hans (och många andra 4-åringars) paradgren.

Vi gick till parken för att möta upp en kompis och hennes son som snart blir 2 år. På plats lyckades jag amma Kasper till sömns samtidigt som jag viskade/väste/fräste saker till Morris som var uppe i klätterställningen.

Sen kom min kompis som hade den fantastiskt goda smaken (och föräldrainstinkten) att ta med en rejäl kaffe.

Efter parkhäng och lunch begav vi oss till Ringen vilket var Morpans främsta önskan tillsammans med att åka tunnelbana (Ringen är ett rätt träligt inomhusköpcentrum, byggt i början av 80-talet). Där skulle vi minsann fika och kolla i leksaksaffären. Med betoning på kolla.

Och här nånstans slår min optimism alla rekord. Klok (?) av erfarenhet pratar jag med Morris otaliga gånger om att jag gärna tittar med honom i leksaksaffären men att vi inte kommer att köpa något. Morris är ett under av resonlighet och nickar och säger saker som ”jag struntar i att köpa något, mamma, vi tittar bara”. ”Se där, min kloka, medgörliga son, klart att vi kan titta på leksaker tillsammans. I’ve taught him well.” myser jag självbelåtet.

Tills vi kommer in i affären.

Efter 20 minuters klosstornbygge, stenhård förhandling, allmän avledning och krishantering lämnar vi BR. Morris har då rivit av sylvassa argument som ”vill du att jag ska dö? samt ”vill du inte att jag ska pussa dig? Om inte så får jag lasersvärdet” och jag känner att ytterligare en kaffe måste in i systemet asap.

Så vi går och fikar. Morris får välja…dopp? fikamaterial? och pekar ut en kokosboll och ett litet glas med skiktade…grejer (konditorterminologi on point). Cafékillen förklarar stolt att det är fjolårets nobeldessert och Morris förklarar att han måste bajsa.

Kokosbollen slinker ner kort efter att jag har svept mitt kaffe och vi hugger in på nobeldrömmen. Morris tar en blygsam sked och dömer sedan ut desserten fullkomligt genom att sätta det obarmhärtiga betyget 0 av 10. Kokosbollen får däremot sjuttitio av samme domare så hör upp nu, ni som ska sätta årets Nobelmeny.

Lagom till att vi ska bege oss hemåt påminns gossebarnet om lasersvärdet och humöret blir därefter. Liksom mitt. Och jag tänker att jag antingen är världens klenaste förälder, alternativt har världens mest krävande barn.

Tror dessvärre att det är det förstnämnda.

Den obarmhärtiga domaren och praktfiaskot till efterrätt