Mira vs Morris – så otippat?

För några veckor sen var vi hemma hos några kompisar på middag (eller pratar vi egentligen månader sen?). Vi kom då in på att prata om hur olika syskonen är sinsemellan och vi gjorde sen en hafsig snabbanalys av Kasper och landade hyfsat tvärsäkert i att han kommer att bli en easygoing filur som kommer att hjula sig fram genom livet och rycka på axlarna åt det mesta.

Men precis när vi hade formulerat denna teori var det något som började pocka någonstans i min hjärna. Och sen slog det mig att jag ett par år tidigare hade skrivit ett inlägg om hur jag bedömde att den då 2-åriga Morris och 4,5-åriga Mira skulle bli.

Efter att ha formulerat en rad vaga frågor till Google den Allsmäktige, hittade jag det inlägg som jag skrev 2016 då jag tyckte att jag träffsäkert kunde läsa av mina barn och deras framtida beteenden.

Och jag hade givetvis fel. ”Morris kommer att garva sig genom livet och slänga sig in i allt med huvudet före”.

Say what?

Morris 2019 edition gormar sig genom livet och gör ingenting utan noga överväganden och massiv försiktig uppmuntran från omgivningen. Men bara från rätt personer och vilka dessa är varierar från minut till minut.

”Mira är känsligare och har en större komplexitet”.

Jaså?

Nu är det Mira som rycker på axlarna åt det mesta, gillar läget men är samtidigt tydlig med vad hon vill och inte vill och är klart mer nedtonad när det kommer till känsloyttringar (alltså jag säger inte att det är bättre att vara mindre emotionellt expressiv, det var bara ett konstaterande).

Och är man nu skarpsynt kan man alltså se att både Mira och Morris är/har varit….vad ska vi säga…bräckliga? känsliga? arga? svajiga? expressiva? allt? vid 4,5 års ålder. Och jag vet att det är en känslig ålder generellt sett, men jag är ÄNDÅ förvånad över hur mycket dessa små liv förändras genom åren. Särskilt på fronter som man liksom hade trott var en medfödd läggning.

Det ska bli så ruskigt spännande att se var detta barkar! Har era barns utvecklingskurvor varit lika oväntade? Och så Kasper mitt i allt, denna sjukt röjiga, roliga, snoriga minidåre som välter vårt hem dagligen. Återstår att se om vår snabbanalys kommer att bekräftas eller förkastas. Återkommer på den just den punkten om ett par år.

 

Minecraftmisär

Eländes elände: Morris har börjat spela Minecraft.

*alla drar synkroniserat efter andan*

Eller såhär: det i sig är ICKE problemet. Faktum är att jag initialt tyckte att det var toppen – Minecraft känns som ett roligt, öppet, utforskande spel med stort kreativt svängrum.

Problemet är snarare Morris 1. besatthet av spelet 2. oförmåga att förstå spelet fullt ut
3. känslostormar kopplat till spelet och nyss nämnda oförmåga

Det är alltså första gången på 4 år och 9 månader som Morris verkligen har fastnat för något – det i sig gjorde mig också glad till en början. Så fint att se honom försjunken i något helkul.

Men underbart är som bekant kort och nu har vi kommit till en punkt där vi inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen.

Ja, ni gissade rätt. DET KANSKE NI KAN LÖSA???

Det som alltså händer just nu är att Morris tänker på Minecraft all vaken tid. Han vaknar på morgonen och vill spela innan föris, något vi tillsammans har kommit överens om att vi inte gör. Trots det blir 8 av 10 morgnar lika trevliga som stämningen i en SD-tråd på Facebook pga att han alltså inte får spela. Vår överenskommelse är lika mycket värd som

När han sen får spela, efter förskolan, går det jättebra vissa stunder, för att sekunden senare haverera totalt. Och jag FÖRSTÅR verkligen frustrationen – det känns egentligen som ett spel avsett för något större barn, just för att instruktioner osv kräver att man kan läsa samt att vissa moment i vissa världar dessutom är på engelska.

Och jag vill poängtera att jag GÄRNA sitter med Morris och spelar – jag tycker själv att det är kul och jag märker att det på många sätt är roligt, kreativt och utmanande. Problemet blir när jag påminner Morris om att världen snurrar runt omkring vilket kräver att jag lämnar Minecraftsfären för att exempelvis byta en bajsblöja, fixa mat eller – ve och fasa – att jag måste gå på toa för egen del. Stöter han då på minsta patrull i spelet blir det VANSINNESSTÄMNING i hemmet. Likadant när man ber honom pausa för att det har blivit dags för middag.

Och jag förstår situationen: impulskontrollen brister, känslorna svämmar över och han kan helt enkelt inte hantera spelsituationen. Jag kan verkligen relatera till vanmakten och frustrationen NÄR DET INTE GÅR ELLER MAN INTE KAN LÖSA NÅGOT. Och samtidigt – jag KAN inte heller vara jourhavande spelkompis konstant. Och jag vill inte heller, för den delen.

Överlag är jag emot förbud, jag tycker det är så mycket mer konstruktivt och trivsamt för alla inblandade om vi kan komma överens och kompromissa. Men i det här fallet vet jag inte om det går? I lugna, behagliga stunder när allt flyter så vet Morris precis vad som gäller, så det är inte där problemet ligger. Det är ju hanteringen av känslor som brister (vilket inte är konstigt när man är 4 år och 9 månader).

Just nu känns den enda vettiga lösningen som att pausa spelet för ett bra tag framöver. Eller finns det bättre sätt? Hur hade ni gjort? Har någon stått inför samma problematik? 

Tur att han är lika vansinnesgullig som vansinnesarg.

 

En visuell statusrapport:

Mensen efter tre barn. En bild säger som bekant mer än den mängd ord en övertaggad 4-åring kan få ur sig mellan två tuggor. AND THAT’S A LOT.

Och PMS:en förtjänar ett eget aggressivt inlägg med en lika deskriptiv bild. Återkommer med det. Först måste jag bara kompensera blodförlusten (well….) med en ansenlig mängd godis och senaste avsnittet av True Detective.

 

LIFECHANGER: Bästa hår-hacket!

Jag minns inte exakt när mitt hår havererade totalt, men det måste ha varit för cirka ett år sen? Eller 8 månader sen? Aja, sedan länge iallafall. Och vinterkylan och god knows what har på sistone gjort det….katastrofalt. Statiskt, flygigt, sprött, risigt och rakt upp och ner svintrist. Detta påminner mig om att jag måste gå och kolla sköldkörtelvärdet som uppvisade gränsvärde sist.

Men! Häromveckan läste jag ikapp lite på Cecilia Blankens blogg och fastnade på ett hårinlägg som jag naturligtvis lusläste. Och där framgick att hon alltså hade gått över till att tvätta håret med en hårtvål (Aleppotvål) för att sedan skölja barret med äppelcidervinäger. Tror att det är det som kallas no poo-metoden?

Detta med vinägern fick jag en försmak på när vi lusbehandlade oss på ett närmast maniskt vis under jullovet. Mira, framförallt, fick ett helt sinnessjukt lent hår efter att jag hade dränkt det i äppelcidervinäger (syran i vinägern ska tydligen få lusäggen att lossna lättare från hårstrået).

Så, jag läste vidare lite på internetz om det här med att skölja håret i något surt och bestämde mig sen för att prova.

OCH HALLÅ DRÖMMEN!? Tydligen ska det sura pH-värdet liksom sluta fjällen på hårstråna på ett närmast magiskt vis, vilket alltså råder bot på det spröda och risiga. OCH DET FUNKAR HALLELUJA! Och det kostar typ 0,02 kr per tvätt pga äppelcidervinäger är så billigt!

Jag har inte gått över till någon hardcore tvåltvätt än, men jag tvättade alltså håret som vanligt med ett sulfatfritt schampo jag köpte i Globen häromveckan (gillar starkt, kolla in – Pureology heter det) och avslutade det hela med att skölja igenom håret med följande blandning:

5 dl svalt vatten

2-3 msk äppelcidervinäger

Avslutningsvis sköljde jag hastigt ur det med vatten (det behöver man dock inte göra) och sprejade sen i en volymsprej som jag ställer mig mycket positiv till (detta fjösiga hår behöver all hjälp på traven det kan få). Vet att Blankens körde nån annan sprej från Kevin Murphy, tror det var denna som verkar ge mer textur än min volymsprej – kanske borde testa den också ? Allt som antyder volym och textur får mig att blint och välvilligt öppna plånboken.

Och nej, håret kommer inte lukta surt. Det luktar inte blomster när du häller surblandningen över håret, men när det väl har torkat är all eventuell vinägerlukt som bortblåst!

VARSÅGOD FÖR DAGENS TIPS! Prova, prova!! Och rapportera gärna resultaten sen.

/Eder beautybloggare

Ganska oklart om denna bild bidrar till införsäljningen av äppelcidervinägern MEN JAG LOVAR ATT HÅRET ÄR LÅNGT DRÖMMIGARE ÄN DET VARIT PÅ LÄNGE! Och mörkare, inser jag även nu. Kanske borde prova att smörja in läpparna också. 

PS. Såg även att de skor som Mira har stövlat runt i hela hösten och vintern var på rea nu – och ja, de kommer från BLANKENS! Tipscirkeln är sluten.

 

Martyriska fasoner

Hörni, SÅ SKÖNT ATT LÄSA KOMMENTARERNA PÅ FÖRRA INLÄGGET! Jag är inte ensam om att bete mig högst oskönt vilket….um på sätt och vis är glädjande.

Överlag måste jag dock säga att jag inte är så värst martyriskt lagd utan brukar fräsa ifrån innan jag går och lider i tysthet (ja, det blir en del fräsande).

MEN! Vi har en tvättäkta martyr i hushållet så vår kvot är fylld till bredden ändå. Martyren heter Morris och är mer martyrlik än alla de som historiskt har dött martyrdöden sammantaget.

Låt mig illustrera med samtal som tar högst oanade (och orimliga) vägar:

-Morris, har du lust att hoppa lite åt sidan i soffan så att vi alla får plats? frågar jag vänligt.

-OKEJ DÅ JAG BEHÖVER VÄL INTE SITTA I SOFFAN DÅ JAG BEHÖVER VÄL ALDRIG SITTA I SOFFAN MER *stövlar iväg och sätter sig obekvämt på ett trångt ställe på parketten*.

Hoppla. Um..dude, jag bad dig flytta en decimeter i soffan kan vi inte bara reagera i någon form av rimlig enlighet med den initiala önskan?

-Morris, kan du ge ett rån till Kasper också när du själv tar ett? undrar jag milt.

-OKEJ HAN KAN VÄL TA ALLA RÅN DÅ JAG BEHÖVER INTE ÄTA NÅGOT RÅN ALDRIG!!!! *prackar på en förvånad Kasper ett dussin rån och stövlar sen iväg till en annan del av lägenheten*.

Oj då.

-Idag blir det ett glas juice till maten, sen får man dricka vatten, okej? förklarar jag pedagogiskt för att alla ska vara införstådda i vad som gäller.

-DÅ BEHÖVER JAG VÄL INGEN JUICE DÅ NI KAN TA MIN JUICE SÅ BEHÖVER JAG ALDRIG DRICKA NÅGONTING DÅ!!!! *tjurrusar iväg till rummet och smäller i dörren*

Såg inte det där komma.

Häromdagen försökte jag pedagogiskt inleda ett samtal om att saker inte måste vara svart eller vitt, det kan vara mittemellan förklarade jag och visade upp någon form av godtycklig skala med händerna. ”Det kan vara grått”, flikade Mira in varpå Morris då rasade över varför det inte var blått, hans favoritfärg och då kände jag att jag kanske avvaktar ett decennium eller två innan jag bjuder på mina livsvisdomar igen. Tills dess fortsätter vi med krishanteringen.

Martyren

 

En av mina sämsta föräldrasidor

Jag har ett så otroligt ocharmigt drag som förälder som jag verkligen vill få bukt med för det är liksom FÖR ohärligt för att få fortgå.

Jag kompromissar på ett sätt som jag egentligen inte är nöjd med och sen är jag tjurig över lösningen TROTS att jag gick med på den. Ugh. Är ni med på hur jag menar? Det händer då och då, till exempel typ alldeles nyss – låt mig ge er det allra färskaste exemplet ur min i övrigt lysande föräldrakarriär:

Mira har varit hos en kompis och kommer hem och vill göra sin läxa. Jag älskar att sitta med henne och klura och säger att vi kan sätta oss tillsammans. Jag vill egentligen att det ska vara en stund bara för oss två, dels för att det är mysigt men också för att jag vill att hon ska kunna koncentrera sig.

Och då kommer Morris tassande, med sitt oändliga behov av närhet och uppmärksamhet. Jag förklarar först situationen med läxan och att jag vill att vi sitter i fred, varpå han såklart bryter ihop och förklarar att han kan sitta helt tyst i bakgrunden med sitt Minecraft på ljudlöst. Johan underhåller en tröttobstinat Kasper och har inget att erbjuda som smäller högre än att vistas i samma rum som mig och Mira.

Så han får sitta i sängen och spela medan vi gör läxan. Detta förmedlar jag på ett ganska irriterat sätt och jag känner att jaha, nu hamnade jag här igen. Liksom medlade bort situationen så att ingen egentligen blev nöjd. Eller jo, Morris i och för sig.

Sen eskalerar det, precis som det alltid gör. Snart står Morris vid skrivbordet och vill titta på varpå Mira blir irriterad för att hon tycker att han stör (vilket han egentligen inte gör, men Mira är ju mest lack för att Morris är där överhuvudtaget). Sen vill Morris sitta i mitt knä och då bli jag ÄNNU mer irriterad och sen peakar jag genom att fräsa något efterklokt om att JAG SA JU ATT DET INTE KOMMER ATT FUNKA, VI SKULLE SUTTIT SJÄLVA FRÅN BÖRJAN, MIRA MÅSTE FAKTISKT FÅR GÖRA SIN LÄXA I FREEEED!

Och jag hade kunnat undvika den här situationen från start genom att vara konsekvent och stå fast vid att vi gör läxan själva, Mira och jag,

Men jag vet vad det är som spökar: 1. ett ständigt dåligt samvete för att inte räcka till alla tre barn 2. jag orkar inte med alla dessa sammanbrott. Så jag kompromissar alldeles för hårt, oftast till Morris fördel. Jag är så urbota less på alla dessa meltdowns.

”Ja, men det är viktigt med tydlighet och regler” tänker nog många, inklusive jag själv. Och tro mig, vi försöker. Men vi har en mellanson med en sällan skådad ihärdighet och envishet. Jag tror det tog två år, alltså TVÅ ÅR (eller var det mer?) av att jag konsekvent, vid varje måltid sa att jag inte vill ha något barn i knät när jag äter. Och varje måltid frågade han, eller försökte krypa upp ändå. I två års tid. Inget skämt.

Mira, å andra sidan är en helt annan grej med. Hon har förvisso haft en benhård vilja, hon med, men ändå en större…foglighet. Hon finner sig lättare i saker medan Morpan använder all sin (oändliga) kraft till att driva sin vilja igenom.

Men ändå. Vissa av dessa martyriska kompromisserna måste jag ändå lägga av med. Nu blev det kanske ett ovanligt dramatiskt exempel, det kan ju handla om vad som helst – att jag sagt en godnattsaga men sen går jag med på två för att det är så mysigt och spännande och sen blir jag irriterad över att klockan är så mycket och att barnen inte sover. Som att BARNEN ska ta smällen för min i stunden svajande beslutsförmåga.

Herregud. Nu när jag skriver om det känns det genast 2000% ocharmigare. Hua. Lägger till det på min fiktiva self-improvement list.

Kasper sammanfattar känslan:

 

Kravlar mig sakta men säkert tillbaka

2019, du har hittills bjudit på idel råbesvikelser. Nu är det hög tid att dra fram ett par ess ur rockärmen och jazza till det lite HÖR DU MIG?

Så. Idag den 23 januari är alltså min första typ feberfria dag sedan lördagen den 12 januari, då influensan ovälkommet nästlade sig in i mitt system. Elva dagar med en feber som pendlat mellan 38,5 och 39,5 har inte varit den ljuvligaste tiden i mitt liv, nej. Jag vet inte om jag någonsin känt mig sjukare? Eller ynkligare? Kanske när jag fick en brutal bihåleinflammation när jag gick på övertid med Morris? Nä, detta har fanimej varit värre.

För er som inte följt mitt jämmer och min självömkan på instagram fick jag alltså den högst oönskade bonusen lunginflammation, som kräks på bajset. Mitt livs första, dessutom. And it ain’t pretty. Jag hostar som om två paket Gula Blend har utgjort min standardfrukost sedan 1999. Första penicillinet som skrevs ut hjälpte exakt noll, så efter tredje dagen av noll effekt då jag var snubblande nära att börja fulgråta hos läkaren, fick jag ett nytt som kickade in redan dag 2 – HURRA!!!!!! Tydligen samma penicillin som man får mot klamydia, har jag blivit upplyst om (ja, jag tittar på dig, M).

Här ser vi en mycket tydlig, om än utdragen, positiv utveckling. Och ja, det är svett på första bilden.

Men idag alltså, efter denna evighetslånga KAMP (kom igen, var lite mottagliga för drama nu) så har livet vänt åter. Inga nersvettade sängkläder, ingen okontrollerbar frossa, inget frenetiskt knaprande av febernedsättande. JAG ÄR SÅ SJUKT GLAD! Alltså sådär jubelglad som man är när man precis börjar bli frisk, precis innan man tagit det nya, friska normaltillståndet för givet igen. Fyfan vilken pärs alltså.

Nu måste jag bara rusta upp denna klena kropp och knopp med mat och vätska, sen 2019, ska du få bevisa dig som satan. Har lovat Mira, som också varit sjuk, att vi ska fira vår friskhet med dunder och brak.

 

Vardagslyxen vet inga gränser!

Som vi har unnat oss denna julledighet! Här har vi inte hållit tillbaka på några fronter. Sammanfattningsvis kan man säga att vi har lagt det mesta av vår tid och energi på att:

  1. luskamma hela familjen
  2. hosta
  3. tjafsa
  4. snora
  5. torka bort kladd från Kaspers ögon

Som någon snusförnuftig (och 100% verklighetsfrånvänd) skrev i något lussammanhang på nätet – ”se luskamningen som ett tillfälle till umgänge och mys”.

Ursäkta?

Det är helt OMÖJLIGT att hen som skrev det 1. har haft löss 2. har haft barn med löss 3. har barn som har svintjockt, krulligt hår 4. har hårömma barn.

Våra dagliga luskamningar har varit timmar av antimys. Tillvaron har kanske aldrig varit så lite präglad av mys som just dessa tillfällen? Om man inte är lagd på ett sätt där man upplever ilska, skrik och panik som mys.

Men, efter massiva insatser av såväl Paranix, Hedrin Once, äppelcidervinäger och Nitfree är vi nu lusfria (tack för alla tips på instagram! Jag klickade hem 85% av Apoteas lussortiment i ren panik, inklusive en kam som ska elchocka bort lusjävlarna). Och på köpet fick vi bort den skorv som gömt sig i Morris hårbotten #ilovemylife

Speaking of Morris hårbotten, eller ja, hela håret, så har gossebarnet, efter oceaner av tid av lirkade och bearbetande, gått med på att gå till frisören för första gången! Nu är de självbildande dreadsen ett minne blott och i stället har vi en söndagsskolepojke i hemmet. Kolla, hur gölli?

Och hörni – än mer flärd, nu när jag tänker på det! Jag har inlett en retinol…kur? eller kan man kalla det kur när tanken är att man ska fortsätta 4-life? Aja, jag har iallafall börjat med retinolprodukter i fejset för att bli av med mina pigmentfläckar. Jag har ju kört två svängar Dermapen (aj som fan, men helv vad fint det blir) men så helt plötsligt såg jag min kompis Lisa dyka upp i Klinikes instagramflöde, och hon har liksom jag blivit välsignad med bruna ögrupper i fejjan. Men kolla skillnaden efter att ha dunkat på med aggressiva retinolprodukter (just dessa från ZO Skin Health) (ja, de är AGGRESSIVA I’M TELLING YOU och ja, jag har kollat med Lisa att jag får lägga ut bilden.

Helt O.T.R.O.L.I.G.T, amIright? Så, jag kör en copycat och har börjat med ungefär samma protokoll (som det tydligen kallas på hudterapeutspråk). MEN, ett litet aber: när man kickar igång med retinolprodukter får man tydligen räkna med att INTE vara så värst glowig under ett par veckor. För att tala klarspråk: man är rödsprängd och fnasig och torr och stram och svedd. Det är inte nu jag skulle ta min profilbild till Tinder om jag var singel, så kan jag väl säga. Det ser ut som jag antingen 1. har bastat alldeles för varmt, alldeles för länge 2. har tränat stenhårt och högintensivt 3. har pressat i ett solarium som om det voro 1989. Plus en massa fjällande hud. Mums.

Men, i och med att jag tydligen har blivit fåfäng såhär när the big four-oh närmar sig så tycker jag att det är värt det. Eyes on the prize – jag kommer att glowa som en fläckfri (alltså inte bara hudvis, utan liksom övergripande) julgranskula sen när huden har blivit BFF med retinolet.

Observera att jag i och med detta inte vill skönhetshetsa! I och med att jag har skrivit om denna oönskade hormonella pigmentering tidigare och fått många mejl och DMs med efterlysningar på tips PLUS att jag såhär 7 år senare fortfarande inte lärt mig älska fläckarna, väljer jag helt enkelt att försöka bli av med dem ¯\_(ツ)_/¯ Jag går på Kliniké på Söder i Stockholm (fick ett presentkort där för ett par år sen och sedan dess fortsatt pga så jäkla proffsiga och schyssta och mysiga), men på Hudhelses sida kan man se flera distributörer av ZO Skin Health om det är någon som blir sugen (det är alltså inte enbart mot pigmenteringar, det är en komplett hudvårdsserie). Man kan alltså enbart köpa dem av hudterapeuter efter en konsultation vilket brukar vara kostnadsfritt. Sen kostar produkterna tyvärr inte 0 kr, snarare det motsatta. Men, ger de resultat får det vara värt svedan i plånboken (och just nu även i ansiktet).

Så, nu ska jag inspektera min hårbotten igen. Och, försöka kväva impulserna att pilla bort flagande hud. YOLO.

 

Julen, lägg ner!

Efter tre dagar av julfirande har jag kommit till en drabbande insikt:

Det är inte värt det.

Julen är inte värd det.

Givet de resurser man pytsar in i denna högtidernas högtid är ROI:n försvinnande låg. All energi, alla tillryggalagda mil, alla pengar, all tid, alla insatser i form av matlagning, pyntande, preppande och roddande överstiger vida den tillfredsställelse det ger.

Såhär på Annandagen känns det mest som att man i sista stund bestämde sig för att otränad och lite bakfull delta i tjurrusningen i Pamplona där man blir översprungen av ett dussin aggressiva tjurar innan man ens kommit runt den första husknuten. INGEN i familjen känns nöjd och tillfreds? Inte så som jag har tänkt mig iallafall.

Visst att förutsättningarna i år inte var optimala (ja, förutom ur ett arbetstagarperspektiv där man typ kan ta en kvarts semester och ändå vara ledig…förlåt ”ledig” i tre veckor). Alla i familjen förutom Johan har varit risiga. Kasper har fanimej varit förkyld sen i september (inget skämt). Morris fick feber i samma sekund som de rullade in i Österbymo utanför Tranås. För tredje? fjärde? gången i december. Mira har precis återhämtat sig efter en segdragen förkylning och rysshosta. Och jag blev såklart dålig samma dag som det var dags att sätta på out of office-svaret i Outlook (vilken jag nu inser att jag inte har gjort).

Så, med en klängig 1-åring med snor i hela systemet, en alldeles extra megakänslig 4,5-åring med mancold och med en egen blomstrande brakförkylning tog vi oss an julen på cirka 65 kvadratmeter i de småländska skogarna. Och lägg till tre farbröder, två svärföräldrar, en svägerska, tre hundar, en småkusin, en gammelfarmor, två storkusiner och en faster i hemmiljöer som är 100% obarnvänliga (=omtåliga prydnadsföremål, brasor, branta trappor) och julefriden……..just ain’t gonna happen.

Och mitt i allt finns såklart en rejäl portion förväntningar. Är det i år Carl Larsson-julen inträffar? tänker jag hyperoptimistiskt runt tredje advent, innan julracet dragit igång på allvar.

Nej, det är det inte.

Är det i år vi drar i gång samt införlivar traditioner som vi kommer värna under decennier?

Nej det är det inte. Såtillvida vi inte räknar tjafs som en form av tradition?

Är det i år vi skapar utrymme för gemensamma aktiviteter såsom sällskapsspel, pulkatävling och varm choklad-picknick i skogen?

Nej, det är det inte heller.

Men likförbannat tänker jag att det möjligen kommer att inträffa, men istället hastar vi oss igenom ett par pulkaåk och sveper en för svag varm choklad som bränner någon av barnen på tungan för att sen hinna göra oss i ordning och komma iväg på utsatt tid till lunchen. Och då blir vi ändå en halvtimme sena.

Har iallafall ett pulkaåk dokumenterat. Eller ja, snowracer är det ju.

Det sköna i det hela är att jag och Johan har en väldigt samstämmig bild av jultillvaron. Vi känner oss båda rätt snuvade på konfekten. Och det handlar inte om att vi eftersträvar någon avancerad form av självförverkligande, men någon form av positiv, härlig eftersmak borde väl vara rimligt, eller?

Så, julen as we know it måste avgå. Det är dags att omdefiniera och reclaima högtidernas högtid.

Hur firar ni? Har ni ställt om sen ni fick barn? Flera barn? Kan ni inte dela med er av era bästa traditioner/ritualer, hur små eller enkla de än må vara? (jag har till exempel en före detta kollega som varje Alla Hjärtans Dag dukar upp middag på golvet, även nu med tonårsbarn – inget storslaget men ändå gulligt. Och enande på något vis.).

Och just det – GOD FORTSÄTTNING! Nu försöker jag kväva impulsen att tröstshoppa rea-kashmir och killer-loafers (är förvisso sjukt värd dem båda).

 

Hjälp för både kropp och knopp

I samarbete med KRY

Om jag hade fått en hundring för varje gång jag desperat googlat ”utbrott 4 åring normalt” ”hur ska jag hantera 3 åring ilska” ”ledsen ingen aptit efter förlossning” ”rasande vid mens” så skulle jag kanske inte vara miljonär, men tja, klart rikare än vad jag är idag.

Så många gånger som jag uppgivet funderat på om det är något fel, om jag gör något fel eller hur saker och ting faktiskt ligger till. Alla de artiklar jag plöjt, insändarfrågor jag läst och forumtrådar jag fastnat i, som ibland har gjort mig klokare, andra gånger cirka 300 gånger oroligare. Och, inte minst – alla de gånger jag skrivit inlägg här på bloggen som ni, alla kloka, öppna, bjussiga läsare har kommenterat på.

Sist Kasper snubblade på soffbordet (detta förbannade soffbord i metall med vassa hörn som ALLA i familjen har gjort sig illa på upprepade gånger) och slog upp ett jack i hakan svajpade jag fram KRY på mobilen, signade upp för ett besök och hade en kvart senare fått ett utlåtande från en läkare. Häromdagen följde jag samma procedur efter att Morris hade fått ett par blåsor på läpparna och kort därefter hade en läkare tagit en titt och gjort sin bedömning. JAG KAN INTE NOG BEDYRA MIN KÄRLEK TILL ENKELHETEN OCH TILLGÄNGLIGHETEN!

Men alla de gånger, efter ytterligare en kväll av sammanbrott, vredeskollapser och konflikter, har utvägen inte känts lika enkel som lite mobilflipprande och en uppringning av en yrkeskunnig.

Tills nu.

För nu har KRY stärkt upp med barnpsykologer (hurra!). Alltså samma tillgängliga, videobaserade tjänst fast med syftet att ge professionellt stöd till oss föräldrar och våra barn, som ett komplement till dagens vård för barns psykiska ohälsa. Har du ett större barn som är mellan 16-18 år, kan hen ringa in själv och ventilera det som skaver (jag fattar att det kanske inte alltid är så enkelt, men jag tänker ändå att det möjligen är enklare än att prata med skolsköterskan eller att boka en tid hos husläkaren?).

Idag ringde jag själv in till KRY för att för bolla lite kring Morris separationsångest. Den har ju hängt med honom sedan dagen då han ålade sig ut ur livmodern och jag har ju stött och blött det här på bloggen flera gånger. Och nu bokade jag alltså tid hos en psykolog som jag ville bolla det här med.

Det låter kanske fånigt, men jag var faktiskt lite nervös innan. Nån skum känsla av att det kanske egentligen inte VAR ett problem, som om jag hittade på det hela? Antar att det är någon form av försvarsmekanism för att distansera sig till situationen. Men, det släppte så fort vi kom igång och pratade. Jag hänvisade till underlaget jag hade fyllt i och sen var samtalet i full gång. OCH SÅ SKÖN KÄNSLA EFTERÅT! Renande, rentav. Av flera anledningar – 1. Den professionella rådgivningen och inspelen 2. Bekräftelsen på att mycket av det vi gör idag är rätt 3. Bekräftelsen i att det är en vanlig problematik och inte handlar om att det vare sig är fel på oss eller Morris 4. Den stärkande känslan av att jag gjorde slag i saken och faktiskt tog upp frågan med en yrkeskunnig.

Så, personligen tycker jag att detta känns otroligt vettigt! Allt som eliminerar eventuella hinder, sänker trösklar och som gör det enklare att söka den hjälp man behöver när livet stökar med en. För ju förr desto bättre. Ibland kan det räcka med initial rådgivning från en barnpsykolog (som med Morris idag), medan det andra gånger krävs mer behandling och då har man fortsatt kontakt med samma barnpsykolog.

Martin Forster, en av mina favoritbarnpsykologer (ni vet han som har skrivit Fem gånger mer kärlek och Jag törs inte men jag gör det ändå och som dyker upp i Nyhetsmorgon titt som tätt?) arbetar som barnpsykolog på KRY och jag högg chansen att ställa några frågor till honom.

Jag har en miljard gånger funderat på om mina barns agerande och reaktioner är ”normala”. När är ett samtal till KRY befogat?

-Jag tycker att man ska kontakta KRY när man känner sig rådvill, orolig eller när man tampas med något man inte känner att man kan lösa själv som förälder. Ibland är problemet uppenbart – exempelvis ångest som gör att barnet inte vågar åka bil eller gå till skolan, eller upptrappade konflikter med kompisar. Andra gånger är det lurigare. En generell grej man ska vara uppmärksam på är när man ser en förändring i ett barns beteende. Från att ha velat göra saker – träffa kompisar, gå på aktiviteter till att plötsligt sluta vilja det. Eller tilltagande problem med mat och sömn och fysiska besvär – ont i magen, ont i huvudet. Då ska man höra av sig. Poängen med KRY är just tillgängligheten, tycker jag. Det har hittills varit väldigt svårt att få råd och stöd som förälder men när man vänder sig till KRY får man ju rådgivning och en bedömning direkt.

Du som har varit verksam länge – vad är den vanligaste anledningen till att föräldrar vänder sig till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP)?

-Det finns en tydlig topp 3, dock utan inbördes ordning:
1. Ångestproblem: Det vanligaste där är separationsångest, social ångest och generell oro (tänk om jag blir sjuk, tänk om mamma och pappa dör o.d.).
2. Bråk: Konflikter mellan föräldrar och barn, mellan syskon och övergripande utagerande problem som kan förpesta familjetillvaron. I nära relationer är konflikter väldigt vanligt och högst normalt, men det är en allvarligare situation med ett barn som hamnar i många konflikter på förskolan/i skolan.
3. Neuropsykiatriska problem – autism, adhd med flera.

Är KRY alltid en bra första instans, eller finns fall då man direkt bör vända sig någon annanstans, till exempel till BUP?

-När det gäller ångestproblem, nedstämdhet och bråk, då funkar KRY jättebra. Om barn behöver utredas vid misstanke om ADHD eller autism, då ska man i första hand vända sig till Elevhälsan eller BVC, beroende på barnets ålder. Ibland kan det dock vara svårt att komma i kontakt med Elevhälsan och då kan man ju kontakta KRY för rådgivning. Många har svårt att navigera i vårddjungeln och då är ett samtal med en psykolog som direkt kan göra initial bedömning värdefull, och den kan man alltid få när man kontaktar KRY.

På vilket sätt kan KRY bidra till att fler får hjälp i tid kring frågor kopplat till barn och psykiska besvär?

-Tillgängligheten sänker tröskeln och ger en klart större möjlighet för de som bor i glesbygd, eller i områden där det saknas psykologer för barn inom primärvården. På flera håll är väntetiderna för att få träffa en psykolog långa – flera månader, upp till ett halvår. KRY är också ett bra alternativ för de som väntar på vidare vårdkontakt, men som kan ha nytta av stöd längs vägen.

Hur har utvecklingen sett ut över tid när det kommer till barnpsykologiska bekymmer? 

-Det har hänt en hel del. Den psykiska ohälsan har ökat bland ungdomar (tonåringar). Idag är det dubbelt så många som uppger att de mår dåligt, känner stress, har ont i magen eller huvudet, som för 30 år sen. Antalet tonåringar som får vård för depression och ångest har fördubblats de senaste 10 åren. Förskrivningen av medicin har tredubblats de 10 senaste åren på BUP. Neuropsykiatriska diagnoser har ökat kraftigt, vilket i hög grad beror på att man diagnosticerar mer. Det i sin tur beror på en ökad medvetenhet men också på grund av ändrade rutiner inom vården för hantering av den här typen av utredningar.

Finns det några tumregler när det kommer till barn och psykisk ohälsa? Jag tänker att det måste finnas oändligt många föräldrar som nojar och oroar sig och magkänslan är ju inte alltid att lita på, skulle jag säga i alla fall.

-Det jag ofta gör i bedömningen av hur allvarligt ett problem är – om det kräver en utredning eller snarare är något övergående – det är att titta på hur det funkar med kompisar. Funkar det överlag dåligt i samspel, barnet hamnar i mycket konflikter, drar sig undan, har svårt att skaffa och behålla vänner, då kan det vara indikation på att något mer måste göras. Här ska man också ha med sig att det ska vara ett beteende som man sett under en längre tid, inte vid något situationsspecifikt som om man börjar en ny klass eller så.

Det här gäller främst från 5-6 år och uppåt. Om en 4-åring leker mest själv kan det handla mer om mognad och utveckling, men en 6-åring väljer oftast att leka med andra. Samtidigt – om en 4-åring inte förstår sociala samspel alls kan det ändå vara en indikation. Man måste komma ihåg att barn utvecklas olika snabbt! En del föräldrar blir väldigt bekymrade för små barn, och då brukar jag råda dem att titta på om det finns andra 3-åringar som också beter sig så? Det brukar vara en bra utgångspunkt.

Vad är din förhoppning i och med den här lanseringen?

-Att få färre samtal från föräldrar som desperat frågar ”var ska vi vända oss? vi får ingen hjälp, trots att vi har försökt”. Jag hoppas att vi kan täppa till en del av de hålen.

Har du något Allmäktigt Tips till alla (småbarns)föräldrar där ute?

Sätt dig med din kalender och titta på vad du har framför dig. Stryk sen några saker och avsätt tid för ditt barn. För de flesta familjer är det ont om tid, mer så idag än förr. Första steget till att få reda på om det är något som skaver och för att kunna vara till hjälp, är att ha tid för barnet. De flesta kan det här, men måste se till att skapa utrymme.

Martin Forster, legitimerad psykolog och doktor i psykologi

Så, hörni. Är det någon som nu sitter och funderar och tvivlar på hur det verkligen står till med saker och ting – ladda ner appen KRY (om ni inte redan har den) och boka in det där besöket. Ett par välinvesterade minuter, det vågar jag lova. För precis som när Kasper trillade så handlar det ju bara om att vi vill våra avkommor det allra bästa – oavsett om det gäller ett jack i hakan eller utåtagerande på förskolan.

Här kan du ladda ner KRY >>

KRY i korthet:

  • På KRY finns legitimerade psykologer och barnpsykologer
  • Du kan bland annat söka för bråk & konflikter, ångest, oro och fobier
  • Öppettider 06-24
  • Samtalet genomförs i en trygg hemmamiljö
  • Kostnadsfritt under 20 år