Mortons neurom – operation avklarad!

Så kom då den dagen då den förbannade nerven i foten (även kallat Mortons neurom) skulle elimineras medelst operation. Och den dagen var alltså i tisdags.

Men innan jag går in på själva lösningen, låt mig då ge er lite bakgrundsinformation:

Efter att jag burit runt på Morris i magen under 2013 och 2014 märkte jag att vänsterfoten började göra ont. Först trodde jag att jag hade typ en sten i skon för det gjorde sjukt ont under själva trampdynan när jag satte i foten i marken, på ett väldigt avgränsat ställe. Samtidigt, strålade smärtan ut som satan i tårna, närmare bestämt i långtån och ringtån (möjligen inte de helt korrekta termerna här, men ni fattar, right?). En väldigt omedelbar, liksom blixtrande känsla. Jag kände inte av det i varje steg, och efter ett tag insåg jag att det uppstod oftare i vissa typer av skor. Löparskor med bred läst var det som funkade allra bäst och jag spenderade således sommaren (mmm…så svalt) i sådana.

Efter att ha nämnt detta för Katarina Woxnerud (japp, samma fantastiska Woxnerud som ligger bakom appen Mammamage och Hela Kvinnans Klinik) dirigerade hon mig till David Felhendler, sjukgymnast (också en fantastisk sådan) på Löparakuten i Stockholm.

Efter ett besök hos honom konstaterade han att det var Mortons neurom och att det sannolikt hade uppstått pga viktökningen en graviditet innebär, i kombination med mina låga fotvalv (jamen okej låt oss kalla det plattfot) och relaxinutsöndringen som under graviditet gör alla ligament och ledband lite mjukare och sladdrigare.

David justerade det som kunde justeras i mina små fossingar och ordinerade sedan fotträning som jag i ärlighetens namn varit ungefär lika bra på som knipövningarna. Alltså halvbra alternativt rätt kass.

Så i höstas ruttnade jag på eländet och gick till min husläkare som fixade en remiss till en magnetröntgen av foten. Och visst var nerven förtjockad och inflammerad och operation föreslogs som lösning.

På grund av högtryck kunde inte vårdgarantin hållas men jag blev då erbjuden operation på ett annat ställe än planerat och i tisdags begav jag mig till Sophiahemmets artroklinik. Blev nostalgisk när jag vandrade runt på sjukhusområdet då mitt senaste besök där var vid förlossning av samma gossebarn som bidragit till nervhaveriet.

Jag var möjligen mer nervös inför denna operation än för förlossningen. Jag har alltså aldrig opererat någonting förut och kände mig lika stursk som Nasse när jag klev in genom dörrarna.

Jag vet inte vad som händer med mig när jag är i kontakt med vården, men jag blir omedelbart så oerhört ynklig och vill börja gråta så fort någon säger ett vänligt ord. Lex Hemorrojdundersökningen.

Efter en liten stund i väntrummet blev jag uppropad och klev in på avdelningen. Efter ett klädbyte fick jag slå mig ner i väntan på att ortopeden skulle sätta bedövningen. Med en behaglig vilopuls på cirka 195 försökte jag yogaandas (varför skulle jag kunna det nu?) och tänka att det här blir nog toppen.

Mortons neurom

Precis när jag har lugnat mig lite blir jag inkallad i rummet och pulsen skenar igen. ÄR JAG FEM ÅR ELLER VAD ÄR DET FRÅGAN OM????

Ortopeden hälsar och undrar om jag är nervös (det kan nog ha lyst igenom lite grann) varpå jag nickar. Efter det känns det som att han gör allt för att få mig på bättre humör. Alltså VILKEN pärla, jag måste ha dragit vinstlotten och fått Stockholms skönaste ortoped (om det nu råkar vara någon som känner en ortoped som heter Per Lindblom kan ni ju hälsa honom det). Han pratar musik och Game of Thrones och Malou Efter tio. När han lägger bedövningen som på riktigt gör svinont håller jag på att sparka honom i ansiktet (OBS ej avsiktligt, jag kan icke rå för mina aggressiva reflexer) men han fortsätter att surra om Led Zeppelin och Dire Straits och förklarar att han förstår att han numera är på min shitlist pga detta smärtsamma sprutande.

Sen får jag ligga och vänta medan bedövningen verkar. Under tiden ska Per in och göra en likadan operation som jag ska snart genomgå och han undrar om jag vill välja musik åt honom. Det vågar jag icke pga vill inte orsaka kaos genom att t.ex. säga att han ska lyssna på Westlife eller Marcus & Martinus. Så, han drar på nån gubbrock i operationssalen och kliver in.

Efter en halvtimme är foten helt väck och det blir min tur. Jag stapplar in i operationssalen och tar plats på britsen medan sköterskorna fixar och roddar och trixar. Efter en stund kliver Per in i salen och insisterar på att visa en rolig Samsungreklam på sin telefon, sen konstaterar han att det förvisso är tisdag, men att han ändå tänker dra på en fredagslåt och snart dånar The Cure’s Friday I’m in love inne i salen.

I’m in love med hela operationsteamet och när Per, parallellt med att plocka ut nerver och ärrvävnad ur min fot, kör någon form av musikquiz, tänker jag att en operation förmodligen inte kan bli mer trivsam än såhär. Det hela toppas när José Gonzalez fantastiska låt Stay alive strömmar ut genom Bosehögtalaren som står placerad på någon form av….medicinsk apparatur. Samma låt som Johan spelade under förlossningen med Morris på samma sjukhus, fem år tidigare.

Efter 20-30 minuter är operationen klar och jag andas ut. Per verkar nöjd, men konstaterar att jag måste ha gått med eländet ett tag. Det hade bildats lite ärrvävnad på nerven vilket gjorde det lite klurigare, men att det ändå hade gått fint alltihop.

Två dygn senare ligger jag nu med foten i högläge i soffan och mular morfintabletter. Det är bättre idag än igår, men det gör ändå rätt jevvla ont (vilket inte är så konstigt när de har skurit upp foten och plockat ut…diverse vävnad). Jag hade nog samma (naiva) inställning till operationen som till förlossningen – så fort det är över ska smärtan vara väck. Man borde ju veta bättre vid det här laget.

Ni är många som har hört av sig med misstankar om att ni själva har Mortons neurom, andra som har gjort samma operation som jag. Berätta gärna mer i kommentarsfältet så skapar vi vår egen kunskaps- och erfarenhetsbank här! Lovar att återkomma framöver med hur det känns i fossingen! Till dess hänger jag exakt här:

Mortons neurom
 

Vårskriket från Enskede

Mm, det är möjligt att det ljöd ett vårskrik över Stockholms söderförorter i morse. Och det var väl inte direkt för att välkomna våren, utan för att icke-välkomna det dagliga tjafset som kännetecknar morgnarna hos familjen Krupa Syllner.

Jag vet att jag har beklagat mig över detta förut, men det fortgår alltså.

Kasper, hushållets yngsta ”förmåga” har ett rätt uselt morgonhumör och vill bli runtburen. Att bära på 12 kilo kränkt mansbebis gör det cirka omöjligt att klä på sig och göra sig i ordning vilket minskar effektiviteten på morgnarna med omkring 3000%.

Morris vill bråka, det är vår senaste (förmodligen felaktiga) slutsats. Nästan varje morgon kommer mansbarnet på något att gräla om. Idag ville han prompt spela fotbollsspel på Xbox, trots att VI ALDRIG SPELAR ELLER KOLLAR TV ELLER IPAD PÅ MORGNARNA. Men just idag kl 07:04 tyckte Morpan att det var ett strålande tillfälle att försöka omförhandla denna gyllene regel, trots att han mötte massivt motstånd från start. Och sen var det så att säga STORA KÄNSLOR i omlopp för återstoden av morgonen.

Mira är väl inte direkt muckig, men det är inte heller glatt. Mira tycker att det mesta är orättvist, till exempel det här med att man måste klä på sig OCH äta frukost. Så hon hittar istället 7000 andra grejer att sysselsätta sig med. När man för sjunde gången ber henne ta på sig kläderna, hittar hon en piprensare som hon akut måste pyssla ihop typ ett stall med. I färd med att sätta på sig strumporna MÅSTE hon istället skriva ett litet, litet brev. Och, något som är konstant är sången. SÅNGEN. Hon sjunger/låter hela tiden. Johan och jag får liksom panikskrattattacker mellan varven för att det alltid sjungs ljudligt. Just nu är repertoaren hyfsat begränsad och hon pendlar mellan Habibi och soundtracket till Netflixserien Soy Luna.

Idag var dock ursäkten en annan, nämligen att hon TVUNGET skulle läsa den förvisso underbara boken Bara rumpor av Annika Leone, men TAJMINGEN, Mira. Tajmingen. Vi måste jobba på den (och ni måste köpa boken, barnen (och jag) tycker den är så sjukt bra!)

Så, när jag stod och tvättade ansiktet ackompanjerat av mansbebisjämmer och ett konstant hängande i mina mjukisbrallor, samtidigt som Morris skrekgrät om oförätten i att han inte fick spela Fifa och Mira prompt skulle läsa klart boken, tittade jag mig i badrumsspegeln och tänkte ärligt: Tessan, nu har du två vägar här – att bli Kalle Anka-arg och vråla åt barnen att de måste skärpa sig, eller att andas ett par gånger och be dem civiliserat, ännu en gång.

Jag valde spår 2 och andades ett par gånger och hann tänka att ”det här hanterade jag minsann bra”. Sen kommer ytterligare ett vrål från Morris, insikten om att Mira inte har fått på sig ett enda plagg och Kasper som fortsätter sitt gnäll.

Raskt byter jag till spår 1, med en närmast imponerande sömlöshet. Jag stövlar ut ur badrummet och gastar åt barnen att ”NU FÅR NI FANIMEJ SKÄRPA ER (JAPP, SVORDOM) JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT (JAPP, SVORDOM IGEN) PÅ DETTA TJAT OCH TJAFS VARJE MORGON.” Sen gapar jag ut kommandon – ”Mira, klä på dig NU! Morris, sätt dig vid frukostbordet NU! Kasper, låt mamma VARA!”

Stämningen blir 0% bättre men barnen gör åtminstone som jag säger. Jag mår 0% bättre men får i alla fall klä på mig i fred.

Behovet av nya morgonrutiner är uppenbarligen lika akut som Miras pyssel och Morris tv-spelande.

 

Jag, familjens nättroll

Så, Johan var på konferens tisdag till onsdag, i perfekt synk med att Kaspers höstblåsor blommade ut, så att säga. Och, att vara själv med tre barn varav ett med en rejäl man-flu är inte min allra bästa föräldragren.

Kvällen gick dock hyfsat friktionsfritt – Mira var hemma hos en kompis och lekte, och Morris hängde hemma hos oss tillsammans med en evigt jämrande Kasper. Jag tror på allvar att jag har fått någon form av förslitningsskada i axeln efter 1,5 år av bärande.

Mira rasslade hem runt 18:30 och jag satt och övervägde hur jag skulle hantera läggningsproceduren medan barnen fnissade åt Mello-parodier.

JAG LÄGGER ALLA TRE SAMTIDIGT, kom jag fram till under någon form av Eureka-moment. DET HAR JU ALDRIG FUNKAT BRA FÖRUT, MEN IDAG, IDAG, KOMMER DET ATT GÅ SMIDIGT!

Så, efter att ha tjafsat och tjatat mig igenom tandborstning, kisserier och vattendrickande gick vi till sängs alla fyra. Morris hann nudda madrassen innan han kom på att han var akut törstig och Kasper var mer inställd på brottning än sömn vilket gjorde det hela….aktivare än planerat.

Till slut får jag Kasper att ligga ner men då möts hans och Morris blickar och det börjar spritta i båda deras kroppar. Morris får fnissanfall vilket är rågulligt till dess att det inte längre är det, och jag fräser och uppmanar alla att vara tysta och ligga still.

Fnittret fortsätter och Kasper börjar ”prata” vilket orsakar fnitterkonvulsioner även hos mig, trots att jag borde föregå med gott exempel och vara just tyst och ligga still.

När fnittret har lagt sig blir Kasper sugen på att rulla sin spolformade lilla sluggerkropp fram och tillbaka, inklusive upp på Morris kropp vilket inte direkt gör att den fnissnissen får lättare att somna.

Gulligt ända tills jag inser att klockan har hunnit bli 20:45 och jag fräser något mycket opedagogiskt, helt utan verkan för alla vet ju hur lätt det är att somna bara för att någon fräser det extra irriterat. Till slut tar jag upp Kasper i famnen och sätter honom som om jag hade en fantasibärsele och det SJUKA är att han somnar nästan direkt. Det BESVÄRLIGA är att jag har satt mig i en position som är högst temporär och jag blir strax tvungen att ändra sittställning om jag vill säkerställa ett blodflöde till vänsterbenet.

Kasper vaknar såklart, för vilken god mor får för sig att röra på sin kropp när arvsmassan väl har somnat?

Jag lägger ner Kasper intill Morris som nu nästan har slumrat in. Jag hyssjar och buffar och puffar och nynnar och efter en stund har de somnat, alla tre. Klockan är 21.00.

Klockan är alltså 21.00 och jag inser att det inte kommer att bli några barn gjorda (thank god) så jag tvagar mitt ansikte och borstar mina tänder och går och lägger mig. Och tur är väl det för strax därefter börjar Kaspers strapatser dra igång – det ylas och jämras och rullas och bökas. När mr Klister är sjuk är nätterna ingen lek. Jag kramar och nynnar och buffar och vyssjar allt medan Kasper försöker sig på den icke-olympiska grenen kast med liten kropp. Om han har risig riskbedömning dagtid är det ingenting emot nattetid. Efter en stunds ofrivillig brottning somnar han om.

Och så håller vi på fram till klockan 02:30 då jag än en gång sammanbitet väser att NU FÅR DET VARA NOG! och det verkar få Kasper ur nattskräcksdimman och han somnar än en gång om för den tolfte gången denna natt.

Därefter väcker Morris mig två gånger för att berätta om en mardröm och jag klappar och lugnar.

Klockan 06:29 ringer klockan och Mira står i givakt direkt. Det gör inte jag som iställer försöker snooza. Men det är jävligt svårt att snooza med en vaken 7-åring och en 1,5-åring. Så jag pallrar mig upp och känner mig lika trevlig som debatttonen i valfri SD-tråd på Facebook. Jag är den där duden som hugger på allt och missförstår med flit.

Jag lyckades fånga ETT gulligt ögonblick iallafall. 

Och så fortsätter det, jag liksom känner i hela kroppen från start att det ICKE kommer bli en kvittrande, mysig morgon. Kasper bryter ihop så fort hans små höstblåsiga fotsulor nuddar golvet (obs, ej av smärta utan pga mr Klister) så jag bär och svär. Jag vet att jag borde välja glädje, men oavsett vad Kay Pollack hävdar, hävdar jag motsatsen denna mulna morgon. Jag mäktar inte med att vända humöret. Så, jag är lika passivt aggressiv som den värsta instagramkommentatorn. Jag är den otroligt osköna typen som skriver i VERSALER för att säkerställa ATT MIN VIKTIGA POÄNG GÅR FRAM. Lägg på någon illa vald emoji och där har ni mig.

Jag kan inte hålla god ton, än mindre få barnen att genomföra de ständigt återkommande morgonmomenten: äta frukost, klä på sig, borsta tänderna och ta på ytterkläderna. HUR SVÅRT SKA DET VARA, vill jag vråla, men istället biter jag ihop käkarna som en felavlad kamphund och frustar och rör mig ryckigt.

Kasper gnyr.

Morris rasar över att späckhuggartishan är i tvätten.

Mira dansar till Habibi trots att den inte spelas och TROTS ATT HON BORDE BORSTA TÄNDERNA FFS!

Jag låter min surhet spira och jag rycker fram ytterkläder och uppmanar med ganska otrevlig ton barnen att ta på sig. Mira hittar inte sina vantar och jag svarar med samma otrevliga ton att hon minsann måste hålla koll på sina saker (också mycket pedagogisk OCH bevisat ineffektivt).

Jag blänger på vagnen och vägrar friskt luft och styr stegen ner mot garaget istället där jag fortsätter min utläggning inför selektivt döva åhörare om att man FAKTISKT MÅSTE HJÄLPA TILL I EN FAMILJ OCH ATT MAN MÅSTE LYSSNA SÄRSKILT NÄR MAMMA ÄR SJÄLV OCH KASPER ÄR SJUK OCH JAG KAN INTE HÅLLA KOLL PÅ ALLA VANTAR.

Jag släpper av Mira vid skolan och nu är hon också sur. Det dåliga samvetet smyger sig på. Fortsätter till Morris förskola till ljudet av Kaspers gråt. Morris är nära att ställa till med en scen på föris men en av pedagogderna lyckas avleda det hela och jag, Kasper och min uttjänta axel styr stegen mot bilen igen. På väg ut ser jag APT-lappen på dörren och fotar den för säkerhets skull.

Sju timmar senare ringer telefonen. Klockan är 16:08 när jag svarar och hör Johans röst:

-De ringde just från dagis, det är APT idag, du vet……….

TACK HEJ.

 

VAB extraordinaire

Alltså på riktigt så kommer 2019s första månader att gå till historien som de rövigaste någonsin, iallafall ur sjukdoms- och VAB-perspektiv. Jag vågar inte riktigt räkna efter (och eh..orkar inte?) men jag tippar på att vi har haft någon form av sjukdom i hushållet cirka 55% av tiden sedan årsskiftet. Kanske snudd på 60%. Hörde jag 62%?

Ja, Kasper har börjat förskolan, det är helt korrekt och givetvis en frodig och mustig källa till allsköns virus och bakterier (och grus, HERREGUD allt grus). Men det kanske mest anmärkningsvärda i denna sjukdomssoppa är min egen influensa+lunginflammationsdubbelmacka som sänkte mig i 4-5 veckor på ett närmast ORIMLIGT vis. Under denna historiskt långa period var givetvis barnen sjuka omlott och parallellt och var för sig.

Häromveckan spenderade jag en ansenlig mängd tid i diverse telefonköer för att få intyg på att Kasper varit kräksjuk då vabbandet sträckt sig över mer än en vecka och Försäkringskassan ville ha bevis (rimligt). Och det var bara en av ronderna.

Det vore intressant att se statistik från Försäkringskassan på 2019 hittills. Min egen känsla, baserat på nivåerna av baciller i vårt hushåll, men även den direkta omgivningens sjukdomshistorik, säger att det måste vara någon form av rekordår vi nu får ynnesten att uppleva (om vi nu ska se nånting…spektakulärt i det hela). Och även fast jag är övertygad om att jag var drabbad VÄRST så verkar det vara sjukt många (pun intended) vuxna som knockats denna säsong, am I right? Och att vara sjuk och samtidigt vårda sjuka barn är inte direkt något man smackar upp på sin bucket list.

Skulle vi samlas allihop och spela lite festlig VAB-bingo skulle min bricka täcka in följande (och OBS, enbart på denna sida årsskiftet, men med bidrag från samtliga fem i hushållet):

  • Influensa
  • Lunginflammation (sa jag att jag var VÄLDIGT drabbad?)
  • Öroninflammation
  • Ögoninflammation
  • Halsfluss
  • Vinterkräksjuka
  • Diarée (kanske pga ovan men utan kräkningar hos somliga så förtjänar egen punkt)
  • Förkylningar
  • Ännu fler förkylningar
  • Feber pga se föregående punkt
  • Löss (okej, ingen sjukdom men klämmer in den för extra medlidande)
  • Pollenallergi (ja, jag fiskar lite väl mycket nu pga pollen kommer ju VARJE säsong, men se parentes ovan)

Men det sjuka är (ok, kan inte hitta annat adjektiv  tydligen) att nu när jag sneglar på listan ovan så inser jag att Johan inte har bidragit på någon punkt? Eventuellt någon liten förkylning, men i övrigt….frisk? HUR ÄR DET MÖJLIGT????? Jag är givetvis glad för hans skull och jag var VÄLDIGT glad att han var frisk när jag var risig, men samtidigt är det ju förbluffande? Alla kroppsvätskor som har farit omkring genom luftrummet här hemma har missat honom fullständigt. Han fick förvisso en rejäl känga i fjol, så det kanske inte är mer än rätt ändå.

Och vänta, vänta, vänta! Jag har ju glömt att lägga till det allra senaste nytillskottet på listan ovan:

  • Vattkoppor

ELLER

  • Höstblåsor

Jajemän – i morse upptäckte vi prickar på Kasper! Först i rumpan vid blöjbyte, sen på underarmarna, knäna och runt munnen. Det är fortfarande lite oklart om det är vattkoppor, men det är den starkaste teorin just nu. Men det kan också vara höstblåsor. Trots idogt googlande har vi inte fått rätsida på det hela, men det lär ju visa sig inom kort. Och är det vattkoppor kommer april bli ”hyfsat” kantat av VAB, precis som föregående månader.

Så, lika bra att ladda upp med godis, sprit, kaffe och tjack.

Morris med vattkoppor, 2015. Det var INTE en fröjd. 

 

Bästa produkterna för torr och kliande hårbotten!

Och nu pratar vi alltså inte klåda i hårbotten pga löss – dessa små ovälkomna vider som har nästlat sig in i vår familj vid två tillfällen nu.

Nej, nu pratar vi allmän obalans i hårbotten pga…tja, vädret, livet, världsordningen, hormonerna, Trump? Jag vet inte vad som hände i höstas men hårbotten har varit allmänt ohärlig och obalanserad. Som en svajig hy eller stökande, svampig va-jay-jay.

Och själva håret har inte repat sig efter det massiva håravfall som hormonerna orsakade efter att Kasper kom till jorden. Herregud, denna lucky number three var brutal ur ett hårperspektiv (och ja, det var ju brutalt på flera sätt, heh). Håret är tunt, sprött och fjösigt (och japp, jag var på vårdcentralen igår och tog nya sköldkörtelprover – återkommer med rapport!). Torrt samtidigt som det känns lite flottigt? Har inte haft utsläppt hår på…men typ ett år? Hårbotten är inte direkt mjällig, men torr och irriterad och framförallt – kliande. Och ja, det har ju huserat små lusjävlar där emellanåt, men det har varit stökigt även när jag inte har haft oväntat besök på hjässan.

Så, igår köpte jag schampo och balsam från Neccin no 1 på inrådan av Katja som driver hudvårdskontot @saturdayshelfie på instagram (jag lyder allt hon säger – hon har också melasma/pigmenteringar och är otroligt kunnig och pedagogisk – följtips!). Och det visade sig då att ni satt inne på en uppsjö av relaterade tips på kli-eliminerande hårvård. I och med att oversharing is caring är denna bloggs mantra kommer här en lista på era beprövade tips – varsågoda att vältra er! Och peppra gärna på med fler tips i kommentarsfältet.

Neccin no 1

Maria Nila Heal

Weleda Calendula Schampo

Hjärligt balsam

Maria Åkerbergs Scalp Scrub Intensive

Maria Åkerbergs Hair Therapy

Lernberger & Stafsing hårbottenserum

ACO Dry Scalp

Ser med detta fram emot en kli- och lusfri vår! Sen att pollenfanskapet orsakar annan typ av klåda får vi väl avhandla i ett annat sammanhang.

 

Mod kan ta sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt

Avslutade just kvällens nattning som SÅKLART GICK FRIKTIONSFRITT (om man tycker att 21:25 är lagom tid för barn att somna, jävla sommartidspåhitt).

Det hela fick en ”intressant” och ”oväntad” inramning när Morris stövlade tillbaka in i sovrummet efter en tur till toaletten (trots att jag innan sänggående påmint om att kissa cirka 259 gånger men ingen var ju kissnödig då, givetvis).

-Jag har provat på kiss! proklamerar han stolt.

Jag tar ett djupt andetag.

-DET ÄR FAKTISKT ÄCKLIGT MORRIS, gastar Mira till svar, alldeles förskräckt.

Jag djupandas och försöker komma på en enda vettig grej att säga i detta läge utöver ”JAG HOPPAS ATT DU HAR TVÄTTAT HÄNDERNA.

-JAG ÄR INTE ÄCKLIG, replikerar Morris lika delar förnärmat som högljutt.

Okej jag måste komma in i matchen nu känner jag. Mor, dags att mobilisera!

-Nej, Morris du är absolut inte äcklig, men…alltså…(här vill jag egentligen fråga varför i hela helvete ungen smakar på kiss såhär helt apropå en söndagskväll i mars) det kan ju kännas otrevligt att man smakar på kiss. Det ska ju ut från kroppen, inte in, försöker jag.

-DET ÄR JÄTTEÄCKLIGT, pepprar Mira på.

-Jaja, men nu vet Morris…börjar jag..

-SKALMAN HAR FAKTISKT SAGT ATT MAN ÄR MODIG NÄR MAN VÅGAR PROVA SAKER SÅ JAG PROVADE KISS! gapar Morris innan han vänder sin förnärmade ryggtavla mot mig i sängen.

Touché. Damn you, Skalman.

Tur att kissnisse är såhär gölli när han vaknar iaf.

 

Barnfri natt!!!!!!!!!!!!!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja, Johan och jag har alltså haft vår första barnfria natt ihop sen Kasper föddes för ganska exakt 1 år 6 månader och 9 dagar sen.

Det vankades nämligen bröllop i helgen och till vår undsättning kom Special Forces från Österbymo – farfar och två farbröder. Tre barn, tre vuxna. Egentligen en klart rimligare uppställning än detta eviga underläge med tre vs två. Men okej, nu har ju ändå vi valt denna familjekonstellation så det är väl bara att tugga i sig denna numerära snedfördelning.

MEN VI VAR ALLTSÅ BARNFRIA I GANSKA EXAKT 24 TIMMAR!

Dessvärre blev jag på bröllopsmorgonen väckt av den ganska oangenäma ringsignalen ”blod i trosorna” och sedan barn nummer tre är mensdag nummer ett INTE att leka med. Men inte ens den detaljen kunde solka ner detta dygn av ljuvlig vuxentid (kvällsplanerna blev möjligt något reviderade, men vi sov också i en sovsal med cirka 20 andra människor så ja, inte optimala förutsättningar för erotiska eskapader ändå).

Och vilken DRÖM att få slira runt, prata, äta middag OCH frukost utan att hindra glas från att välta, barn från att rasa och förebygga allmän härdsmälta (bjussar på det rimmet).

Om vi fick blodad tand? Um…ja. Så nu inleds projekt: barnvakt per omgående. Mina föräldrar har alltid ställt upp i tid och otid, men nu med TRE ungar varav en som knappt kan vistas i möblerade rum utan att utgöra livsfara för sig själv, känns det orimligt att lasta över det på dem. Återkommer med projektutfall framöver. Till dess fortsätter jag att leva på dessa roliga, stökiga, svettiga, ansvarsfria timmar.

Jag FÖRSTÅR att ni vill veta vem fotografen är – Anna Roström/Smallpigart.

Och jag FÖRSTÅR att ni vill veta var denna paljettdröm kommer ifrån. Kände mig asfin.

 

OMFG – över ALL förväntan!

Okej, gott folk, låt mig avrunda denna horisontalregniga söndag med en rapport från den skärmfria vecka som gått:

O to the M to the G – det har varit FANTASTISKT!

Efter att internt ha utlyst pausen slog det mig att jag skulle iväg på konferens just denna iPadfria vecka. Kasper och Morris har dessutom varit magsjuka och har därmed huserat på hemmaplan.

Objektivt sett inte den bästa veckan att föreslå detta revolutionerande initiativ, det inser jag. Men ja, man har ju varit feltajmad mer eller mindre konstant de senast 7,5 åren och nu blev det så. Såhär 156 timmar senare upplever vi det som snudd på livsomvälvande.

Låt mig redogöra för det hela med ej underbyggda siffror:

745% färre konflikter överlag i hushållet

30000% färre utbrott av hushållets mellanbarn

940% mer lek syskonen emellan

802% mindre stressig atmosfär i hemmet

700% högre utnyttjande av alla leksaker

Jag hade verkligen inte kunnat tro att det skulle ha den effekten? Allt känns mer harmoniskt och vänskapligt. (Obs, obs OBS – allt är relativt – vi fräser och tjafsar och svär och tjatar fortfarande men icke pga iPad-strul.) Så, nu kommer vi att hålla på paddorna på avstånd ett tag framöver för att se hur allt utvecklar sig.

En av de mindre harmoniska stunderna när Morris besviket dömer ut sin frukostplätt pga för smetig.  

NÄSTA livsomvälvande grej är att vi har varit friska denna helg! Det är första helgen på väldigt, väldigt länge. Jag kommer att tillägna ett helt inlägg åt det fullkomligt absurda sjukeri vi har ägnat oss åt sen…oktober i fjol? Vinnaren av VAB-bingo har ni alltså right here.

OCH EN TILL GREJ! Jag har köpt gardiner! Måhända inte riktigt lika livsomvälvande, men i detta nästan euforiska inlägg kan jag lika gärna passa jag på att klämma in allsköns härligheter. Senapsbruna är de och jag tycker möjligen att det är en något knepig färgbeskrivning som inte låter som den mest lockande i färgspektrat ¯\_(ツ)_/¯ Aja.

Jag fortsätter att ösa på med YTTERLIGARE ett glädjens besked: till helgen ska vi på bröllop! Bara jag och Johan! Utan barnen! Första natten utan Kasper! Jag är så övertaggad på detta! Nej, jag vet inte vad jag ska ha på mig (vad HAR man på sig på ett marsbröllop givet den svajiga väderleken?). Mira tyckte inte helt otippat att det här halsbandet skulle passa mig perfekt, men jag känner måhända att sex lax kan spenderas bättre.

Nåväl, jag har ju oceaner av tid på mig att lösa detta.

Sa jag förresten att vi även är lusfria?

 

Skärmpaus, minsann!

Vecka 11 2019 kommer att bli historisk på så vis att det blir en skärmfri vecka i familjen Krupa Syllners liv.

Och, nej, är ni galna, klart vi inte fimpar mobilerna helt. Jeez. Men, under familjetid vecka 11 kommer mobilerna att användas restriktivt (vad detta innebär är inte helt spikat än, heh) men det stora i denna SATSNING (well…) är alltså: noll sekunder iPad. NOLL.

Detta på förekommen anledning – ni känner ju till Minecraftmisären? Det har gått upp och ner sen dess men det mest slående i det hela, utöver hur beroendeframkallande spel är, är vår tids enorma tillgänglighet, och vad det gör med oss och vår förmåga att välja och framförallt, hänge oss till något. Mira är inte riktigt lika pundig som Morris, men hon slentrian- och tristesskollar en del vilket bara känns så….passivt.

OBS igen! Gud, det finns så många sidor av detta. Jag är verkligen inte en skärmmotståndare per se, det finns så himla mycket bra, vettigt, kreativt och stimulerande att ta del av. Och jag förstår att de, precis som vi vuxna, bara vill zona ut och slökolla på nåt efter en intensiv förskole-/skoldag. Men den sopiga aspekten är ju passiviseringen, som att de (i alla fall våra barn) liksom glömmer bort allt annat som faktiskt finns att pyssla med. Vi får verkligen veva igång maskineriet (ibland med hjälp av lite uppbubblande vrede) för att få dem att rita/bygga/klättra/pyssla/dansa/whatevva.

Men åter till tillgängligheten. Och där är vi vuxna och våra barn precis lika hopplösa. På samma sätt som vi flipprar bland ett enormt utbud hos streamingtjänsterna (japp, vi har alltså Netflix, Viaplay och HBO Nordic hemma) – väljer en serie, ger den ett avsnitt eller max två, innan vi jagar vidare efter något annat som kan ge oss en mer omedelbar tillfredsställelse. Vi har fler påbörjade serier än intorkade makaroner i mattan (och det konsumeras mycket makaroner i detta hushåll, I’m telling you).

Klart att man då inte kan förvänta sig att barnen ska fixa det bättre? När Morris scrollar runt i AppStore och hittar en miljard olika spel, känns det ofta som att han liksom samlar på spel, snarare än att faktiskt vilja spela dem? Han vill hela tiden hitta ett nytt, utan att egentligen har spelat de han har. Suget efter att hitta nyare, bättre, coolare, trumfar viljan att dyka djupare, lära sig mer och bli bättre (och visst, nu ska vi inte glömma att han trots allt inte har fyllt fem än). Och han kom på sig själv för ett tag sen när han spelade Minecraft och hittade in i butiken där man bland annat köpa olika världar. Nästan i desperation gapade han:

-MEN KAN DE SOM JOBBAR MED MINECRAFT SLUTA GÖRA VÄRLDAR SÅ JAG INTE BLIR SUGEN PÅ ATT KÖPA VÄRLDARNA!

Så sjukt gulligt OCH insiktsfullt av den lilla aggressiva gamern.

Och jag förstår ju att det blir svårhanterligt för en 4,5-åring. Och jag förstår också att den som kan och bör hantera detta är – moi (en återkommande grej i föräldraskapet, det där). Och Johan såklart (underförstått). Vi har kommit överens om att han får köpa en ny värld i månaden – en överenskommelse som i vissa stunder är mycket väl godkänd, för att i andra, lite mer stormiga ögonblick utgör en anledning till att det meterhöga gossebarnet ska flytta hemifrån med omedelbar verkan.

En annan grej som gör hela skärmsituationen knepig, är vår ombytliga inställning. Jag läste bara någon blänkare på Facebook, minns inte avsändaren, om just föräldrars tveeggade förhållningssätt till skärmar. När de avlastar en situation – säg, om kompisar är över och man vill ha lite lugn och ro för att kunna prata (hyfsat) ostört – då är iPaden hyllad och självklar, medan den andra stunder, när vi vuxna helt enkelt inte tycker att den fyller en (för oss) viktig funktion, är något vi dömer ut och ifrågasätter. Återigen – klart att det inte blir lätt för barnen?

Hursomhelst, nu provar vi med en skärmfri vecka och ser hur det känns efter det. Lovar att återkomma med rapport om de LIVSOMVÄLVANDE RESULTATEN.

Sätter ribban lite lagom högt.

Barnen kan, istället för att förlusta sig med iPaden, till exempel städa. 

 

En av dagens önskningar: intakta könsorgan

Utöver samtliga fyra fält ovan vill vi även ha våra könsorgan intakta. Det är en överjävlig verklighet att det många håll i världen fortfarande skärs i flickors underliv (jag ber er att vara redo med swish-appen strax, okej?)

I morse var jag på en frukost som Läkarmissionen anordnade tillsammans med Amie Bramme Sey, Nadia Aden, Bita Eshraghi och Nina Campioni. Och helvete vad illa berörd jag blev när jag fick höra Nadia berätta om sina egna erfarenheter. Hur hon som liten flicka, bland åtskilliga andra, blev utsatt för detta fruktansvärda övergrepp.

Bita, specialistläkare inom gynekologi och förlossningsvård som ansvarar för AMAL-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm, en specialistmottagning för kvinnor som har blivit könsstympade, delgav sina erfarenheter ur ett medicinskt perspektiv och det var inte utan att frukostmackan grötade ihop sig och fastnade i svalget  Luften gick ur mig helt och hållet.

Könsstympning är alltså en djupt rotad tradition som inte är kopplat till en särskild religion utan förekommer inom olika kulturer. I den region i Kenya som Läkarmissionen är verksamma i pågår könsstympningen traditionellt under några veckor i samband med vinterlovet. Under den perioden anordnar de ett läger där flickorna kan vara i trygghet och slipper tvingas till ingreppet. De får träffa andra tjejer som är i samma situation, lyssna till starka förebilder som sagt nej till könsstympning (obs att det inte handlar om ”extra starka och modiga tjejer” vilket ju då skulle innebära att de som utsatts varit för svaga – vissa har bara haft mer gynnsamma möjligheter att överhuvudtaget kunna säga nej), spela teater, dansa och lära sig om integritet, självkänsla och om hur kroppen fungerar. De flickor som inte kan återvända hem efter lägret får komma till skyddade boenden.

Så, för 200 kronor är du med och ger dessa flickor en större möjlighet att kunna säga nej. KOM IGEN NU, swisha så mycket du har möjlighet till 90 00 217 (har full förståelse för att alla inte kan rent ekonomiskt). 

<3

PS. Om ni har hittat hit genom Facebook får ni hemskt gärna gilla/dela inlägget för större spridning! DS

Fotografen: Anna Ledin Wirén