Inkonsekvens, syskontjafs och varm choklad i Århus

Kan någon förklara 1. Vad vi gör för fel 2. Om/när detta kommer gå över.

Vadå undrar ni?

Detta eviga tjat om (okej det här kan låta lätt narcissitiskt): mig.

Jag vet att jag någon gång hyllade min smartness när jag tyckte mig ha kommit på lösningen till måltidsfrid, men icke. Nu är vi tillbaka på ruta ett med tjat om vem som sitter var och vem som ska sitta bredvid mig. Även i bilen. Och jag ska gärna hjälpa till med påklädnad, tandborstning, rumptorkning och övriga självuppfyllande aktiviteter.

Och jag förstår en sak: vi är inte tillräckligt kategoriska – på gott och ont – för att bestämma en sak och hålla fast vid den, oavsett vad. Och jag inser att det säkerligen bidrar till en del bekymmer, men samtidigt KAN jag inte agera så, då jag ofta tycker att omständigheter spelar in för mycket för att förbise dem och köra på det som en gång har sagts.

Och, jag inser också att vi har en son (alltså Morris), som är ovanligt känslo- och viljestark. De övriga två är inte direkt lugna heller (HUR kunde vi få TRE orkaner?) men mellanbrorsans temperament är det som påverkar oss alla mest. Det kanske egentligen innebär att vi BORDE vara med kategoriska och strukturerade, men samtidigt upplever jag att den typen av rigiditet kan trigga honom ännu mer. Han är så mycket mer följsam om man öppnar upp för förhandling och han känner i alla fall någon form av medbestämmande och inflytande. Och han är klipsk som tusan, det lilla gossebarnet.

Det leder ju inte helt osökt vidare in på nästa sak: när förhandling är okej och när den inte är det. Och jag tycker mig se att han med en allt större mognad, förstår det. Alltså han förstår ATT det är skillnad på situationer, men han är såklart inte med på vilka dessa förhandlingsbarasituationer är. Jeeez, det är ju knappt jag med på, de bara uppstår ju?

En ganska lång period under sommaren hade vi en deal som löste matplatstjafset: jag satt bredvid Morris vid matbordet jämt. Vi hade fasta platser som alla var hyfsat nöjda med. Mira ville ju egentligen sitta bredvid mig, men hon var fine med denna lösning: Morris fick sitta bredvid mig, och Mira fick vara uppe nån timme längre, mot att hon sen gick och la sig själv. Då såg vi till att hänga den tid som Morris sov, vilket gjorde alla rätt nöjda.

Under den här perioden upplevde jag att Morris helt enkelt behövde mer av min närvaro och tillgänglighet. Samtidigt vet jag Mira också behövde det, men inte på samma närmast akuta vis.

Nu är det väl någon mittemellanperiod men det är överlag rätt mycket tjafs och tävlan syskonen emellan, och inte minst om mig. Jag försöker lösa det genom att göra så mycket jag kan med dem i vardagen – jag lämnar på förskola/skola så ofta jag hinner, jag läser för dem och nattar dem varje kväll, vi försöker hänga när alla fortfarande är vakna, jag tar med dem till affären/ärenden osv. Alltså inget extraordinärt alls, men bara så mycket vardagligt umgänge som möjligt.

Allra helst vill de ju ha tid med mig själva och det gäller ju även mig – att få hänga med ett barn åt gången är ju DRÖMMEN, både ur ett logistiskt, men framförallt socialt perspektiv. Att slippa ha splittrat fokus, medla i konflikter och istället bara sitta och hänga med sin avkomma. Men det är inte helt lätt att få till det i tillvaron, i alla fall inte i den utsträckning som samtliga inblandade skulle vilja. För någonstans vill jag ju även hänga med Kasper. Och Johan. Och mig själv och mina kompisar.

Möjligen nu att jag upplever att pendeln har svingat åt andra hållet och att Mira signalerar om mer uppmärksamhet. Tänker på när vi var i Danmark, hur otroligt mysigt och lyxigt det duohänget var. Mira pratar fortfarande om resans mest minnesvärda sak: att i strumplästen tassa ut i korridoren, ner i hissen till det våningsplan där man fick ta varm choklad ur en automat.

Det är ju ett så otroligt tydligt exempel på hur low maintenance barn egentligen är? Visst, nu bodde vi på hotell och det i sig är ju inte självklart att styra upp, och än mindre att komma iväg på en resa, det fattar jag ju. Men ändå, att under dessa späckade dagar av nöjesparker, safari, museum och restauranger, var hotellets automat med varm dryck det som gjorde starkast intryck.

Herregud, jag kan inte ens skriva ett strukturerat inlägg, inte konstigt att tillvaron inte är så värst uppstyrd, heh. Från barntjat om mig till en kopp varm choklad i Århus.

I korthet: Kommer barnen sluta tjata/tävla? Kan man göra nånting åt det? Hur tar man sig tid till var och ett av barnen? Kan man ens vara rättvis? Var köper jag hem en varm-choklad-automat? (=lösningen på allt)

(Apropå temperament – hittade fotografier på ett par sidor ur hmm…vilken bok var det nu? Nästan 100 på att det är Trotsboken av Malin Alfvén. Vet att jag har läst detta förut, men det är så otroligt…trösterikt rentav, när man ser det här på pränt, efter ytterligare en kväll av 97% tjafs och 3 % myyys:)

 

Årets julklapp är korad!

Det spelar ingen roll VEM som är mottagare av julklappen, denna gåva kommer att uppskattas av alla människor i hela världen, and beyond.

Vad är detta för fantastiskt, undrar ni nu?

VÅR BOK SOM POCKET! FÖR ENBART FEMTIOFYRA KRONOR! Klicka hem ett dussin och tvinga på dina nära och kära i jul! Du kan med fördel även ge bort boken till busschaufförer, förskolepersonal, grannar, ovänner, låtsaskompisar, djur och andra…väsen.

Så, har ni köpt än?

Jag, däremot, borde göra mitt hår en tjänst och scouta fram ett mirakelschampo och -balsam som jag kan överraska mig själv med i julklapp. Mitt hår är ett skämt just nu. Hormontussarna växer med en snitthastighet på 0,2 mm i kvartalet så jag ser fortfarande ut som en skabbräv på huvudet. Ja, jag har bildbevis.

(Det är alltså en bild från Instastory när jag hetsade om ligg-inlägget häromdagen, därav bildtexten. Men det viktiga här är skabbrävslooken som blir extra framträdande mot den vita bakgrunden)

Och visst, schampo + balsam kanske inte påskyndar hårväxten (eller kan det?) men, jag har även börjat knapra hår…vitaminer som min mamma har pratat och tipsat om i åratal så jag inväntar svallet nu. Men utöver ”frisyrens” tillstånd är håret så jagvetinte…konstigt? Lite som en hud i obalans. Känns fett och torrt och sprött på samma gång.

Har ni tips på Världens Bästa Produkter för medeltjockt, lite halvfjösigt nordiskt hår? Har provat olika från bl.a. Kerastase, Redken och Björn Axén. Och senast från O&M så otroligt gulligt, en följare tillika frisör på instagram skickade över produkter som jag fick prova. Inpackningen är en jävla dröm, har ALDRIG gillat inpackning förut. Men jag fick känslan av att schampot tyvärr gjorde håret flottigt rätt fort (MEN SÅ HIMLA STORT TACK IGEN OM DU LÄSER HÄR!!). Jag har hört gott om Kevin Murphy och jag vet att andra förespråkar nån balsammetod som spontant känns helt orimligt men just nu är nog mitt hår öppen för alla rimliga och mindre rimliga förslag.

Och nu slår det mig att jag fortfarande inte har köpt menskoppen jag har jiddrat om och som ni unisont har hyllat. Den hade kommit väl tillpass i morse i kollektivtrafiken när….äh, vi går inte in på det närmare här.

Så, från bokhets till menskopp via hårprodukter. Min hjärna denna fredag. Ha en riktigt skön och vilsam (eheheheheh…) helg, varenda en av er!

(har ni köpt boken än?)

 

En legendarisk lördag

I lördags inträffade något som inte har inträffat på väldigt, väldigt, väldigt länge. ÄR NI MED ALLTSÅ PÅ VÄLDIGT LÄNGE.

Jag tog med storbarnen (låter som att vi har en hel förskoleavdelning hemma vilket det också ofta känns som) till Eriksdalsbadet, något de pratat och tjatat om sen vi hängde där dagligen i somras pga simskola. Jag tyckte att vi var tidigt ute när jag parkerade bilden kl 09:47 men det visade sig att cirka 30.000 stockholmsbor tänkt samma unika tanke så vi trängdes i äventyrsbadet och i bubbelpoolen där jag missade skyltningen och glatt satt med barnen och plaskade. I herrarnas bubbelkopp, skulle det sedan visa sig.

Nåväl, nu var det inte badhusbesöket som var så värst legendariskt men det bidrog möjligen till att barnen gick lite lättare att natta senare på kvällen när det verkligt legendariska inträffade. Jag nattade alltså Mira och Morris aka storbarnen, medan Johan tog mr Klister. Jag slumrade till efter att ha väst och fräst åt barnen att sluta tjafsa, böka och stöka. Men, det skulle visa sig vara en välinvesterad powernap.

Vid 20:40 släpar jag mig upp och strax därefter tassar Johan ut från det andra sovrummet. Vi placerar oss i soffan för att ägna en del av våra liv till att flippra igenom Netflix, Viaplay och HBOs utbud. Jag avbryter dock slöletandet med en mycket god idé som landar i mycket god jord.

NOW YOU DO THE MATH.

Efter avklarad vuxengymnastik konstaterar vi att det hela har fått avlöpa störningsfritt. 100% av barnen sover och VI KAN FORTSÄTTA LÖRDAGKVÄLLEN TILLSAMMANS. Hade vi varit tvungna att krishantera bebis hade vi redan nu varit nöjda med vad kvällen hade bjussat på.

Vi återvänder till soffan med barnens lördagsgodis, endorfin- och oxytocinhärliga. Vi enas om en svulstig superhjältefilm och drar igång Justice League.

Kasper fortsätter att sova.

En timme av filmen passerar och samtliga vuxna är vakna och samtliga barn sover.

Overkligt.

Efter en timme och en kvart tror jag inte att det är möjligt att detta historiska sker och tassar in till Kasper för att kolla läget. Lillgrisen sover och grymtar till lite när dörren knarrar. MEN VAKNAR INTE.

Jag återgår till soffan, närmast chockskadad.

En timme och trekvart och vi är fortfarande vakna och på god väg att se EN HEL FILM på EN OCH SAMMA KVÄLL. Jag firar med mer godis och en närmast euforisk känsla inombords.

Eftertexterna rullar, klockan visar nästan midnatt och vi fattar ingenting. En hel kväll själva, utan störningsmoment (läs: bökig bebis i famnen/på pilatesbollen). Sex, film och godis. Det har inte hänt på…15 månader? Fast som höggravid var det inte mycket ligga så runda upp till 20 månader.

Så, för en kväll var banne mig himmelriket här på jorden. Närmare bestämt i en lägenhet på Sockenvägen.

Lyckades rafsa fram den här bilden på Facebook, från 2009. DÅ kunde vi minsann kolla film och pippa jämt. Det blev f ö jättebra med skuggan från min selfiehand mitt i bilden, mvh influencern

 

Fars dag!

Men spana in den här gulliga lilla klanen från nån gång i slutet av 80-talet! *hjärtögonemoji*

Och kolla praktexemplaret till pappa längst ut till vänster som har färgmatchat med 25% av barnen. Samma pappa som även är den mest givmilda, hjälpsamma, starka och påhittiga pappa man kan tänka sig. Som släpat med pingisbord på Gotlandssemestrar och tagit med synth till mina kompisar för att spela födelsedagssånger. Som lärt mig matte och att svära på polska och som kommit hem och överraskat med microugnar, videoapparater och smultron. Som samlar på mynt och fickur. Och som tillsammans med mamma hållit ihop oss som familj i flera decennier nu.

Kocham cię.

 

Hej från Sofia!

Efter alla fina svar på Tessans inlägg ”Vilse i bloggosfären” tänkte jag att jag vill skicka en hälsning till er. Jag försvann ju så snabbt från bloggen i våras och har inte skrivit sen dess.

Jag slutade blogga efter att ha funderat på det en längre tid. Ni som följt oss länge vet att jag till slut packade ihop mentalt efter att ha försökt kombinera småbarnslivet med jobbet på en arbetsplats som var allt annat än förstående. Jag fick också mer eller mindre order därifrån att sluta med bloggandet. Helt stört, jag vet. Men slutkörd som jag var tyckte jag att det kändes som en lättnad just då, att någon annan klev in och bestämde vad jag skulle göra och inte göra.

Trots magsårsvånda över att ”lämna” Tessan i sticket kändes vardagen mycket enklare utan blogg att skriva och planera, efter det vanliga dagjobbet och familjejobbet. Plötsligt kunde jag koncentrera mig på en sak i taget och upplevde att jag blev mycket lugnare, och därmed fick lite mer tålamod med saker (barnen). Eehm.

I samma veva bytte jag jobb och lämnade den, ibland orimligt hetsiga byråvärlden, för att bli förläggare på ett bokförlag. Så nu sitter jag mest och arbetar med andras texter, men jäklar vilken skillnad det är i min vardag nu. No more stress över att man hämtalämnastressar.

Jag vet att det kan passa med ett Simpsonskt ”d’oh” här. ”Fattade hon inte att arbetsliv + småbarn skulle bli meckigt?” typ. Jorå. Men att det skulle vara en sån skillnad på arbetsplats och arbetsplats hade jag inte trott.

Även om jag fortfarande svettas hysteriskt i hallen vid morgnarnas overallkonflikter med Harpan och kommer stapplandes till jobbet och glömmer saker och vimsar, så finns det en lättnad nånstans. En förståelse.

Så, kanske, kanske orken och lusten att blogga kan komma åter en dag. Vi får se. Just nu har jag nördat in mig i en helt annan värld, nämligen militär underrättelsetjänst under Kalla kriget. Hehe, det är till en dokumentär jag jobbar med. Om ett par månader är jag lika insatt i försvarshistoria som jag var i hormoner och hemorrojder.

Som Tessan sa: ni är bäst. Vi hörs!

PS: Vår senaste bok kommer i pocket i nästa vecka. Akademibokhandeln har en bra 4 för 3-deal. Julklappstips!

 

Hyfsat långsint

Idag fick Johan feeling och gjorde pizza till middag. Och jag kan lika gärna göra klart att Johans pizzor är rena glutenparadiset. Vi pratar A-pizzor.

Iallafall. Morris rasslar hem vid 18:30 efter att ha lekt hos en kompis. Han är lika glad som en kvinna med kraftig PMS och inleder med att kasta jackan på golvet pga livet.

Jag föreslår med min mjukaste, mammigaste röst att han ska sätta sig bredvid mig vid matbordet och det verkar vara ett godtagbart erbjudande.

Han fräser och gnäller och jag kontrar med mitt allra blidaste jag. Möjligen att han mjuknar något.

Till dess att jag föreslår att han ska ta en bit pizza, ”pappa har ju gjort din favorit, Vesuvio!” förklarar jag muntert.

-JAG TÄNKER INTE ÄTA PAPPAS PIZZA DEN FÅR NOLL PÅ TIO I BETYG FÖR EN GÅNG NÄR JAG VAR LITEN OCH VAR TVÅ ÅR SÅ SA PAPPA NEJ NÄR JAG SA ATT HAN SKULLE BÄRA MIG!

Fair enough.

 

Att få ordning på ett hem

Det kanske skulle vara titeln på min självbiografi? Möjligen med tillägget ”Att aldrig få ordning på ett hem” alternativt ”Det omöjliga i att få ordning på ett hem” eller varför inte ”Att få ordning på ett hem skedde aldrig”.

Men jag slutar tydligen inte försöka och jag tycker ändå att det har skett någon typ av framsteg under de dryga sju år som vi nu har haft på oss (WOW). Det hade ju varit klart enklare utan först en, sen två, sen tre antagonister i samma hem som förutom sitt kontraproduktiva sätt när vi pratar upprättande av ordning, har olika behov och uppfattning av vad som är ordning.

Inser precis nu när jag skriver detta att jag måste ringa hantverkarna IGEN för att boka in en tid för nu kan vi inte riktigt dra ”vi bor i nybyggt-kortet längre”. Förutom att vi fortfarande har en vägg som bär markanta spår av rödvin (courtesy of Morris, Cabernet Sauvignon och Pinotage), trots idogt gnuggande med allsköns…medel (våtservetter inkluderat) så är det många ytor som ser långt ifrån nybyggda ut.

Konstpaus för en stilla tanke: undrar hur mycket slitage barnen står för? Kan jag göra dem återbetalningsskyldiga?

Hur som helst – nu ska vi alltså måla om, spackla, montera upp och joxa. Eller ja, inte vi som i VI, utan proffs som får utrymme att utföra sitt arbete utan småväxta människor som bajsar precis när man börjat tejpa kantlisterna eller som trillar in en nyss rollad vägg.

Barnen är möjligen inte råtaggade på just ommålningsmomentet pga så svagt estetiskt sinnade, men, de vet vad som hägrar På Andra Sidan Målandet, nämligen:

En ribbstol

-Romerska ringar

-En lian

Jag hade naturligtvis en egoistisk agenda när jag köpte upp denna arsenal av gymnastikredskap, ivrigt påhejad av mina genpooler, nämligen att skapa en park i hemmet. För jag är ju inte en parkentusiast, det ska inte stickas under någon stol med.

Det tursamma i det här projektet är ju att barn inte är så knussliga med ytor. De är ju fysiskt små och därmed upplevs ju park…deras lekrum på säg…15 kvadratmeter som en fullskalig gymnastiksal.

Här på balkongen lagras i detta nu dessa högt efterlängtade redskap. Barnen är med jämna mellanrum ut och liksom stryker över kartongerna för att sedan vråla över oförrätten att dessa juveler inte är uppmonterade än. Och jag förstår dem. Det har inte varit en snabb process, detta.

Och här, på denna vägg, som nu varit provmålad i tja…1-2 månader (det lutar nu åt färgen längst till höger, för er som bryr er om väggfärger) ska alltså ribbstolen upp till vänster och ringar och lianer ska monteras upp i taket, rimligtvis en bit ut från väggen så att man kan svinga sig själv utan att slå ut framtänderna mot betongväggen varje gång.

Sängbotten får stå kvar och säkra upp alla de fall och hopp som detta nya lekland (-ish) kommer att medföra.

I juli (alltså i år) frågade jag efter gardininput då jag hade trasslat in mig i en djup djungel av rosa och jag har, trots att drygt tre månader passerat, inte gjort något slag i gardinsaken än. Aldrig har jag varit så långsam och seg i någonting sen vi blev fem i denna familj.

Och jag vet knappt om jag vågar be om YTTERLIGARE ett inredningsinspel från er?

OKEJRÅ JAG FRÅGAR.

Så, ponera nu att väggen är alldeles jämnspacklad och slipad och målad i den gråbeiga färgen längst till höger. Ribbstolen som ska pryda väggen bör målas i……………………….. (<- fyll i luckan).

Den är nämligen obehandlad. Man hade ju kunnat göra det enkelt för sig och köpa en lackad ribbstol men ja, varför inte dra på sig mer jobb när man kan? ”Och obehandlat är ju snyggt”, minns jag att jag tänkte men hade väl en verklighetsfrånvänd stund där små, lortiga, svettiga barnhänder som fattar tag i pinnar, ringar och lianer inte ingick i visionen. Så jaa, ge mig en färg pls.

Nu måste jag fortsätta att googla sängkläder (eller borde jag jobba?) efter att Majken i förra inlägget lobbade för flanellsängkläder som enligt avsändaren ska kännas som att ligga naken i en stor pyjamas (bästa införsäljningen någonsin!). Känns som att ”vi” (i teorin=jag och Johan, i praktiken=jag) kanske måste önska ”oss” det i julklapp  ¯\_(ツ)_/¯ (det ser sinnessjukt mjukt ut alltså!!) (och tack för åsikter om linnesängkläder också – HMs känns ju prisvärda, hoppas de levererar i komfort också!)

Efter denna inredningsorgie passar jag på att önska er en MAGISK helg! (ugh, som det skaver när jag skriver det) och än en gång – tack för all peppbombning i förrförra inlägget! <3

 

Ni är bäst!

Alltså jag sitter här smått överväldigad och tar del av era kommentarer på det förra trevande inlägget. Ni anar nog inte hur mycket det betyder med den typen av input? Låt mig försöka förklara: DET BETYDER ASMYCKET. 

På riktigt, det gör hela skillnaden. Interaktionen, bekräftelsen och närheten är det som gör bloggandet värt det. Jag är (lite skamset) medveten om att jag kan vara kass på att svara på kommentarerna och det beror enbart på att jag har svårt att hitta tiden, men jag läser allt, varenda stavelse. Men jag förstår såklart att det är roligare att kommentera när man faktiskt får svar. Och att just interaktionen bygger på det.

Som tur är (för mig) är ni så grymma på att svara varandra. Precis som någon skrev nu senast – en stor behållning av bloggen är ju kommentarsfältet som liksom lever vidare i sin egen värld, efter att inlägget har publicerats och lästs. Alltid schysst, smart, stöttande, roligt och fyndigt.

Så, med det sagt skickar jag ut virtuella ligg med de frikort som ni bjussat på(alltså ej det man får inom sjukvården) och toppar det med rejäla #styrkekramar (heh) direkt från min varma barm!

PS. En helt annan fråga jag klämmer in här – vad känner ni inför sängkläder i linne? Är det så Ernst-härligt som det låter? Jag är lockad um..pga fina färger men har ingen aning om känslan mot kroppen, så att säga. Ett LITET sidospår, månne, men tja, värre saker har väl hänt? DS.

 

Vilse i bloggosfären

Ja, hörni, det duggar inte tätt av substantiella inlägg här på bloggen och jag tänkte att vi kunde nysta lite i det tillsammans.

Flera har frågat om Sofia – en helt rimlig och förståelig fråga som jag inte har kommit mig för att svara på. Först och främst – Sofia mår fint och spenderar dagarna på Storytel där hon plöjer och redigerar bokmanus. Snacka om rätt kvinna på rätt plats – ni som har följt bloggen över åren vet ju att hon är en så inihelvete vass skribent. Och hon älskar att läsa. SÅ GRATTIS STORYTEL, som alla förstår.

Men bloggen hinns inte med och Sofia har valt att lägga sitt fokus på annat. För det är ju cirka en triljon saker som pockar på och vill ha ens uppmärksamhet, engagemang och närvaro. Barnen till exempel, heh.

Jag kan inte riktigt släppa taget. Jag älskar den här bloggen på så många plan. Och jag får ut så otroligt mycket av den, när jag väl hinner skriva. Bara det ATT skriva av sig här har en närmast terapeutisk effekt och det blir inte direkt sämre när ni som läser kommenterar och bjussar på era egna erfarenheter, dråpligheter och klokheter. Forumet är helt fantastiskt och unikt, vågar jag påstå.

Samtidigt känner jag att jag trevar lite nu. Jag vet vad bloggens framgångsfaktorer har varit, jag vet vad de flesta av er har gillat – den råa ärligheten, humorn, igenkänningen, mörkret, baksidorna och framstjär…framsidorna.

Sofia har ju varit den som i större utsträckning delat med sig av svärtan – det modiga, utelämnande, svåra. Helt enkelt för att hon har haft sina erfarenheter som hon på ett öppet sätt har delat med sig av. Sidor som jag aldrig skulle kunna skildra ens om jag försökte.

Mina paradgrenar har nog varit vardagskaoset, dråpligheterna och alla fiaskon. Och de förekommer ju mest hela tiden fortfarande. Men det är ju inte lika chockerande nu som det var för 5-7 år sedan när precis ALLT var chockartat. Och ibland känns det som att jag drar samma visa varje gång när vi är med om ÄNNU en bilresa som gud glömde där alla blev osams och iallafall två personer av fem kissade på sig. Samma sak på instagram – kan man verkligen lägga upp EN TILL bild på ett barnrum där 85% av lösöret täcker golvytan? (det verkar förvisso som att det går alldeles utmärkt – de bilderna brukar bli mest poppis, men ändå finns min gnagande känsla av hackig vinylskiva där och stör).

Det känns ofta som att jag aldrig, ALDRIG kommer att kunna skriva någonting roligt igen. Och då får jag PANIK för att jag, ja, precis som jag nyss skrev, har sett det lite som min bästa gren. Och då känner jag mig som världens tråkigaste och så skriver jag ingenting istället. Som ni kanske har märkt, heh.

Jag vet inte riktigt om det jag försöker förklara går fram. Men i och med att bloggen haft en hyfsat hög standard (om jag får säga det själv) från start känns lite ofta som att man hela tiden måste överträffa sig själv. Det är ju inte så att vi har skrivit rena dagboksinlägg av typen ”idag har vi varit på BVC och efter det åt vi en smarrig lunch på ett av mina favoritställen. Jag tog en risotto med tryffelsalami och mini åt sin älsklingslasagne”.

Tro mig, det hade varit så sinnessjukt mycket enklare (och därmed exakt lika tråkigt för VEM BRYR SIG OM VAD NÅGON ANNAN ÅT TILL LUNCH?).

Sen är det ju inte konstigt att det händer grejer. Det är ju trots allt 7 år sen vi drog igång bloggen, ganska exakt. Och den förstabarnschocken har ju hunnit lägga sig (THANK GOD). Även andrabarnschocken känns överspelad. Tredjebarnschocken tror jag är kronisk men det återstår väl att se.

Jag vet inte riktigt vad jag fiskar efter här. Kanske en fingervisning från er? Hur känns det? Är det härligt fortfarande? Vad är ni intresserade av?

Som min föredetta granne sa vid ett tillfälle: ”Det är så konstigt, för jag känner ju dig mycket bättre än du känner mig. Jag vet ju till och med hur mycket Johan låter när han sover.”

Hmm. Kan ni inte berätta lite om er? Kanske svara på de här frågorna i kommentarsfältet:

  • Hur många barn + åldrar?
  • Vad gör ni om dagarna?
  • Er bästa föräldragren?
  • Det absolut sämsta med att vara förälder?
  • Vad gillar ni att läsa om?
  • Vem är ert frikort?

Kanske att min vilsenhet lättar lite om jag får veta lite mer om er som faktiskt sitter där på andra sidan skärmen. All input tas tacksamt emot <3 Till dess får ni njuta av denna *magiska* hiss-selfie på undertecknad. Jag lyckades fånga ett ögonblick (eller ja, det handlade väl snarare om en hel dag) då mitt hår hade havererat helt. Allt hår på utväxt reste sig synkat och spretade i en aggressiv stubb. Tack för ingenting, hormonerna.

 

Det VÄRSTA med hösten

Nej, det är varken höstblåsor eller mörkret eller hårlössen eller alla dessa satans kastanjer som ska plockas i en miljard snarlika utföranden.

Det värsta med hösten, för mig och mitt tålamod, är följande:

Att sätta på fingervantar på motoriskt ej fulländade barn.

Varför? Well:

I kapprummet på förskolan.

Trär på vanten.

Dubbla fingrar i pekfingret.

Drar av vanten en bit.

Samma två fingrar i pekfingret.

Drar av vanten en bit.

Samma två fingrar i pekfingret.

Vad i helv…

Drar av vanten en bit.

Två fingrar i pekfingret, två i långfingret. Femte fingret gone AWOL.

Drar av vanten helt.

Trär på vanten.

Tre fingrar i långfingret. Noll fingrar i pekfingret. Lillfingret och tummen på plats.

Drar av vanten helt.

Barnet spretar enligt anvisning.

Vanten dras på.

Dubbla fingrar i ringfingret, inget finger i pekfingret.

Drar av vantjäveln helt.

Trär långsamt på vanten.

Alla fingrar i typ tummen HUR FAN ÄR DET MÖJLIGT?

Sliter av vanten.

Barnet spretar och jag andas i fyrkant medan vanten lirkas på, långsamt och kontrollerat.

ALLA FINGRAR PÅ RÄTT PLATS!!!!!!!!!!

-Mamma, det är nån tråd i tummen som är oskön, meddelar barnet.

-Ah, det glömmer du snart bort, svarar modern sammanbitet.

Barnet glömmer ingenting utan rycker av vanten som nu dessutom är ut och in, och håller fram vantklumpen för assistans.

Repetera samtliga steg ovan, hoppas att hjärnblödningen uteblir denna gång och räkna dagarna till våren.

Livets antagonister