OMFG – över ALL förväntan!

Okej, gott folk, låt mig avrunda denna horisontalregniga söndag med en rapport från den skärmfria vecka som gått:

O to the M to the G – det har varit FANTASTISKT!

Efter att internt ha utlyst pausen slog det mig att jag skulle iväg på konferens just denna iPadfria vecka. Kasper och Morris har dessutom varit magsjuka och har därmed huserat på hemmaplan.

Objektivt sett inte den bästa veckan att föreslå detta revolutionerande initiativ, det inser jag. Men ja, man har ju varit feltajmad mer eller mindre konstant de senast 7,5 åren och nu blev det så. Såhär 156 timmar senare upplever vi det som snudd på livsomvälvande.

Låt mig redogöra för det hela med ej underbyggda siffror:

745% färre konflikter överlag i hushållet

30000% färre utbrott av hushållets mellanbarn

940% mer lek syskonen emellan

802% mindre stressig atmosfär i hemmet

700% högre utnyttjande av alla leksaker

Jag hade verkligen inte kunnat tro att det skulle ha den effekten? Allt känns mer harmoniskt och vänskapligt. (Obs, obs OBS – allt är relativt – vi fräser och tjafsar och svär och tjatar fortfarande men icke pga iPad-strul.) Så, nu kommer vi att hålla på paddorna på avstånd ett tag framöver för att se hur allt utvecklar sig.

En av de mindre harmoniska stunderna när Morris besviket dömer ut sin frukostplätt pga för smetig.  

NÄSTA livsomvälvande grej är att vi har varit friska denna helg! Det är första helgen på väldigt, väldigt länge. Jag kommer att tillägna ett helt inlägg åt det fullkomligt absurda sjukeri vi har ägnat oss åt sen…oktober i fjol? Vinnaren av VAB-bingo har ni alltså right here.

OCH EN TILL GREJ! Jag har köpt gardiner! Måhända inte riktigt lika livsomvälvande, men i detta nästan euforiska inlägg kan jag lika gärna passa jag på att klämma in allsköns härligheter. Senapsbruna är de och jag tycker möjligen att det är en något knepig färgbeskrivning som inte låter som den mest lockande i färgspektrat ¯\_(ツ)_/¯ Aja.

Jag fortsätter att ösa på med YTTERLIGARE ett glädjens besked: till helgen ska vi på bröllop! Bara jag och Johan! Utan barnen! Första natten utan Kasper! Jag är så övertaggad på detta! Nej, jag vet inte vad jag ska ha på mig (vad HAR man på sig på ett marsbröllop givet den svajiga väderleken?). Mira tyckte inte helt otippat att det här halsbandet skulle passa mig perfekt, men jag känner måhända att sex lax kan spenderas bättre.

Nåväl, jag har ju oceaner av tid på mig att lösa detta.

Sa jag förresten att vi även är lusfria?

 

Skärmpaus, minsann!

Vecka 11 2019 kommer att bli historisk på så vis att det blir en skärmfri vecka i familjen Krupa Syllners liv.

Och, nej, är ni galna, klart vi inte fimpar mobilerna helt. Jeez. Men, under familjetid vecka 11 kommer mobilerna att användas restriktivt (vad detta innebär är inte helt spikat än, heh) men det stora i denna SATSNING (well…) är alltså: noll sekunder iPad. NOLL.

Detta på förekommen anledning – ni känner ju till Minecraftmisären? Det har gått upp och ner sen dess men det mest slående i det hela, utöver hur beroendeframkallande spel är, är vår tids enorma tillgänglighet, och vad det gör med oss och vår förmåga att välja och framförallt, hänge oss till något. Mira är inte riktigt lika pundig som Morris, men hon slentrian- och tristesskollar en del vilket bara känns så….passivt.

OBS igen! Gud, det finns så många sidor av detta. Jag är verkligen inte en skärmmotståndare per se, det finns så himla mycket bra, vettigt, kreativt och stimulerande att ta del av. Och jag förstår att de, precis som vi vuxna, bara vill zona ut och slökolla på nåt efter en intensiv förskole-/skoldag. Men den sopiga aspekten är ju passiviseringen, som att de (i alla fall våra barn) liksom glömmer bort allt annat som faktiskt finns att pyssla med. Vi får verkligen veva igång maskineriet (ibland med hjälp av lite uppbubblande vrede) för att få dem att rita/bygga/klättra/pyssla/dansa/whatevva.

Men åter till tillgängligheten. Och där är vi vuxna och våra barn precis lika hopplösa. På samma sätt som vi flipprar bland ett enormt utbud hos streamingtjänsterna (japp, vi har alltså Netflix, Viaplay och HBO Nordic hemma) – väljer en serie, ger den ett avsnitt eller max två, innan vi jagar vidare efter något annat som kan ge oss en mer omedelbar tillfredsställelse. Vi har fler påbörjade serier än intorkade makaroner i mattan (och det konsumeras mycket makaroner i detta hushåll, I’m telling you).

Klart att man då inte kan förvänta sig att barnen ska fixa det bättre? När Morris scrollar runt i AppStore och hittar en miljard olika spel, känns det ofta som att han liksom samlar på spel, snarare än att faktiskt vilja spela dem? Han vill hela tiden hitta ett nytt, utan att egentligen har spelat de han har. Suget efter att hitta nyare, bättre, coolare, trumfar viljan att dyka djupare, lära sig mer och bli bättre (och visst, nu ska vi inte glömma att han trots allt inte har fyllt fem än). Och han kom på sig själv för ett tag sen när han spelade Minecraft och hittade in i butiken där man bland annat köpa olika världar. Nästan i desperation gapade han:

-MEN KAN DE SOM JOBBAR MED MINECRAFT SLUTA GÖRA VÄRLDAR SÅ JAG INTE BLIR SUGEN PÅ ATT KÖPA VÄRLDARNA!

Så sjukt gulligt OCH insiktsfullt av den lilla aggressiva gamern.

Och jag förstår ju att det blir svårhanterligt för en 4,5-åring. Och jag förstår också att den som kan och bör hantera detta är – moi (en återkommande grej i föräldraskapet, det där). Och Johan såklart (underförstått). Vi har kommit överens om att han får köpa en ny värld i månaden – en överenskommelse som i vissa stunder är mycket väl godkänd, för att i andra, lite mer stormiga ögonblick utgör en anledning till att det meterhöga gossebarnet ska flytta hemifrån med omedelbar verkan.

En annan grej som gör hela skärmsituationen knepig, är vår ombytliga inställning. Jag läste bara någon blänkare på Facebook, minns inte avsändaren, om just föräldrars tveeggade förhållningssätt till skärmar. När de avlastar en situation – säg, om kompisar är över och man vill ha lite lugn och ro för att kunna prata (hyfsat) ostört – då är iPaden hyllad och självklar, medan den andra stunder, när vi vuxna helt enkelt inte tycker att den fyller en (för oss) viktig funktion, är något vi dömer ut och ifrågasätter. Återigen – klart att det inte blir lätt för barnen?

Hursomhelst, nu provar vi med en skärmfri vecka och ser hur det känns efter det. Lovar att återkomma med rapport om de LIVSOMVÄLVANDE RESULTATEN.

Sätter ribban lite lagom högt.

Barnen kan, istället för att förlusta sig med iPaden, till exempel städa. 

 

En av dagens önskningar: intakta könsorgan

Utöver samtliga fyra fält ovan vill vi även ha våra könsorgan intakta. Det är en överjävlig verklighet att det många håll i världen fortfarande skärs i flickors underliv (jag ber er att vara redo med swish-appen strax, okej?)

I morse var jag på en frukost som Läkarmissionen anordnade tillsammans med Amie Bramme Sey, Nadia Aden, Bita Eshraghi och Nina Campioni. Och helvete vad illa berörd jag blev när jag fick höra Nadia berätta om sina egna erfarenheter. Hur hon som liten flicka, bland åtskilliga andra, blev utsatt för detta fruktansvärda övergrepp.

Bita, specialistläkare inom gynekologi och förlossningsvård som ansvarar för AMAL-mottagningen på Södersjukhuset i Stockholm, en specialistmottagning för kvinnor som har blivit könsstympade, delgav sina erfarenheter ur ett medicinskt perspektiv och det var inte utan att frukostmackan grötade ihop sig och fastnade i svalget  Luften gick ur mig helt och hållet.

Könsstympning är alltså en djupt rotad tradition som inte är kopplat till en särskild religion utan förekommer inom olika kulturer. I den region i Kenya som Läkarmissionen är verksamma i pågår könsstympningen traditionellt under några veckor i samband med vinterlovet. Under den perioden anordnar de ett läger där flickorna kan vara i trygghet och slipper tvingas till ingreppet. De får träffa andra tjejer som är i samma situation, lyssna till starka förebilder som sagt nej till könsstympning (obs att det inte handlar om ”extra starka och modiga tjejer” vilket ju då skulle innebära att de som utsatts varit för svaga – vissa har bara haft mer gynnsamma möjligheter att överhuvudtaget kunna säga nej), spela teater, dansa och lära sig om integritet, självkänsla och om hur kroppen fungerar. De flickor som inte kan återvända hem efter lägret får komma till skyddade boenden.

Så, för 200 kronor är du med och ger dessa flickor en större möjlighet att kunna säga nej. KOM IGEN NU, swisha så mycket du har möjlighet till 90 00 217 (har full förståelse för att alla inte kan rent ekonomiskt). 

<3

PS. Om ni har hittat hit genom Facebook får ni hemskt gärna gilla/dela inlägget för större spridning! DS

Fotografen: Anna Ledin Wirén

 

Curling, level 7624

Vid sänggående, efter en lång dag och med hopp om en lång barnfri kväll (lång som iallafall 120 minuter JAMEN LÅT EN KVINNA LEVA LITE) bökar sig Morris tillrätta bland lakan och kuddar och täcken med uppmaningen:

-Klia min rygg som hockeylåten!

Hockeylåten är alltså storfavoriten ”Nu tar vi dom” från 19….8…….8? Aja, 80-tal iallafall. Ni vet med Håkan Söder….berg?…..gren?….holm? (WHATEVVA) Och nu vill arvsmassan att jag alltså ska klia honom som om mina naglar sjöng den sången på hans rygg.

-Javisst, min son, intygar jag vänligt *kliar i hockeytakt*.

Apropå kli – sa jag förresten att vi har haft påhälsning av löss igen? Sunday, funday!

 

Smak-(och arv)lösa barn

Så, mor fick feeling i morse och drog på gympaskorna såhär mitt under fool’s spring.

Mira sneglar mot mig, försöker hålla sig neutral och frågar sen så neutralt en oneutral 7-åring förmår:

-Mamma, tycker du att dina skor är fina?

-Ja! Jag älskar dem, svarar jag med eftertryck (och det gör jag, nästan så att jag köpte upp mig på två par direkt).

-Jaha, krystar Mira fram och tittar på mig och försöker se lite uppmuntrande ut.

-…det tycker inte du, va? undrar jag, trots att jag vet svaret.

-Mmm…nej, konstaterar hon men fortsätter sedan hastigt.

-Men det viktigaste är ju att DU tycker om dem, förklarar hon förnuftigt, PRECIS som jag har lärt henne.

Lika delar kränkt som stolt struntar jag i att förklara att hon 1. numera är arvslös och 2. har kass smak.

Fattar väl alla att dessa puppor är 10/10.

 

ÖL MARGARETA!

-Mamma, hur gör man Margaretadansen?

Morris tittar undrande och lite uppfodrande på mig när jag famlar efter svar.

Margaretadansen? WTF? Är det nån ny flossgrej? Ev variant av att shuffla?

-Jag ska fundera lite, svarar jag.

Mellan påklädning och tandborstning hör jag Morris gnola.

Men vänta…

Är det inte…

Flashbacks från högstadiets ljuva nittiotal…

-Mamma hur GÖR man Margaretadansen??? frustar Morris.

Han sträcker ut armarna framför sig och vickar lite på de små pojkhöfterna.

Ett ljus går upp likt en soluppgång.

-NU VET JAG! tjuter jag triumferande och mobiliserar alla latinovibbar som inryms i en stel och hyfsat orytmisk morgonkropp en onsdag i februari.

-BRA MAMMA, DU KAN! hejar Morris.

Mira tittar på mig och ler, möjligen med ett litet stråk av genans.

-Mamma, sjunger de ”öl, Margareta?” undrar vår egen Ingela ”Pling” Forsman.

Klart de gör. Och jag som hela mitt liv trott att de sjungit ”Ey Macarena”.

Typ såhär såg det ut i morse. Bildkälla

 

Vad gör man när barn ljuger?

Att barn ljuger är ju inget som helst märkligt i sig, i synnerhet inte i vissa åldrar, men jag tänkte ändå att vi kunde samlas här, mitt i denna internets föräldraoas, och prata om våra LÖGNAKTIGA AVKOMMOR.

Hehe.

Nämen såhär: ljugerier är ingenting som präglar vår tillvaro i stort men det är ju ändå nåt med ljug som är så ohärligt. En av grundpelarna i vilken sund relation som helst är ju ärlighet och därför blir det, i alla fall för mig, extra skavigt när det sker.

Och jag fattar att det finns ett vuxen- och barnperspektiv på det hela. Som vuxen vill man få klarhet och…upprättelse? Känna att man har en öppen och trygg relation till sina barn. Och som barn vill man säkert oftast bara skydda sig själv från skäll genom att då och då dra en rövare.

Men som ikväll till exempel: Mira hade duschat och tvättat håret och jag kom på att jag skulle spreja i lite olja i vintertrasslet. När jag sträcker mig efter oljan i pumpflaska är munstycket uppskruvat och flaskan förbluffande lätt och ja, typ tom.

Min ärliga reaktion är genuin förvåning och jag liksom undrar högt (obs, utan ilska eller ifrågasättande i detta läge – för det gärna till protokollet!). Jag tittar på Mira och undrar om hon vet vad som har hänt (fortfarande bara genuint undrande). Jag tycker mig se ett hyfsat besvärat kroppsspråk (GUILTY, YOUR HONOR) hos Mira men hon svarar att hon inte har någon aning och ber mig sen bara hastigt att återgå till sprejandet med den lilla mängd olja som återstår.

Och då kan jag inte hålla mig. Medan jag sprejar och borstar tar jag upp tråden igen och frågar om det är säkert att Mira inte vet vad som har hänt, det verkar ju lite mysko att att korken är uppskruvad och oljan är slut – ett konststycke som varken Morris eller Kasper är förmögna att utföra, och jag har väldigt svårt att se att Johan skulle ha roat sig på detta vis. Jag är inte direkt anklagande, men ändå med lite mer påtryckning i rösten. Mira blånekar men hade jag varit en CIA-agent hade jag inte köpt hennes story.

Och här vet jag inte hur jag ska göra det hela bäst? Min ärlighetstörstande sida VILL GÅ TILL BOTTEN MED DETTA. Jag försäkrar Mira om att det inte är någon fara med oljan, jag vill bara förstå vad som har hänt (den har med största sannolikhet används som ingrediens i fantasibageriet som brukar öppnas i badkaret när det badas) i och med att en deciliter arganolja inte har återfunnits på något annat ställe i hushållet.

Samtidigt vill jag ju inte vara nån anal jävel som gör en höna av en fjäder. Oljan i sig är verkligen ingen biggie, men jag vill ju så gärna att hon ska känna att hon kan berätta sanningen och stå för vad som har hänt.

Jag frågar även Morris om han har någon aning men han ser 100% förvånad ut och hans pokerfejs skulle inte direkt ta honom till någon mästerskap i Texas Hold’em, så han rentvås direkt.

Men, det som händer sen är lite spännande. När vi lägger oss i sängen kommer oljan på tal igen – jag tror att det är Mira som tar upp den igen och hävdar sin oskuld. Varpå Morris tar på sig det hela och drar en osannolik story om hur han liksom välte den med armbågen när han skulle ta en blöja till Kasper. Kort därefter kommer en annan story som till ca 89% motsäger den första. En liten stund senare tar han tillbaka allt och säger att det inte var han.

Jag tror alltså att lillbrorsan försökte ta en smäll för storasyrran, men OBS det är bara min lekmannateori.

Innan vi fortsätter med sagan pratar vi öppet om vikten av att tala sanning och att det brukar kännas bättre i magen när man säger som det är, annars kan man liksom ha som en liten skavande knut i magtrakten. Sen släpper vi det hela.

Och jag kommer inte att driva på detta högst banala ärende, men det slog mig så tydligt idag att jag inte riktigt vet hur man hanterar det bäst? Jag blir ju ändå lite frustrerad. Jag försökte också tänka tillbaka på om det har hänt saker där i synnerhet Mira har känt sig väldigt dum eller skamsen över något hon gjort, eller om jag blivit svinarg vid något tillfälle. Men jag kan inte komma på något? (alltså jag har ju blivit svinarg en miljard gånger, men inte just i nåt ljugsammanhang som jag vet är känsligt) Det innebär såklart inte att det inte har hänt, hon kan ju ha upplevt en situation så, trots att inte jag tycker att jag har signalerat det.

Med Mira tror jag det handlar om en sjukt stark rädsla för att göra fel. Jag kom att tänka på en gång när hon hängde inne i badrummet och spanade in saker i badrumsskåpet. I jakt på någonting råkade hon välta ner en glasflaska med Lancômefoundation som landade i handfatet och gick sönder. Jag hörde smällen och gick för att kolla vad som hade hänt, varpå Mira semi-panikar och storgråtandes försöker låsa dörren. Trots att jag var Kristina Lugn själv, att jag gång på gång intygade att det var noll fara, jag ville bara se så att hon inte hade gjort sig illa på glaset så var hon så otroligt uppjagad och upprörd över olyckshändelsen. Alltså på ett sätt som jag inte bedömde alls vara i paritet till vad som hade hänt, men visst, nu var ju dock jag en bifigur i sammanhanget.

Aja, sidospår. Tillbaka till de små lögnernas värld. För i sammanhanget är det en liten grej, sällan förekommande, men ändå så…viktig på något sätt.

Nu ska jag ta en vägg i anspråk här hemma och göra en svårtydd CIA-kartläggning över brottsplatsen, printa ut bilder på alla som vistats i vår lägenhet sedan vi flyttade in i mars 2011, rita upp kartor och färdvägar och skriva slarviga anteckningar över de misstänkta. Under tiden får ni gärna dela era tankar och erfarenheter kring barnljug och lida lite med det här kräksjuka gullot (fritt fram att även lida med mig).

 

Leva lajf

Idag lyckades Mira hitta ett skrymsle på våra 88 kvadratmeter som uppenbarligen varit outnyttjat. Och underskattat skulle det visa sig.

Jag hittade henne alltså här i vad hon själv benämnde som hennes myshörna (0,2% mysfaktor om någon nu undrar vad jag tycker).

*mys*

Två bollar under huvudet med det hårda parkettgolvet som…madrass.

När jag frågade om hon ville kravla sig ut för lite varm choklad fick jag det oväntade och något filosofiska svaret:

-Jag ska bara ligga här och leva livet en liten stund.

Kontemplation på ekunderlag. Och så kan de klaga på att en osynlig söm i en mjuk strumpa skaver?

 

Mira vs Morris – så otippat?

För några veckor sen var vi hemma hos några kompisar på middag (eller pratar vi egentligen månader sen?). Vi kom då in på att prata om hur olika syskonen är sinsemellan och vi gjorde sen en hafsig snabbanalys av Kasper och landade hyfsat tvärsäkert i att han kommer att bli en easygoing filur som kommer att hjula sig fram genom livet och rycka på axlarna åt det mesta.

Men precis när vi hade formulerat denna teori var det något som började pocka någonstans i min hjärna. Och sen slog det mig att jag ett par år tidigare hade skrivit ett inlägg om hur jag bedömde att den då 2-åriga Morris och 4,5-åriga Mira skulle bli.

Efter att ha formulerat en rad vaga frågor till Google den Allsmäktige, hittade jag det inlägg som jag skrev 2016 då jag tyckte att jag träffsäkert kunde läsa av mina barn och deras framtida beteenden.

Och jag hade givetvis fel. ”Morris kommer att garva sig genom livet och slänga sig in i allt med huvudet före”.

Say what?

Morris 2019 edition gormar sig genom livet och gör ingenting utan noga överväganden och massiv försiktig uppmuntran från omgivningen. Men bara från rätt personer och vilka dessa är varierar från minut till minut.

”Mira är känsligare och har en större komplexitet”.

Jaså?

Nu är det Mira som rycker på axlarna åt det mesta, gillar läget men är samtidigt tydlig med vad hon vill och inte vill och är klart mer nedtonad när det kommer till känsloyttringar (alltså jag säger inte att det är bättre att vara mindre emotionellt expressiv, det var bara ett konstaterande).

Och är man nu skarpsynt kan man alltså se att både Mira och Morris är/har varit….vad ska vi säga…bräckliga? känsliga? arga? svajiga? expressiva? allt? vid 4,5 års ålder. Och jag vet att det är en känslig ålder generellt sett, men jag är ÄNDÅ förvånad över hur mycket dessa små liv förändras genom åren. Särskilt på fronter som man liksom hade trott var en medfödd läggning.

Det ska bli så ruskigt spännande att se var detta barkar! Har era barns utvecklingskurvor varit lika oväntade? Och så Kasper mitt i allt, denna sjukt röjiga, roliga, snoriga minidåre som välter vårt hem dagligen. Återstår att se om vår snabbanalys kommer att bekräftas eller förkastas. Återkommer på den just den punkten om ett par år.

 

Minecraftmisär

Eländes elände: Morris har börjat spela Minecraft.

*alla drar synkroniserat efter andan*

Eller såhär: det i sig är ICKE problemet. Faktum är att jag initialt tyckte att det var toppen – Minecraft känns som ett roligt, öppet, utforskande spel med stort kreativt svängrum.

Problemet är snarare Morris 1. besatthet av spelet 2. oförmåga att förstå spelet fullt ut
3. känslostormar kopplat till spelet och nyss nämnda oförmåga

Det är alltså första gången på 4 år och 9 månader som Morris verkligen har fastnat för något – det i sig gjorde mig också glad till en början. Så fint att se honom försjunken i något helkul.

Men underbart är som bekant kort och nu har vi kommit till en punkt där vi inte riktigt vet hur vi ska hantera situationen.

Ja, ni gissade rätt. DET KANSKE NI KAN LÖSA???

Det som alltså händer just nu är att Morris tänker på Minecraft all vaken tid. Han vaknar på morgonen och vill spela innan föris, något vi tillsammans har kommit överens om att vi inte gör. Trots det blir 8 av 10 morgnar lika trevliga som stämningen i en SD-tråd på Facebook pga att han alltså inte får spela. Vår överenskommelse är lika mycket värd som

När han sen får spela, efter förskolan, går det jättebra vissa stunder, för att sekunden senare haverera totalt. Och jag FÖRSTÅR verkligen frustrationen – det känns egentligen som ett spel avsett för något större barn, just för att instruktioner osv kräver att man kan läsa samt att vissa moment i vissa världar dessutom är på engelska.

Och jag vill poängtera att jag GÄRNA sitter med Morris och spelar – jag tycker själv att det är kul och jag märker att det på många sätt är roligt, kreativt och utmanande. Problemet blir när jag påminner Morris om att världen snurrar runt omkring vilket kräver att jag lämnar Minecraftsfären för att exempelvis byta en bajsblöja, fixa mat eller – ve och fasa – att jag måste gå på toa för egen del. Stöter han då på minsta patrull i spelet blir det VANSINNESSTÄMNING i hemmet. Likadant när man ber honom pausa för att det har blivit dags för middag.

Och jag förstår situationen: impulskontrollen brister, känslorna svämmar över och han kan helt enkelt inte hantera spelsituationen. Jag kan verkligen relatera till vanmakten och frustrationen NÄR DET INTE GÅR ELLER MAN INTE KAN LÖSA NÅGOT. Och samtidigt – jag KAN inte heller vara jourhavande spelkompis konstant. Och jag vill inte heller, för den delen.

Överlag är jag emot förbud, jag tycker det är så mycket mer konstruktivt och trivsamt för alla inblandade om vi kan komma överens och kompromissa. Men i det här fallet vet jag inte om det går? I lugna, behagliga stunder när allt flyter så vet Morris precis vad som gäller, så det är inte där problemet ligger. Det är ju hanteringen av känslor som brister (vilket inte är konstigt när man är 4 år och 9 månader).

Just nu känns den enda vettiga lösningen som att pausa spelet för ett bra tag framöver. Eller finns det bättre sätt? Hur hade ni gjort? Har någon stått inför samma problematik? 

Tur att han är lika vansinnesgullig som vansinnesarg.