Kasper 3 månader!

Så kom denna dag, då nytillskottet nådde den aktningsvärda åldern 3 månader. En tid av hormoner, svett och tårar. And a whole lotta lovin’.

”Vid 3 månader vänder det” har ju varit ett mantra som vi själva mumlat, men även något som andra påmint oss om längs vägen. Och har det då vänt, kan man undra?

På flera plan, ja. Men jag skulle ändå inte säga att vi pratar om några tvära lappkast här, mer som en successiv utveckling åt helt rätt håll. Alltså mindre svett och tårar. Eller vänta, mindre tårar iallafall. Nyss guppade jag mig ju faktiskt svettig på pilatesbollen med 3-månadersjubilaren.

Magen är klart bättre, men det är fortfarande mjölkproteinfri kost som gäller för min del. Har fubbat vid ett par tillfällen för att se vad som händer och jag upplever att det blir mer knorr och stånk och bök då. Så jag tutar på ett tag till. Nu när man har kommit in i det känns det inte svinbökigt, men jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte vill mula starka ostar mer eller mindre konstant. Och choklad. Men, som den självuppoffrande moder man är, hänger jag mig åt mjölkfritt margarin så länge.

Rutiner, eller snarare avsaknaden av dem, ja..så ser dagarna ut. Kasper sover när han är trött, vaknar i 9 fall av 10 efter 30-40 minuter, men i vissa mycket välsignade fall, sover han upp till 2,5 timmar. Men det händer väldigt, väldigt sällan. Mr Powernap är ruskigt lättväckt vilket rimmar illa med två högljudda syskon. Det räcker egentligen med att man trycker på knappen till kaffebryggaren (alltså på riktigt) vid ett kritiskt tillfälle i sömncykeln för att mr Klister ska slå upp sina förvisso bedårande små blå.

Och när vi ändå är inne på klister så är lucky number 3 EXAKT lika närhetstörstande som sina storasyskon. Och, i likhet med storebrorsan är nappen hyfsat ointressant medan mina bröst är högintressanta. Han går gärna in i närkamp med dem nån gång i timmen, en vana jag hoppas kan bli något mindre…intensiv här framöver.

Nattetid ligger vi tätt intill varandra. Jag har hittat några sätt att bulla upp med kuddar så att det ändå blir förhållandevis skönt att liggamma närhelst andan faller på. Sen kör vi några sidbyten under natten och sover på så vis så gott vi kan. Precis som jag har gjort med Mira och Morris. Överlag tycker jag att samsovningen funkar väldigt bra och det är på många sätt sjukt mysigt att ha honom intill mig. Kruxet är dock om jag blir kissnödig eller törstig på natten för då vaknar han direkt om jag försöker åla mig ur sängen, trots att jag är smidig som en nycirkusartist. Så det har blivit några gemensamma toalettbesök nattetid.

Det tuffaste är egentligen dagarna. Det blir så otroligt mycket mer bökigt när man inte kan lägga Kasper ifrån sig när han sover. Alltså inte alls överhuvudtaget. De första 2 veckorna gick det ett par gånger, men efter det har vi mer eller mindre burit på/varit intill den lilla arvsmassan. Är man ute och rullar vagn går det bra de 30-40 minuter han oftast sover, men då är man ju upptagen med att gå vilket försvårar tja, exakt alla andra sysslor förutom att möjligtvis prata i telefon eller lyssna på någonting. Men inomhus sover han bara intill min tutte, i famnen på pilatesbollen eller i sele. Så det innebär att någon av oss alltid bär Kasper, medan den andra har hand om Mira och Morris och ja, övriga hushållet.

Och ja, jag skulle nog tro att vi har provat allt vid det här laget. Det är bara kroppskontakt som gäller. Och har man inte själv haft en klisterbebis är det nog svårt att förstå exakt hur krävande det faktiskt är. Johan och jag kan ju aldrig göra någonting samtidigt. Vill någon av oss ta en dusch/gå på toa/ringa ett samtal/fixa en macka/vadmannupysslarmed, måste den andra hålla Kasper. Till exempel nu, när jag skriver, ja då sitter Johan och guppar med Kasper på pilatesbollen. Snart byts vi av, så kan Johan göra något. Det blir liksom aldrig de där andrummen som det skulle blivit om Kasper kunde ligga och sova själv, iallafall en timme eller två.

Men ändå, det går åt rätt håll. Vi har fått många alldeles hjärtsmältande leenden, och fortsätter magen att bli allt bättre kommer säkert sömnen också bli mindre störd på grund av tryckande, smärtande gaser och bajskorvar. Och tack GUD för pysventilen. Tillsammans med pilatesbollen och bärselen utgör den Den Heliga Treenigheten.

Avslutningsvis – grrrrattis Kasper! Och grattis till oss andra i familjen som fixat ett kvartal som kvintett. Exponentiellt mer kaos, men som tur är gäller det även kärleken.

 

”Vilken fin docka, mamma”

Inklämd bland jackorna i hallen hänger, tydligen, rester från min 40-årsfest i höstas. Temat för festen var ”livskris” och gästerna (och vi) såg ut därefter.

Ett gäng hade även med sig denna donna, en uppblåsbar Barbara, som en symbol för den krisigaste av manskriser. Ja, förutom golf då. Hehe.

Uppblåsbar Barbara i hallen

I morse fyndade alltså ungarna henne i hallen. Ja, det var ett tag sen vi städade ordentligt.

Harry: – Mamma, fin docka!
Jag: – Eeh…
Malte: – Hon har blå ögon som jag! Vad vackert! Får vi leka med den?
Jag: – Jo… Näe.
Harry: – Leka dockan! Leka dockan! Leka dockan! LEEEEEKA DOOOOOCKAN!

Jag undrar så hur det kommer att låta om (när) de berättar om Barbara i sina respektive klasser…

 

Happy Xmas (VAB is over)

Ingen jul utan en julsång från oss! Vi ger er…

Happy Xmas (VAB is over)

So this is xmas
Och vad har jag gjort
Förutom att vabba
Det här året gick fort

En frisk jul till alla
Och ett snorfritt nytt år
Till alla med småbarn
Immunboost nu får

En väldigt, väldigt frisk jul
Hoppas Tomten är snabb
Låt oss hoppas på ’18
Without any VAB

Så, snart slutar året
Säg, var det ett hån?
Av stafylokocker
Toppat med Alvedon

En frisk jul till alla
Och ett kräkfritt nytt år
Till alla med småbarn
Immunboost nu får

En väldigt, väldigt frisk jul
Hoppas tomten är snabb
Låt oss hoppas på ’18
Without any VAB

VAB is over…

Originalet skrevs som bekant av John & Yoko.

 

Anna vann Legot!

Tusen megatack alla ni hundratals (?) som var med och tävlade om årets Legonyheter!

Vann gjorde i alla fall Anna Axelsson, GRATTIS! Och svaret på frågan vad huvudkaraktären i Lego the movie från 2014 heter är naturligtvis Emmet.

Tack igen allihop!

 

Bästa leken för alla åldrar. Lovar.

OM det är några som inte scrollar runt på Instagram för jämnan, känner jag att jag måste dela med mig av min närmast gudomliga lekupplevelse häromveckan.

Jag berättade alltså om denna lek på Instagram i samband med att den utspelade sig. Och det var givetvis jag som 1. kom på och 2. entusiastiskt uppmuntrade kidsen att ge sig in i min alldeles nyuppfunna lek.

Leken (som jag MYSER över min egen briljans när jag tänker på det) gick alltså ut på att jag satt i soffan med en sovande Kasper i famnen. När jag blundade och gapade fick de något mer välutvecklade barnen välja en godis ur sina respektive godispåsar och stoppa i min mun, varpå jag skulle gissa vilken sorts godis det var.

…..

(Jag pausar lite här för att ni på riktigt ska kunna ta in exakt vilken satans snilleblixt som slog ner i min hjärnbark där jag satt i soffan med tre barn.)

Alla var alltså glada och nöjda, detta medan JAG fick godis serverat direkt i munnen PLUS att jag fick förtjusta hejarop när jag lyckades gissa rätt (för övrigt 100% rätta svar thankyouverymuch).

Som min kompis Maria uttryckte det: Tror du har levlat till högsta nivån av småbarnspäron nu.

Damn right. Tog mig 6 år och 4 månader.

Här utspelar sig magin

 

Vi gissar djur igen

Vi har ju något av en favoritlek här hemma som funkar varierande bra, men ja, det underhåller oss alla i familjen iallafall. Och ja, det händer ibland (=ofta) att vi skrattar med (=åt) varandra.

Det beror ju till stor del på att vi har lite varierande kompetensnivå i hushållet. Jag och Morris avslutade just en vända gissa-”djur”-lek i sängen, och precis som tidigare gånger var utfallet……………….spännande.

Jag kickade igång med med att tänka på en nyckelpiga. Morris ville nog att jag skulle ha valt ”hamster” istället, för oavsett ledtråd gissade han på hamster.

-Det är pyttelitet och är rött och svart, börjar jag.

-Hamster, gissar Morris.

-Nja, det är mycket mindre. Och rött och svart.

-Um..hamster.

-Nej, inte hamster.

-MENJAGVILLHAAAHAMSTER!!!

-Okej men nu har ju jag valt djur?

-MENJAGVEEEETINTE!!!!

(Obs att han är svintrött vid det här laget)

-Okej, men det är så här litet (jag visar med fingrarna).

-PYSSELMYRA! jublar tröttmössan.

-Nä, men bra gissat, peppar jag. Det är rött med svarta prickar och kan krypa och flyga OCH RIMMAR PÅ CYKELPIGA FFS (fast det där sista i versaler säger jag inte pga är god mor).

-NYCKELPIGA!

-Jaaa! Rätt!

Vidare förklarar Morris att det nu är hans tur.

-Det är lika stort som upp till taket.

-En giraff! kontrar jag rappt.

-Nej

-En val!

-Neeeej, valar är inte så stora mamma! stånkar Morris och jag kväver mina besserwisserfasoner.

-En jättestor björn!

-Neeeej, björnar är inte så stora mamma! stånkar Morris igen och jag undrar hur mycket han egentligen vet om grizzlybjörnar vavavava??

-Hmm…kan jag få en till ledtråd? undrar jag.

-Den är röd med bruna prickar, konstaterar Morris.

-……………..en dinosaurie?

-Neeeeeej. Ska jag säga?

-Nej, jag kan giss…

-Det är en flugsvamp, mamma.

Oooookej. Vänta vänta nu. Så många fel på en gång? Jag plockar ett:

-Men oj, når en flugsvamp ända upp till taket?

-Nä. Jag bara skoja lite mamma, förklarar Morris innan han kommenderar mig att sätta på en Alfonssaga och klia honom på den lilla, lena, lite svettiga ryggtavlan.

Jaja, vad är väl en vinst i en gissningstävling? Godnatt, gott folk.

Morris pausar i en turistfälla i Gamla Stan

 

Vinn julklapparna i årets Legotävling!

Lika traditionsenlig som en förkylning till jul, (fast mycket roligare) är vår årliga ”vinn-Lego-tävling”. Här är årets chans att vinna 2017 års julnyheter!

För att tävla ska du mejla svaret på frågan: vad heter huvudkaraktären i Lego the movie från 2014? till hormonerhemorrojder@gmail.com senast 13 december. Sen hör vi av oss till vinnaren som får välja en av dessa godingar:

Lego City Djungel – mobilt labb

Lego City Djungel – mobilt labb.

Lego Friends Vinterresort – skidlift

Lego Friends Vinterresort – skidlift.

Lego Ninjago – Gröna Ninjans drake

Lego Ninjago – Gröna Ninjans drake.

Köööör!

 

En ganska vanlig kväll

Kaoset råder, röj det är i husen, rööööj iiiii huuuseeen. Iallafall hos oss.

Jo, såatte vi var och fixade pass idag. Två minuter innan utsatt tid ramlade vi in på passexpeditionen i Globen efter att mor tidsoptimistat sig igen.

Mira hjulade runt medan alla boyz i familjen fixade nya pass. Jag fyllde i blanketter och insåg hur otroligt kass jag har blivit på att skriva för hand! Jag som har haft min skrivstil som något av en paradgren, rafsar nu ner bokstäver (really?) lika ryckigt som en högkänslig lögndetektor, knappt läsbart. Dessa digitala tider alltså, detta finmotoriska förfall!

Nåväl, Kaspers passfoto kommer att underhålla oss under många år framöver (han såg lite ut som en bebifierad version av Harvey Weinstein – JAG VET SÅ TASKIG LIKNELSE men jag vill ju inte fara med osanning såhär inför jul).

Middagen skyfflade vi i oss på donken innan vi stuvade in oss i bilen igen, helnöjda över att matmomentet var avklarat innan 17:15. ”Då hinner vi leka, fika och mysa ordentligt” tänkte jag belåtet.

Och det hade ju kunnat funka i teorin.

Vi uppmuntrade barnen att leka lite på sitt rum medan jag preppade fikat och stökade undan disken. Johan satte Kasper i selen och försökte få honom att sova.

Morris hade en helt annat ambition – att hålla hela kvarteret vaket genom att skriksjunga julsånger, rejsa runt, tjuta och gasta och inom loppet av 40 sekunder var kaoset ett faktum. Igen.

Kasper måste ha fått nån mikrotupplur mitt i allt och kom in en andra andning. Han släpptes således ur bärselen och vi fikade med Livets Bakverk: Delicatobollar. Det var till och med så att jag helt oklädsamt girigt högg den största biten när vi delade på bolldrömmarna men jag måste ju rimligtvis få mer pga amning och såna saker.

Tröttheten började sen ta ut sin rätt men vi lovade iallafall Morris att vi skulle sparka lite fotboll innan soffläge och julkalendern. Mira rände och hämtade målet medan Morris lokaliserade den orangea skumbollen. Messi blev såklart övertaggad och inledde fotbollandet med att okontrollerat kasta bollen. Objektivt ett imponerade kast – såväl kraftfullt som rakt. Minus den lilla, men ack så centrala detaljen att Johans rödvinsglas stod perfekt placerat i bollens färdriktning.

Vinglaset kraschar och glas och rödvin flyger och lyckas under luftfärden släcka ett av stearinljusen vidare ut över hela golvet. Och väggen. Väggen där vårt bröllopsfoto i canvas hänger.

Detta är alltså väggen EFTER våtservettsskrubbning. Och fläckarna på Johans skjorta och i min panna är alltså courtesy of Cabernet Sauvignon & Pinotage.

För första gången under kvällen är det knäpptyst hemma hos oss. Efter några sekunder börjar Morris gråta. Sen Mira. Jag tröstar och gnisslar ner min nyligen rotfyllda tand. Johan dammsuger. Kasper skriker.

Fotbollen ställs in till förmån för krishantering och julkalender.

Oordningen återställd.

På plussidan: nu blir vi illa tvungna att måla om vilket utöver vinränderna, även kommer att dölja den uppsjö överspacklade hål som pryder våra väggar (bildbevisligen ovan).

 

Två sanningar:

Lika dystra båda två.

Eller vänta. Dubbelfrisyren kanske ändå är värre.

Så, nu ska ni alla göra er själva en tjänst och gå in och läsa denna sinnessjukt roliga toksågning av filmen Love Actually.

”Hugh Grant plays the role of ”horny prime minister,” which raises the question: What percentage of Americans believe that Hugh Grant literally is the prime minister and/or boy king of the UK? I’ll bet you the number is not zero, and that is why we should all probably eat poison.”

 

Mellistips till panikhungriga barn – och deras föräldrar

För alla er (oss) som inte alltid kan trolla fram en hotellbuffé ur vagnsufletten på väg hem vill vi tipsa om ett knep för att förhindra alltför stora blodsockerkatastrofer.

Utan omsvep (ni känner ju oss, hehe) tänker vi inte hymla om att det ibland (rätt ofta) blir nån panikfrukt/glass på väg hem från föris och skola. För mor alltså. Inte sällan har det även hänt att jag (Sofia) även glömt sagda frukt i vagnen och hittat det bruna bananliket när hungern slog till några dagar senare.

När vi bilade i Danmark och Tyskland i somras var ruttenfrukten ett faktum, så vi köpte istället såna här Cheez Dippers. Grissinistänger man doppar i smältost och mumsar på. De var väl egentligen till barnen men, eehm, det var nog mest jag som höll mig (och vårt äktenskap) vid liv med denna minimellis längs Autobahn.

För när jag blir hungrig så blir jag HUNGRIG. NU. Tessan är likadan! Och vem sjutton drar runt på en kylväska med mellis varenda dag? Ja, skidlandslaget kanske, men inte vi.

Morris äter Cheez Dippers

Här sitter förresten Tessans son Morris på toagolvet och kalasar på brödpinnarna allt medan hans mamma trodde att hon skulle få kissa ifred.

I samarbete med Cheez Dippers

Hur som helst. Att hantera snöblandat regn, matkassar och arga barn är lättare om man knaprar på något gott, som Nalle Puh skulle ha sagt. Han skulle också ha sagt att du är världens bästa mamma, precis som du är.

Om du vill skratta och känna dig lättad i vardagen, gå in och läs ärliga, härliga ”bekännelser” på Mammabekännelser. Om du vill skriva av dig får du en kupong till ett gratis paket Cheez Dippers.

Här hittar ni mer om själva produkten Cheez Dippers.