MORRIS 4 ÅR!

Hurra, hurra, hurra, hurra för lilla galningen Morpan som får våra hjärtan att svämma över lika mycket (okej, mer) som våra psyken grusas sönder. Vår numera finurliga fyraåring som får hela familjen att garva. Och gorma. Denna orubbligt bestämda lilla monsieur som dagligen har lärt mig att tålamod verkligen är en dygd (som jag borde jobba lite extra på).

Han är rättvis och omtänksam som ingen annan. Aldrig skulle han ta en godis utan att försäkra sig om att Mira också får en. Aldrig skulle han ta emot ett erbjudande om bio utan att Mira också får en biljett. Aldrig skulle han glömma kramen och pussen, oavsett snor och smulor.

Vår virvelvind som likt Prins Daniel har känslorna all over the place. Så kavat och känslig på samma gång. Modig men försiktig. Rastlös och vetgirig. Rolig och röjig. Sammantaget helt underbar.

Idag fick han sin efterlängtade Batmantårta och jag vill med denna bild visa upp en bakinsats som kan vara mitt livs mest lyckade. Detta mästerverk drar ett fett, gräddigt streck över samtliga föräldrafails de senaste 4 åren. Så, gott folk, lo and behold. Snart ser ni mig direktkvalificerad till Hela Sverige Bakar:

Dagen tillika firandet inleddes med att Mira väckte mig och väste att vi skulle gå in till Morris. Yrvaket sprattlade jag mig upp ur sängen och började rafsa ihop äppejuice, nutellamacka, tända ljus och girlanger till brickan, allt till de högljudda och alltmer otåliga kommenderingarna från den klarvakna jubilaren själv att vi skulle komma in någon gång. Lungt och fridfullt som vanligt. Sen tågade vi in där och skrålade på såväl svenska som polska vilket mottogs med idel belåtna leenden från födelsedagsbarnet.

Paket revs upp, tårtan massakerades och vi lärde oss en läxa någonstans 20 minuter innan avfärd till dagis/skola: ge inte bort något i present på morgonen som kräver avancerad montering. Uppskjutningen av bygget mottogs inte med glädje.

Och! Dagen till ära har jag även en ruskigt brutal bihåleinlflammation, mitt livs andra. Den första hade jag för exakt 4 år sedan då Morris kom till jorden. Trots att det känns som att huvudet ska sprängas kan jag inte låta bli att se det som en ganska fin symbolisk påminnelse om när han sprängde sig ut ur min livmoder i ett badkar på BB Sophia (förlossningsberättelse del 1 samt del 2).

Herregud vad jag älskar honom.

 

Well, that’s a first!

Igår kväll hände något närmast historiskt i vårt hushåll. Morris var superspeedad (ej historiskt, händer jämt), Johan var trött (ej historiskt heller) och jag var hängig (ej historiskt men länge sedan jag hade en sån blomstrande mancold) och Mira var någonstans mittemellan.

Efter att ha fräst och väst åt Morris framfart inser vi att han är övertrött, trots att klockan bara visar 18:30. Och detta med övertrötthet – HUR kan vi inte lära oss? Det är ändå hyfsat ofta vi står förbluffade och bevittnar Morpan som far runt som en lössläppt ballong och lyssnar lika effektivt som en kraftigt hörselnedsatt person. ”Han har en massa överskottsenergiiii” konstaterar vi som de ”lyhörda” föräldrar vi är. Tills dess att vi inser att det är exakt motsatsen – han är övertrött å det grövsta. Och då har vi redan hunnit ruttna ett par varv på hans fullkomliga omedgörlighet när vi i själva verket borde ruttna på vår oförmåga att lära, trots en miljard missbedömningar.

Nåväl, man lär så länge man lever osv.

I alla fall, nu var det inte vårt (not always) lyhörda föräldraskap jag hade tänkt skriva om, men detta blev upptakten.

Morris somnar inte helt förvånande superfort och Mira får åtnjuta ett av de privilegier som kommer med att vara storasyster: hon få vara uppe längre. Sprudlande glad tassar hon upp och sätter sig i soffan en stund och jag låter henne välja något att titta på. Valet faller på Dessertmästarna (denna snart 7-åring älskar tydligen att kolla på folk som bakar – WHY?? (retorisk fråga – förmodligen pga avsaknaden av en bakande mor?)).

Efter en stund börjar hon krokna och vi förklarar att det är läggdags. Jag passar (nästan retoriskt) på att fråga vem som ska natta henne – jag eller pappa? Nästan synkroniserat med att jag frågar gör jag mig beredd på att resa mig ur soffan pga att jag är förstahandsvalet vid nattning. I samma stund konstaterar Mira:

-Pappa.

Johan skiner upp, lika förbluffad som jag. Jag skiner OCKSÅ upp av detta uppfriskande avbrott i all evinnerlig mammighet. Jag pussar henne en miljard gånger och tittar sedan på hennes lena, lilla ryggtavla som försvinner iväg intill Johan.

Radarparet när vi studerade (well…) fåglar i Sydafrika

 

Hur småbarnslivet egentligen funkar…

…sammanfattat i en bild. Eller ja, nu är det ju en bild som egentligen utgörs av en massa text. MEN NI FATTAR. Så. Denna bild med text i sammanfattar småbarnslivet. Och just bakning med barn. HERREGUD JAG PALLAR INTE. Det slutar alltid med att nån gråter (sällan jag), nån är vresig (oftast jag) och nån är rasande för att man inte får äta upp 70% av smeten (skulle kunna vara jag men oftast inte).

 

Kasper 7 månader!

Jag drar av mitt livs mest nötta fras direkt: HERREGUD VAD FORT TIDEN GÅR! Lillchefen är alltså 7 månader idag och jag försöker hänga med så gott det går vilket inte går så värst bra.

I höstas ylade jag dock inte om att tiden gick fort, då var tidsuppfattningen direkt inverterad. Såhär i efterhand är det svårt att förstå att jag ÄN en gång, tredje gången gillt, drabbades av samma hopplösa känsla att livet för alltid skulle förbli en dimma av bebisskrik, omogna tarmsystem och uppgivenhet. Det är märkligt hur svårt det är att tänka rationellt i de hormonstinna, känsloladdade lägena. Eller vänta, det kanske inte är märkligt alls på grund av just nämnda faktorer.

Jag misstänker att det handlar om att man är så fokuserad på att ta sig igenom tillvaron just där och då, dag för dag, timme för timme. I kritiska lägen, minut för minut. Och mitt i den bubblan är det svårt att lyfta blicken och inse att jorden fortfarande snurrar och att dag kommer bli natt och att man plötsligt kommer att sitta i samma soffa med en 7-månaders jubilar i knät.

Och jag är så pangförtjust i den skära, fjuniga och för tillfället, grönsnoriga lilla filuren. I natt var jag förvisso mindre förtjust på grund av de rikliga och ack så besvärande mängderna snor med tillhörande feber som gjorde att nattsömnen well, det blev ingen helt enkelt. Men i vanliga fall, med några fler sömntimmar på kontot, är han en svinhärlig, social, nyfiken och korpulent liten herre, nu stolt innehavare av två sylvassa gaddar i underkäken. Just de två gaddarna är jag kanske inte heller alldeles begeistrad över pga att de nästan piercar mina bröstvårtor då och då.

Men okej okej okej, BORTSETT från snorfeber och vassa tänder är han en sån charmer. Och jag får lite panik när jag tänker på att det är vår sista bebis (JO DET ÄR DET LOVAR). Och då blir han ännu gulligare. Jag burrar in mig i hans saftiga, overkligt mjuka lår, den lena lilla nacken. Och kinderna. Dessa marsvinskinder.

Nu när jag sitter med honom i soffan känns det helt oförståeligt att jag för 6,5 månad sen funderade på om vi hade gjort rätt i att skaffa ett tredje barn. Men då var världen ur led och uppenbarligen även mitt förstånd. För det är ju en jackpot utan dess like.

Bästa fotovinkeln alla kategorier

Praktexemplaret igen

 

Optimera barnrummen?

Sydafrika är ju ett minne blott och vardagen bjussar nu på klart mer eh..praktiska frågor. I synnerhet i detta haveri vi kallar hem där jag så sent som igår avlägsnade en julbock som stått och tryckt bakom en gardin. Nu ligger den i samma kasse som de länsade påskäggen, en kasse vi skulle kunna kalla ”högtidssaker” för att iallafall ge intryck av en hyfsat genomtänkt kategorisering (vad en urvuxen vårjacka gör i samma kasse behöver vi aldrig mer prata om).

Nåväl. Nu till min verkliga fundering. Hur har ni gjort med barnrummen där hemma? Och jag spänner kanske blicken EXTRA mycket i er som huserar ett par kids mellan era väggar. MEN, det betyder ju icke att ni som har färre miniorer där hemma inte kan komma med väldigt fin input i frågan.

Såhär. Vi gjorde förra året om vår 3:a på 88 kvm till en 4:a på 188 kvm (skoja). En ruskigt lyckad renovering tack vare familjens ingenjör (jag *självgod emoji*) som kläckte planlösningsidén.

Nu har vi alltså tre sovrum, alla i något olika storlek, dock hyfsat små. Låt mig höfta:

Rum 1: 15 kvm

Rum 2: 12 kvm

Rum 3: 7 kvm

I det största rummet finns förutom en miljard leksaker i allsköns feldimensionerade korgar och lådor, en våningssäng, ni vet den klassiska IKEA-sängen Kura? Den står där som en symbol för alla våra krossade förväntningar på att Mira och Morris skulle ligga där och mysa och tindra och sova varje kväll. Den agerar då och då tv-soffa men överslafen är mest någon typ av förvaringsutrymme för det som inte får plats eller kvalar in i de tidigare nämnda feldimensionerade ”förvaringslösningarna”. I detta rum finns även en stor, platsbyggd garderob som rymmer Mira och Morris kläder, samt tja..50% av mina. Plus en massa tjafs längst uppe på hyllplanet där det ändå aldrig är någon som kollar (inklusive jag så har ingen aning vad som är där men det är fullsmockat hursomhelst).

Här leker och utvecklas barnen

I mellanrummet är den romantiska och tydligen fullkomligt naiva tanken att jag och Johan ska sova. Där bröstar en hyfsat nyinköpt 180-säng upp sig och tar följaktligen upp nästan hela rummet. Intill står en bedside crib som en symbol för alla våra krossade förväntningar på att vår TREDJE UNGE SKULLE KUNNA SOVA SJÄLV BECAUSE THREE IS THE MAGIC NUMBER. Så den sängen är för tillfället fylld av Kaspers kläder. Och annat jox.

I det minsta, nytillkomna rummet mörschade (stavning?) vi in en utdragbar 90-säng på bredden. Rummet måste mäta typ 204 cm för det var så sanslöst nära att den inte gick in trots att det var vårt enda kriterium på rumsdimensionerna när vi byggde om. Den sängen skulle i tanken alltid vara bäddad och fräsch, redo att husera någon gäst som skulle tänkas dyka upp. Men icke! Den står där som en symbol för alla våra krossade förväntningar på samtliga ovannämnda sovarrangemang, och huserar nu Johan, Mira och Morris istället. I minirummet ryms även ett skrivbord som är 80% täckt av förvaringslådor samt en skrivare.

Är det NÅGON kvar som inte har slutat läsa efter denna utdragna utläggning? 

(Okej, mamma och pappa, ni måste läsa klart i alla fall).

Så, hur ska vi nu göra? Den tanke som känns mest aktuell just nu är att helt enkelt ha ett sovrum till barnen (och Johan, heh) och göra om det största rummet till 100% lekrum och därmed göra oss av med Kura-sängen. Alternativet skulle vara att barnen får varsitt rum, men sovarrangemanget måste ju fortfarande vara gemensamt i alla fall ett tag? ett decennium? ETT HELT LIV TILL?

Jag är i grunden en vän av delade barnrum och har hela tiden tänkt att Mira och Morris ska få dela ett par år till. MEN, så kommer ju verkligheten ikapp och det senaste årets syskontjafs om diverse pärlor, legobitar, gamla tuggummin och papperslappar har ändå fått oss att tänka att separata rum kanske är en lösning på bibehållen hus- och sinnesfrid.

Gah. Hur har ni gjort? Eller i teorin – hur skulle ni ha gjort? Mira och Morris är rätt lika när det kommer till (höga) energinivåer så OM vi gör om ena rummet till lekrum så blir det ribbstolar, romerska ringer, lianer och annat man kan klättra/klänga/hoppa på/från.

Help pls.

 

På hemmaplan igen!

Ja, hörni. Tre månader försvann lika kvickt som om de voro mandelkubb på en pensionärsträff. Nu sitter jag här i soffan igen, lätt vemodig över den tid som flytt…(ok ok ok, möjligen melodramatiskt i överkant men för effektens skull).

Resan har varit sanslöst bra. Eller jag tror det? Just nu är det som att hjärnan har kopplat bort de senaste tre månaderna och fokuserar på att få tillvaron här hemma att snurra igen. För det känns – bisarrt nog – som att vi inte har varit borta. Trots att vi bara för exakt en vecka sen satt hos några kompisar i Johannesburg och käkade lasagne. Det tog typ en kvart på hemmaplan innan man bara: jahopp, och nurå?

Jag tror, utan att ha något som helst vetenskapligt stöd, att det är för många intryck för min tärda hjärna att hantera, så istället för att bubbla på med solvarma minnesbilder i tid och otid, mobiliserar den sin kapacitet till att jag ska komma ihåg att det minsann är ett BVC-besök imorrn kl 10.00 och att Mira ska ha med sig överdragsbrallor till skolan. Det gäller ju att hushålla med sitt kognitiva kapital (det borde vi ju även ha tänkt på beträffande vårt ekonomiska kapital på resan men #yolo HEJ LYXFÄLLAN!)

Hemmet ser ut som ett halvlänsat buffébord och jag plockar och river och röjer och rensar. Känslan av åstadkommande är noll steg framåt och tre steg bakåt så möjligen borde jag byta taktik men vem orkar tänka nytt när man har hemkomstblues.

Vältrar mig i vemod och svenskt smågodis (HAALLELLUJA) ett tag till.

PS. Om det är något reserelaterat ni undrar över eller vill att jag redogör i detalj för (t.ex. hur man bokar biljetter med en månads felmarginal) så är det bara att hojta!

Lugnt och sansat som vanligt

 

Snart hemgång!

Nu är det knappa två veckor kvar innan Cirkus Krupa Syllner rör sig till den norra hemisfären igen! Och jag har varit lika usel på att blogga som Zuma har varit på att styra detta land som vi snart kommer att lämna (nä, okej, Zuma har fan varit sämre). Har det inte varit brist på wifi, har det varit brist på tid. Och ork. För i ärlighetens namn var krafterna rätt uttömda när vi dundrade iväg hit efter kaoshösten med Kasper.

Och, nog för att batterierna på många sätt är klart mer laddade nu, så är det ju rätt krävande att vara på resande fot med tre kaospiloter. Eller okej, fem kaospiloter. Det är INTE läge för mig att hävda att det bara är ungarna som orsakar kaos.

Nu är vi alltså i Westbrook som ligger utanför Durban på Sydafrikas östkust. Vi kom hit i förrgår efter en katastrofal uppvisning av mig på Port Elizabeths flygplats.

Några dagar innan (framförhållning kan andra hänge sig åt) hade vi bokat flygbiljetter på ett café med semistabilt wifi och gladdes åt att vi kommit billigare undan än beräknat (semesterbudgeten är ju redan fullkomligt sprängd). Innan det var dags att flyga Port Elizabeth-Durban gjorde vi ytterligare ett stopp i Jeffreys Bay för att komma närmare avreseorten.

Packningsfarsen gick lika dåligt som alla gånger innan på resan och vi fräste åt barnen och åt varandra medan vi stuvade undan den triljard grejer vi numera kånkar runt på. En snabb vända genom Mc Drive och med en dubbel QP i halsgropen var vi sen på väg åt rätt håll.

På motorvägen bland strips och sötsur sås blir Morris panikkissnödig. Alltså ni vet på det där sättet när de redan har förträngt kisseriet ett par gånger tidigare under dagen och nu VERKLIGEN måste kissa nununu annars kommer det att släppas loss i brallan. Så, som den handlingskraftiga mor jag är knäpper jag loss Morris bälte, halar fram hans gamla vällingflaska (har jag sagt att han har slutat med vällingen???) som ligger och rullar fram och tillbaka på bilgolvet, skruvar upp locket, och uppmuntrar därefter min son att kissa i sin tomma flaska. Turligt nog gör han det med både glädje och upprymdhet och allt sker dessutom utan spill. 180 milliliter skvimpar nu runt i den väl förslutna flaskan och vi konstaterar att det ser ut som äppeljuice. Sedan fortsätter bilturen på ett högst normalt sätt.

Sådärja

Vi kommer fram till flygplatsen, rattar in bilen på biluthyrningens parkering och tar några djupa andetag innan vi kliver ut. Vi hade nämligen råkat dra på oss en liten repa som vi inte visste om de skulle hugga oss för. Tack och lov var det inga problem och vi lämnade med sol i sinne och så mycket packning som man tänker sig att kungligheter har när de åker på statsbesök (sen är nog deras väskor inte fulla med Transformers, strandleksaker, UV-tält och kissfyllda nappflaskor).

Svettiga baxar vi in oss på flygplatsen som turligt nog är liten. En timme och tjugo minuter innan takeoff och jag känner mig väldigt nöjd med tidshanteringen. Johan pustar och vi konstaterar att just detta moment med resandet inte är med på topp-3-listan. Men vi gläds åt att kön till incheckningen är kort och strax blir det vår tur.

Glada i hågen stövlar vi fram till killen bakom disken och vi småpratar och skojar. So far so good. Han kollar våra pass och ber om vårt bokningsnummer. Jag lämnar över Johans telefon med skärmdumpen på bekräftelsen och han börjar knappa på datorn. Johan och jag hinner konstatera att det ska bli så gött med en flygplatsöl och Morris hinner typ pulverisera flygplatsinteriören.

Det hela börjar ta ovanligt lång tid, men jag står belåtet och tittar mig omkring. Johan börjar dock ana oråd och hintar om att han tror att något är på tok. Kom igen, I-or, tänker jag och riktar sen min uppmärksamhet mot incheckningskillen. Okej, nu krävs det en stor dos av förnekelse för att inte se att han allt lite konfunderad ut.

Det är sällan ett tecken på att allt är frid och fröjd när de måste ropa dit en kollega i ett sånt här läge. Ännu mindre bra när kollegan rynkar pannan och får nånting panikartat i blicken.

”Hur illa kan det vara”, tänker jag i min otroligt optimistiska bubbla.

Jag ser hur de räknar på fingrarna upp till 4. Någon i personalstyrkan viskar fram ett ”shit”.

Okej, har jag glömt att köpa biljetter till en familjemedlem? börjar jag fundera, lite lätt stressad. Johan tittar på mig och jag möter hans blick. Vi avvaktar och andas djupt.

En tredje kollega involveras och därefter är de ense där bakom disken. Shit it is. Vår incheckningskille vänder sig mot oss igen och man kan se att han verkligen lider när han tvingar fram orden:

”M’am today is 23rd of March. Your tickets are for 23rd of April. I’m really, really sorry.”

Fyra. Alltså månad nummer 4 i ordningen. Inte 3. Om du är sorry är det INGENTING MOT VAD JAG ÄR. Johan behåller lugnet men jag ser hur käkmuskulaturen jobbar. Jag blir mest apatisk. Mira och Morris bombarderar med en miljard frågor (förståeligt) när de ser våra reaktioner. Jag förklarar för dem vad som har hänt och sen frågar Mira mig 7000 gånger till ”VARFÖR köpte du biljetter till april när vi inte ska flyga i april vi ska ju flyga i mars, IDAG, mamma, inte i april, varför köpte du de biljetterna istället för biljetter till i mars?”. Morris har 1000% överseende med min blunder men undrar istället om han kan få glass.

Vi blir hänvisade till flygbolagets biljettlucka. Det ringlar sig en halvlång kö till luckan som dessutom rör sig så långsamt att jag funderar på om det ens jobbar någon där innanför. En timme och 10 minuter till takeoff och jag ställer mig i kön medan Johan väntar med bagage och barn. Ungefär var tredje minut kommer Mira fram med ett förbluffat ansiktsuttryck och ställer samma fråga om VARFÖR JAG EGENTLIGEN KÖPTE BILJETTER TILL APRIL NÄR VI JU SKULLE FLYGA I MARS och jag har lust att göra henne arvslös med omedelbar verkan (nu har vi ju förvisso bränt alla pengar så vi får väl se hur det blir med något arv överhuvudtaget).

Tio minuter passerar. Tjugo. Fyrtio minuter innan takeoff stänger incheckningen och jag stirrar på klockan som en besatt. Kortisolutsöndringen funkar alldeles utmärkt. Till slut står jag äntligen längst fram och förklarar min prakttabbe och möts tack och lov av förståelse OCH något som verkar vara lösningsorientering. Hon knappar febrilt på tangentbordet och kan konstatera att det finns fyra platser kvar på flyget, om än utspridda. TAGET, ylar jag och halar utan minsta eftertanke fram kontokortet som om pengar vore en oändlig resurs.  Inväntar sen summan som faktiskt inte blir alltför saftig. När transaktionen är genomförd visar klockan 14:38 och planet lyfter alltså 15:20.

Hoppet återvänder och vi älgar fram till incheckningen igen. Vår incheckningskille är minst lika glad som vi och han hjälper oss snabbt i ordning med allt och tar oss i hand med de avslutande orden ”we learn every day” och jag älskar honom innerligt trots att jag vet att han misstar sig då jag förmodligen kommer att upprepa något snarlikt misstag inom kort igen men ja, det känns väl onödigt att påpeka det i just den stunden av vänlighet och hoppfullhet.

Vi galopperar iväg mot gaten och Kasper som hänger på Johans mage har tvärruttnat och gastar för allt vad hans halvårsgamla stämband förmår. Bebisbehov i all ära, men här ska ett plan boardas så vi fortsätter vår framfart genom flygplatsen och jag tänker att vi dagen till ära sannolikt är Port Elizabeths främsta turistattraktion. Varsågod att ranka oss högt på TripAdvisor.

När vi närmar oss gaten med vår medhavda och framavlade sirén är det som att alla inser den prekära situationen. Folk banar väg och liksom hjälper oss längst fram, lite som att jag tror att det känns när man har stagedivat och flyter runt på allas uppsträckta armar. Jag älskar hela världen. Flygplatspersonalen kommer till och med ut med portabla boardingkortscanners och tanter och farbröder river av alla tricks de har för att muntra upp den gråtvrålande medpassageraren.

Väl ombord måste vi lösa sätessituationen där vi alltså har blivit placerade på rad bakom varandra. Som tur är befinner vi oss i en flygplanskabin i världens kanske vänligaste land och ett par förfrågningar senare sitter Johan bredvid Mira och Morris medan jag och Kasper huserar några rader bak mellan två killar som även de visar sig vara världens schysstaste. Ena håller i Kasper medan jag tråcklar på bebissäkerhetsbältet och den andra erbjuder sig att hjälpa till med handbagaget.

En kort tid senare sitter jag med Kasper i knät och en burk kall lager i handen. Ölen sveps snabbare än Kasper suger sig fast i bröstvårtan och snart är vi uppe bland molnen, på väg till rätt ställe, på rätt dag.

We learn every day. Well, at least some do.

Här underhåller vi människor i Robbergs naturreservat i Plettenberg Bay. 

 
 

Mer än halvtid!

Mon Dieu, dagarna rusar förbi! Det är helt omöjligt att förstå att vi redan varit borta i nästan 7 veckor?

Måndag, fredag, måndag, fredag – så känns det sammanfattningsvis. Eller ja, vi har ju lördag varje dag, eller vad vet jag, jag har ju tappat bort veckodagarna för länge sen.

Jag trodde att 3 månader på vift skulle vara långt mer kämpigt. Att man skulle sakna bekvämligheterna mer – alla ens saker, barnens leksaker och…liksom alla vanor man ändå har på hemmaplan som är enkla, lättillgängliga och trivsamma.

24/7 med barnen har också varit lättare än jag hade trott. Visst, det är sinnessjukt intensivt mellan varven och vi tjafsar, fräser och gapar åt varann. Men det har varit (och är) riktigt välgörande för den här kvintetten att få komma iväg och landa i den nya konstellationen som Kasper skapade när han ålade sig ut ur min livmoder för snart ett halvår sen (och jag inser nu att jag inte ens skrivit om förlossningen FFS? Det kommer, lovar!).

Mira och Morris är BFS. Alltså Best Friends Sometimes. Men också mer ofta än jag hade trott. Skulle vi snitta syskonfrid vs syskontjafs blir det nog ändå…60 vs 40. Men visst, de har ju hyfsat begränsat umgänge här så de kanske har gillat läget i att de är varandra de får hänga med om de inte vill vara med sina imaginary friends (Mira har visserligen 3 (!) hundar som med en vuxens ögon är två stenbumlingar och en 5-liters vattendunk).

Och trots intensiteten så finns det ändå tid till att samla tankarna och reflektera mellan varven. Well, man drabbas kanske inte dagligen av häpnadsväckande insikter men det är ändå färre saker som pockar och distraherar här på bortaplan, vilket har varit skönt för hjärnan.

Och Kasper, den lilla pärlan. I höstas hade vi aldrig kunnat drömma om att det vrålande nytillskottet skulle bli en sån dunderhit, men nu alltså. Så sjukt fin och gullig och klängig och krängig och alldeles ljuvlig och jobbig. Pratade med Johan om det häromdagen – ibland tänker jag att vi som hedrats (well…) med bebisexemplar av den krävande sorten, för oss ackumuleras kärleken under de första, turbulenta månaderna, för att sedan brisera i en riktigt saftig kärlekskonfettibomb, såhär några månader efter nedsläpp. Så det jämnar kanske ut sig ändå.

När jag skrev om att vi skulle ge oss iväg på vår resa var det många som hörde av sig med funderingar, frågor och farhågor. Nu kan jag givetvis inte ge några garantier, inte heller veta vad som passar för just er. Men jag kan utan minsta tvekan säga att det här är det bästa vi har gjort. En sån otrolig ynnest och jag är hundraprocentigt medveten om vilken lyx det är att kunna hänga med sin familj på andra sidan planeten i tre lediga månader. Vi har förvisso sprängt resebudgeten men om jag någonsin ska använda uttrycket så får det bli nu:

YOLO

 

Med ständigt sällskap

Jag har två stalkers. De har hängt efter mig iallafall ett par år nu. De mätte 130 respektive 105 centimeter på dinosaurieutställningen senast och är ruskigt ihärdiga i sin strävan att vara mig hack i häl 24/7.

Ibland sker förföljelsen helt uppenbart då de helt enkelt går efter mig som om vi vore en liten förskolegrupp som ska på utflykt. Minus reflexvästarna och snorätandet. Eller kanske mer som en ankfamilj? Ibland testar jag deras hängivenhet genom att ganska snabbt och plötsligt röra mig från punkt A till punkt B. Ankungarna hänger givetvis på. Ankpappan i huset brukar ibland uppmärksamma deras beteende och ber de snart arvslösa ankungarna att låta ankmamman vara ifred NÅGON JÄVLA GÅNG. Ankungarna tycker sällan att ankpappans tankar kring att splittra formationen är värda att lyssna på utan fortsätter att gå i sin mors fotspår. Detta slutar hyfsat ofta med att jag fräser något om att ”mammor behöver faktiskt också få vara i fred”. Häromdagen svarade den kortare av dem helt sonika att ”nej, mamma, mammor behöver inte det” samtidigt som han småskrattade och skakade på huvudet som om jag hade påstått att Rubble i Paw Patrol är en dvärgkanin.

Ibland sker beteendet lite mer diskret. Märk väl att målbilden dock är densamma: att minimera avståndet mellan mor och barn. Nästan som att de själva inte märker av förflyttningen? De liksom sugs närmare mig, som om jag voro en centraldammsugare. Jag kan sätta mig själv i en fåtölj med barnen spridda över hemmet. Sedan börjar de liksom komma närmare och närmare tills de båda bråkar om vem som ska sitta i höger respektive vänster knä. Varpå jag undrar vad de överhuvudtaget GÖR i mitt knä?

Eller när jag sitter på toa. Just som kisstrålen träffar porslinet har dessa två liksom dykt upp och ägnar sig åt att inspektera toalettborsten, mina trosor samt hur mycket jag egentligen har kissat, allt medan de påstridigt undrar vad sand är gjort av.

Den större av dem har ett livsfarligt vapen i detta läge vilket hon inte drar sig för att använda. ”Det är för att vi älskar dig och vill vara med dig”, säger hon och är svingullig. Ouch. Knepigt läge att ba’ JAHA TRÅKIGT FÖR ER ATT DET INTE ÄR ÖMSESIDIGT NU VILL JAG SLÖSCROLLA INSTAGRAM ISTÄLLET (att säga så är OCKSÅ ett stort misstag pga följdfrågan ”vad är instagram mamma?” varpå man måste försöka sig på att förklara för två miniorer vad denna sociala plattform är som jag alltså hellre hänger på än att umgås med dem just då ARGH JAG BLIR GALEN)

Igår tog jag en paus och flydde fältet för att gå på massage. Sortin skedde under vilda protester och Mira tittade besviket på mig och sa att jag minsann hade sagt att ”när vi åker till Sydafrika kommer vi att vara med varandra HELA TIDEN” och så hade jag mage att gå iväg en timme.

*Facepalm*

Sen visade det sig att massagen jag hade bokat var imorrn istället och att gårdagens behandling istället bjöd på vaxning. Avsevärt lägre mindfulnessfaktor men jag fick iallafall ligga ensam på britsen under 30 sammanhängande minuter.