Status på amningsavslutet

Ja, hörni. Nu är det 50 timmar sen Kasper sög musten ur mig för sista gången. Jag försöker att inte tänka på det vemodiga i det hela, men det lär komma och knacka på inom kort.

Just nu är jag mest upptagen med att ta hand om mina arma bröst. Jag har inte förstått hur mycket mjölk jag faktiskt har kvar. I och med att jag jobbar nu går det 10-12 timmar dagligen utan amning. Men visst, sen har jag ammat på kvällen och natten. Men jag trodde inte att det handlade om så mycket?

Brösten håller på att explodera. De är knöliga, stenhårda, svinstora och varma. 50 timmars ackumulerad mjölk trängs därinne and it ain’t nice.

Jag har pumpat ut litegrann 2-3 gånger hittills bara för att lätta på det värsta trycket. Men de är ändå ömma som ett enda stort blåmärke.

En kompis hörde av sig och tipsade om en hyfsat otippad huskur: att lägga vitkålsblad på brösten och dra på en sport-bh. Först tänkte jag wtf sen ugh sen ja, nu sitter jag här med vitkålsblad på boobsen. Hur detta ska kunna hjälpa är bortom min förståelse men är man desperat är några vitkålsblad en ganska liten insats ändå.

Har ni några andra dundertips står jag och mina tuttar redo att prova (nästan) allt.

Imorrn drar jag iväg på en weekendtripp med några kompisar och det vore ju väldigt fint om brösten kunde bli mindre…aggressiva snarast.

Och nätterna då? Bättre än väntat! (vi hade ju visserligen väldigt låga förväntningar) Första natten var Johan uppe ett par gånger och gav lite vatten och vaggade runt. Andra natten blev lite mer dramatisk då Kasper kräktes (sannolikt pga vaccinfesten tidigare på dagen). Men efter lite nattbad och byte av sängkläder kunde båda två somna om.

I natt sover vi hemma allihop och jag hoppas INNERLIGT att det blir en dräglig natt. Ska kliva upp vid 04:00 så jag behöver alla minuters sömn som bjuds (och nej, det är såklart noll synd om mig som måste gå upp tidigt pga resa, heh).

 

Världens sämsta 1-årspresent

Då har Kasper alltså hunnit bli 366 dagar. Bemärkelsedagen blev inte direkt storslagen men jag tänker att vi har många chanser på oss att höja ribban, heh.

Gossebarnet fick njuta av att vara 1 år i ett dygn innan han brutalt kastades in i Livets Hårda Skola.

Lektion 1: DÅ VAR DET FÄRDIGAMMAT!

Det har aldrig varit någon uttalad plan att sluta amma vid ett års ålder, men på fredag åker jag och några kompisar iväg för att roa oss kungligt och jag tänker och känner att det ändå kan vara rätt tid att avsluta amningen nu. Nätterna är ett ändlöst snuttande och jag måste få sova mer sammanhängande nu för att inte säcka ihop.

Men, för att minimera eventuellt kaos har jag tagit med Mira och Morris hem till några kompisar där vi ska sova i två nätter. Johan tar alltså Kasper på hemmaplan utan att behöva trassla med ytterligare två barn såhär initialt.

Förhoppningen är att dessa två nätter ska få Kasper att förtränga mina fantastiska bröst och glatt somna in och somna om utan dem.

………….

……..

Mmhmm.

Vet inte om det är en rimlig förväntansnivå efter att ha ammat i runda slängar…4000 gånger? (en helt rimlig överslagsräkning – minst 10 amningstillfällen per dygn under ett års tid).

Japp, jag lovar att rapportera.

Och ni är alla med på vad det här kommer att innebära:

JAG SKA SOVA OFRAGMENTERAT, UTAN EN SVETTIG, BRÖSTBESATT MÄNNISKA I ARMHÅLAN!!!!!!!!!!

Ligger och överväger om jag ska orka pallra mig upp och tvätta bort sminket när Mira och Morris nu äntligen har slocknat. Värt det?

 

Kasper 1 år!

Lucky number three har alltså gått och blivit 1 år! Kasper, din råfina lilla bulldozer <3 Du gulliga, mulliga, fjuniga unge.

Jag hade tänkt skriva min förlossningsberättelse såhär jubileumsdagen till ära. Men, nu är klockan en bit efter 21.00, Mira och Morris somnade precis, efter att jag läst och fräst dem till sömns (HUR KAN DE INTE SOMNA UNDER 90 MINUTERS LÄSNING?!?!?!?!) medan födelsedagsbarnet ligger och knorrar i Johans famn. Middagen står kvar på bordet, det är grus i hela lägenheten efter Morris eh..grusprojekt och jag är, denna glädjens dag, svintjurig och frustrerad över marathonläggningen och haveriet vi kallar hem.

Så, jag ska nu ägna kvällen åt dessa ärofyllda uppgifter. Men jag LOVAR att snart skriva om hur det egentligen gick till i förlossningsrummet på Södersjukhuset den 17 september 2017.

 

Mensen som kom och gick?

Jag minns inte hur det var med mensen efter Mira och Morris men den här gången så fick jag den igen i början av augusti, typ den 3-4:e. Och sen dess har den inte kommit igen.

NEJ JAG ÄR INTE GRAVID. Det skulle vara jag och Jungfru Maria i så fall och det känns väl inte helt sannolikt (Kasper är en sån cockblocker alltså).

Men har jag fått någon form av elefantcykel med +39 dagar mellan varven? Eller är det vanligt med lite mysko cykel i samband med att mensen rasslar igång igen? Det positiva är ju att jag skulle kunna köpa en menskopp nu i och med att jag har glömt det, trots denna förlängda tidsfrist.

Vänligen upplys mig, ty jag tycks ha förträngt?

Avslutningsvis bjuder jag på lite menskonst signerad Liv Strömquist från Slussens tunnelbaneperrong.

 

Dramat om den uteblivna broccolisoppan

När jag kom hem idag var det frid och fröjd och glada miner i cirka 15 sekunder. Det var min fråga om middagsmat som utlöste kvällens drama.

För det har ju kommit att bli såhär att Morris favoritmat, samtliga kategorier, är…

WAIT FOR IT.

….

….

Broccolisoppa.

….

….

När vi nu har återhämtat oss från detta osannolika kan vi återgå till dramatiken.

Så, när jag entusiastiskt frågar vad vi ska äta och Johan svarar kyckling intar Morris horisontalläge på golvet och vrålar över oförrätten att det inte serveras broccolisoppa. Trots att han på morgonen önskat sig – ja just det – kyckling.

Jag försöker avleda det vredgade barnet genom att föreslå en god match med helgloppisens pangfynd: ishockeyspelet.

Veckans hittills största miss.

Den korta ilskna rasar då ytterligare över att pucken är borta. Och det värsta är att det är jag som har slarvat bort den, vilket jag verkligen har.

Helvete.

Krishanteringen fortsätter men med uteblivna resultat. Den rasande sonen förklarar att han nu ska flytta hemifrån, till en annan familj.

-Men var ska du flytta då, Morris? undrar jag nyfiket.

-TILL ETT ANNAT LAND!!! TILL SKÅNE!!!, gastar Morris till svar.

Jag kväver impulsen att rätta de geografiska missförstånden då jag misstänker att det inte skulle landa så värst bra hos den något agiterade mottagaren.

-Ah vad tråkigt. Vi kommer ju sakna dig jättejättemycket då, förklarar jag.

-DÅ FÅR NI GÖRA DET FÖR JAG SKA FLYGA DIT NU.

Morris sätter på sig skorna och börjar låsa upp den redan upplåsta dörren.

-Finns någon anledning till att du flyttar till just Skåne? undrar jag.

-NEJ! gapar Morris.

Tänker ändå att flytt är en hyfsat stor sak och detta känns lite väl ogenomtänkt?

-Har du köpt flygbiljetter redan? fortsätter jag trevande.

-Nej. För jag vet ju inte hur man gör det, konstaterar Morris, nu lika delar uppgiven som arg.

Han fortsätter med det något kontraproduktiva momentet att låsa upp den redan upplåsta dörren, nu dessutom med nyckeln där själva ringklockan sitter.

-Morris, kan du inte tänka dig att bo kvar ändå? lirkar jag.

-NEJ!

-Men, vi vill ju ha en Morris i vår familj, säger jag.

-DÅ FÅR NI TA EN ANNAN MORRIS. DET FINNS FLER! svarar han.

-Men ingen lika bra Morris som du, ju, förklarar jag. Snälla, stanna! På middagen iallafall?

-NEJ FÖR VI HAR JU INGEN TRAPPA OCH JAG VILL HA EN TRAPPA I MITT HEM!!!!!!

Ingen broccolisoppa, en bortslarvad puck och ett trapplöst hem. Klart man vill se sig om efter bättre alternativ.

Livet med en fyraochetthalvtåring är ju inte förutsägbart iallafall.

 

Livspusslet – berätta, HUR bär ni er åt?

Nu sitter man här igen, september breder ut sig likt höstblåsor på ett förskolebarn, och vi försöker trolla ihop tillvaron. För det känns fanimej som magi emellanåt. Häromdagen när jag pratade med någon (hade mitt närminne varit högpresterande hade jag eventuellt kommit ihåg vem jag faktiskt konverserade med?) om det omtalande livspusslet konstaterade hon att det där satans pusslet inte ens håller som en liknelse. Det är en miljard felsågade bitar på en pusselyta som rymmer typ 32 bitar. Pussel, schmussel. En ekvation med för många okända variabler, skulle jag snarare säga.

End of rant.

Jag vill inte på något sätt få det att framstå som att en en- eller tvåbarnstillvaro var lätt att få ihop, för det var det inte. Jeesus, startade ju bloggen på grund av det kaos EN bebis kunde skapa. Men nu, med tre kids känns det som att i alla fall vi måste tänka till och ta ett nytt grepp om tillvaron. I alla fall om man vill att den ska vara något sånär värdig och kvalitativ.

För det känns inte värdigt att jäkta genom livet på detta vis, att hela tiden ha så små marginaler att spela med. Varje gång jag springer till tunnelbanan blir jag lite själsligt urholkad (vsg för drama).

Ofta blir resultatet, i alla fall för mig, halvhjärtat. Eller ja, konkreta resultat kanske det inte alltid handlar om, mer upplevelsen av saker. Närvaron spretar, saker pockar på, jag påbörjar men hinner eller orkar inte avsluta. Allt måste prioriteras och allt som oftast är det lustfyllda saker som faller bort till förmån för praktikaliteter och vardaglig…maintenance. Och då ska tilläggas att det oftast ser ut såhär hemma hos oss, så ribban är inte jättehögt lagd.

För första gången i mitt liv (tror jag?) försöker jag se på, och angripa tillvaron något mer strukturerat (tro mig, det ligger inte för mig). Det här är de områden jag tänker att jag ska försöka styra upp i någon grad, ej i någon rankad ordning dock (obs, när jag skriver ”jag” menar jag såklart Johan inkluderad):

  • Städning
  • Matlagning
  • Träning
  • Sociala aktiviteter
  • Johan, alltså romance, tête-a- tête, love stuff

Städningen – livets träsk, alla kategorier. Så otroligt eftersatt hemma på grund av 1. Röriga föräldrar, i synnerhet mor 2. Extremt röriga och röjiga ungar med noll medfött ordningssinne 3. Väljs med lätthet bort till förmån för ptja…precis allt annat. Därför överväger jag nu att prova att ta in städhjälp för att se hur mycket hallelujakänsla det kan bidra med. Kompisar bedyrar sin kärlek till vardagsavlastningen och givet min okärlek till städningen är jag villig att i alla fall testa. Har ni några tips så hojta! Har koll på vissa etablerade firmor, typ Hemfrid och Hjälp hemma men har ni andra prisvärda, kvalitativa alternativ är jag all ears (och ja, jag vet att det kan finnas ideologiska betänkligheter kring städhjälp och jag känner även själv en viss skavighet till att behöva ta hjälp med något som man ”borde” fixa, men ja…nu känns det som att tillvaron kräver all avlastning den kan få.)

Matlagningen – inte heller min favoritgren. Eller egentligen kan jag tycka att det är kul när man 1. har tid 2. inte behöver handla. Heh. För inte allt för länge sen provade vi färdig matkasse från Middagsfrid, en flexitariankasse, minsann. Sen fattar jag inte vad som hände, men helt plötsligt insåg vi att vi var bjudna på middag någon kväll den veckan, ytterligare en kväll var enbart 40% av familjen hemma men ja, resterande två middagar lagade vi.

Vi har även gjort några semiambitiösa ryck då vi gjort veckomatsedel och sen klickat hem rubbet från Mathem baserat på menyn. LJUVLIGT att inte behöva tänka eller spontanhandla bland 4000 människor kl 17:22 en tisdag, blodsockerlåg och nervklen. Känslan efteråt var precis som efter sex – varför gör vi inte det här oftare? Meeen sen faller det på att vi inte kan mobilisera ork att komponera matsedlar i förväg. Ambitionen nu är i alla fall att fortsätta handla mat på nätet pga OVERKLIGT härligt när det ringer på dörren och välfyllda matkassar helt plötsligt står i ens hall, men jag tänker att vi ska knåpa ihop en stående inköpslista som kommer en gång i veckan med bulkvaror. Det kommer ju fortfarande att kräva kompletteringshandling, men en stor del kommer ändå att bli överstökad genom någon form av automatisering (detta ord kändes så ljuvligt när jag skrev det – saker som bara sker utan insats) (Parentes två – blir galen på att havremjölken man har i kaffe är slut överallt?? #priviligerad) (Parentes tre – såg inte det här sjukt gott ut? Och nu ser jag också, vilket jag inte har nyttjat förut – att man kan klicka hem hela receptet? Kan man även laga det på max 8 minuter? heh.)

Träningen – det är alltså inte fråga om någon ambitiös hälso-/träningssatsning. Men jag måste, om inte annat för mitt psyke och tålamod, komma igång med denna endorfinfrämjande grej snart som tusan. Kroppen är svagare än en torr grankvist och jag blir en avsevärt trevligare människa för alla i min omgivning om jag får frigöra lite fysisk energi regelbundet. Har ett otroligt underanvänt SATS-kort som jag muttrar över varje gång jag skymtar det i plånboken. Hade kunnat köpa mig säkert två höstkappor för alla de månadsavgifter som bara donerats till träningskedjan. Arbetshypotesen just nu är att lunchträning är det som minst sannolikt kommer att dribblas bort till förmån för annat jox. Låt mig återkomma med utvärdering.

Sociala aktiviteter – hur gör ni här? Har ni fasta dagar då ni har fri lek? Alltså för er vuxna, tänker jag nu. Vi kör mest adhoc när det dyker upp något och jag älskar ju egentligen spontaniteten, men förutsättningarna för att göra saker på volley känns rätt ogynnsamma. Ens eget infall ska ju då synka med en annan människa som sannolikt också rattar barn och vardagslogistik och stjärnorna måste ju rimligen stå i linje för att detta ska ske. Samtidigt känns det så…träligt att schemalägga umgänge? Men ja, det kanske är det som krävs om man nu ska få till det med någon form av regelbundenhet?

Johan – min råfina vapendragare. Som jag kan sakna honom i denna trebarnskarusell. Vi ses ju hela tiden men det är ju sällan fråga om skönt, kravlöst, fokuserat häng. Vi har förvisso mina föräldrar på typ armlängds avstånd men det känns inte självklart att dumpa tre yrväder hos dem, särskilt som båda nu är 70+  (hej mamma och pappa, jag veet att ni gärna hjälper till <3) Så, det jag är inne på är att scouta fram en lämplig barnvakt. Låt mig nu formulera drömscenariot som med fördel skulle kunna få inträffa cirka var tredje vecka/en gång i månaden:

Torsdag eftermiddag och arbetsdagen lider mot sitt slut. Lugnt och sansat beger jag mig till stan, i obefläckade kläder, osvettig och allmänt…sval (jamen låt en kvinna drömma lite). Sen skrider jag värdigt in på en bar där Johan sitter och väntar med två glas vin. Där sitter vi och är älskvärda och fnissiga innan vi glider vidare för att äta middag på ett pangställe som vi naturligtvis har bokat i god tid. Sen har vi sex på toale…SKOJA. Ett par timmar senare, låt säga vid 22.00/23.00-rycket åker vi hem för att mötas av en fantastisk barnvakt som alltså har hämtat, utfodrat samt nattat barn.

Alltså jag får gåshud bara av tanken? Precis som med städningen – har ni några barnpassningstips så shoot! Känner till Nanny.nu och Charlies bästa änglar men har ingen erfarenhet av dem själv. Funderar på om man ska scouta runt i närområdet för maximal tillgänglighet och komfort för samtliga inblandade?

Ja, det var väl en nätt och rimlig sammanställning, heh. 

Throwback till i maj då vi firade Johans födelsedag som två riktigt brunstiga turturduvor

 

Förbrukad rösträtt

Med en vecka kvar till valet blir jag så innerligt jävla matt när jag ser den här typen av SD-argumentation i olika forum. Hela den här röra-om-i-grytan-mentaliteten som är allt utom konstruktiv.

Personen ovan som redan innan intar en defensiv position och ba’ ”även om jag röstar på SD så kommer de ju ändå inte kunna göra så mycket under bara en mandatperiod plus att de inte får bestämma själva”.

JAMEN VARFÖR I HELVETE RÖSTA PÅ NÅGRA SOM DU ÄNDÅ INTE SKULLE VILJA FÅ STORT/FULLT HANDLINGSUTRYMME? Hur kan ingångsvärdet vara så enfaldigt och…blaséartat? ”Äsch, vi kan väl se hur det blir? Det kanske blir bra?”

Hur kan man tycka att det är värt att chansa på så oerhört vaga, verklighetsfrånvända grunder?

Och denna socialpsykologiska bandwagoneffekt som är så djupt olycklig i ett laddat politiskt sammanhang som detta: ”men om så många kan tänka sig att rösta på dem så KAN de ju inte vara så dåliga 😌”. JO FÖR I HELVETE.

Okej att du faller för massan när det handlar om en ful jeansmodell, det skadar inte mer än din plånbok och well, kanske din ställning som modeikon. Men när det kommer till representanter som ska leda landet vi lever och verkar i, då duger det fanimej inte att förlita sig på en stor massas (sviktande) omdöme.

Och slutligen – ”se det positiva, Trump är värre?”

*slowclap* 🙄 Jävla idioti.

Slutligen – hatten av för Maria Soxbo, som förutom att driva den grymma bloggen Husligheter, har ägnat månader åt att dagligen argumentera, förklara och stångas med faktaresistenta, trångsynta och oinsatta röstberättigade.

#röstamedhjärnan

 

Jobbstart och lägesrapport

Nu är jag alltså inne på den tredje jobbveckan efter ett helt år på hemmaplan. Det är jättekul, meckigt, stimulerande och knöligt – allt på samma gång.

Dock kände jag redan tidigt i somras att jag var redo att återgå till livet som förvärvsarbetande människa. Sen försvann sommaren lika snabbt som jag svettades ner alla mina kläder och vips visade kalendern vecka 33 och ja, nu sitter jag här.

Och det är en strid ström av känslor och tankar, vill jag lova. Detta är ju (JO!) det sista barnet för vår del och det är inte helt sorglöst jag nu konstaterar att detta avbrott som en längre föräldraledighet ändå är, aldrig kommer igen. De senaste åren har på sätt och vis varit en tidsperiod som jag har förhållit mig till i block, om ni förstår hur jag menar? Ett Före och Efter varje barn. Och nog för att en föräldraledighet på många plan är intensiv och slitsam, så skapar den ändå distans och agerar någon form av oas i det som vi kallar det vanliga livet.

Nu, precis idag tampas jag med exakt samma sak som inträffat i samband med återtåg efter tidigare mammaledigheter: ett självförtroende som sviktar som en tremeterstrampolin.

Det kanske inte är så värst konstigt när man varit bortkopplad från jobbet under en lång period, men det är ändå en skavig och frustrerande känsla. Jag minns som sagt att jag har drabbats av den tidigare, men jag kan inte minnas hur länge den suttit i?

Samtidigt – och det är inte orimligt att tro att det beror på att det sista barnet nu är framavlat och fött – kommer ytterligare aspekter och spär på känslotrasslet:

Och nu då?

Fyrtio kommer allt närmare och ja, vad händer nu? Denna nätta frågeställning som jag har noll svar på. En fråga som Mary Oliver ställer lite mer välformulerat:

Tre barn, en fantastiskt fin man och 24 timmar per dygn. Skola, förskola, jobb, aktiviteter och umgänge. Och nånstans däremellan tid för eftertanke.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det? Eller snarare, hur jag VILL få ihop det? Att få ihop det på något sätt löser sig alltid, men hur ska vi göra, vi i vår familj, på ett kvalitativt sätt som lirar med hur vi vill att vår tillvaro ska se ut?

Mitt problem i lägen som det här är att jag vill komma fram till och styra upp det NU NU NU! Allra helst igår. Mitt något explosiva förhållningssätt till problemlösning är inte alltid det mest konstruktiva, i synnerhet inte till stora frågor som denna som dels involverar flera andra människor och dessutom inrymmer existentiella aspekter som jag eh…inte har svar på.

Så, jag försöker att sitta lugnt i båten och samla såväl tankar som kraft. Titt som tätt reser jag mig hastigt som satan och tänker att jag måste GÖRA något, men jag försöker då att liksom mjukt valla mig tillbaka till sittande läge och guppa vidare, stillsamt för en gångs skull.

Vad gäller separationsångesten så var den inte lika brutal som jag hade trott. Visst, jag ber hyfsat ofta Johan att skicka bilder och rapporter om vad dunderduon har för sig och jag längtar ju efter Kasper. Särskilt vissa stunder. Men jag vet inte, det känns samtidigt så fint att Johan och mr Klister hänger om dagarna nu så jag antar att det liksom lindrar min saknad?

Hursomhelst. Det blev en ganska spretig och kanske svamlig lägesrapport men jag antar att det återspeglar det som försiggår innanför skallbenet.

 

FREDAGSTIPS!

Hörni! FREDAGSTIPS! Såg just på det däringa Facebook att Blankens kör ett höstevent i sin butik på Upplandsgatan 62 i Stockholm med start kl 12.00 idag! Man kan tydligen även göra klädbyten på plats men det kanske ni inte liksom intuitivt kände på er i morse när ni dundrade hemifrån så jag fattar att inbytarmaterialet kan vara skralt. Men skor kan man ju glo på ändå.

Blankens boots

Har själv gett mig helgen på att styra upp terminens alla inköp (Alla. Dessa. Extra. Ombyten???? Och VAR är alla strumpor? Har de förångats i sommarens värmebölja?) och såg exempelvis den här höst/vinterdojjan från Lil’ Blankens som såg svinmysig ut, right? (det är alltså en barnsko)

För egen del skulle jag inte banga på den här godingen. MEN nu ska vi försöka fokusera på barnen här.

(Men OM ni nu redan har surfat in där kan ni ju unna er att kolla runt lite på kläderna också. Just saying.)

 

En närmast historisk dag

Gårdagen ska faktiskt skrivas in i historien som en dag att minnas.

Igår började Mira skolan på riktigt. Vi har alltså en ettagluttare i familjen numera. Gårdagen var även då Morris skulle göra comeback på förskolan, något han inte har sett på med blida ögon de senaste veckorna.

Morgonen blev hetsig men vi fullföljde planen att komma iväg alla fem, i tid. Jag och Morris styrde stegen mot förskolan medan Johan tog Kasper och Mira och vandrade upp mot skolgården där alla skulle mötas.

Morris och jag hann cirka 30 meter innan jag stannade vagnen tvärt. Vänta nu här? Ska jag alltså inte vara med på Miras första dag i skolan? Kvällen innan hade jag och Johan pratat ihop oss om det logistiska upplägget och enats om fördelningen. Men nu kändes det helt ogenomtänkt.

Jag konfererade kort med Morris som var omedelbart positiv till att styra om såväl planer som barnvagn och skynda efter storasyrran o Co istället.

Precis när vi kommer fram till en öde skolgård ser jag Johan stå med telefonen mot örat, samtidigt som det vibrerar i min väska. Vi går mot varann och jag inser att något är fel. Klockan är 08.00 och vi är på skolgården. Men sannolikheten att det enbart är en (1) elev som ska börja ettan är ju väldigt, väldigt låg varpå jag ringer till en hyfsat säker källa som förklarar att skolstarten börjar kl 08.30.

En halvtimme tillgodo! Så otroligt ovanligt! Vi slår följe med en kompis + barn som också misstagit tiden och beger oss mot det närliggande fiket. Jag jublar inombords när jag nu får chansen att hälla i mig morgonens andra kopp kaffe och barnen blir inte direkt missnöjda när de får välja vad de vill till denna oplanerade andra frukost.

Klart det blir princesstårta.

Där hänger vi och mular tårta och flossar och jag kunde inte vara mer nöjd över tidsmissen som ledde till detta vardagsavsteg. Alla är nöjda!

När klockan närmar sig 08.30 vandrar vi bortåt igen och möts av en klart mer välfylld skolgård. Kort därefter hörs introt till I got this feeling och två av pedagogerna drar igång någon form av mass-aerobicspass som alltfler ansluter sig till. Alla är glada! Eller är det min egen sinnesstämning som jag läser in hos alla runt omkring? Nej, jag tror fanimej att alla ÄR glada. Så mycket förväntan hos juniorerna, så mycket nostalgi hos seniorerna.

En guldig skylt med 1A skymtar och vi sluter upp intill läraren. Jag ser hur Mira bubblar inombords när hon ställer sig i ledet med sina kompisar. Efter en kort stund marscherar de iväg och jag luftpussar och vinkar, möjligen lite för frenetiskt, samtidigt som jag helst skulle vilja kuta ikapp och pussa henne en miljard gånger till. Johan och Kasper följer med upp till klassrummet och jag och Morris återgår till ursprungsplanen.

När vi närmar oss gården hör jag något barn tjuta ”Morris”. Morris skiner upp och blir på samma gång blyg. Han försöker gömma sig i suffletten men kikar snabbt fram när han inser att det är hans bästa kompis som ropar.

Vi rattar in på gården och jag går runt med Morris i famnen. Jag har fått instruktioner om att inte gå iväg snabbt så vi går runt och pratar med både kompisar och personal. Alla där är också glada och vi myser ikapp. Morris grepp om mig mjuknar allteftersom och till slut får jag trä på honom den rosa reflexvästen som de ska ha på sig när de beger sig till skogen. Gulliga kompisar kommer fram och vill hålla handen i ledet. Det känns som att Morris skrattgropar aldrig har varit djupare.

Med två kompisar på varsin sida tänker jag att jag kan lämna Morris. En blygsam protest får mig att ge honom ännu en kram innan en av de fantastiskt tålmodiga pedagogerna tar hans hand och entusiastiskt börjar prata om skogsutflykten.

Lugnt men liksom raskt förflyttar jag mig ut från gården och försvinner runt hörnet, utan vare sig skrik eller gråt. Segerkänslan!

Efter jobbet åker jag tillbaka till skolan för att gå på mitt livs första föräldramöte i klass 1. Jag hittar Miras plats i klassrummet och slår mig ner på den stol som hon kommer att sitta på när hon lär sig klockan och att räkna med minus. Det känns så stort och så fint alltihop.

Lyssnar på lärarna som berättar om hur allt kommer att funka i skolan. Noterar små saxar och limstift. Smarta mattetricks sitter upptejpade på väggarna. Älskar klassrummet, älskar skolan, älskar läraren som jag bara haft att göra med en kvart.

River sedan av en bit av pappret med skolinformation och lånar pennor från Miras alldeles egen låda.

Den färdiga lappen placerar jag sedan bland blyertspennorna, suddgummit och pennvässaren.

Att vara förälder är så obeskrivligt mäktigt ibland.