Med ständigt sällskap

Jag har två stalkers. De har hängt efter mig iallafall ett par år nu. De mätte 130 respektive 105 centimeter på dinosaurieutställningen senast och är ruskigt ihärdiga i sin strävan att vara mig hack i häl 24/7.

Ibland sker förföljelsen helt uppenbart då de helt enkelt går efter mig som om vi vore en liten förskolegrupp som ska på utflykt. Minus reflexvästarna och snorätandet. Eller kanske mer som en ankfamilj? Ibland testar jag deras hängivenhet genom att ganska snabbt och plötsligt röra mig från punkt A till punkt B. Ankungarna hänger givetvis på. Ankpappan i huset brukar ibland uppmärksamma deras beteende och ber de snart arvslösa ankungarna att låta ankmamman vara ifred NÅGON JÄVLA GÅNG. Ankungarna tycker sällan att ankpappans tankar kring att splittra formationen är värda att lyssna på utan fortsätter att gå i sin mors fotspår. Detta slutar hyfsat ofta med att jag fräser något om att ”mammor behöver faktiskt också få vara i fred”. Häromdagen svarade den kortare av dem helt sonika att ”nej, mamma, mammor behöver inte det” samtidigt som han småskrattade och skakade på huvudet som om jag hade påstått att Rubble i Paw Patrol är en dvärgkanin.

Ibland sker beteendet lite mer diskret. Märk väl att målbilden dock är densamma: att minimera avståndet mellan mor och barn. Nästan som att de själva inte märker av förflyttningen? De liksom sugs närmare mig, som om jag voro en centraldammsugare. Jag kan sätta mig själv i en fåtölj med barnen spridda över hemmet. Sedan börjar de liksom komma närmare och närmare tills de båda bråkar om vem som ska sitta i höger respektive vänster knä. Varpå jag undrar vad de överhuvudtaget GÖR i mitt knä?

Eller när jag sitter på toa. Just som kisstrålen träffar porslinet har dessa två liksom dykt upp och ägnar sig åt att inspektera toalettborsten, mina trosor samt hur mycket jag egentligen har kissat, allt medan de påstridigt undrar vad sand är gjort av.

Den större av dem har ett livsfarligt vapen i detta läge vilket hon inte drar sig för att använda. ”Det är för att vi älskar dig och vill vara med dig”, säger hon och är svingullig. Ouch. Knepigt läge att ba’ JAHA TRÅKIGT FÖR ER ATT DET INTE ÄR ÖMSESIDIGT NU VILL JAG SLÖSCROLLA INSTAGRAM ISTÄLLET (att säga så är OCKSÅ ett stort misstag pga följdfrågan ”vad är instagram mamma?” varpå man måste försöka sig på att förklara för två miniorer vad denna sociala plattform är som jag alltså hellre hänger på än att umgås med dem just då ARGH JAG BLIR GALEN)

Igår tog jag en paus och flydde fältet för att gå på massage. Sortin skedde under vilda protester och Mira tittade besviket på mig och sa att jag minsann hade sagt att ”när vi åker till Sydafrika kommer vi att vara med varandra HELA TIDEN” och så hade jag mage att gå iväg en timme.

*Facepalm*

Sen visade det sig att massagen jag hade bokat var imorrn istället och att gårdagens behandling istället bjöd på vaxning. Avsevärt lägre mindfulnessfaktor men jag fick iallafall ligga ensam på britsen under 30 sammanhängande minuter.

 

Vad jag har gjort varje kväll sen december

Ja, det är varken långkok, ansiktsbehandlingar eller pilates. Snarare så har högläsandet ur Moa går till tandläkaren varit en stående punkt på mina kvällar när Harry har fått bestämma bok. Och det får han ju, den lille mistluren. Tråkigt nog har det varit Moa som har gällt sedan förra året.

Ni som har barn som har tänder känner igen Moa går till tandläkaren. En slags preppande Pixibok inför första tandläkarbesöket, utgiven av Folktandvården.

Folktandvården. Harpan är inte mycket för fantasy.

Boken i sig har jag inget emot, den är välskriven och lagom kort för att man ska palla att läsa den utan att själv somna. Men ja, efter tre månaders rabblande blir även den vackraste prosa en form av tortyr.

Jag brukar liva upp det hela med att då och då läsa på olika hemkokade dialekter. Men det gillar inte Harpan. Han vill att det ska låta precis som vanligt, precis som förrgår eller varför inte den 3 januari. Eller 6 februari.

Den 13 mars har lillchefen sitt första tandläkarbesök. Man kan säga att vi är väl förberedda.

PS: Moa finns även som film. Den har vi också sett… zzz.

Moa går till tandläkaren
 

Larvigt värre

Okej, jag försöker KBT-a/Göteborgsskämta lite här. I själva verket pratar vi om ett mindre trauma som drabbade oss för cirka 36 timmar sen.

(Ett litet tips om du vill fortsätta läsa är att inte äta just i denna stund.)

Vår Alla hjärtans dag blev en alldeles lagom mysig dag (very Swedish) med skattjakt för galningarna och bubbel till de klart mer sansade i hushållet. Vi mulade i oss grillade räkor och vispade till och med ihop en egen aioli i någon form av husligt infall.

So far so good.

Vi gick och la oss allihop och morgonen inleddes faktiskt väldigt gosigt med att barn + man kom in och hängde lite i min och Kaspers säng.

Sen gick mor på toaletten och då gick vi från gos till gross på 2 sekunder.

Medan jag sitter där i godan ro fastnar min blick på den urtvättat röda frottehandduken som dagen innan fick agera badrumsmatta. ”Vad är det där för vita fläckar” funderar jag lite svävande. Blicken vandrar vidare men återgår sen till handduken.

(Fyfasen, det vänder sig i kroppen nu alltså…)

”Vad många vita fläckar det är” fortsätter tankegången. OCH VARFÖR I HELA HELVETE RÖR DE SIG?!??!?????????????????

Min morgonsega hjärna tar iallafall någon sekund på sig att processa skådespelet på handduken innan jag så lugnt jag förmår informerar Johan om att han har ett uppdrag på toaletten. Barnen tittar undrande på mig och jag fortsätter på engelska. ”OK, Johan, this is really gross and I’m sorry, but this is too much for me so you’re gonna have to handle this one. Go into the bathroom, bring a plastic bag and throw the towel. It’s full of white….larvas (?)”.

Johan bleknar lite men steppar upp (jag vill poängtera här att jag inte brukar lämna över allt och ingenting till honom som ett annat våp men larver alltså…mardröm) och stövlar in i badrummet medan jag med lite forcerat glättighet underhåller avkommorna i sängen.

Det tar längre tid än jag tänkt att detta hedersuppdrag borde ta. Efter en hyfsat lång stund låter Johan meddela att dessa vansinnigt ovälkomna gäster finns i betydligt större antal över en klart större yta än just på den urtvättat röda handduken.

PANIK! KVÄLJNINGAR! KRYP ÖVER HELA KROPPEN!

Johan fortsätter reka runt i huset och delger noll goda nyheter. Det är larver lite överallt i kök/vardagsrum (där det är klinkergolv).

VAD ÄR DET SOM HÄNDER????????????? Igår noll larver, idag en hel jävla koloni.

Jag inser att jag måste hjälpa till och mobiliserar all rationell vuxenkraft jag har i min kropp (glöm inte att allt detta sker innan morgonkaffet har hunnit bidra med sin styrkegivande förmåga). Johan drar på sig sina flipflops och jag härmar honom innan jag trevande tassar ut i köket.

Fyfan. Det ligger små, vita larver och vrider sig i fogarna mellan klinkersplattorna. Och ovanpå klinkersplattorna. Morris visar sig vara väldigt intresserad av larver och går nyfiket runt i huset och studerar de små korvarna. Och jag är inte sen med att inse mitt triumfkort! ”Morris!” utbrister jag peppigt. ”Du kan vara larvpolis! Gå runt lite i huset och speja efter larverna och säg till när du ser några så kan pappa sopa upp dem.”

Ja, jag skickar alltså iväg min 3,5-åriga son för att göra the dirty work på grund av att jag, 37 år gammal trebarnsmor, är för vek.

Johan går runt med kvast och skyffel och sopar upp de små monstrena. Morris rapporterar förtjust när han stöter på nya. Parallellt drar jag fram dammsugaren för att göra en tvåfrontsattack. Skoningslöst far jag fram med min killer machine och suger upp de VIDRIGA VIDRIGA FAN VAD JAG HATAR DEM larverna.

Ut med allt. Mattor, leksaker, filtar, stolar – rubbet. Nu har min harighet övergått till ursinne (nä ok inte riktigt ursinne, men ja, mördarinstinkt?). Larvpolisen har gått på rast och vi vuxna får sköta resten. Det borstas, dammsugs och slutligen moppar jag frenetiskt varenda kvadaratcentimeter av klinkerplattorna med kokande vatten.

Två timmar senare står vi med en varsin kopp kaffe i handen och spanar efter överlevare. Några dyker upp men de går raskt ett obarmhärtigt öde till mötes.

När vi sansat oss ytterligare sätter vi i oss lite välbehövlig frukost och ställer oss själva den fråga som pockat på oss hela morgonen: HUR I HELA JÄVLA FRIDEN BLEV VÅRT HEM INVADERAT AV LARVER?

Vår starkaste teori är att det typ är konstant rötmånad här på grund av het högsommar. Lägg sen till en hög luftfuktighet (vet iofs inte om larver specifikt gillar fukt men det känns rimligt att det har bidragit) och, den sannolikt starkaste anledningen: huset har ett rätt rejält sopkärl. Tänk mindre soptunna. I vanliga fall fyller man ju och kastar en soppåse modell ICA på en dag, inte sällan mer än så. Men denna generöst dimensionerade säck har säkert tagit 3-4 dagar att fylla så det är väl allsköns animaliska rester däri som lockat till sig de små vidrigheterna.

Och när vi ändå var inne på ämnet passade jag på att informera Johan om att framtida maskrelaterade händelser (springmask till exempel) kommer att innebära att jag tillfälligt abdikerar från mitt mammaämbete varpå han får hantera alla ringlande former av liv.

Nu KBT:ar jag vidare här:

 

Rekord i otillräcklighet

Efter solsken kommer massiva hagelskurar och det är väl rimligt om man strävar efter någon form av balans i tillvaron.

Dagen idag har varit en av de bästa hittills. Vi stuvade in oss själva i bilen tillsammans med alltför många feldimensionerade kollin av matsäckar, parasoll, skötgrejer, filtar, stenar (fråga inte, Morris påhitt), leksaker samt *övrigt*. GPSen ritade ut vägen till De Kelders som är ett naturreservat med stränder, grottor och tidvattenpooler och vi följde lydigt efter de knallgröna linjerna på skärmen.

Vi hittade en egentligen ganska kass picknickplats men i och med att blodsockret did the talking så hade vi inte så mycket att sätta emot. Några knöliga stenar och rötter gjorde våra sittben sällskap medan vi mulade i oss det kylväskan hade att bjussa på.

När vi kunde börja prata i trevlig ton igen bestämde vi oss för att gå/klättra ut till grottorna allihop. Möjligen att vissa sneglade på oss med viss skepsis när mor + bärsele inklusive bebis stegade iväg mot grottorna men jaja låt en småbarnsmor leva lite. Allt gick jättebra, ska tilläggas. Och vilket sjukt coolt ställe! För samtliga inblandade!

På hemvägen stannade vi i Stanford som är en mysig liten…ort? by? och fikade lite innan vi dundrade vidare hem. Morris önskade Sommar & sol av Sven-Ingvars så den gnolade vi på längs vägarna.

So far so good.

Sen skulle vi grilla vilket också gick fint tackarsomfrågar. Ända till dess att Morris plockade upp en glödande kolbit en kort stund efter att Johan betonat att man ABSOLUT INTE FÅR RÖRA KOLBITEN SOM RAMLADE NER.

Kylning av fingrar pågår

Ja, så resten av kvällen har vi ägnat åt krishantering och nerkylning av fingrar. Och Morris som är mammig i vanliga fall blir akut brutalmammig när han har ont/är sjuk och har därmed beordrat mig att inte vistas längre än 20 centimeter från honom. Och samtidigt har Mira suttit tålmodigt vid datorn och väntat på att jag ska spela Star Stable med henne som vi numera gör en stund varje kväll. Och just idag har hon väntat på ett uppdrag som hon länge har velat slutföra. Och samtidigt har Kasper velat amma well, så mycket som han brukar vilja amma (alltså sehevinmycket).

Och där nånstans mitt i allt slog jag personligt rekord i otillräcklighet. Det ska firas med ett glas vin nu när alla tre miniorer äntligen sover.

 

Separationsångest = otrygg, eller?

Det här är en grej jag har funderat på länge. Morris har alltid, alltså verkligen sen han var liten bebis, haft det tufft med separationer. Även hos anknytningspersoner som mormor och morfar har det mellan varven varit jättejobbigt för honom (och därmed oss) att skiljas åt, om så bara för ett par timmar.

Och på föris har det varit såhär sen dag 1. Gråt varje dag vid lämning. Alltså på riktigt, varje dag sånär som på en handfull dagar då det varit friktionsfritt. Otroligt dränerande. Och det verkar vara just själva separationsögonblicket som är det svåra, för dramatiken är snabbt överspelad.

Johan har skött lämningarna i klart större utsträckning, delvis för att det går bättre än när jag lämnar, men även för att det har passat familjelogistiken bäst. De morgnar när det har varit extra mycket strul har Johan ringt till föris och kollat läget och varje gång har han fått samma svar – ”nu är allt toppen, det gick över efter någon minut och nu är han i full färd med [insert valfri aktivitet]”. Och, när man hämtar honom är han jämt mitt uppe i något som utifrån sett ser väldigt roligt och stimulerande ut.

Men det är ju så sinnessjukt jobbigt att se honom så skärrad när det vankas avsked. Vissa gånger på föris har det varit så upprivande att jag tänkt att jag måste hämta hem honom igen, men så vet jag ju att det förmodligen redan har gått över när jag väl har tänkt klart den (skuldtyngda) tanken.

Johan förbereder Morris varje morgon på hur det kommer att bli och går igenom lämningsprocessen för att underlätta för honom. Och då är Morris väldigt medgörlig och lyssnar intresserat. Men sen låser det sig när de väl är på plats.

Pedagogerna är stjärnor som aktivt möter Morris och försöker styra in honom på någon aktivitet han gillar, alternativt erbjuda honom att sitta i deras knä en stund för att landa lite. Men ändå denna dramatik.

Två grejer som kan ha förstärkt det ytterligare under hösten är ju såklart Kaspers intåg i familjen, men även att Mira har börjat förskoleklass. Innan dess gick ju båda på samma förskola, om än på olika avdelningar, men sågs då och då på gården och på storsamlingarna. Och nu är ju den trygga punkten borta. Men visst, det har ju varit knepigt även när Mira fortfarande gick på föris.

Att Morris skulle hänga på MiniSats tillsammans med Mira och kompisar utan oss har varit helt uteslutet. Vi har gjort några (frustrerande) försök, men det har varit lönlöst. Och jag veeeeeet att man inte ska jämföra med andra, men det är ändå så påtagligt när exempelvis våra kompisars barn bara har rusat in på MiniSats, och knappt vinkat hejdå innan de har kastat sig i rutschkanan.

Och jag funderar på om denna separationsångest liksom bara är ett fenomen i sig, eller om det handlar om otrygghet? Kan man vara (väldigt) separationskänslig men ändå trygg?

Som vanligt går man ju till sig själv och tänker om vi har gjort något knas? Kan vi göra något bättre? Annorlunda? Samtidigt som jag ju tänker att han praktiskt taget är född såhär och alltid har reagerat häftigt på separationer vilket då istället skulle innebära att det är ett drag hos honom, helt enkelt.

Tankar på det? (och tips, ALLTID tips, tack)

 

Ni har väl koll på Minstingen?

Full fart i snö- vab- och vardagskaoset!

Hade kunnat vara titeln på en Falkenbergsfars men nu är det dock min tillvaro det handlar om. Allt är bra alltså, men jag (Sofia) har börjat ett nytt jobb och ja ni vet ju, småbarnsvardagen är ju ett heltidsjobb i sig.

Hur som helst, ni har väl inte missat att vi jobbar ihop med Minstingen, Axfoods produktsortiment för småbarn? På Minstingen.se kommer vi att skriva krönikor med jämna mellanrum. Här är februarikrönikan, om ni vill läsa om mask och annan ohyra. Hehe.

Minstingen
 

Det sjukaste jag någonsin packat på en resa

Nej, det är inte fråga om en mogen mögelost eller 200 stuvbitar tapet (det hade kanske varit sjukare faktiskt).

Men detta:

Min tappre vapendragare

”Nämen se där, vilken otrolig tur att lägenhetsinnehavaren ni hyr av har en pilatesboll”, kanske ni tänker (precis det tänkte och uttryckte min kompis som jag skickade den här bilden till nyss).

Nä, sån tur har vi inte. För det är samma (förbannade) pilatesboll som vi har nött våra stjärtar emot sedan 2011 då Mira kom. Och denna (förbannade och välsignade) trotjänare har alltså fått färdas tusen mil (true story) för att fortsätta att göra nytta. På södra hemisfären intet nytt, mr Klister vill fortfarande guppas till sömns.

Men jag kan inte riktigt smälta det. Att vi har packat med en bolljävel som mäter 65 centimeter i diameter och släpat med den till andra sidan planeten?!

Som jag ser fram emot den dag då pilatesbollen är lika obsolet som den minidiscspelare jag en gång hade. När samtliga människor i hushållet kan somna som normalt folk.

Det blir väl kanske nångång vid nästa decennieskifte?

 

I helgen har vi bara överlevt

Jag som inte har några syskon alls följer som sagt Maltes och Harrys eeh, broderliga utveckling, med lika delar stort intresse som högt blodtryck.

För här är det inte långa stunder av samstämmighet. De KAN vara sams, om planeterna står i rätt konstellation, men oftast är det någon form av konflikt som utspelar sig här hemma och jag är minst sagt trött på det. Jag vet, jag veet, att det tillhör utvecklingen och är fullkomligt normalt men vafan, när går det över? Om nånsin?

När Harpan föddes var det många som sa att med fyra år i åldersskillnad så skulle de inte bråka lika mycket, som om de hade varit mer jämngamla.

Då inställer sig frågan: hur skulle de då ha betett sig? Slagit ihjäl varandra varje dag?

Så om någon undrar vad jag gjorde i helgen kommer jag inte att säga: ”åkte skidor med hela familjen och grillade korv på en gnistrande sjö, innan vi lagade mat tillsammans och Malte läste godnattsagor för Harry”. Nä, jag kommer säga som det var: vi gjorde ett försök i pulkabacken innan det gnälldes hem och sen arbetade jag och Magnus övertid som domare/väktare resten av helgen innan vi somnade i förtexterna av nån film.

Berätta, bråkar era barn mycket? Och, hur överlever NI?

Tom & Jerry (know your meme.org)

Knowyourmeme.com

 

Kalsonger kastas även på sydligare breddgrader

Det är (om någon nu trodde det) inte mindre kaos i tillvaron såhär svinlångt söderut på den södra hemisfären.

Lite tidigare ikväll, mitt under det hetsiga nuskavigöraossklaraförsängen-gatloppet, sulade Morris iväg sina använda kallingar. Som landade mitt i Miras fejs.

Konstpaus.

Alla drar efter andan.

Vad händer nu?

Morris skrattar förtjust och Mira frustar av skratt även hon. Det hade lika gärna kunnat resultera i en genomdramatisk kollaps, men nu hade vi 6-åringens humör på vår sida.

Morris får ju inte nog där utan vill spinna vidare på sitt komiska grepp. Hastigt tar han tag i den nyligen utbytta bajsblöjan, ihoprullad och -tejpad som även den strax blir luftburen. Under den korta luftfärden hinner jag utstöta ett NEEEEEEEEEEJ! Men även här, likt föregående scenario slutar allt gott. Vilket i det här faller är lika med bajsfritt.

Och nu har stollarna precis dunat in efter att vi legat och klibbat mot varann i den tropiskt tempererade lägenheten (vadå tror ni vi kollade om det fanns AC? Bwahahhaa. Det finns det alltså inte) Men, på den ljusa sidan tänker jag att vi snabbare kommer att acklimatisera oss till den 30-gradiga hettan. Och, man blir ju lättare förkyld av AC eller blir man inte det, är det en myt eller vavavavava?

Hursomhelst inget vi behöver bekymra oss om i och med att vi nu inte har någon AC. Ett större bekymmer är i så fall vätskebrist pga mängden svett som alstras i detta hushåll. Men ska vi vara riktigt ärliga så har vi inte så värst många bekymmer överhuvudtaget.

 

Framme i Sydafrika!

Efter 16,5 timmar på ett flyg och en miljard timmar i diverse passkontroller är vi på plats i Kapstaden. Eller ja, nu har vi ju varit här ett dygn redan men ändå.

Och jag behöver ju inte brodera ut något om hur vädret är (bara taskigt ju). Vi kan väl nöja oss med att att det är avsevärt varmare än hemma och noll centimeter snö.

Flygresan förtjänar ju nästan ett eget inlägg men överlag – hör och häpna – framstod vi nog som en rätt normal familj. Ja, förutom när jag stod lutad över babysängen på flyget i en ovanligt icke-ergonomisk position och försökte vyssja en precis nerlagd Kasper (nej det funkade inte). Eller när Morris glömde bort kissnödigheten och släppte lös all ansamlad urin på flygplanssätet och sig själv (nej det luktade inte liljor sen). Eller när barnen simultant, efter att ha smakat på efterrätten som serverades mellan Addis Abeba och Kapstaden, fick så kraftiga kväljningar att jag i panik trodde att de fått synkroniserad vinterkräksjuka (nej, reaktionen var inte orimlig – jag smakade själv och kan fortfarande inte förstå vad det är som kunde ha smakat så? Helt sinnessjuk smak och då är jag inte särskilt känslig.)

Nåväl. Värmen och tröttheten efter resan kan ju knäcka de tappraste så nu försöker vi återställa energinivåerna (och öldepåerna) så gott det går. Det innebär bland annat läggdags såhär när klockan visar 21:20 (tror det diffar en timme?).

Fortsättning följer.