Morgnar med Morris

Dagen börjar med att jag och Johan står vid köksbänken och dricker kaffe, fortfarande hoppfulla om en fridens morgon.

Två minuter hinner passera.

I ögonvrån ser vi ett föremål som är i mitten av sin luftfärd, i oundviklig bana ner mot det hårda golvet. Det är tack och lov inget levande föremål, utan en gråbrun nallebjörn. Och följer man luftfärden i en tänkt bana bakåt ser man att den inlett sin resa inifrån sängen där Morris nu ligger och fräser och ylar.

Johans blick möter min och vi kan i tyst samförstånd konstatera att vi inte, just denna morgon, hör fåglar sjunga glatt god morgon, god morgon i kör. Istället hör vi the soundtrack of our lives: Morris vredesyttringar.

Kort efter att nallebjörnen har kraschlandat följer en liten gosedjursgris samma luftbana och går samma obarmhärtiga öde till mötes.

Sen kommer det fluffiga marsvinet. Ingen går förskonad.

Vi sveper kaffet som om det voro en hotshot och inser att vi nu måste på med såväl silkesvantar som hårdhandskar. En mobilisering av alla gemensamma medlingsförmågor är absolut nödvändig för att denna morgon inte ska bli ett haveri.

Gosedjuren får inte vila i frid. Morris stövlar fram till där de landat och upprepar proceduren. Nallebjörnen flyger. Grisen. Och marsvinet.

Har ni sett filmer med Will Ferrell? När han blir sådär riktigt flippat Will Ferrell-arg? Välkomna till våra morgnar.

Likt en hel studentkår från KTH spexar vi loss för att få åskmolnet att transformeras till en solstr…ok ett lite mindre grått moln. När vi väl är på god väg upptäcker molnet att stålmannen FORTFARANDE sitter kvar i sin sten.

Ett sånt svek av mannen av stål

Tillbaka på ruta svinsur.

Vi kramas. Och pratar. Vi pussas. Och lirkar. Mira äter upp sin macka. Morris rasar. Vi kramas vidare. Repetera.

En timme av hela vår breda föräldrarepertoar senare (inklusive utbrott även från mors sida) är de på väg till föris.

FRIYAY ANYONE?

 

Dagens halvdana bedrifter

Alltså jag hade glömt dessa faser. Eller ja, jag hade inte glömt att de inträffar med jämna mellanrum under parasit…jag menar bebisens första år. Men jag hade glömt (förträngt?) den eh..intensitet de kommer med. Och blablabla det är jobbigt för bebisen och det gör ont när knoppar brister MEN DET ÄR JOBBIGARE FÖR HANS VÅRDNADSHAVARE.

Mr K är lika självständig som en um..2-månadersbebis och mer ska man väl kunna vänta av en 8-månaders AM I RIGHT?

Så. Idag har jag burit på 0,01 ton Kasper. Om den saftiga lilla herrn INTE hade livskrisat hade jag sannolikt såpat golven och strukit samtliga kläder i hushållet inklusive nylonplaggen i maskeradlådan. Jag hade kunnat kärna smör och lära mig allt om tofsmesars utbredningsområden. Franskan hade bättrats på och barnrummets muralmålning hade tagit form.

Men icke, courtesy of Kasper. Istället har jag ometodiskt påbörjat diverse sysslor som pga livskrisaren ej har blivit slutförda. Låt mig exemplifiera:

Här samsas ren disk med smutsig disk. Den rena disken blev utplockad ur maskinen men kom inte riktigt hela vägen in i skåpen utan förblev stående där pga blossande utvecklingsfas (och där skymtar även D-dropparna som jag borde ha gett idag och alla andra dagar sen Kasper föddes).

När vi ändå är inne på disk så förblev matbordet på detta viset. 50% avplockat, 50% kvarlämnat.

Ändå prydligt och med otvetydiga besticksignaler ifall någon nu skulle råka passera min lunchtallrik och undra om jag var färdigäten eller inte.

Gick det då bättre för tvätten, undrar ni unisont, upprymda av nyfikenhet?

Nej. För kvar i soffan blev denna förvisso vikta men ej inplockade klädhög. Om tvättkorgen är tom? BWAHAHHAHAHHAHA. Ständigt en sorglig skara plagg med bökiga tvättråd och riskabla färgkombinationer på botten. Ständigt.

Vi kan kalla denna fotokonst för ”bokföringen som nästan blev klar”. Resterande verk i serien kommer att ställas ut på Fotografiska så håll utkik.

Och som den uppmärksamma kan notera i bilden ovan fick jag denna dag inte ens till en komplett påklädning. Nedan syns detta med all önskvärd tydlighet.

Men där blev det ändå jämnt för Kasper hade inte heller några brallor. Perfekt tyckte Mira som obehindrat kunde klämma på hans lår som enligt henne har samma konsistens som stressbollar.

Tja. Det var väl allt jag hade att rapportera från denna historiska dag.

Vagnen göre sig icke besvär i fastider. Men vad värmer väl bättre än tajt kroppskontakt i 30-gradershettan? Och här ser ni, förutom ett trött gossebarn (krävande med kris tydligen) resultatet av en stark mobilisering som resulterade i påklädd underkropp inför hämtning av större barn.

 

Stökiga killar och skötsamma tjejer

And so it begins. Mira har inte ens fyllt 7 år och redan är det så påtagligt i hennes tillvaro: killarna stökar och bökar, tjejerna ordnar och styr upp.

Snart ett år in i nollan är könsskillnaderna ett faktum. I Miras förskoleklass är det dessutom en rätt obalanserad fördelning med en klart större majoritet av killar i klassen. ”Ah”, tänkte jag när jag såg klasslistan, ”det blir toppen, det här!”.

Och visst har det varit toppen på många sätt. Framförallt det att Mira stormtrivs överlag (med reservation för de i hennes värld evighetslånga arbetspassen när alternativet att hoppa hopprep finns alldeles utanför fönsterrutan). Men en sak är återkommande när vi pratar med såväl Mira som hennes lärare: grabbarna stökar, bökar och tar resurser. Tjejerna trängs undan och får lägga delar av sin energi på att styra upp och anpassa sig efter killarna.

Var och varannan dag berättar Mira om killar som bryter reglerna i stort som smått. Hur hon måste förhålla sig till när killkompisarna hon går i par med inte håller sig i matledet (de tar en promenad till matsalen), när de inte räcker upp handen, när de inte lyssnar, när de bråkar och så vidare i all oändlighet.

En dag när jag kom till skolan hade lärarna satt upp en lapp på ett av aktivitetsrummen där det stod att enbart tjejerna fick vara där. Det väckte reaktioner från olika håll, men syftet var att frigöra utrymme för tjejerna som annars inte kan vara där på sina villkor när ett dussin grabbar härjar loss hänsynslöst. Tråkig åtgärd, absolut, men vad är alternativen?

Och jag vet inte riktigt hur man ska angripa problemet. Kanske är det så att skolmodellen är svårhanterlig för småkillar med energi för ett helt kustförband? Kanske är det en mognadsfråga där tjejerna har ett biologiskt försprång? Eller är det socialt konstruerat? Möjligen en kombination.

Jag varken kan eller vill sticka ut hakan och säga att jag minsann kommer att uppfostra Morris och Kasper på ett sätt så att de inte kommer att härja loss, för jag har ingen aning om hur det är att ha en grabb i skolåldern. De kanske blir precis lika buffliga och högljudda, i synnerhet i grupp. Min upplevelse av Miras killkompisars föräldrar är spontant att de är superschyssta och vettiga (nu har jag bara träffat de flesta på föräldramöten o.d.) så ingen som helst skugga över dem.

När jag pratade med Miras lärare häromveckan på utvecklingssamtalet vittnade hon trött om att det är en del tjafs. Och rena otrevligheter från somliga (killar). Och den respektlösheten gör mig fan galen. Med egna erfarenheter från en katolsk privatskola (!) är att tjabba emot en lärare lika otänkbart som att Polen skulle vinna Eurovision (visst, den otroligt konservativa skolgången hade givetvis andra brister TACK FÖR PRESTATIONSÅNGESTEN BTW (ok ett passivt-aggressivt sidospår)).

Men vad matt man blir. Mira ska ju inte behöva rätta någon killkompis in i ledet. Hon ska inte behöva placeras bredvid någon grabb i klassrummet som en lugnande åtgärd. Lika lite som någon av hennes tjejkompisar ska behöva lägga sin kraft på det.

Vad säger era erfarenheter om det här? Har det blivit bättre högre upp i åldrarna? Pls share.

De här resurserna kan läggas på betydligt bättre grejer

 

En dag på Parken Zoo

Igår skulle vi bege oss till Parken Zoo för lite familjesamkväm. Jag ägnade en stor del av dagen åt att försöka förstå hur vi hyfsat nyligen kunde kuska runt i Sydafrika i 3 månader med förnuftet och familjerelationerna i behåll.

För igår var det ungefär lika friktionsfritt som grovtandad rasp innan avfärd. En betydande del av familjemedlemmarna var sura, andra var hetsiga medan somliga var direkt otrevliga. Och då skulle vi alltså bara ta oss inom landskapsgränserna. Och, det var varmt och soligt. Ja, förutom i sinnet på samtliga.

Morgonen gick alltså i moll och det tjatades om frukosten (alltså att äta den), kläderna (att de minsann skulle på, även idag precis som föregående 1200000 dagar), tandborstningen (denna dagliga kränkning), godiset (som precis som alla andra lördagar fick vänta till efter lunch).

Väl i bilen blev det givetvis strid om vem som skulle sitta var och sen skrek Kasper oss ut på vägarna. VARFÖR har vi inte välsignas med en (1) unge som gillar att åka bil? Eller som iallafall inte tvärhatar det? Och varför kan vi inte packa en komplett skötväska?

Sen följde 11 mil av klagovisor. I Södertälje ville jag vända men istället försökte jag föga konstruktivt höja stämningen genom att fräsa inte så väl valda ord om tacksamhet och utflykter och vikten av att hålla sams. Jag insåg själv vilken oerhört onödig och ej effektfull utläggning jag ägnade mig åt men lät inte det hejda mig från att fortsätta att mala på en bra bit till.

Slutligen, efter denna polarexpedition, klev vi äntligen in på Parken Zoo. Efter att ha mulat i oss hamburgare hände något positivt med humöret hos samtliga och vi styrde stegen mot djuren.

-Mira, ställ dig vid zebrasvansen, den kommer att linjera perfekt i den här vinkeln, konstaterade mina astigmatiska ögon ivrigt.

(Ryggsvans, anyone? Påminn mig om att aldrig försöka mönsterpassa tapeter)

Sen följde timmar av ödle-KBT (jag glodde på en komodovaran ett tag och försökte känna tacksamhet över vår ödlas blygsamma storlek), glassfrossa, karusellåkning och soldyrkande. Efter idel floppar vid chokladhjulen ägnades en del resurser åt krishantering (återigen många väl valda ord om ”man får vara glad för de som vinner (FLERA JÄVLA KILO CHOKLAD)”, ”vi har ju tur med annat, till exempel vädret idag (MEN VEM BRYR SIG)”). Efter att ha slickat våra sår med brownies (alltså inte bokstavligt nu kom igen) stuvade vi in oss i bilen och rattade hem igen, avsevärt muntrare. ”Nu är det bra om de större barnen håller sig vakna” konstaterade Johan förnuftigt.

Sju sekunder senare sov Morris.

(Och jag vet. Ni är säkert några som gnisslar tänder nu och undrar hur i hela helvete vi kan supporta en djurpark. Men ja, det gör vi uppenbarligen genom att vi åker dit. Möjligen förkastligt men ett beslut som jag får stå för.)

 

Den ofrivilliga husdjursägaren

Okej ni fattar inte vad som händer i detta nu. Eller ja, alldeles snart iallafall.

För ett par månader sen satt vi på en vingård i Sydafrika och well, drack vin och käkade tapas (olidligt jag vet). På bordet stod något som snällast kan beskrivas som hantverksglädje. Ett trassel av ståltråd och några pärlor men som ändå påminde om en ödla. Barnen lekte lite förstrött med den medan jag ägnade mig åt vinsentligheter (HUR bra ord kom jag just på?).

Och här någonstans sker det i min värld omöjliga. Jag hör halvt om halvt att Johan stolt drar utdragna anekdoter från sina unga dagar som ödleägare. Barnen lyssnar koncentrerat. Vem fan äger en ödla? hinner jag tänka innan jag åter riktar fokus mot min Sauvignon Blanc.

*klipp till idag, fredagen den 4 maj*

Jag äger en ödla.

Jag äger, tillsammans med resten av min familj, en ödla. Jag är en motvillig, icke-stolt ödleägare. Eller alldeles snart iallafall. För kvällens fredagsmys består bland annat av att Johan åker och hämtar reptiljäveln som han ”fyndat” på Blocket.

Sämsta. Fyndet. Jag. Har. Hört. Talas. Om. IHELAMITTLIV.

Okej men vet ni vad som är än värre? VET NI VAD EN ÖDLA ÄTER? Varsågoda att göra er Googleläxa.

Jag ger er en ledtråd. Ödlor äter bland annat syrsor. Så vi har nu en burk med levande syrsor hemma.

Som en kompis uttryckte det:

Brukar inte syrsor vara väldigt otysta? Vi hade en jävel som satt på landet utanför sovrumsfönstret för ett par somrar sen på landet. Efter två timmars intensivt spelande så hade jag långt framskridna planer på att gå ut i köket och bygga en improviserad mololov-cocktail av tändvätska och hushållspapper för att brandbomba halva gräsmattan för att få ihjäl fanskapet.

(Tack för peppen f.d kompis)

Samtliga aspekter av detta husdjurs…..projekt skulle jag klassa som starkt negativa. Jag har avsagt mig all form av hantering och….gosande?

Entusiasm: noll

Okej, med god vilja kan jag krysta fram två saker som kan ha positiva effekter på sikt: 1. att framförallt Miras insektsskräck mildras genom daglig hantering av kryp 2. att de utvecklar någon form av ansvarskänsla och plikttrogenhet

Själv välkomnar jag ödlan genom att dra hemifrån ikväll.

 

Kalaspremiär!

Sent ska syndaren vakna men nu har vi alltså haft vårt första, riktiga kalas. Och med ”riktiga” syftar jag rätt missvisande på ett kalas med kompisar från föris. För herreguu, klart vi har firat de arma barnen tidigare, men då har kalasen var mer familjeorienterade (kusiner och morbröder och farbröder och morföräldrar och farföräldrar och sysslingar och bryllingar (skoja med de två sista, lär mig aldrig vad de ens är?)).

I och med att varken Mira eller Morris är eller har varit barn som går igång på att vara huvudattraktionen vid en tillställning, oavsett om det handlar om luciatåg eller deras eget födelsedagsfirande, har vi hållit lite låg profil med kalasandet. Mira fyller dessutom år mitt i sommaren så flera gånger har vi varit på vift på självaste bemärkelsedagen.

Men, nu fyllde ju Morris 4 år häromdagen och vi pratade lite om kalasets vara eller icke vara och landade i att vi kunde göra något småskaligt. Min familj var här och firade på dagen D vilket Morris var svinnöjd med i synnerhet som 98% av kalaset gick ut på att storkusinerna med fullt fokus och ett oändligt tålamod byggde ihop en legosats tillsammans med honom. Själv satt jag likt en medeltida martyr och tjurade hela kvällen för att födelsedagsbarnet tvärratade Batmantårtan jag smetat ihop. Anledningen? DET VAR ETT LAGER SYLT PÅ DEN FFS.

Nåväl, åter till det här med kalas. Mer specifikt det här med förskolekalas. Det känns ju som att det enda rimliga är att bjuda alla. Samtidigt som det känns precis lika orimligt att husera 17-nånting högenergiska kids i lägenheten? Men låt gå, det kan man ju stånga sig igenom med lite god vilja och gott valium. Men när ens avkomma inte ens gillar tanken på kalas-kalas så måste man ju få anpassa det hele, right?

Men givetvis kan man ju göra det smidigt. I fallet Morris blev det helt enkelt så att han bjöd över två kompisar från föris för ehum…en lekstund med kalasiga förtecken. Och så kom en kompis son över också.

Och det blev precis lagom för samtliga inblandade! Inte ens en startsträcka, det började lekas och röjas från det att kompisarna klev över tröskeln. Möjligen att jag klev in och avbröt spontanleken ”popcornregn” (jag vet, sån party pooper). Möjligen att jag kände dödsångest när jag frivilligt erbjöd mig att hålla i snöret till pinatan samtidigt som jag försåg de övertaggade gossebarnen med en bandyklubba. Möjligen att jag blev kränkt när min kladdkaka ratades även den (seriöst vem ratar en kladdkaka?) men den kom istället väl till pass lagom till middagen.

Födelsedagspresenten ratades icke

Tre timmar senare, när bara en kompis var kvar tittade Morris liksom förvånat upp på mig och undrade om kalaset var slut. Det må ha varit något oklart, men det stod fullständigt klart var att jag var slut som kalasvärd. Slut med mycket belåten över premiären.

Avslutningsvis måste jag dela ett kalastips som jag läste om i en grupp på Facebook (jag ska verkligen försöka sälja in upplägget i Miras klass). Det passar kanske skolbarn mer men lyssna nu: en förälder berättade att de i hens barns klass hade gjort så att man buntar ihop alla födelsedagar kvartalsvis och ställer till med en hejdundrande fest i skolans gympasal. Alla firas, alla blir bjudna. Sjukt smart grej, tycker jag. Och kan tänka mig att det måste vara superkul att ha fyra klassfester varje år?

Som om detta inte vore nog! Jag ger er även två serietips jag tycker att ni ska bänka er framför nu på direkten. Släpp disken, skit i tvätten och kolla in säsong 2 av Handmaid’s Tale och säsong 3 av Billions. BRILJANS!

 

MORRIS 4 ÅR!

Hurra, hurra, hurra, hurra för lilla galningen Morpan som får våra hjärtan att svämma över lika mycket (okej, mer) som våra psyken grusas sönder. Vår numera finurliga fyraåring som får hela familjen att garva. Och gorma. Denna orubbligt bestämda lilla monsieur som dagligen har lärt mig att tålamod verkligen är en dygd (som jag borde jobba lite extra på).

Han är rättvis och omtänksam som ingen annan. Aldrig skulle han ta en godis utan att försäkra sig om att Mira också får en. Aldrig skulle han ta emot ett erbjudande om bio utan att Mira också får en biljett. Aldrig skulle han glömma kramen och pussen, oavsett snor och smulor.

Vår virvelvind som likt Prins Daniel har känslorna all over the place. Så kavat och känslig på samma gång. Modig men försiktig. Rastlös och vetgirig. Rolig och röjig. Sammantaget helt underbar.

Idag fick han sin efterlängtade Batmantårta och jag vill med denna bild visa upp en bakinsats som kan vara mitt livs mest lyckade. Detta mästerverk drar ett fett, gräddigt streck över samtliga föräldrafails de senaste 4 åren. Så, gott folk, lo and behold. Snart ser ni mig direktkvalificerad till Hela Sverige Bakar:

Dagen tillika firandet inleddes med att Mira väckte mig och väste att vi skulle gå in till Morris. Yrvaket sprattlade jag mig upp ur sängen och började rafsa ihop äppejuice, nutellamacka, tända ljus och girlanger till brickan, allt till de högljudda och alltmer otåliga kommenderingarna från den klarvakna jubilaren själv att vi skulle komma in någon gång. Lungt och fridfullt som vanligt. Sen tågade vi in där och skrålade på såväl svenska som polska vilket mottogs med idel belåtna leenden från födelsedagsbarnet.

Paket revs upp, tårtan massakerades och vi lärde oss en läxa någonstans 20 minuter innan avfärd till dagis/skola: ge inte bort något i present på morgonen som kräver avancerad montering. Uppskjutningen av bygget mottogs inte med glädje.

Och! Dagen till ära har jag även en ruskigt brutal bihåleinlflammation, mitt livs andra. Den första hade jag för exakt 4 år sedan då Morris kom till jorden. Trots att det känns som att huvudet ska sprängas kan jag inte låta bli att se det som en ganska fin symbolisk påminnelse om när han sprängde sig ut ur min livmoder i ett badkar på BB Sophia (förlossningsberättelse del 1 samt del 2).

Herregud vad jag älskar honom.

 

Well, that’s a first!

Igår kväll hände något närmast historiskt i vårt hushåll. Morris var superspeedad (ej historiskt, händer jämt), Johan var trött (ej historiskt heller) och jag var hängig (ej historiskt men länge sedan jag hade en sån blomstrande mancold) och Mira var någonstans mittemellan.

Efter att ha fräst och väst åt Morris framfart inser vi att han är övertrött, trots att klockan bara visar 18:30. Och detta med övertrötthet – HUR kan vi inte lära oss? Det är ändå hyfsat ofta vi står förbluffade och bevittnar Morpan som far runt som en lössläppt ballong och lyssnar lika effektivt som en kraftigt hörselnedsatt person. ”Han har en massa överskottsenergiiii” konstaterar vi som de ”lyhörda” föräldrar vi är. Tills dess att vi inser att det är exakt motsatsen – han är övertrött å det grövsta. Och då har vi redan hunnit ruttna ett par varv på hans fullkomliga omedgörlighet när vi i själva verket borde ruttna på vår oförmåga att lära, trots en miljard missbedömningar.

Nåväl, man lär så länge man lever osv.

I alla fall, nu var det inte vårt (not always) lyhörda föräldraskap jag hade tänkt skriva om, men detta blev upptakten.

Morris somnar inte helt förvånande superfort och Mira får åtnjuta ett av de privilegier som kommer med att vara storasyster: hon få vara uppe längre. Sprudlande glad tassar hon upp och sätter sig i soffan en stund och jag låter henne välja något att titta på. Valet faller på Dessertmästarna (denna snart 7-åring älskar tydligen att kolla på folk som bakar – WHY?? (retorisk fråga – förmodligen pga avsaknaden av en bakande mor?)).

Efter en stund börjar hon krokna och vi förklarar att det är läggdags. Jag passar (nästan retoriskt) på att fråga vem som ska natta henne – jag eller pappa? Nästan synkroniserat med att jag frågar gör jag mig beredd på att resa mig ur soffan pga att jag är förstahandsvalet vid nattning. I samma stund konstaterar Mira:

-Pappa.

Johan skiner upp, lika förbluffad som jag. Jag skiner OCKSÅ upp av detta uppfriskande avbrott i all evinnerlig mammighet. Jag pussar henne en miljard gånger och tittar sedan på hennes lena, lilla ryggtavla som försvinner iväg intill Johan.

Radarparet när vi studerade (well…) fåglar i Sydafrika

 

Hur småbarnslivet egentligen funkar…

…sammanfattat i en bild. Eller ja, nu är det ju en bild som egentligen utgörs av en massa text. MEN NI FATTAR. Så. Denna bild med text i sammanfattar småbarnslivet. Och just bakning med barn. HERREGUD JAG PALLAR INTE. Det slutar alltid med att nån gråter (sällan jag), nån är vresig (oftast jag) och nån är rasande för att man inte får äta upp 70% av smeten (skulle kunna vara jag men oftast inte).

 

Kasper 7 månader!

Jag drar av mitt livs mest nötta fras direkt: HERREGUD VAD FORT TIDEN GÅR! Lillchefen är alltså 7 månader idag och jag försöker hänga med så gott det går vilket inte går så värst bra.

I höstas ylade jag dock inte om att tiden gick fort, då var tidsuppfattningen direkt inverterad. Såhär i efterhand är det svårt att förstå att jag ÄN en gång, tredje gången gillt, drabbades av samma hopplösa känsla att livet för alltid skulle förbli en dimma av bebisskrik, omogna tarmsystem och uppgivenhet. Det är märkligt hur svårt det är att tänka rationellt i de hormonstinna, känsloladdade lägena. Eller vänta, det kanske inte är märkligt alls på grund av just nämnda faktorer.

Jag misstänker att det handlar om att man är så fokuserad på att ta sig igenom tillvaron just där och då, dag för dag, timme för timme. I kritiska lägen, minut för minut. Och mitt i den bubblan är det svårt att lyfta blicken och inse att jorden fortfarande snurrar och att dag kommer bli natt och att man plötsligt kommer att sitta i samma soffa med en 7-månaders jubilar i knät.

Och jag är så pangförtjust i den skära, fjuniga och för tillfället, grönsnoriga lilla filuren. I natt var jag förvisso mindre förtjust på grund av de rikliga och ack så besvärande mängderna snor med tillhörande feber som gjorde att nattsömnen well, det blev ingen helt enkelt. Men i vanliga fall, med några fler sömntimmar på kontot, är han en svinhärlig, social, nyfiken och korpulent liten herre, nu stolt innehavare av två sylvassa gaddar i underkäken. Just de två gaddarna är jag kanske inte heller alldeles begeistrad över pga att de nästan piercar mina bröstvårtor då och då.

Men okej okej okej, BORTSETT från snorfeber och vassa tänder är han en sån charmer. Och jag får lite panik när jag tänker på att det är vår sista bebis (JO DET ÄR DET LOVAR). Och då blir han ännu gulligare. Jag burrar in mig i hans saftiga, overkligt mjuka lår, den lena lilla nacken. Och kinderna. Dessa marsvinskinder.

Nu när jag sitter med honom i soffan känns det helt oförståeligt att jag för 6,5 månad sen funderade på om vi hade gjort rätt i att skaffa ett tredje barn. Men då var världen ur led och uppenbarligen även mitt förstånd. För det är ju en jackpot utan dess like.

Bästa fotovinkeln alla kategorier

Praktexemplaret igen